Av Anni Maria Laato, docent, universitetslärare i dogmatik

Först vill jag poängtera att patristik – studiet av den tidiga kyrkans teologi och praxis – är intressant och viktigt i sig självt, och det behöver inte motiveras med dess nytta i nutiden. Detta sagt vill jag ändå nu presentera några teman där fördjupning i den tidiga kyrkans tid kan vara nyttigt idag.

Först en självklarhet: utan att känna till det förflutna kan man inte förstå nutiden. Det är viktigt att veta varifrån vi kommer. De första århundradena efter Kristus var i kyrkan en formativ och kreativ period, då många frågor i den kristna teologin avgjordes på ett sätt som har påverkat den sedan dess. Då skrevs de första bibelkommentarerna, de första predikningarna, de första dogmatikböckerna, de första trosbekännelserna, och de första verken i kyrkohistoria. Etiska och filosofiska frågor (såsom migration, pandemi, lidande) diskuterades för första gången och gudstjänstformer som är i bruk ännu idag utvecklades. Utan rötter blir teologin och kyrkliga praktiker lätt ytliga och alldeles för beroende av tillfälliga strömningar.

För det andra är den patristiska perioden viktig för det ekumeniska arbetet. Även om det fanns olika teologier och grupperingar redan från början, är de förstå århundradena ändå en tid som på många sätt förenar de kristna. Helt konkret ses detta i patristiska vetenskapliga konferenser där forskare med olika konfessionell bakgrund träffas kring gemensamma texter – gemensamt arbete skapar vänskapsband och ökar förståelse. Resultaten av forskningen kan ge nya idéer och verktyg till dem som arbetar med ekumeniska frågor i kyrkorna. Ett exempel av detta är det internationella projektet kring den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen, vars frukter kan läsas i dokumentet Bekänna en och samma tro. En ekumenisk utläggning av den apostoliska tron. Ett studiedokument från WCC Faith and Order (Verbum 1991).

Ett tredje tema är hur kristna ska förhålla sig till människor med en annan tro eller med ingen tro alls. I likhet med antiken är kristendomen i många europeiska länder idag i minoritet och kännedom om kristendom och religioner överhuvudtaget (sk. religiös läskunnighet) har minskat. Samtidigt konverterar en del människor från andra religioner till kristendomen. En forskare som menar att vi har mycket att lära från de första kristna apologeterna, är Elaine Graham, som i sin Apologetics without Apology. Speaking of God in a World Troubled by Religion (Cascade Books, 2017) hävdar att såsom de tidiga apologeterna borde även nutida kristna lära sig att tala om sin tro på ett sätt som samtida människor förstår. Apologeterna kände till sin samtids filosofier och litteratur, och använde sina kunskaper när de förde dialog med icke-kristna. Enligt henne är det dock ännu viktigare än att tala om kristendomen att visa kärlek till omgivningen och arbeta för en bättre värld.

För Graham är en enskild människas konvertering till kristendomen inte centralt, men för apologeterna var detta mycket viktigt. Studiet av kristen poesi (t.ex. Probas dikt), konst (Robin Jensen), predikningar, katekeser och teologiska traktater visar hur kyrkomödrar och -fäder arbetade hårt med frågor som ”vad som är centralt i den kristna tron” ”hur ska en kristen människa leva i en icke-kristen omgivning”  eller ”hur ska vi vittna om kristen tro så att andra förstår det”.

Samtidigt är det nödvändigt att studera även det som gick fel. Genom att försöka förstå så bra som man kan t.ex. varför förhållandet mellan kristna och judar blev som det blev, kan vi få verktyg för att göra saker bättre i framtiden.

Det fjärde temat jag vill lyfta fram nu gäller forskning. Inom patristiken har man under de senaste årtiondena börjat arbeta mer och mer tvärvetenskapligt på ett sätt som kan vara en förebild för andra vetenskapsgrenar. Inom Early Christian Studies, som ämnet nuförtiden ofta heter, arbetar teologer, filologer, sociologer, historiker, konsthistoriker och andra tillsammans kring gemensamma teman (så har det vart även tidigare, men nu är det tydligare). En annan förändring är att när äldre forskning ofta fokuserade på studiet av texter, och framförallt ortodoxa texter av centrala kyrkofäder, riktas intresset idag också mot materiella ting, konst, arkitektur, och musik, samt till vanliga människor och deras liv. Under de senaste årtiondena har det publicerats mycket om kvinnor, barn, och olika minoriteter. Även intresset för områden utanför den grekisk-romerska miljön har vuxit. Risken i denna i och för sig positiva utveckling är naturligtvis att kärnan i patristiken försvinner. Vid den senaste Oxford Patristics Conference påpekade professor Kinzig att där presenterades bara några få papers om trosbekännelsen och dess innebörd, men även idag behövs ny forskning kring mera klassiska teman. Moderna diskussioner om försoning, apokatastasis, interreligiösa relationer, ansvar för miljön etc har diskuterats redan i antiken.

Det är inte helt lätt att föra över saker från antiken till nutid. En vän till mig sade en gång att man läser fäder av samma orsak som man läser science fiction: den tidiga kyrkans värld är så fascinerande just därför att den är samtidigt bekant och främmande. Vi förstår en del, men inte allt.

Alldeles kort kan jag säga att för att kunna diskutera med fäder och mödrar och på detta sätt lära sig av dem måste man först försöka förstå dem så bra och så ärligt som möjligt. Det är tidskrävande att lära sig känna till den antika historien och kulturen och att läsa texter på originalspråk, men det är också otroligt givande. Genom att läsa originaltexter, och ännu mera originaltexter, kommer man så småningom in i fädernas värld och börjar förstå dem mer och mer (jag rekommenderar dock att börja med översättningar till eget modersmål). Det publiceras också hela tiden litteratur om den tidiga kyrkans teologi och praxis.