Etikettarkiv: Kontinuerligt lärande

En del löser korsord – Marianne studerar vid Öppna universitetet

Viljan att slutföra, kunde beskrivas som Marianne Tanttinens ledstjärna som studerande. I snart 20 år har hon studerat som hobby och när hon väl blev pensionär smällde hon till med att avklara en magisterexamen.

Tanttinen utsågs till Årets vuxenstuderande vid Öppna universitetet vid Åbo Akademi (Öpu) i december 2019. Motiveringen var att hon under flera års tid studerat flitigt, visat en imponerande bredd i sitt ämnesval och dessutom avlagt sina kurser med höga vitsord. Det står också i motiveringen att Marianne uppvisar studieglädje, är nyfiken och ivrig att diskutera, hon är aktiv på kurserna och tar fördomsfritt till sig nya tekniska hjälpmedel.

Marianne Tanttinen

Marianne Tanttinen är född 1946 och bor i Träskända. Det var i början av 2000-talet som hon kom i kontakt med Öpu då hon deltog i kurser i konstvetenskap som var förlagda i Helsingfors.

– Hela livet har jag varit intresserad av konst. När det sedan fanns möjlighet att studera i Helsingfors nappade jag på. Först avklarade jag grundstudierna, sedan ytterligare ämnesstudier småningom.

Flera år senare när Tanttinen blev pensionär kände hon att hon vill slutföra det hon börjat. Hon ville avklara en magisterexamen i konstvetenskap, och det gjorde hon åren 2013–2016.

– Då hade jag redan kommit långt i mina studier via Öpu, och hade också avklarat mitt biämne genusvetenskap. Det krävdes endast lite komplettering av de ämnesstudier i konstvetenskap som jag avklarat vid Öpu, innan jag kunde påbörja de fördjupade studierna som jag sedan avlade som inskriven studerande vid ÅA.

Som ung studerade hon psykologi och hade en kandidatexamen i humanistiska vetenskaper i bagaget. Innan pensioneringen jobbade Tanttinen inom mediebranschen.

Varför ville du ta en examen i konstvetenskap?

– Visst insåg jag att jag yrkesmässigt inte kommer att ha nytta av min examen men på något sätt irriterade det mig att jag aldrig avlagt en magisterexamen utan stannade vid kandidat. Jag ville slutföra det, säger Tanttinen.

Hon tillägger ändå att hon haft nytta av allt hon studerat.

– Allt nytt jag lärt mig har gett mig något, och studierna har alltid varit en givande hobby för mig. En del löser korsord, jag går på Öpukurser, skrattar Tanttinen.

De Öpukurser Tanttinen gick i Helsingfors i början av 2000-talet gav henne vänner för livet. På kursen hittade ett gäng konstintresserade kvinnor varandra och bildade en klubb som fortfarande sammankommer, går på utställningar och åker på resor.

På senare tid har de Öpukurser Tanttinen gått varit digitala kurser, det vill säga studierna har skett över nätet.

– Det är klart att man inte lär känna deltagarna på samma sätt då, men vi för en hel del diskussioner inom ramen för kurserna. Det är både roligt och viktigt att få diskutera med varandra och inte endast läsa och skriva för sig själv. De är väldigt givande diskussioner då alla har så olika bakgrund och erfarenheter, säger Tanttinen.

Även om Tanttinen nu har sin magisterexamen fortsätter hon studera. Just nu tar hon kurser i sociologi och religionsvetenskap.

– Och jag har precis börjat en kurs i ekologisk hållbarhet. Det är ett helt nytt ämnesområde för mig, ett ämne som det talas och skrivs mycket om och jag vill kunna se kritiskt på det som skrivs, säger Tanttinen.

Nu har hon inget mål för vad hon ska studera eller hur mycket. Förra våren gick hon så många kurser samtidigt att hon tyckte att det sociala livet led en aning.

– Jag har faktiskt aldrig lämnat en kurs på hälft, utan slutfört dem jag anmält mig till. Det som är fint med Öppna universitetet vid Åbo Akademi är att man betalar en terminsavgift, många andra ställen tar betalt per studiepoäng. Det är bättre så här, då kan man studera och ta fler kurser an efter, enligt tid och intresse.

Vem skulle du rekommendera Öpustudier åt?

– Alla! Men det passar bra åt min ålderskategori, alltså pensionärer. Jag har lätt att hänga med och känner mig inte gammal och dessutom har jag mera tid nu som pensionär. Jag skulle också rekommendera Öpustudier åt unga som inte genast kommer in dit de vill på universitetet. Via Öpu får man en grund som man sedan kan bygga vidare på.

Text: Mia Henriksson

Jag överlevde natten i mitt eget hem, check

Hemmet är fortfarande en av de farligaste platser att vistas på som kvinna, ändå är kvinnor oftare rädda för att röra sig utanför hemmet då det är mörkt eller sent på dygnet. Samtidigt som män mer sällan är rädda för att röra sig i offentlig miljö, där de är mycket mer utsatta än i hemmet. För andra kan stället där de placerats för sin egen trygghet vara ett otryggt ställe; tillnyktringsceller, barnhem, vårdinstitutioner, skolor.

Terrorism är ett hot mot rikets inre säkerhet. Terrorattacker upprör massorna, skapar stora rubriker och som får oss att gå in på Facebooks krisrespons och checka in ”Jag är i säkerhet”. I Finland dog åren 2010–2018 två personer i brott som klassas som terrorism, sju skadades. Under samma tid har drygt 960 personer avlidit till följd av dödligt våld. Av dessa skedde 68 % i privata bostäder. Kvinnor utsätts för sexualbrott, våld och dödligt våld främst i privata utrymmen. Men vi har inga incheckningar för vardag och hem ”jag är i säkerhet trots att jag är hemma”.

Varför uppfattas vissa former av utsatthet som allvarligare än andra vad gäller resursering och insatser? Vilka följder har rädsla?

Trygghet är ett mångfasetterat begrepp som i hög grad handlar om hur vi upplever den miljö vi befinner oss i. Men det handlar också om antaganden och uppfattningar om fara eller trygghet – uppfattningar som inte nödvändigtvis har grund i faktiska risker att bli utsatt för brott eller hot. Olika befolkningsgrupper uppfattar olika rum och trygghet eller otrygghet på olika sätt. Där de som tillhör normen känner sig trygga, till exempel i vita medelklassområden, kan kvinnor som bär hijab känna sig otryggare och vara mer utsatta än på andra platser.

Samhället har ett ansvar att skapa trygghet och att planera den offentliga miljön, skolor, arbetsplatser och så vidare, så att de är trygga för oss alla. Problemet är att vi utgår från vissa normer då trygghet definieras. Detta upprepas då de trygghetsfrämjande åtgärderna planeras. Ofta är normbrytande gruppers otrygghet och utsatthet inte med i kalkylen, eller tas inte på allvar. När antalet väktare ökas, känner sig den som hör till normen tryggare. För dem som har erfarenheter av etnisk profilering är inte fler väktare nödvändigtvis en insats som ökar känslan av trygghet.

”Trygghetens rum ur ett feministiskt perspektiv” är en kurs där man genom att tillämpa normmedvetna och intersektionella perspektiv på trygghet, kan synliggöra olika perspektiv på trygghet och trygghetsfrämjande åtgärder. Under kursen läggs därför särskild tonvikt vid olika praktiker som främjar trygghet även för normbrytande befolkningsgrupper. Man tittar bland annat närmare på diskurser kring genusneutrala toaletter, trygghet på institutioner och i arbetslivet.

Samhället som ska vidta åtgärder för att skapa tryggare rum, består både av oss alla som privatpersoner men även i olika professionella roller. Kursen riktar sig både till dem som jobbar på offentliga institutioner, som är arbetsgivare, rektorer, poliser, lärare, vårdare, samt studerande med ett intresse för trygghet, likabehandling och social rättvisa. Vi kan skapa tryggare rum tillsammans!

 

Mia Henriksson
Kommunikatör

Texten baserar sig på samtal med kriminolog Maria Normann, som är en av lärarna på den tvärvetenskapliga kursen ”Trygghetens rum ur ett feministiskt perspektiv”. Kursen ordnas av Öppna universitetet, sista anmälningsdag är 9.3 (dagen efter kvinnodagen). Mera info: https://www.abo.fi/opu-amnen/genusvetenskap/

Den lilla hembygdsföreningens personuppgifter på en digital inre marknad

Att vara föreningsaktiv betyder ofta att du får ta hand om evenemang av olika slag. Ett typexempel är att du har aktiverat dig i styrelsen och har ansvar för föreningens utflykter. På förra mötet fick du med anmälningslistan till medlemskryssningen i pappersform. När du ska boka resan, tar du listan fram på köksbordet och läser att Kalle är allergisk för nötter och Kajsa behöver en assistent med sig, p.g.a. sin sjukdom. När du rotar i dina arkiv, hittar du fler listor från tidigare år med allehanda uppgifter om deltagarna. Känslan att ha alla listorna där hemma börjar kännas obekväm, du frågar dig om det ens är lagligt?

Inom EU ses skyddet av personuppgifter som en grundrättighet. Unionen har därutöver tilldelats befogenheter att konkretisera skyddet genom EU-lagstiftning. För ett par år sedan trädde EU:s allmänna dataskyddsförordning i kraft. I folkmun tog man snabbt i bruk förordningens engelskspråkiga förkortning GDPR.

För att vara EU-lagstiftning, så fick reglerna om hantering av personuppgifter häpnadsvärt mycket publicitet i medierna och det skrevs om vad förordningen för med sig – främst då det gäller förbud och sanktioner. Den digra rapporteringen om innehållet och följderna var befogad. En EU-förordning är i sig allmänt gällande och direkt tillämplig. GDPR har därutöver ett väldigt brett tillämpningsområde, då hanteringen av personuppgifter blir en automatisk följd av ett flertal handlingar. Exempelvis kan en förening inte boka en kryssning för en grupp, utan att samla in och behandla personuppgifter.

GDPR blev synonym för att EU nu stramar åt lagstiftningen så till den grad att det är närmast omöjligt att ens ordna föreningens årliga bussresa och samla in namnen på deltagarna.

Men vad ledde GDPR till? Säkerligen en hel del diskussioner och ny praxis i föreningar, men också allmän uppgivenhet hos många föreningsaktiva. GDPR blev synonym för att EU nu stramar åt lagstiftningen så till den grad att det är närmast omöjligt att ens ordna föreningens årliga bussresa och samla in namnen på deltagarna. Men då man funderar på saken på ett mer allmänt plan så kommer man inte långt, ifall man bara utgår från upplägget tillåtet-förbjudet.

GDPR bygger på att personuppgifter måste kunna röra sig fritt på hela unionens område och ställer upp regler med vilka förutsättningar detta bör fungera, så att skyddet av personuppgifter kan garanteras. För numera är personuppgifter av ekonomisk betydelse, då de är integrerade i ett flertal digitala system. Därför är det följaktligen logiskt att ägaren (privatpersonen själv) bestämmer till vem man överlåter dessa uppgifter och för vilka ändamål, men vissa förbehåll till specifikt avgränsade offentliga intressen.

Samtidigt då du skrapar sig i huvudet över vad du ska göra med medlemskryssningens deltagarlistor, är du nöjd över att den tyska näthandeln levererar ett par jeans till hemdörren inom 36 timmar.  Du har kanske kryssat för att dina uppgifter kan sparas hos leverantören, så att nästa beställning går ännu snabbare. Givetvis har du då ett intresse i att dina personuppgifter behandlas korrekt och är nöjd över att det finns tvingande lagstiftning som tyglar användningen av dina uppgifter.

Vill du lära dig mera?

Vill du lära dig hur man ska ta an regelverk som GDPR ska du ta Öpukurs i rättsvetenskap, i stället för att leta efter tipslistor som kan ge uttömmande svar på vad som är tillåtet och vad som är förbjudet.

Studier i rättsvetenskap bygger metodiskt på en s.k. hermeneutisk cirkel. Du har en viss förståelse i grunden då du tar dig an en fråga (som t.ex. behandling av personuppgifter i en förening). När du fördjupar din kunskap om det faktiska läget och rättsläget ökar din kunskap (t.ex. hur definierar GDPR personuppgifter och vilken typ av uppgifter har du i handen då du kommer hem från ett styrelsemöte).

Efter en del läsning och analys märker du att pusselbitarna faller på sin plats och kan utnyttja din kunskap i din förening, i avtalsförhandlingar, i myndighetsärenden, i vårdnadstvister, eller helt enkelt som god allmänbildning som hjälper dig att ställa frågor på ett sätt som kan ge goda svar. Vill du gå hela vägen så kan du söka in till Åbo Akademi och studera rättsvetenskap.

Emil Oljemark, 
Utbildningsplanerare i rättsvetenskap vid Öppna universitetet

Ämnet rättsvetenskap har en egen sida på Öpus webbplats, följ med den för kursutbudet.