Alla inlägg av Björn Vikström

Dansens dag – något för kyrkan?

Laura Hellsten, TD, projektforskare

Det var en gång en pandemi. Den samiska teologin lär oss att benämna sjukdomar med sina rätta namn. Gör man det ger man dem inte för mycket kraft och då insjuknar man inte själv i rädsla. Pesten bör heller inte göras vred och upprörd med förlöjligande namn, för då kan den inte ses för vad den är: en förändrande och uppbrytande kraft. Idag vill jag ställa frågan: vad har COVID-19 lärt kyrkorna i Sverige och Finland om Gudstjänstfirandet?

Den här tiden förra året pågick det en ganska stark diskussion om de nya formaten på Gudstjänsterna i och med pandemiläget. Bland annat lyftes frågan upp om möjligheten, eller bristen på den, att fira nattvard virtuellt. Det jag tycker att föll i skymundan med den debatten, och som det kanske kunde vara läge att prata om nu, är frågan om hur församlingen kan tjäna i Gudstjänsten och hur Gudstjänsten kan tjäna sina medlemmar i och med de nya formaten. Framför allt vill jag ställa frågan: vilket sorts kunnande kommer att behövas av församlingens medarbetare i framtiden när det antagligen är så att virtuella Gudstjänster är något vi kommer att få leva med, och njuta av, även efter att COVID-19 ruskat om våra liv?

I Fresta församling utanför Stockholm, skapades en mässa inför Dansens dag den 29. april, 2021. I och med mina kontakter till dansare i Sverige, som uppstått genom min forskning om dans och teologi i västliga kyrkan, blev jag inbjuden att delta. Tyvärr fick jag inte in en passande lucka i min kalender för att bidra. Det är istället nu, efter att ha sett mässan som Kajsa Franke, Titti Hvenare, Martin Östergren och deras team av medarbetare har skapat tillsammans med församlingens medlemmar, som jag är redo att ge mitt bidrag.

En av de första insikter som slog mig när jag såg på mässan (som jag kanske snarare skulle kalla för en förlängd andakt) var att kursen Kristendom, Konst och Kultur, som professor emeritus Tage Kurtén en gång i tiden höll, gjorde någonting  potentiellt oerhört viktigt för blivande systematiska teologer. Jag ser med glädje att en ny kurs för teologer, som ska fokusera på temat konsten och kristendomen, nu håller på att utformas. Frågorna som dansmässan aktualiserar väcker även kritiska tankar i mig angående huruvida den kommande kursen i tillräckligt hög grad kommer att kunna stöda studenter och församlingarnas personal, till exempel med formandet av virtuella mässor. I detta inlägg hoppas jag kunna lyfta fram några av de aspekter som mina frågor kretsar kring.

Spänningen mellan att erfara, tala om och analysera konst utan att spjälka sönder konstverket till obetydligheter är en av de utmaningar som jag tar med mig in i följande diskussion. Min önskan är att du som läser detta inlägg börjar med att stilla dig för att njuta av en andakt som sänder budskap till alla dina sinnen. Efter det tar vi fram vår granskande blick och djupdyker i några av detaljerna.

Det första vi möts av är kyrkoherden, som i egenskap av präst välkomnar oss till gemenskapen och firandet av mässa tillsammans. Han inleder med att försvara dansens plats i gudstjänsten. Med erfarenhet från min forskning förstår jag att en sådan inledning är befogad – dans i kyrkan väcker ofta frågor. Samtidigt tänker jag att jag istället för den mycket förenklade historiska redogörelsen gärna skulle ha hört mer om kroppens teologi och kanske några ord om gudstjänstens plats i församlingen. Han nämner visserligen inkarnationens mysterium och den ordcentrerade lutherska traditionen. Som forskande teolog tänker jag ändå att deltagaren istället kunde få hjälp med att uppleva en inbjudan till alla de möjligheter för hur delaktighet i denna Gudstjänst kunde samskapas. Som deltagande församling är vår uppgift inte enbart att lyssna till ordet som förkunnas, utan vi får kontemplativt betrakta symboliken som utspelas i bildspråket: vi får själva röra oss i rummet i takt med musiken och låta spegelneuronerna mimikera rörelserna av dansarnas lemmar i våra egna kroppar. Vi får stämma in i lovsången med vår egen stämma och låta oss ledas av Den Helige Ande i att höra de budskap om befrielse, helande och återupprättelse av delaktigheten i den större berättelsen som utspelar sig i denna Gudstjänst. I de små detaljerna ligger en djup mystik dold.

Detta är inte första gången som jag märker att just dansare och koreografer är de som lyckats plocka upp den skala av mångtydigheter och flerbottnade meningssammanhang som ett visuellt framförande av Gudstjänst i online-format öppnar upp för. Detta handlar inte om någon ytlig idé om estetik eller marknadsförande “branding” utan om upplevelsen av att ljud, ljus, rörelse, ord och rum invävs i en intrikat ”matta” som ger stöd för att kunna möta Gud. Jag frågar mig själv hur många av Svenska kyrkans eller Borgå stifts medarbetare som har ord för att förklara det som sker. Givetvis: att förklara är inte allt – många saker talar till oss även när vi inte har ord för det. Däremot skulle jag förvänta mig att den teologiska utbildningen gav färdigheter i att kunna skärpa sinnet för att Se, forma hjärtat för att Uppfatta och utrusta med ord för att Medskapa.

Jag skall exemplifiera vad jag tänker mig att en teologiskt skolad blick kunde uppfatta i mässan. Denna är ingen uttömmande förklaring, men litet kött på orden.

Inledningsvis erbjuder den första sången en omfamning av treenigheten som en introduktion för temat “Tillit till Guds omsorg”. Här har vi tre kvinnor som står vid altarkoret i en liknande position som den i den kända ikonen om Guds treenighet. Bildspelet inbjuder till en gemenskap – i samklang med sångtextens ord om att vara älskad, sedd och känd.

Som koreograf bryter Kajsa Franke upp med dansens sjukliga kroppsideal och vårt samhälles fixering vid “perfekta” kroppar. Detta gör hon genom att inbjuda till och öppna upp för, rörelser som utförs av, och passar för, en mångfald av kroppar. Med i denna kropparnas tillbedjan finns kvinnor, män, unga, barn och äldre – i alla former och storlekar.

Det är en förkunnelse om befrielse!

Samtidigt begår hon inte den miss som ofta sker i folkkyrkan när man vill inkludera alla och mässan lätt blir banal. Särdeles väl framkommer spänningen i kristendomens budskap i att få vila i en “mäktig” Gud – där sårbarhet och styrka möts – i det andra stycket: Vila i din Väntan. Någon kanske undrar vad detta är för  slags “spektakel” – att hänga upp en silkestrapets i en medeltida kyrka. Jag önskar att alla teologer visste att just samspelet med under, mänskligt omöjliga skeenden och lekfullhet med kyrkorummets potential är exakt vad den kristna Gudstjänsttraditionen varit oslagbara med att skapa utrymme för. Till exempel biskop Hemmings skrinläggning i Åbo Domkyrka år 1514 beskriver Carl Henrik Martling på följande sätt: “Levande fåglar släpptes lösa i kyrkan och brinnande bollar av blånor och krut bringades att explodera under valven för att ge illusionen av blixt och dunder.” (2001, 58.) Själv skulle jag inte använda ordet illusion utan snarare tala om potentialen av att uppfatta hur den sensoriska känslan i rummet direkt tilltalar kroppens egen intelligens och vara frimodig nog att arbeta utgående från de förutsättningarna.

När Kajsa så skickligt lindar in sig i silket och hänger högt uppe nära taket känns det i magbottnen på mig hur också jag längtar efter att bli buren av så starka händer att jag kan ge mig hän i fritt fall. Samspelet mellan orden i sången om ljus, vår, ångest och smärta porträtteras mästerligt av kroppen som virvlar i luften mellan Jesu Kors och det bländande ljuset från dom välvda öppningarna i stenväggen. Till och med tygstycket som lindar sig på marken under strofen grät – här är det tydligt att det är någon med skolad blick som har klippt ihop bildmaterialet med stor omsorg.

Liturgiskt är det också vist att i sekvensen lägga musiken, bildspelet och kropparnas rörelser före ordet. Först får vi se och uppfatta – sensoriskt förnimma. Det är först när ett rum har skapats i mitt inre som jag är färdig att ta in ordet som prästen förkunnar – mitt lyssnande har någonstans att landa. Samspelet mellan tro, tillit och omsorg får en helt annan betydelse när mina muskler förkunnar känslan av att vara inlindad i ett sidenband som stramar sig om min kropp.

Även andra liturgiska detaljer klaffar – exempelvis de gröna kläderna och hur utmaningen med att porträttera Jesusgestalten som en feminin kraft bemöts när sången talar om styrka. I den kristna traditionen av mystik fungerar just samspelet mellan det maskulina och feminina och övergången från det ena till det andra som sinnebilden av den förvandling vi kan få uppleva när vi växer närmare Gud.

Det enda som för mig ter sig som mindre genomtänkt är placeringen av musikern och ett elpiano inom det “allra heligaste” i altarkoret. I amerikansk och frikyrklig kontext är det väldigt vanligt att lovsångsbandet får uppta hela “scenen” och på ett väldigt problematiskt sätt bli fokuspunkten för tillbedjan. Detta skulle jag önska att inte upprepades i våra online format. Jag är säker på att det finns en kreativ lösning även för detta när kunnandet i församlingarna ökar.

Slutligen knyter även inslagen an till en äldre tradition av kristendom genom att bygga slutvälsignelsen, i en keltisk anda med de talande orden:

Må du vara helig, stark och skapande,
Må du lära känna Jesu glädje,
Må du dansa vilt i andens vinddrag,
Må Guds härlighet få fortsätta att växa i dig,
försiktigt, kraftfullt och ödmjukt.
Må du vaggas av värme och läkedom,
och må du alltid vara i Guds visdom och kärlek…

Med dessa ord och den inbjudan till deltagande i dansen i Guds skapelse som kyrkokören och församlingens dansare stämmer in i vid Postludiet, är jag slutligen närd i kropp, sinne, ande och själ. Detta är vad jag längtar efter att varje Gudstjänst  ska ge – och även kalla mig att föra vidare – in i min vandring med mina medmänniskor. Jag är stärkt, förlöst och fylld med glädje!

Nu vill jag utmana dig att byta ut den teologiskt granskande blicken mot den tillbedjande blicken och sedan delta i mässan på nytt. Kan mässan nu spela i dig på nya strängar? Kanske sådana du inte visste att du hade i dig? Samtidigt vill jag också kasta bollen vidare och fråga dig: vilka verktyg kunde berika din inlärning för att utveckla kapaciteten att skapa Gudstjänster i din församlingsgemenskap med ett likartat djup? Är det månne detta teologernas kommande kurser kunde fokusera på?

Några tankar om patristikens betydelse för nutida teologi

Av Anni Maria Laato, docent, universitetslärare i dogmatik

Först vill jag poängtera att patristik – studiet av den tidiga kyrkans teologi och praxis – är intressant och viktigt i sig självt, och det behöver inte motiveras med dess nytta i nutiden. Detta sagt vill jag ändå nu presentera några teman där fördjupning i den tidiga kyrkans tid kan vara nyttigt idag.

Först en självklarhet: utan att känna till det förflutna kan man inte förstå nutiden. Det är viktigt att veta varifrån vi kommer. De första århundradena efter Kristus var i kyrkan en formativ och kreativ period, då många frågor i den kristna teologin avgjordes på ett sätt som har påverkat den sedan dess. Då skrevs de första bibelkommentarerna, de första predikningarna, de första dogmatikböckerna, de första trosbekännelserna, och de första verken i kyrkohistoria. Etiska och filosofiska frågor (såsom migration, pandemi, lidande) diskuterades för första gången och gudstjänstformer som är i bruk ännu idag utvecklades. Utan rötter blir teologin och kyrkliga praktiker lätt ytliga och alldeles för beroende av tillfälliga strömningar.

För det andra är den patristiska perioden viktig för det ekumeniska arbetet. Även om det fanns olika teologier och grupperingar redan från början, är de förstå århundradena ändå en tid som på många sätt förenar de kristna. Helt konkret ses detta i patristiska vetenskapliga konferenser där forskare med olika konfessionell bakgrund träffas kring gemensamma texter – gemensamt arbete skapar vänskapsband och ökar förståelse. Resultaten av forskningen kan ge nya idéer och verktyg till dem som arbetar med ekumeniska frågor i kyrkorna. Ett exempel av detta är det internationella projektet kring den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen, vars frukter kan läsas i dokumentet Bekänna en och samma tro. En ekumenisk utläggning av den apostoliska tron. Ett studiedokument från WCC Faith and Order (Verbum 1991).

Ett tredje tema är hur kristna ska förhålla sig till människor med en annan tro eller med ingen tro alls. I likhet med antiken är kristendomen i många europeiska länder idag i minoritet och kännedom om kristendom och religioner överhuvudtaget (sk. religiös läskunnighet) har minskat. Samtidigt konverterar en del människor från andra religioner till kristendomen. En forskare som menar att vi har mycket att lära från de första kristna apologeterna, är Elaine Graham, som i sin Apologetics without Apology. Speaking of God in a World Troubled by Religion (Cascade Books, 2017) hävdar att såsom de tidiga apologeterna borde även nutida kristna lära sig att tala om sin tro på ett sätt som samtida människor förstår. Apologeterna kände till sin samtids filosofier och litteratur, och använde sina kunskaper när de förde dialog med icke-kristna. Enligt henne är det dock ännu viktigare än att tala om kristendomen att visa kärlek till omgivningen och arbeta för en bättre värld.

För Graham är en enskild människas konvertering till kristendomen inte centralt, men för apologeterna var detta mycket viktigt. Studiet av kristen poesi (t.ex. Probas dikt), konst (Robin Jensen), predikningar, katekeser och teologiska traktater visar hur kyrkomödrar och -fäder arbetade hårt med frågor som ”vad som är centralt i den kristna tron” ”hur ska en kristen människa leva i en icke-kristen omgivning”  eller ”hur ska vi vittna om kristen tro så att andra förstår det”.

Samtidigt är det nödvändigt att studera även det som gick fel. Genom att försöka förstå så bra som man kan t.ex. varför förhållandet mellan kristna och judar blev som det blev, kan vi få verktyg för att göra saker bättre i framtiden.

Det fjärde temat jag vill lyfta fram nu gäller forskning. Inom patristiken har man under de senaste årtiondena börjat arbeta mer och mer tvärvetenskapligt på ett sätt som kan vara en förebild för andra vetenskapsgrenar. Inom Early Christian Studies, som ämnet nuförtiden ofta heter, arbetar teologer, filologer, sociologer, historiker, konsthistoriker och andra tillsammans kring gemensamma teman (så har det vart även tidigare, men nu är det tydligare). En annan förändring är att när äldre forskning ofta fokuserade på studiet av texter, och framförallt ortodoxa texter av centrala kyrkofäder, riktas intresset idag också mot materiella ting, konst, arkitektur, och musik, samt till vanliga människor och deras liv. Under de senaste årtiondena har det publicerats mycket om kvinnor, barn, och olika minoriteter. Även intresset för områden utanför den grekisk-romerska miljön har vuxit. Risken i denna i och för sig positiva utveckling är naturligtvis att kärnan i patristiken försvinner. Vid den senaste Oxford Patristics Conference påpekade professor Kinzig att där presenterades bara några få papers om trosbekännelsen och dess innebörd, men även idag behövs ny forskning kring mera klassiska teman. Moderna diskussioner om försoning, apokatastasis, interreligiösa relationer, ansvar för miljön etc har diskuterats redan i antiken.

Det är inte helt lätt att föra över saker från antiken till nutid. En vän till mig sade en gång att man läser fäder av samma orsak som man läser science fiction: den tidiga kyrkans värld är så fascinerande just därför att den är samtidigt bekant och främmande. Vi förstår en del, men inte allt.

Alldeles kort kan jag säga att för att kunna diskutera med fäder och mödrar och på detta sätt lära sig av dem måste man först försöka förstå dem så bra och så ärligt som möjligt. Det är tidskrävande att lära sig känna till den antika historien och kulturen och att läsa texter på originalspråk, men det är också otroligt givande. Genom att läsa originaltexter, och ännu mera originaltexter, kommer man så småningom in i fädernas värld och börjar förstå dem mer och mer (jag rekommenderar dock att börja med översättningar till eget modersmål). Det publiceras också hela tiden litteratur om den tidiga kyrkans teologi och praxis.

Konst som vetenskapskommunikation

Nu i mars tilldelade Svenska Kulturfonden ytterligare medel till projektet ”Avtryck i det okända – Forcing the Impossible”. Till projektet inbjöds samtliga spetsforskningsenheter vid Stiftelsens för Åbo Akademi och forskningsprofilerna vid Åbo Akademi för att samarbeta med konstnärer. Av dem som tackade ja uppstod 7 olika samarbeten. Syftet är dels att träna forskarna i att tala om sin forskning med utomstående, dels att undersöka vad som händer i samtal mellan forskare och konstnärer.

Resultaten av samarbetet mellan konstnärer och vetenskapsidkare kommer att presenteras vid en Kick-off 25-27 maj, och sedan kommer olika performance, musikframträdanden och konstverk att presenteras i samband med ÅA:s inskription och Vetenskapens natt i september.

I systematikerbloggens andra poddsamtal möts postdoktorandforskaren i systematisk teologi Laura Hellsten och frilansmusikern och teologen Frank Berger. Laura sysslar i sin forskning med att analysera tvärvetenskaplig kommunikation, och är också en av de centrala aktörerna i projektet ”Avtryck i det okända”, medan Frank komponerar musik inspirerad av dialog med en forskare som fördjupat sig i den demokratiska utvecklingen i världen. Samtalet (28 min) leds av professor Björn Vikström.

(Bilderna av Laura och Frank är tagna av Kavilophotography.)

Vaccinkrigarna – poddsamtal med ÅA-forskare

SVT:s tredelade dokumentärserie Vaccinkrigarna har väckt mycket uppmärksamhet under vintern både i Finland och i Sverige. Du hittar programmen bland annat på Arenan.

Journalisterna som producerat dokumentären har under en längre tid infiltrerat nätverk och slutna grupper i sociala medier som samlar både vaccinmotståndare och vaccintveksamma. De har utgett sig för att planera en vaccinkritisk dokumentär, för att få en rad centrala aktörer såväl i USA, i Sverige som i Svenskfinland att öppna sig – dessa har nämligen mer eller mindre kategoriskt vägrat att prata med journalister från etablerad media.

Dokumentären har väckt diskussion om det moraliskt försvarbara i denna typ av journalistik, som bygger på principen ”ändamålet helgar medlen”.  Men framför allt lyfter dokumentären fram en rad viktiga och aktuella frågor som vaccindiskussionen aktualiserar: Hur ser man på kunskap och vetenskaplig expertis, vilken roll spelar föräldrars egna erfarenheter och information inhämtad på sociala medier, hur kan man som förälder få tillförlitlig information om vad som är bäst för ens barn, och hur kan hälsovårdspersonalen stöda föräldrar i deras beslutsångest? Vilka etiska och livsåskådningsmässiga värderingar och övertygelser påverkar människors agerande?

Dokumentären Vaccinkrigarna och de frågor den väcker är ämnet för det första poddsamtalet här på systematiska teologins blogg. De medverkande är doktoranden TM Laura Brännkärr-Väänänen och projektforskaren TD Carolin Ahlvik-Harju, som båda forskar inom det tvärvetenskapliga projektet VaccAtt i samarbete med psykologer. Samtalet leds av professor Björn Vikström.

Här hittar du podden (c.45 minuter)!