Av Risto Nurmela, docent i gammaltestamentlig exegetik
Jag minns att min högt aktade lärare Karl-Johan Illman någon gång sa: ”Exegeter är ju lite annorlunda.” Hans påstående kanske stöds av att fakultetens allround-professor under förra seklet Fredric Cleve hade skött fyra av de då sex professurerna. Vilka var då de två som han aldrig skötte? Jo, NT och GT.
Under mina 40 år vid TF har mitt sociala umgänge på arbetstid alltmer skett med kollegerna inom systematisk teologi. Det hänger ihop med att teologins trikamerala utrymmesdisposition lett till en bikafferal lösning vad gäller pauserna. Jag kom att ha samma arbetsrum i 15 år, och det var i Reuterska huset. De få exegeter som till att börja med fanns där försvann en efter en så att jag till slut var ensam med systematikerna.
1986 arbetade jag faktiskt en termin som assistent i systematisk teologi, min första anställning vid TF. På ett seminarium om Osmo Tiililäs teologi fick vi veta att han ansåg att man som systematisk teolog måste vara troende, medan t.ex. exegeter inte behöver vara det. Skribenten tittade med glimten i ögat på mig.
1988 rapporterade jag till Ekumeniska rådets sektion för lärofrågor från en konferens där jag också var ganska ensam som exeget. Jag tyckte att man hade diskuterat icke-empiriska frågor som om de vore empiriska. Biskop Kalevi Toiviainen undrade om vi överhuvud taget kan prata om någonting om det måste vara empiriskt. Blivande biskop Juha Pihkala tyckte däremot att det är bra att ha exegeter med, de kan sticka hål i en del bubblor. Till det sa metropolit Johannes att han mycket ogärna skulle låta exegeter, allra minst protestantiska sådana, sticka hål i några bubblor.
För mina kolleger på kaffet tror jag dock inte att jag kan slå hål i några bubblor. Jag är aningen stolt över att mina exegetiska arbeten följer en metodik som gör en tvungen att hela tiden arbeta utifrån den hebreiska grundtexten. Men på kaffet har jag fått höra att det ju inte handlar om hur det står exakt. Det måste jag hålla med om, och eftersom jag sedan 10–15 år tillbaka sysslar med modern judaistik har jag egentligen också blivit systematiker. Ändå tycker jag att vi inte kan lägga Bibeln åt sidan eftersom det på ett sätt är där allt får sin början. Men jag har också framhållit att frågan om bibelsyn är något som systematikerna kan syssla med. Jag kan stå till tjänst med ”Bibelfakta i färg”, som jag brukar säga med hänvisning till en boktitel (www.smakprov.se/bok/pocket/bibelfakta-i-farg-9789171947482/). Och visst har kollegerna hjälpt mig komma ihåg att allt som står i Bibeln kanske inte är värt att forska i. Inga avhandlingar om Arons skägg!
Tack Risto för denna spirituella text, som hos mig väckte en hel del nostalgi. Under ganska många år vid TF kom jag, liksom du, på grund av vad du kallar den bikafferala lösningen under de alltid så givande fikapauserna att i huvudsak umgås med systematiska teologer. När jag tänker tillbaka på den tiden är det faktiskt de ofta livliga och lärorika diskussionerna under dessa pauser som jag saknar mest.
Däremot har jag inte särskilt mycket reflekterat över att jag som icke-systematiker skulle ha varit någon hermelin bland katterna. Jag minns att skiljelinjerna gick på andra ställen – t.ex. mellan dem som var intresserade av fotboll och dem som inte var det. Jag tillhörde de förra, du de senare. (För dem som inte var med – nej, vi diskuterade inte fotboll alltför ofta. Men det hände.)
När din text fick mig att gräva litet i minnets kammare så måste jag säga att just det faktum att de andra runt fikabordet sysslade med andra saker, inom andra discipliner, faktiskt var något som bidrog till att det hela var så givande. Det gav mig en viss teologisk allmänbildning, som varit mig till stor glädje. Men så har jag ju alltid varit en som gärna önskat veta lite om mycket och inte – vilket är mer lönande i den akademiska världen – mycket (eller helst allt) om något smalt område.
Först vill jag tacka dig, Risto, för sällskapet under systematikernas kafferaster. Vårt kaffesällskap var tvärvetenskaplig långt före tvärvetenskapligheten blev något av ett måste i de akademiska cirklarna.
Men jag undrar vem är det som har sagt att inte allt i Bibeln är värt att studeras. Jag håller inte med.
Till exempel det där med Arons skägg (”Saxifraga stolonifera”). Ett ypperligt exempel på ett tema som någon teolog bra kunde nappa på. Jag och Anni Maria Laato har ju redan påpekat hur altarblommor, såväl som alla blommor i det heliga rummet, är ordentligt underforskade. Arons skägg ryms mycket väl inom ramen för sådan vidareforskning.
Ingen har sagt till mig att inte allt i Bibeln vore värt att forska i, men systematikerna som kollektiv har med sina attityder bidragit till att denna insikt mognat hos mig. Med Arons skägg menade jag bokstavligen prästen Arons skägg. Att det finns en sådan blomma visste jag faktiskt inte, trots att växter i familjen Saxifraga var min stora passion i barndomen.