Allt material från Lärarbloggen hittas nu i Personalbloggen, dvs. ge kommentarer och skriv inlägg på den nya adressen fr.o.m. nu, dvs. i http://blogs.abo.fi/personalbloggen/
Kategoriarkiv: Okategoriserade
Nätverk + inspiration = sant
Den 13 november, mitt i det värsta höstmörkret, inleddes den årliga nätverksträffenför språk- och studieverkstäder i Sverige, denna gång i Umeå. Tanken bakom det elvaåriga nätverkets träffar är att de som arbetar vid så kallade språk- och studieverkstäder i Sverige ska ha möjlighet att under två till tre dagar träffas och under avslappnade former utbyta idéer och erfarenheter. Under några års tid har också några av oss från Centret för språk och kommunikation (och representanter från Høgskolen i Oslo og Akershus) haft nöjet att delta. Träffarna har varit mycket inspirerande, och de har inte bara lett till ett utökat nordiskt samarbete utan även till konkreta idéer om hur vi på CSK kan samarbeta med ämnen vid ÅA.
Umeå universitet
Precis som tidigare år fick vi en hel del med oss i bagaget också i år. Den här gången var det dels en medvetenhet om hur flera svenska universitet arbetar med att stödja studerande i deras skrivande och övriga studier, dels praktiska pedagogiska metoder.
Samtidigt som det finns mycket vi kan lära oss och tillämpa av de svenska lösningarna finns det också en hel del som skiljer oss åt. Ett ytterst aktuellt samtalsämne då universitetsanställda i Sverige träffas är problematiken med den svenska skolan, som många upplever inte ger tillräckliga färdigheter för akademiska studier. Inte minst lärarutbildningens låga status oroar många som arbetar på språk- och studieverkstäder i Sverige. Vilsna studenter har vi också här, men vi kan vara glada över att det finländska gymnasiet tydligen förbereder studenterna för universitetsstudier bättre.
Gemensamma problem som vi har är studenter som inte klarar av sina studier på det sätt, med det resultat eller inom den tid som universiteten räknar med. Många av språk- och studieverkstäderna vid universitet och högskolor i Sverige (och Norge) försöker angripa de olika problem studenterna tampas med så att säga ”vid samma lucka” – samma avdelning ska kunna hjälpa med både språklig handledning, textstruktur, referenshanteringsverktyg, informationssökning och studievägledning. I Umeå har man gått så långt att man har slagit ihop studieverkstaden (inklusive språkrådgivning) med biblioteket och enheten för universitetspedagogik.
Många bland personalen vid de här avdelningarna eller verkstäderna verkar huvudsakligen se positivt på utvecklingen, men samtidigt rapporterar flera att det i praktiken delvis kan vara svårt och till och med onödigt att integrera verksamheterna. Alla kan naturligtvis inte vara experter på allting, utan det är viktigt att hitta sätt att komplettera varandra och utnyttja varandras expertis. Marlene Bickham från Umeå universitet påpekade till exempel i sitt anförande om studievanor och studieteknik att det hör till vardagen att också hänvisa studenter vidare till andra som kan hjälpa.
Hur är det här hemma vid ÅA – är vi tillräckligt bra på att hänvisa studerande till rätt instans? Hur naturligt känns det för oss som undervisar att hänvisa till egenläraren, biblioteket, skrivhandledningen, lärcentret, studiepsykologen …? Och vet vi egentligen vilken hjälp studenten kan få av alla dessa? Att som lärare försöka hålla koll på vad andra än den egna enheten gör är svårt, men ändå förutsätter ofta studerande att deras lärare har den överblicken.
Visst är vi väl i viss mån bra på att samarbeta redan nu, ÅA-enheter emellan. Olika ämnen samarbetar med varandra; biblioteket har samarbete med många ämnen bland annat i samband med kurser och seminarier; vi språkgranskare har en tradition av att besöka seminarier i olika ämnen och tala om språkbehandlingen i examensarbeten, för att ta några exempel.
Sedan ett par år tillbaka har vi kommunikationslärare vid CSK också experimenterat med att delvis samordna kurser i vetenskapligt skrivande och kommunikation med seminarier på kandidatnivå i en del ekonomiska och humanistiska ämnen. Avsikten är att stödja de studerande i deras skrivande i samband med en uppgift som känns relevant för dem och som de satsar på. Det ser vi som ett betydligt bättre alternativ än att ”öva torrsim” i det akademiska skrivandet genom att på kommunikationskurserna ge lösryckta skrivuppgifter som då enbart kommer att handla om språk och stil, snarare än om innehåll. Det här läsåret har antalet ämnen vi samarbetar med ytterligare utökats jämfört med i fjol, och avsikten är att vi i framtiden ska ha någon form av samarbete med alla ämnen i det skede då de studerande skriver sina kandidatavhandlingar. Hur och i vilken utsträckning samordningen ska ske är ännu inte klart, men utvecklingen av det här hänger samman med de nya kandidatutbildningarna och den kommunikationskurs om fem studiepoäng som går under arbetsnamnet Akademisk framställning. De facto initierades samarbetsprojektet efter en nätverksträff och bland annat ett speciellt inspirerande diskussionsinlägg med erfarenheter från studieprogram i ekonomi i Kristianstad. Utan den idéinjektion vi fick skulle vi inte ha kommit igång.
För att återgå till nätverksträffen i Umeå var en speciellt minnesvärd presentation lingvisten Satish Patels föreläsning om interaktiva verktyg för planering, produktion och feedback. Han presenterade både sådana verktyg som var bekanta för oss sedan tidigare och nya ”mindblowing” (hans ord) sådana, bland annat olika verktyg för att spela in själv och för att ge studerande feedback på ett enkelt och effektivt sätt. Han visade även mindmap-verktyg som både kan underlätta planering av undervisning och kan användas av studerande som ett hjälpmedel till exempel för att få en överblick över tentlitteratur.
Många lärare drar sig för att skapa nätbaserat undervisningsmaterial eftersom de upplever att andra då kan ”stjäla” deras material. Enligt Patel är den här inställningen jämförbar med att slåss mot väderkvarnar, och han anser med andra ord att nätet är en del av den verklighet vi lever i och att vi i stället borde se på verktygen som en möjlighet att berika och stödja vår undervisning. En het trend inom pedagogiken är det så kallade omvända klassrummet. I stället för att ägna närundervisningen åt att presentera teori kan vi med hjälp av virtuella verktyg låta studerande ta del av teorin innan de kommer till kurspassen. Under närstudierna kan de i stället öva, diskutera och tillämpa vad de har lärt sig.
Patel underströk även vikten av att göra nätbaserade presentationer minnesvärda; att vi lärare ser till att vi åtminstone ”blir kända” på kuppen. Det kan vi åstadkomma genom att alltid presentera oss i början av varje videopresentation, genom att alltid använda samma logo eller till exempel genom att skapa en egen jingel som vi inleder varje presentation med. Det här kan låta som en hel del arbete. Enligt Patel är det just vad det är, men på sikt kan det spara tid för andra uppgifter.
Vi behöver d
e gnistor av nya idéer och motivation som kan tändas då vi får möjlighet att nätverka och delta i konferenser och samtal kring hur vi kan utveckla vårt arbete. De lyser upp hösten och hjälper oss att orka igenom den långa vintern. Och ger oss motivation att göra vårt arbete ännu bättre än tidigare.
Jane Wingren och Kati Palmberg, lärare i svenska respektive kommunikation vid CSK
E-boken – ett bra komplement i kursbokssamlingarna?
Svenska skrivregler toppar utlåningslistan på svenskspråkiga e-böcker
En e-bokslicens eller e-boksköp för biblioteket sparar också utrymme (hyror) och rutinarbetskostnader. Olika enkäter, fokusgruppsundersökningar ger vid handen att en majoritet föredrar tryckta böcker. Min uppfattning är att många säger att de föredrar tryckt, utan att ha läst en enda e-bok. Däremot finns det ganska lite färsk forskning kring läsupplevelse och elektroniska kursböcker. Enligt en undersökning i USA 2008 har bokens form ingen betydelse för inlärningsresultatet. I dagens läge kan man säga att e-böckerna är goda komplement i biblioteket. I framtiden kommer fler e-böcker att vara interaktiva, med inbyggda filmsnuttar och tester, vilket ökar mervärdet på boken.
Vilka alternativ finns i dag?
Genom Nelliportalen kan kunderna logga in i 23 e-boksleverantörers sidor – som omfattar över 400.000 titlar av vitt olika slag: Early English Books Online (EEBO) innehåller digitala faksimilsidor av så gott som alla arbeten tryckta i England, Irland, Skottland, Wales och brittisk Nordamerika och arbeten på engelska tryckt annanstans från 1473-1700 till den svenska Elib-sidan som innehåller svenskspråkig skön- och facklitteratur (ca 3.500 titlar, 1.662 lån 2013).
För en månad sedan tecknade biblioteket ett avtal med förlaget Talentum, vilket ger våra studerande och forskare möjligheter att läsa den mest utlånade kursboken, Finlands civil- och handelsrätt, på nätet. I avtalet ingår även ett fyrtiotal andra böcker och Högsta domstolens beslut sedan 1998. Jag tippar att Talentum sida kommer att toppa vår e-kursboksanvändning nästa höst!
Den mest omfattande och mångvetenskapliga e-boksaggregatorn är Ebrary. ÅAB har ett licensavtal med Ebrary som heter Academic Complete. Paketet innehåller över 107.000 titlar, de allra flesta på engelska. 2013 har 388.911 inloggningar i Ebrary skett vid Åbo Akademi. Utöver Academic Complete finns ca 600.000 e-bokstitlar på Ebrarys kommersiella sida att välja mellan för inköp till ÅA:s Ebraryhylla.
Vi kan konstatera att användningen av elektroniska böcker har ökat under de senaste åren. Detta torde också bero på att tabletterna eller surfplattorna blivit vanligare. Alla e-böcker som biblioteket tillhandahåller går att läsa med hjälp av dator, men läsupplevelsen blir betydligt bättre med läsplatta eller surfplatta. Elibs böcker går utmärkt att ladda ner på platta och läsas med programmen Aldiko eller Bluefire, och Ebrary har numera en app för iPads och Androidplattor.
Vill du veta mer om ÅAB:s e-böcker? Ta gärna kontakt med biblioteket! Undertecknad ställer gärna upp och diskuterar inköpsalternativ, om läsmöjligheter eller erfarenheter av e-boksläsning, både ur student- och lärarperspektiv.
Eva Costiander-Huldén, ledande informationsspecialist, Åbo Akademis bibliotek
Johan Werkelin talar om ”skuggning” i Radio Vega Åboland
En ganska kortfattad, mycket intressant och någorlunda nytänkande introduktionskurs till ämnet marknadsföring
Rubriken är inspirerad av Jim Blythes bok ”En mycket kortfattad, ganska intressant och någorlunda billig bok om att studera marknadsföring” från 2011. En bra bok att läsa ifall du är intresserad av marknadsföring. Jag skulle själv kunna skriva en hel bok om årets version av grundkursen i marknadsföring vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi, men den boken får vänta än så länge och istället ska jag här och nu i korthet försöka förklara vad det är som gör kursen mycket intressant och någorlunda nytänkande. För att kunna göra det här måste jag först berätta lite mer om mig själv och vad jag har upplevt under de senaste fem åren.
Jag började undervisa marknadsföring vid Åbo Akademi för fem år sedan med noll undervisningserfarenhet i bakfickan. Jag föreläste, konstruerade tenter, rättade tenter, konstruerade omtenter, föreläste lite mer, rättade omtenter osv. Studenter halvsov sig igenom föreläsningarna och skrev om tenterna gång på gång. Något var på tok, men jag kunde för mitt liv inte förstå varför studenterna inte var lika intresserade och engagerade som jag. Borde inte min entusiasm och mitt eget brinnande intresse för mitt ämne smitta av sig lite mer? Tanken slog mig flera gånger – vad är det för fel på studenterna? I dag, fem år senare, undervisar jag fortsättningsvis marknadsföring vid Åbo Akademi men hela min bild av mig själv och min roll som lärare har vänts upp och ner. Det var aldrig (och är fortsättningsvis inte) något fel på studenterna. Det var inte heller något fel på mig och min entusiasm. Problemet låg i undervisnings- och examinationsmetoderna! Under de senaste fem åren har jag fått upp ögonen för alternativa, aktiverande undervisningsmetoder och handledning och coachning av både enskilda studenter och studentteam, vilket jag är väldigt tacksam över.
Jag upplever inte längre att jag som lärare behöver veta och kunna allt om marknadsföring, kunna svara på alla frågor och kunna servera färdiga lösningar på alla problem. Istället försöker jag med hjälp av olika aktiverande metoder uppmuntra studenterna att själva identifiera problem och frågor och sedan på egen hand hitta lösningar och svar på dessa. Det här sättet att undervisa är oändligt mycket roligare, mer spännande och framför allt mer lärorikt. Det handlar inte om att direkt anpassa gamla kurser till nya metoder (som för övrigt inte alls är nya utan används framgångsrikt i otaliga företag, organisationer och läroinrättningar runt om i världen) utan det handlar om ett annorlunda tankesätt där lärarens roll är en helt annan än vad den traditionellt har ansetts vara.
Ett exempel på hur jag i praktiken har ändrat om en hel kurs utgående från det här ”nya” tankesättet är grundkursen i marknadsföring. Kursen är en ”masskurs” med ca 190 deltagare. I år ligger fokus inom kursen på att studenterna själva läser in sig på olika teman, identifierar egna frågor och problem, aktivt jobbar med att hitta svar på frågorna och lösa problemen och sedan reflekterar över vad de har läst, vad de har gjort och vad de har lärt sig. Hela kursen bygger på den här grundläggande processen, att läsa – att föra dialog med andra – att reflektera, och samma process upprepas för varje nytt tema vi behandlar. Kursen består av sju centrala temat som pusslats ihop utgående från studenternas egna önskemål. Trots att studenterna i år var de som avgjorde innehållet på kursen ser den innehållsmässigt förvånansvärt likadan ut som tidigare. Det enda temat som kommit till är ”att marknadsföra sig själv”, vilket jag tycker är ett helt fantastiskt tema. Senast då du kommer ut på arbetsmarknaden och söker jobb är det här något du behöver.
Studenternas läsande, dialog och reflektioner stöds på olika sätt under kursen, bl.a. genom att de kontinuerligt skriver ner tankar kring vad de läst, vad de diskuterat, vad de gjort och vad de lärt sig. Olika typer av texter lämnas in varje vecka, inte för att jag nödvändigtvis vill läsa ca 190 texter i veckan, utan för att det här är ett bra hjälpmedel för att fördjupa förståelsen för de grundläggande marknadsföringsteorierna och för att stöda det långsiktiga lärandet. Andra hjälpmedel som används för att ytterligare fördjupa och underlätta lärandet är workshopar och företagsprojekt.
Varje vecka har vi en workshop där studenterna ges en möjlighet att förankra de teorier och modeller de läst om i praktiken. För varje workshop finns specifika mål uppställda och metoderna vi använder anpassas enligt dessa. Ingen workshop är den andra lik vilket bidrar till en intressantare och mer engagerande omgivning att jobba i – du vet aldrig vad du kan förvänta dig då du kliver in genom dörren. Det här är inte bara ett bra sätt att hålla intresset uppe utan också ett effektivt sätt att bryta invanda mönster och förutfattade meningar. Alla workshopar innehåller ändå vissa gemensamma element:
- de är baserade på teori (som studenterna antingen bekantat sig med på förhand eller bekantar sig med under workshopen)
- vi jobbar med praktiska case (en referensram för att kunna förstå teorierna)
- studenterna jobbar aktivt i grupper (för att aktivera och träna färdigheter bl.a. som att arbeta och diskutera i grupp och att kort sammanfatta och visualisera olika teman och diskussioner)
- en stor del av kommunikationen sker via Twitter (via Twitter kommunicerar handledare med studenter och studenter med både handledare och med varann. Dessutom används Twitter för ”instant feedback” av studenterna).
Företagsprojekten på kursen är mindre projekt där företag/organisationer kommer in som uppdragsgivare. Tanken är att studenterna redan under grundkursen ska få testa på att jobba med marknadsföring ”på riktigt”. Liksom workshoparna så bygger projekten på teori och på den litteratur studenterna kontinuerligt läser. I projektrapporterna som studenterna lämnar in ska de visa hur de använt sig av litteratur för att föra projekten framåt och hitta en lösning till det problem de identifierat inom ramen för uppdraget.
Låter det här sättet att jobba intressant? Jag lovar att det är både roligt och intressant. Jag lär mig själv en massa nytt varje dag och är mer intresserad och engagerad än någonsin tidigare av både marknadsföring och undervisning. Låter det här sättet att jobba lätt? Det är det verkligen inte. Det är utmanande och kräver att du som lärare ifrågasätter alla gamla tankemönster (både hos sig själv och hos andra) och ger upp kontrollen över vad som händer i klassrummet. Dessutom tar det tid att bryta ner allt gammalt och bygga upp något nytt. Själv har jag bara börjat min resa, men det känns som att jag är på väg åt rätt håll. Studentfeedbacken har hittills varit övervägande positiv (inte bara på grundkursen utan också på andra kurser) och många fler studenter är betydligt mer engagerade och intresserade än tidigare.
Trots många positiva reaktioner bland studenter, kolleger, vänner och bekanta är det minst lika många (om inte fler) som ifrågasätter metoderna och arbetssättet. Först kändes det här väldigt orättvist. Varför ska jag vara tvungen att redogöra för och motivera allt jag gör? Hur ofta ifrågasätter någon t.ex. en föreläsning? Efter en tid har jag dock insett att de här reaktionerna är helt naturliga. Det här är något nytt för alla inblandade, och självklart kommer den här typen av reaktioner att uppstå liksom de uppstår till följd av alla andra förändringar och nya fenomen. Visst känns det fortfarande jobbigt ibland att om och om igen förklara och motivera allt jag gör, men samtidigt har jag nu insett att det här egentligen är guld värt. Att ständigt bli ifrågasatt innebär att jag hela tiden måste fundera på vad jag egentligen gör och varför jag t.ex. väljer en metod istället en annan. Det är ett mycket effektivt sätt att förhindra att man fastnar i invanda mönster och i rutiner som sedan kan vara svåra att bryta. Dessutom pushar det här mig ofta in i ett ”obekvämlighetsområde”. Jag måste utmana mig själv för att ta mig ur detta område och på vägen lär mig otroligt mycket nytt både om mig själv och om allt som händer runt omkring mig. Det här är både skrämmande och jobbigt ibland men otroligt roligt!
För att få detta att fungera på en kurs med närmare 200 studenter krävs en hel del jobb, tid och planering, men det är inte omöjligt. Ingenting är omöjligt. Allt fungerar självklart inte utan problem och visst blir t.ex. workshoparna med alla studenter samlade på ett och samma ställe rätt så kaotiska ibland. Men man måste våga testa och våga misslyckas för att sedan lära sig av misstagen och utveckla något bättre. Varför kunde inte alla kurser i fortsättningen vara intressanta och nytänkande?
Min utmaning till dig som läser det här är att våga testa på något nytt! Våga ifrågasätta och bryta gamla vanor och mönster! Våga misslyckas! Våga ge över kontrollen! Våga uppmuntra studenter att ta över kontrollen, att ifrågasätta och att tänka själv! Ju obekvämare situation du kommer att hamna in i, desto mer lär du dig och desto mer kan du utveckla dig själv och din undervisning. Dessutom kommer du att ha otroligt roligt på vägen.
Vuxenstuderande, deadlines och tid
De är många, de vuxenstuderande i Finland och vid Öppna universitetet (öpu). I internationell jämförelse deltar finländarna aktivt i vuxenutbildning. Enligt Europeiska unionens arbetskraftsundersökning som gjordes 2010 deltog 23 % av finländarna i åldern 25–64 år i utbildning under de fyra veckor som föregick undersökningen mera kan du läsa här. Men att bli vuxenstuderande är inte alla gånger ett enkelt val, det kräver bland annat tid, engagemang och intresse. Det där med intresse och engagemang brukar inte vara ett problem. Om man sökt sig till öpu för att ta del av en kurs eller en hel studiehelhet är det just för att man har ett stort intresse och behov av ny kunskap. Att hitta tid, är sen en annan sak. Det är inte bara för den studerande som vuxenstudier kräver tid och engagemang, det berör oftast hela familjen. Att som öpu-studerande läsa t.ex. 60sp i ämnet informationsvetenskap under en 3-års period vid sidan av jobbet, kräver att ens partner som kan ställa upp och ta en extra städtur någon gång nu och då. Partnern får kanske åka iväg ensam ett veckoslut för att och hälsa på släktingar utan den studerande, eftersom hon intensivt försöker få övningar gjorda som skall vara inlämnade på måndag. Har man barn är det säkert studier som gäller efter att barnen lagt sig, vilket inte är en bra tidpunkt på dygnet för alla.
Att vara öpu-lärare kräver att man har förståelse för att det finns ett liv vid sidan av studierna (eller öpu-studierna finns vid sidan av livet). Det är inte alltid en enkel ekvation även om kurserna och studierna är flexibla, det finns ändå alltid deadlines som skall följas. En kurs följer en viss takt, övningar lämnas in och så ger jag som lärare feedback och vitsord. Det ultimata skulle vara att alla lämnar in sina övningar samtidigt inom utsatt tid, det skulle spara alla tid. Det bästa man kan göra som lärare inom vuxenutbildningen är att själv studera, på så sätt vet man vad det kräver!
Man vet aldrig vad som händer i livet, som gör att man helt enkelt inte klarar av att skicka in en övning i tid eller avklara en kurs. Efter många år som öpu-lärare och med studeranden som deltar i fleråriga studiehelheter lär man känna varandra och kommer varandra så pass nära att de studerande ofta vill säga vad orsaken till förseningen är. Det är många livsöden och händelser jag hunnit ta del av under mina 11 år som öpu-lärare. Det gäller som lärare att ibland uppmuntra, stöda så gott det går och ibland ge en extra spark i baken. Allt för att så många som möjligt skall kunna avklara sina studier. Jag önskar alla givande studier samt sköna hemmakvällar utan alltför täta deadlines 🙂
Nancy Pettersson
Utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet/Centret för livslångt lärande
Insikter i hackathons värld
Bästa läsare,
Denna gång vill jag berätta om en intressant erfarenhet jag har varit med nyligen. Det ordnades en ”hackathon” i Åbo i helgen (http://turkuamkwp7.eventbrite.com/).
En hackathon är ett evenemang var IT-människor samlas och ”hackar” (eller kodar/programmerar) under en viss tid. En hackathon brukar ha ett tema och tidslängden kan variera (vanligen 24 timmar, men jag har hört om hackathon som fortsätter flera dygn -och nätter). Hackathon har sitt ursprung i den IT-kulturen var programmerare spenderar intensiva tidsperioder tillsammans och tar åt sig utmaningen att lösa något IT-problem.
Hackathon jag deltog i ordnades då i Åbo 18-19.2 och handlade om Windows Phone 7 som är Microsofts nya plattform för mobila telefoner. Möjligheten att delta kom upp eftersom jag har jobbat intensivt med våra studerande om design av mobila applikationer hela vintern. Då några studerande ville vara med, var tröskeln att joina och följa med mycket lägre*. Berättelsen nedan bygger på mina observationer och delade Twitter-meddelande från studeranden. Så här gick det:
Lö kl 12.10: Jag kommer lite försenad till ICT-huset, och hör att hackathon har flyttats till husets största auditorium. Det fanns plats för bara 50 deltagare då jag anmälde mig, men jag kommer in till stora auditorium så finns det mer en 100 deltagare på plats (150 enligt organisatörer!). Evenemanget tycks dra folk (bra reklam för Microsoft!). Det hörs trendig musik, och man känner entusiasmen i salen. Datorer finns överallt (mer än när jag undervisar).
A full house!
Kl. 12.20: Välkomstord från arrangörer. Man går över snabbt till det viktiga: pizza och läsk har beställts (150 pizzor!) och kommer om några timmar och levereras hela eftermiddag. Några ord om hur man får använda utrymmen (det finns även en ”nap room”!). Secret film visas kl. 00.00. Presentation av projekten och resultat av tävlingen kl 9-12 följande morgon. Det blir en lång natt…
Kl. 12.45: En kort ”tutorial” om de IT-verktygen som finns till förfogande (som man ska helst installera på sin dator före man kommer till evenemanget, husets Wifi blir lite trögt med 150 uppkopplade datorer). Här spenderar man inte mycket tid heller och förklarar hur verktygen fungerar: man får lära sig mycket själv, men det finns Microsoft experter på plats, just in case… Ännu den obligatoriska Microsoft-reklamfilmen, så startar vi…
Kl. 14.00: Gruppen har hittat utrymmen. Dags att börja brainstorma om vad man ska bygga, fundera på olika alternativ, sketcha på papper. Konsultera med IT-experterna om det är möjligt att förverkliga planen. Känns som en långsam start, gruppen är kanske inte byggd ännu och söker sig…
Första sketchen: det blir nog en app för ÅA-studentrestauranger.
The group in action (Gabriel, Viljami, Silviya, Björn - och Sampsa utanför bilden)
Kl. 15: Första pizzorna kommer! en kort paus… Här kan du se en video om evenemanget från Turun Sanomat, och en artikel här.
Kl. 18. Första versionen av applikationen tar form. Andra versionen kommer snart efter. Teamet har även ett namn! #teamtetard 🙂
Kl. 00.00: Nu får vi veta vad Secret filmen är – Star Wars: Revenge of the Sith! Jag tycker att #teamtetard har förtjänat en filmpaus efter de 12 första timmarna.
KL. 04:35: Appen är färdig! Men det finns ännu några timmar för att finslippa appen…
Kl. 9-12. 3 timmar av presentationer. Några intressanta appar producerades. Deltagarna verkar vara trötta efter dessa 24 intensiva timmar. #teamtetard vann inte, men det får bli en annan gång!
Deltagande i denna hackathon har varit för min del lärorik som lärare i informationssystem. Informationssytems lärare och studenter är inte riktigt vana med hackathon-konceptet: en hackathon är attraktiv för IT-studenter, speciellt de som kan programmera eller vill lära sig programmera. Jag tycker att det har varit intressant att följa med en grupp studenter med IS-bakgrund och som inte har djupare kunskaper i programmering. Dessutom är tröskeln för IS-studerande att delta mycket lägre idag: nuförtiden hackathon är hyperliga tillfällen att networka, testa sina affärsidéer, och lära sig nya kompetenser. Arbets
I dagens läge har hackathon en viktig roll som driftskraft för innovation. Flera av de applikationer som producerades på 24 timmar hade potential att distribueras via Microsofts Markeplace som är distributionskanalen för Windows Phone-applikationer. Dessa applikationer kan bli morgondagens start-ups, morgondagens innovationer. Det är inte sällan som man träffar en venture capitalist (VC) eller en business angel på en hackathon: det är ett utmärkt tillfälle som VC att se hur en grupp fungerar och hur de jobbar.
Som lärare kan man också få inspiration av denna typ av tillfälle. Det skulle vara intressant att läsa forskning om hur inlärning sker på sådana intensiva evenemang. Våra undervisningstillfälle är för mycket formaliserade kring den klassiska 90-minuters föreläsningsformatet. Varför är det så? Hur kunde man anpassa inlärningsprocesser som sker vid en hackathon som en del av undervisning vid universitetet? Några frågor som väntar på svar ännu. Vad tycker ni?
Franck Tétard
* Jag ska precisera här att jag inte var med på plats alla 24 timmar utan följde hemifrån via Twitter. (fail!) Nästa gång deltar jag alla 24 timmar!
Lärande i fokus!
Att vi i undervisningen borde fokusera på lärande kan tänkas vara en självklarhet och således grundläggande. När vi lärare utvecklar kurser och ämneshelheter – ja, hela utbildningar – fokuserar vi i praktiken ofta på många andra saker än på själva lärandet. Vi funderar på teman att behandla, kursscheman, undervisningsmetoder vi vill använda, hur kurser bygger på varandra, kursbeskrivningar osv.
Visst har allt detta att göra med lärande, men hur ofta tar vi egentligen tid för att tillsammans med kollegerna fundera på hur våra studerande lär sig, vad anser vi att våra studerande borde lära sig och vad lär de sig nu, vad vill studerandena själva lära sig och hur, vad handlar universitetsstudier egentligen om osv. Dessa frågor är svåra, komplexa och det finns inga rätta svar till dem, men just därför är de sådana som vi borde tänka på mer än vi gör idag.
På Handelshögskolan kommer vi nu att ta den här tiden och sätta lärande återigen i fokus. Vi kör under våren igång en process för utvecklingen av undervisningen i de olika ämnena, vilket även kommer att möjliggöra att vi ser närmare på de utbildningar vi erbjuder. Tanken med den här processen är att vi inom ämnena tillsammans och fokuserat arbetar för att skapa goda lärandemiljöer.
Det är ämnet som bestämmer vad de kommer att arbeta med under processen. Således kan ett ämne välja att arbeta med magistesstudierna medan en annan på undervisningen som helhet. Ämnet kommer att i sitt utvecklingsarbete att utmanas till att tänka kritiskt och på nya sätt. Och det är här olika externa partners kommer att spela en betydande roll – i att synliggöra våra vedertagna sätt att se på vår undervisning och på lärande mer allmänt.
Lärande syftar alltså i det här sammanhanget inte enbart på studenternas lärande, utan även vårt – lärarnas – lärande. Även vi ska ha en möjlighet att lära oss, att utvecklas. Att utveckla undervisningen handlar alltså inte enbart på att fundera ut sätt hur vi kan bäst stöda studenternas lärande utan även på hur vi lärare kan lära oss något – i utvecklingsarbetet och i undervisningssituationer.
Tanken är även att hela Handelshögskolan träffas två gånger i året för att tillsammans diskutera vad de olika ämnena arbetat med och ta upp frågor som är gemensamma för alla ämnena. Lärande i fokus!-processen som vi kört igång på Handelshögskolan har alltså som mål att skapa miljö för lärande där alla parter lär sig – av varandra och tillsammans med varandra.
Det är dags igen
Så här års är det igen dags att fundera på undervisningens innehåll och former och målsättningar och eventuellt göra ändringar på läroplanerna. Här på humanistiska fakulteten vid ÅA påverkas arbetet denna gång också av de planer som gäller upprättandet av gemensamma kurser över ämnesgränserna. Om jag har förstått rätt, syftar den planerade reformen främst på att befrämja genomströmningen och ge lärarna mer tid för forskning.
Universiteten är tacksamma offer för kvalitetsspråket. Dels därför att säkerligen de flesta som jobbar som lärare och forskare upplever sitt yrke också som en kallelse, dels därför att antalet sådana medarbetare som å ena sidan understöder lärarnas och forskarnas arbete och å andra sidan också styr och övervakar det, växer alltjämt. Varje gång det akademiska samfundet förutsätts skärpa sig än en gång och producera mer med samma eller minskade resurser, är kvaliteten det kort som förr eller senare läggs på bordet – vem skulle vilja eller våga motsätta sig att kvaliteten på verksamheten förbättras och förhöjs?
Men om man tar en kritisk titt på det som samtidigt pågår i det omgivande samhället är nyckelordet där snarast avveckling: social-, polis- och hälsovårdsstationer läggs ned, likaså post- och bankkontor, garnisoner och kommuner för att inte tala tendensen att ersätta den riktiga servicen med telefonnummer och webbadresser. Tågen rullar enligt tidtabeller som var i kraft på 1990-talet, åldringar tvingas ligga i nedsölade blöjor och om man måste slå 112, kan man inte vara säker på att man når fram eller att hjälpen kommer eller att den kommer i tid. ”Detta får duga och du får tåla” verkar vara dagens motto.
Men inte på universiteten. Där/här skall allt möjligt göras, när målsättningar definieras och dikteras ovanifrån. Den tid och de resurser som kunde användas för själva undervisningen eller universitetens två andra, lika viktiga huvuduppgifter, får uppoffras i kvalitetsdyrkans namn.
Givetvis bör lärarna förbättra, förnya och vid behov t.o.m. reformera läroplanen. Den som vill jobba inom humaniora, antingen på något universitet eller utanför universitetsvärlden, måste ges färdigheter för att han eller hon skall kunna klara sig i nuvarande omständigheter. Den ofta efterlysta arbetsmarknadsrelevansen skulle lätt kunna uppnås om vi började ge våra studerande praktiska kurser t.ex. i hur man förvaltar och reagerar på förminskade resurser, hur man ansöker om extern finansiering och hur man kommunicerar med kulturignoranta byråkrater och beslutsfattare. Detta skulle också på ett smidigt sätt erbjuda möjligheter för gränsöverskridande samarbete inom undervisningen.
En annan sak är naturligtvis hur vi förhåller oss till studerande som hoppar av eller ”försvinner” utan att avlägga examen – är det nu egentligen så negativt att vuxna myndiga människor hittar något annat som de betraktar som mer lämpande för dem? Kanske de ändå har haft nytta av den tid som de tillbringat som våra elever. Huvudsaken är ju alla hittar sin kallelse och sin plats i samhället. Om problemen med genomströmningen vill bekämpas på allvar, skulle jag personligen vilja fästa uppmärksamhet vid intagnings/inträdesprocesserna och överväga möjligheter att reformera dem. Kanske skulle man också kunna göra något åt finansieringsmodellen som tvingar enskilda ämnen och akademiska enheter att ta in studerande som inte har lovande förutsättningar att klara av sina studier. Man kan ju också förbättra kvaliteten genom att fokusera på dem som har talanger eller vilja eller båda två.
Universiteten har i varje fall tre huvuduppdrag – man behöver inte haka upp sig på ett enda och glömma de två andra.
Marko Lamberg
tf. akademilektor i historia
Hur svårt är det att lära ut?
Som lärare och pedagog är det alltid en central fråga som jag staller mig inför planeringen av ett inlärningstillfälle: hur ska jag lära ut stoffet? Denna fråga går inte att svara på ett enkelt sätt: typer av inlärningstillfälle varierar (föreläsning, seminarium, labb-övning, workshop, …), innehållets natur påverkar, inlärningstillfällets målsättningar… Efter att man har övervägt olika inlärningsstrategier, kan man äntligen välja ett sätt och börja planera genomförandet. I detta blogginlägg vill jag redogöra för ett av mina “experiment” som har pågått denna höst på en av mina kurser.
Kursen Customer-centred design av informationssystem handlar om att lära sig att utforma ett informationssystem ur en kundperspektiv. Inom kursen lär man sig några metoder och tekniker som tillhör en sk. användarcentrerad design-metod. Studenter tillämpar dessa metoder och tekniker i ett företagsprojekt som ett grupparbete.
Kursuppläggningen ställer till några utmaningar: antalet tekniker som ska läras ut, bygga förståelsen för hur tekniker fungerar tillsammans (dvs. ”the big picture”) i ett projekt, bygga studenters förtroende att de kan tillämpa dessa tekniker inom ett projekt med en riktig kund. Och riskmoment finns tillräckligt: hur studentteamen kommer att fungera, att forma grupper som har de rätta kompetenser för projekten, … Med tanke på dessa faktorer, försökte jag tänka kreativt och införa ett nytt sätt att lära ut; ett sätt som är mer studentcentrerat och som bygger på 2 principer:
- learning by doing, och
- each one teach one
Mitt experiment handlar om att ge studenter delansvar för undervisningen under inlärningstillfällen. Inlärningstillfällen kallas för workshops. Ett workshop är begränsat till 90 minuter och innehåller följande moment: i) introduktion (10 minuter), ii) gruppaktivitet (60 minuter), iii) presentation av resultat, feedback och slutliga kommentarer (20 minuter).
Introduktionen ges av den ansvariga kursläraren (eller kursassistenten) och inleder studenter till workshopens ämnet och dess relevans för kursen och kursprojekten.
Gruppaktivitet är enligt min uppfattning ”where the magic happens”, men före jag går vidare bör jag berätta hur gruppaktiviteten är förberedd: 2 teamledare väljs bland kursdeltagarna en vecka före workshoppen. Dessa teamledare får för uppgift att bekanta sig på förhand med workshoppens ämnet och planera gruppaktiviteten (kursläraren ger dem en läspaket på förhand; teamledarna kan samarbeta med varandra och/eller ber om råd av kursläraren). Aktiviteten bygger på att lära ut en viss teknik och tillämpa den i ett givet sammanhang (t.ex. att använda uppgiftsanalys-tekniken för att strukturera en inköpsprocess på en webbsida). Här kommer principen ”learning by doing” i bilden: man lär sig den tekniken genom att använda den. ”Each one teach one”-principen handlar om att teamledarna bär ansvaret att lära ut sina teammedlemmar och leda gruppen till ett resultat som kan presenteras på den slutliga momenten i workshoppen. Kurslärarens uppgift under gruppaktiviteten är att följa med teamledaren och stöda honom/henne vid behov.
Inlärningsmoment i detta experiment finns många:
- ur teamledarens synvinkel, handlar det om att lära sig på egen hand en teknik, men det handlar också om att kunna lära ut den tekniken till andra vid en mycket fokuserad och tidsbegränsad aktivitet. Det handlar också att utveckla och testa sin ledningsförmåga (teamen som ska ledas består av ung. 8 medlemmar).
- ur teammedlemmars perspektiv, handlar det om att lära sig om en teknik och att stöda teamledaren i sin roll.
- ur kurslärarens perspektiv handlar det om att stöda teamledaren, utvärdera workshoppens process och resultat, samt utvärdera teamledaren.
Detta experiment har pågått på hösten och jag har börjat utvärdera hur detta fungerar. Jag har bett några teamledare (Hendrik H., Noora P. och Silviya B.) att ge mig skriftligt feedback om i) vad de har lärt sig, ii) hur de har förberett sig inför workshoppen, iii) hur de har upplevt deras uppgift och iii) vad har varit de största utmaningar.
Till första frågan, Hendrik H. svarar: ”I think that the most important thing with this activity was that you learned a lot more than if you just attended a normal lecture. You had to really put some energy into it and know what it is all about. It is also good practice to lead a group of people because it is a valuable asset if you manage to do that in a good way”. Noora P. lägger till: “I learned that leadership assignments require from someone to be in control in order for the group to be efficient and achieve results. Also it was interesting to see that it was necessary to monitor the process and ensure that everyone was on the right track (giving examples if they weren’t sure of the purpose of the assignment)”.
Silviya B. berättade om hur hon har planerat sin workshop: ”Using the given materials was certainly helpful in terms of time saving and scope definition! No need for browsing the web or the library for materials or trying to create the boundaries of the workshop by myself. Except the given materials, I used Ginsburg’s book “Designing the iPhone user experience”. Preparing on the concrete topic took two afternoons. First, I spend on browsing the web for good practices on designing a good workshop – dividing time, how to present the information etc. No obstacles during preparation.” Noora P. kommenterade vidare: ”I read the material and made notes so that it would be easy to explain the main points to the group and give some examples. Additionally I looked for other material from the web”.
Teamledarna utvärderade hur workshoppen gick; Silviya kommenterar: ”In my opinion the workshop went well. A crucial moment was the beginning when I failed to express myself in a way that everybody would understand what we are supposed to do in the workshop. Second, getting the team members to actually talk and come up with ideas. However, teacher’s suggestion on how to proceed was more than helpful”. Hendrik H. adderar: “The most crucial moment is to keep your team members focused”. Noora P. skriver: “The most crucial was to define the task and give a brief and easy explanation of the assignment to the group. Also I found important to share the tasks and clearly state what everyone is supposed to do within the timeframe”.
Teamledarna fick också utvärdera sin insats. Hendrik H. är självkritisk: ”I did not do as well as I was hoping in my role in as the team leader because I was a bit confused about the subject even if I thought before the lecture that I knew what it was all about. I could have got some more help from the teacher at least at the beginning but at the end I got more help, maybe because he assumed I needed it! 🙂 ”. Silviya B. kommenterar: “My overall feedback was good and that the process went smoothly”.
Teamledarnas kommentarer återspeglar deras förståelse av den duala naturen av deras uppgift: att lära ut och att leda. Ledarna satte visserligen tid till att förberedda sig, att lära sig om tekniken och om att leda en workshop. Även om de kunde mycket om ämnet, visade sig att enstaka svårigheter kom upp under workshoppens gång, som kursläraren eller kursassistenten korrigerade. Här uppstod en risk som jag inte hade förutspått i och med att ledningsaktiviteten och inlärningsaktiviteten kan vara i konflikt med varandra. Denna situation noterade jag vid en annan workshop var teamledaren hade fått workshopmaterial som var för komplex för den planerade aktiviteten.
Ledarna uppfattade att det är viktigt att workshoppen är väl avgränsade i.o.m. att bara en teknik skulle läras ut i ett givet sammanhang. I relation med detta noterade de att det är viktigt att uttrycka för sina teammedlemmar workshoppens målsättningar och innehållet på ett enkelt sätt. Från inlärningssynvinkeln är detta en utmanande uppgift: det känns krävande att förstå komplexitet av en teknik men lika svårt är det att uttrycka vad en teknik handlar om i enkla termer. Detta noterar jag som lärare som en sak som jag borde satsa på när jag själv undervisar.
Överlagt, några lärdomar har jag listat under denna höst:
- workshop tidslängd: i år hade jag 3 timmars workshop, som begränsades till 2 timmar. 2 timmar är den minimitiden för denna typ av aktivitet och då ska man helst fokusera på bara en aktivitet (ett begrepp, en teknik, en metod…).
- materialet till ledaren ska förenklas ifall den inte passar den planerade aktivitet (i det exemplet jag nämnde ovan, skulle ha materialet varit perfekt för en längre workshop)
- feedback till ledaren: ledaren vill ha feedback på sitt sätt att leda workshoppen. Tyvärr kan en workshop kan vara så hektiskt att man inte hinner fokusera på ledaren utan all uppmärksamhet sätts på innehållet.
Till sist har jag varit nöjd med resultatet av detta experiment och avslutar med Noora P.:s ord: ”The experience felt pretty delightful and I considered the amount of interaction being reasonable. The feedback from the teacher was encouraging by stating that I was doing a good job and achieving the hoped outcomes from my group. It was also very nice to hear from a couple of my classmates that they enjoyed me leading the workshop”.
Har ni använt liknande metoder i er undervisning och vad har varit era erfarenheter?