SVT:s tredelade dokumentärserie Vaccinkrigarna har väckt mycket uppmärksamhet under vintern både i Finland och i Sverige. Du hittar programmen bland annat på Arenan.
Journalisterna som producerat dokumentären har under en längre tid infiltrerat nätverk och slutna grupper i sociala medier som samlar både vaccinmotståndare och vaccintveksamma. De har utgett sig för att planera en vaccinkritisk dokumentär, för att få en rad centrala aktörer såväl i USA, i Sverige som i Svenskfinland att öppna sig – dessa har nämligen mer eller mindre kategoriskt vägrat att prata med journalister från etablerad media.
Dokumentären har väckt diskussion om det moraliskt försvarbara i denna typ av journalistik, som bygger på principen ”ändamålet helgar medlen”. Men framför allt lyfter dokumentären fram en rad viktiga och aktuella frågor som vaccindiskussionen aktualiserar: Hur ser man på kunskap och vetenskaplig expertis, vilken roll spelar föräldrars egna erfarenheter och information inhämtad på sociala medier, hur kan man som förälder få tillförlitlig information om vad som är bäst för ens barn, och hur kan hälsovårdspersonalen stöda föräldrar i deras beslutsångest? Vilka etiska och livsåskådningsmässiga värderingar och övertygelser påverkar människors agerande?
Dokumentären Vaccinkrigarna och de frågor den väcker är ämnet för det första poddsamtalet här på systematiska teologins blogg. De medverkande är doktoranden TM Laura Brännkärr-Väänänen och projektforskaren TD Carolin Ahlvik-Harju, som båda forskar inom det tvärvetenskapliga projektet VaccAtt i samarbete med psykologer. Samtalet leds av professor Björn Vikström.
Här hittar du podden (c.45 minuter)!
Tack Björn, Carolin och Laura för ett informativt samtal kring VacAtt-projektet och dokumentären Vaccinkrigarna.
Många aspekter som ur livssyns- och etisk synpunkt är centrala kring vaccinering i olika former blev belysta för lyssnaren i ert samtal.
Det tvärvetenskapliga projektet visar på våra möjligheter som livsåskådningsforskare att vara med i sökandet efter viktig kunskap som kan nås bättre genom samarbete mellan flera olika akademiska ämnen än var för sig
På en punkt skulle jag som etikforskare trots allt gärna ha sett en litet starkare profilering.
Det var betydelsefullt att samtalet tog upp frågan om hur man kan/skall se på de metoder som dokumentärfilmarna använde sig av – genom att med falska förespeglingar skapa förtroende och få information som man annars inte skulle ha fått. Frågan är, kan man, som i dokumentären, rättfärdiga sådana svekfulla metoder med att det är enda sättet att få fram, i någon mening , viktig information? Personligen finner jag att det skall vara mycket starka skäl innan man godkänner ett sådant förfarande. I forskningsetiken värnar vi ju om ”informed consent”-principen och varje Intervjupersons rätt att när som helst dra sig ur, samtidigt som anonymitet garanteras. Inget av detta uppfylls i dokumentären ifråga. Det som direkt upprör mig är när journalisterna i hemlighet filmar förtroliga samtal med Linda K och publicerar dem. Det är metoder som inte ens poliser eller andra myndigheter får göra i vårt rättssamhälle. Detta hade jag gärna sett att kunde ha noterats ännu mera i samtalet.
– Vi kan ju påminna oss att staters underrättelsetjänster världen över använder just argumentet att metoden behövs för att få fram för staten livsviktig kunskap när man rättfärdigar all slags tortyr. – Att ett flertal röster i vårt upplysta samhälle i fallet Linda K tagit lätt på den här sidan av dokumentären säger något beklämmande om vårt eget samhälle. (Med detta avser jag inte er tre och ert samtal, utan röster som förekommit både i tidningsspalter och på facebook.)
Tack för ditt inlägg Tage!
Precis som du lyfter fram så är metoden som använts av journalisterna problematisk och kunde ha fått mer uppmärksamhet av oss i samtalet, men vi ville den här gången sätta mer fokus på tematiken för dokumentären och de frågor den väcker. Men roligt att diskussionen kan fortsätta så här!
Just med anledning av det du nämner om informerat samtycke så har vi i forskningsprojektet valt att inte försöka få fram information på ett dylikt sätt. Det har t.o.m. varit så att jag fått kontakt med några mer radikala vaccinmotståndare (som annars inte valt att delta i våra studier), men som senare ångrat sitt deltagande. I dessa fall har jag valt att inte alls använda den information jag fått – även om den skulle ha gett värdefulla och spännande infallsvinklar på de frågor jag jobbar med.
Utöver det du beskriver som viktiga principer i ett rättssamhälle så finns det också andra viktiga frågor som kittlar min etiska nerv, nämligen: Vad innebär det i ett större perspektiv att leva gott tillsammans i samhället? Vilka värderingar, dygder och principer är viktiga för att så många av oss som möjligt ska uppfatta det som gott. Här tänker jag att lurendrejeri, lögner och att medvetet föra andra bakom ljuset är sådant som motarbetar det goda. Också då lögnerna lyckas avslöja annat som bryter ner det goda så som förnekelse av förintelsen eller andra konspiratoriska åsikter som är direkt förminskande, kränkande eller på annat sätt skadliga. Jag tänker alltså att man inte kan motarbeta ont med ont, eller tänka att de får skylla sig själv då de sprider de åsikter de sprider (ett öga för ett öga-tanken).
I kommentarsfält och på sociala medier är det många som verkar rättfärdiga infiltreringsmetoden för att det som kommer fram beskrivs som chockartat. Och det ÄR chockartat att någon förnekar förintelsen! De antisemitiska inslagen i samhället (globalt) verkar ha ökat de senaste åren och vi bör göra allt vi kan för att sätta stopp för dem.
Men givet att Karlström redan är en förespråkare för olika konspirationsteorier tycker jag inte att hennes utsagor om förintelsen är så förvånande (om än problematiska), utan att det verkliga chockvärdet ligger i en annan sak som Karlström berättar. Nämligen att ju mindre politiskt korrekt en källa är, desto mer kredibilitet tillskriver hon den. Även de andra för antivaccinrörelsen viktiga personerna Polly, Wakefield och Bigtree ger uttryck för liknande tankar.
Vad de vittnar om är alltså en enorm misstro mot vetenskap, expertis och mainstream media. Och denna misstro sprider de sen (med extremt målinriktade metoder) primärt bland föräldrar som kämpar med sjuka eller funktionsnedsatta barn. Eller t.o.m. bland föräldrar som sörjer barn som dött utan uppenbar förklaring. Denna tendens har kunnat påvisas också med ”vanliga” forskningsmetoder.
Sammanfattningsvis: om man låter pulsen lägga sig lite efter det som sägs i de smygfilmade klippen så framträder den problematik som jag uppfattar vara kärnan i den växande antivaccinrörelsen: misstro. Och det är ju lite ironiskt att dokumentären nu verkar öka denna misstro – just genom den metodologi de använder. Den fråga som vi inom vetenskapssamfundet ställs inför, den fråga som de som jobbar inom sjukvården, politiken, media, läkemedelsindustrin etc. ställs inför är: Vad kan vi göra för att bekämpa ont (misstron) med gott?
Tack Syssi!
Jag skulle ha svarat tidigare, men vår blogg är så svår att hitta fram till.
Vi är ju överens på alla centrala punkter. (Vilket inte förvånar mig.) Och inte minst angående din slutkläm: mycket av problemet bottnar i misstro.
Och denna misstro har vanligen en meningsfull/rationell grund (motgångar och besvikelser i samhället och/eller på det personliga planet). Och den misstron botas knappast genom att man med svekfulla metoder lyfter fram den misstroende i offentligheten till allmänt bespottande. Vi behöver bygga upp tilliten på alla plan. Och det måste ske på så många plan som möjligt. Sakargument i sig räcker sällan. Bara den som själv inger respekt och trovärdighet kan bidra till att graden av tillit i samhället växer. (Här tror jag att våra hälsovårdsmyndigheter genom sitt agerande det senaste året gjort mycket för att öka förtroendet för att våra finländska myndigheter vill allas vårt bästa. Och tyvärr verkar det som om utvecklingen i Sverige delvis gått i motsats riktning,)