Ulf Särs har skrivit en recension/debattartikel på min bok i dagens Hufvudstadsblad. (Är det Hbl:s policy att publicera recensioner på kristna böcker som insändare? Jag tycker mig sett det flera gånger?) Han skriver:
Då kyrkan har blivit en försvarare av den rådande ordningen har den kristna gudstron förlorat sin betydelse i samhället. Enligt Hagman har människorna i det sekulära samhället gjort tillväxt och konsumtion till sina avgudar. I stället för gudstjänsten och det kristna budskapet ger medierna, underhållningen, reklamen och trenderna livet dess mening. De binder våra behov och begär och styr våra liv.
Hagman menar att den kristna tron kan vara en politisk förändringskraft också i vår tid. Men i sin syn på hur förändringen ska ske är han präglad av sina teologiska inspiratörer inom den amerikanska frikyrkligheten. Han anser att samhället ska förändras genom att förändra människorna som bor i det. Han ställer sig tveksam till att kristna alls borde engagera sig i partipolitik eftersom makten gör att man blir en sämre människa.
Det är intressant att Särs beskriver mig som frikyrklig teolog. Det är förstås objektivt sant att jag har frikyrklig bakgrund, men jag tror att många frikyrkliga uppfattar min bok som rent av katolsk med den betoning på nattvard som jag gör. Själv uppfattar jag mig som ”post-denominatinell” kristen, dvs jag uppfattar inte det vara en hållbar position att bedriva teologi ur en specifik tradition.
Sedan är det sant som Särs också skriver att jag har en annan syn än den traditionella Lutherska social-etiken, som jag faktiskt anser vara en av de sämsta (kristna) sätten att förstå kyrka-samhälle.
Magnus P. Wåhlin har också recenserat boken på sin blogg. Han skriver:
Har just läst Patrik Hagmans bok ”Om kristet motstånd”. Den är inspirerande på många sätt och svårsmält eftersom den sätter fingret på saker jag behöver göra upp med i mitt eget liv. Han hämtar inspiration från patristiken, de tidiga kyrkofäderna och kyrkomödrarna.
Det som stör mig är att han anser att den kristna människan inte ska befatta sig med partipolitik. Han menar att det politiska livet riskerar att föra oss in i synd såsom att ljuga och tänja på sanningen. Jag förstås vad han menar men samtidigt kanske man kunde förändra politiken?
Varför är jag så hård med politikerna? Min poäng är närmast att jag tycker vi måste sluta gå omkring och låtsas att vi har ett hyfsat politiskt system, och att det bara råkar vara så många konkreta problem just nu… Som jag ser det är det just det politiska systemet som sådant som är problemet, det är det som sållar fram politker som ljuger och manipulerar och för över makt och pengar till de rika i stället för att arbeta för rättvisa och hållbarhet. Så, nej, jag tror inte på att man kan förändra politiken, annat än genom katastrofer eller våld, vilket inte är vägar för kristna.
A book
one is supposed to have read already, of course. It is a really mixed bag, though, IMO. There is the classic stuff (Costly vs. Cheap grace), the really good (the political stuff) and the mediochre, stuff that can only be described as conservative repetition of formulas and clichés. Considering the status of the book, the last category is the most interesting. My fairly uninformed theory is that Bonhoeffer when writing this in his twenties had not had time to actually think through all these things yet, and at times revert to standard half-thought ideas. Case in point, the chapter on asceticism, which obviously is of special interest to me, contains some interesting points, but his uncritical use of the traditional idea of ”punishing the flesh” without in any way discussing what ”the flesh” is to me suggests a kind of shallowness in many of these chapters. Although the notion that ”by practicing abstemiousness we show the world how different the Christian life is from its own” is of course spot on.
book is another on of Moorcock’s more highly rated volumes. Wheras the other books I’ve read have been political i nature – exploring alternative political versions of the 20th century – in this book the subtext is ethical. To express it a bit pompously, one could say that it explores the conditions for morality. It is also a comedy and a times very lighthearted. It is essentially the same joke beeing used over and over again. Since the story takes place from the viewpoint of the distant future, millions of years from now, highly distorted versions of aspects of history as we know it appear – a favorite of mine was the mention of ”those great lovers, Romeo and Julius Ceasar”. Or when two newly weds annouce that they are off for their Honeymoon – ”it is little more than an asteroid”.
