Björn Vikström, professor i systematisk teologi

Jag spinner vidare på den del av Tage Kurténs text som handlar om vetenskapens ideal om öppenhet. Mina erfarenheter från handledning av doktorander och arbetet inom Forskningsetiska nämnden vid Åbo Akademi visar att empirisk forskning idag är utsatt för två motsatta impulser. Å ena sidan finns det en stark strävan till att forskningsdata och forskningsresultat skall göras maximalt tillgängliga, å andra sidan kräver lagarna och regelverket gällande hanterandet av personuppgifter att allt material anonymiseras så långt det bara är möjligt.

Det här är naturligtvis inte den enda situationen i livet där två i sig goda strävanden är svåra att förena. Ekvationen är inte omöjlig att få att gå ihop – men detta förutsätter många gånger en delikat balansgång.

Det faktum att såväl statsmakten som forskningsfinansiärer allt oftare förutsätter att resultaten görs öppet tillgängliga kräver ett nytänk även ifråga om publicering. Tidskrifter som är beroende av att någon betalar för att texterna utvärderas, redigeras och publiceras är av förståeliga skäl restriktiva när det gäller att bevilja öppen tillgång. Lösningen att forskaren eller den institution som hen företräder skall betala tidskriften för att ge ”Open access” (av olika grad) till texten rimmar emellertid dåligt med själva intentionen med öppen vetenskap, eftersom det här kan leda till att bara de resursstarka kan leva upp till finansiärernas krav på Open access.

Det här dilemmat har fått vissa i den akademiska världen att på allvar börja fundera på om det skulle vara bäst att forskarna eller universiteten själva skötte publiceringen av sina artiklar och forskningsresultat och lade ut dem på nätet. Även om proffsig layout av artiklar höjer deras läsbarhet och förbättrar läsupplevelsen är det trots allt inte så svårt för en lekman att åstadkomma ett nöjaktigt resultat.

Det här aktualiserar en annan av de frågor som Tage lyfte i sin bloggtext, nämligen hur texters värde och nivå kan och skall utvärderas. Det finns många avigsidor med dagens utvärderingssystem inom den akademiska världen, där man tämligen mekaniskt mäter publikationers antal, deras klassificering och hur ofta man citeras av andra forskare. Vi är många som hyser betänkligheter mot detta system, men ändå tror jag att de flesta håller med om att peer review och liknande expertpaneler ger trovärdighet och tyngd åt ett bidrag. Därmed inte sagt att systemet skulle vara felfritt; varje bedömning påverkas oundvikligen av de sakkunnigas personliga preferenser och antipatier.

Det kollegiala samtalet där vi utmanas att tänka klarare och formulera oss bättre kan sägas vara vetenskapens livsnerv. Seminarier, konferenser och disputationer handlar alla om att kritiskt pröva andras argument och tolkningar. Trygga och välfungerande forskningsmiljöer kännetecknas av att det är tillåtet att presentera halvfärdiga texter och preliminära slutsatser, för att med andras hjälp kunna vidareutveckla resonemangen.

Även om dylika kritiska samtal kan fortsätta även efter att en artikel har publicerats tror jag ändå att vi med tanke på vetenskapens trovärdighet och tillförlitlighet bör bevara distinktionen mellan dylika ”work-in-progress” och vetenskapliga publikationer. När vi inför framtiden letar efter olika alternativa publiceringsformer bör fungerande evalueringsprocesser vara en högt prioriterad fråga. Det berättigade kravet på vetenskapens öppenhet får inte leda till att evalueringen blir slappare.