Jag var förra våren på en utbildning som lärde mig att blir ledare för en grupp som kunde 
kallas ”Att spänna sig och vara nervös för att uppträda”. Ett av budskapen i utbildningen var att acceptera att man spänner sig för olika situationer och olika former av uppträdanden – det är en del av livet. Utbildningen utgick ifrån en mera tillåtande och accepterande attityd gentemot ”spännare” i vår kultur. I år kommer jag att starta en grupp där studenter som spänner sig får möjlighet att i en trygg miljö utveckla sin självkännedom i syfte att minska på denna rädsla.
Nya eller utmanande situationer som orsakar spändhet eller nervositet kan vara t ex att träffa nya människor, ett tentamenstillfälle, att presentera sig, att svara eller fråga på en föreläsning eller att jobba i en ny grupp. Dessutom spänner sig många inför ett uppträdande eller för att vara i centrum för andras uppmärksamhet. Vanliga fysiska symptom vi drabbas av inför ett anförande eller någon annan spännande situation är att pulsen ökar, andningen blir snabbare, vi kanske svettas mer än normalt, känner en rodnad växa fram, händerna darrar, benen skakar och munnen känns torr. På psykiskt plan handlar det om en försämring av koncentrationsförmåga, bristande tankeförmåga, svårighet att uttrycka sig, rädsla för vad andra ska tänka eller en känsla av att vilja fly från situationen. Skamkänslor både under och efter ett uppträdande är inte heller ovanliga.
Att spänna sig är mycket vanligare än man skulle tro. En nervositet, som inte tar över helt och hållet, är en naturlig del av livet. Av finländarna är det t ex kring 70 % som i någon situation spänt sig eller varit nervösa för att uppträda. Då man tittar på högskolestuderande upplever 30 % nervositet i situationer där man skall uppträda och hos 10 % av dem orsakar spändheten så stora besvär att studieframgången störs. Detta är relativt höga siffror för att låta saken gå förbi obemärkt.
Vad kan vi tillsammans göra?
Negativa följder av social spänning är att studeranden t ex undviker att muntligt besvara frågor på föreläsningar, att man uteblir från kurser av rädsla för muntligt framträdande och upplever det som svårt att skapa nya vänskapsförhållanden. Det uppstår ofta en ond cirkel där den som lider av social ångest inte heller kommer åt att träna sina sociala färdigheter eller får positiv feedback, eftersom då hon/han undviker sociala situationer. Tankarna och symptomen förstärks och tröskeln att ta kontakt stiger, allt för att undvika risken att bli föremål för andras negativa bedömning eller förödmjukelse.
Lärare och handledare har en viktig roll i att se till att undervisnings- och handledningssituationerna är sådana att alla vågar ta del av och delta i dem. Det kan vara bra att se över sina undervisningsmetoder och samt sträva efter att göra momenten som inbegriper t ex uppträdanden så trygga och tillåtande som möjligt. Det är synd ifall situationerna blir sådana för studerandena att deras nervositetssymptom bara förstärks.
Jag tycker att det skulle vara viktigt att fundera på hur man kan beakta denna grupp högskolestuderanden och inte öka deras nervositet. Mycket kan göras med hjälp av förhållningssätt, respektfullt bemötande, pedagogik, atmosfär, ”publikfärdigheter” osv. Jag bär mitt strå till stacken genom att ordna 8-12 gruppträffar för studeranden. I gruppen övar vi oss på att acceptera att man hör till dem som spänner sig och tillsammans skall vi hitta olika sätt att hantera nervositet och förmildra den. Att man botas helt från nervositet kan jag inte lova – och det är inte meningen heller. Lite spändhet behövs för att få aktivitetsnivå på rätt höjd för att prestationen skall bli optimal – det har också toppidrottare fått lära sig! Men mycket kan göras för att hantera symptomen och hitta lugnet inom sig själv. Om du är studerande och blev intresserad, ta gärna kontakt med mig (studiepsykolog@abo.fi) så berättar jag mera!
Klara Schauman-Ahlberg, studiepsykolog
