av Lars Hertzberg

(Publicerad i delvis annan form i Åbo Akademi 1918-1993: Forskning och institutioner, vol. 2, Humanistiska fakulteten, Teologiska fakulteten, red. Solveig Widén (Åbo: Åbo Akademis förlag, 1993), 51-67.)

Vid akademins grundande 1918 hade tre lärostolar inrättats inom Humanistiska fakulteten, varav en i filosofi. Sedan man väl enats om att humanistiska ämnen skulle vara företrädda vid akademin (Nordström 1968, 88, 97-100), måste det ha framstått som självskrivet att filosofin skulle finnas bland dem, både med tanke på ämnets traditionella ställning inom den humanistiska utbildningen och på grund av utsikterna att Edvard Westermarck skulle bli den första innehavaren av professuren. Westermarck, som själv hade varit engagerad i det arbete som föregick akademins grundande, var troligen vid denna tid den internationellt mest kände forskaren i vårt land (Nordström 1943, 53 ff).

Vid den gamla Åbo Akademi hade man vanligen följt det tyska och svenska bruket att uppdela filosofins ämnesområde på professurer i teoretisk och i praktisk filosofi. Principen för uppdelningen kan grovt anges med att man inom den teoretiska filosofin befattar sig med den problematik som ansluter sig till människans roll som kunskapssubjekt (hit hör deldiscipliner som kunskapsteori, logik och metafysik), inom den praktiska filosofin med hennes roll som handlande subjekt (centrala deldiscipliner inom den praktiska filosofin är etik, samhällsfilosofi och handlingsfilosofi). Under tiden fram till andra världskriget drogs filosofins gränser mot andra vetenskaper inte så snäva eller skarpa som nu är brukligt: formellt hänfördes också empiriska vetenskaper som psykologi och sociologi till filosofin. (Jag återkommer längre fram till denna fråga.)

Att man vid den nygrundade akademin nöjde sig med en enda professur för hela ämnesområdet sammanhängde med det ringa antal tjänster man vid detta skede planerade att inrätta. (I förhandsdiskussionerna hade man först varit inne på tanken, att lärostolen skulle inrättas enbart i praktisk filosofi.) Vid början av 1940-talet väckte docenten K. Rob. V. Wikman ett förslag om att professuren skulle tudelas, men utan framgång (Nordström 1968, 97, 379). En dubblering av professuren skulle ha inverkat stimulerande på filosofins utveckling vid akademin, men i ett avseende kan sparsamheten anses ha haft gynnsamma följder: tudelningen av ämnet är i själva verket konstlad, och den bildar lätt en tvångströja för forskning och undervisning.

Filosofin har sedan ämnet inrättades utgjort ett huvudämne vid Humanistiska fakulteten. Efter examensreformen 1980 ingår ämnet i det kulturvetenskapliga utbildningsprogrammet. Ett filosofin närstående ämne var idé- och lärdomshistoria, som sedan 1966 kunnat läsas som biämne vid fakulteten: examinator var Olof Mustelin, som innehade en docentur i ämnet. Denna möjlighet försvann beklagligtvis med examensreformen. År 1985 introducerades livsåskådningskunskap som ett biämnesalternativ inom lärarutbildningen: kursfordringarna sammanfaller till stora delar med filosofins, men upptar också inslag av kultur- och religionshistoria. Vid sidan av den undervisning och forskning i filosofi som bedrivits inom Humanistiska fakultetens ramar har filosofin (särskilt religionsfilosofin) varit företrädd också inom ämnet systematisk teologi vid Teologiska fakulteten. Inom Statsvetenskapliga fakulteten kunde praktisk filosofi mellan 1945 och 1971 läsas som ett särskilt biämne.

Då Edvard Westermarck (1862-1939) accepterade kallelsen att bli den första professorn i filosofi innehade han redan parallellt en professur i sociologi vid universitetet i London och en professur i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet. Att han efter viss tvekan mottog kallelsen från Åbo kan tillskrivas den omsorg han kände för den svenska kulturens bestånd i Finland. Beslutet underlättades också av överenskommelsen, att han under en del av året kunde fortsätta att verka i London. (Nordström 1943, 55, Nordström 1968, 120.) Westermarck blev också vald till akademins första rektor.

Westermarck hade studerat filosofi vid Helsingfors universitet. Han reagerade mot de hegelianska strömningar som vid denna tid var förhärskande, för att i stället få sina djupaste intryck från de brittiska empiristerna. Han skulle på ett avgörande sätt komma att bidra till att den finländska filosofins orientering från att ha varit tyskdominerad ändrades till att bli övervägande anglosachsisk (Stroup 1982, 24 ff.) En viktig roll för hans vetenskapliga utveckling vid denna tid spelade tydligen också diskussionerna vid Filosofiska föreningen under Thiodolf Reins ledning. Westermarcks doktorsavhandling (1889), som han senare utvidgade till det välkända verket The History of Human Marriage (1891), var en jämförande empirisk studie över det mänskliga äktenskapets utvecklingsformer i olika kulturer. Detta verk, liksom till stora delar också den digra studien The Origin and Development of the Moral Ideas I-II (1906-08), med vilka han grundmurade sin vetenskapliga berömmelse, utgör bidrag till sociologin eller socialantropologin snarare än till filosofin i egentlig mening.

Under tiden vid Åbo Akademi tillkom Westermarcks viktigaste rent filosofiska verk, Ethical Relativity (arbetet utkom posthumt i svensk version 1949). Han utvecklade där tankegångar som först presenterats i The Origin and Development of the Moral Ideas. I inledningen till det tidigare verket hade han redogjort för den frågeställning som gav impulsen till hans studium: varpå beror den stora variation vi alla kan iaktta i människors moraliska ställningstaganden? Och varför föreligger det å andra sidan enighet på så många punkter (Westermarck 1906, 1)? Westermarcks grundtanke var, att föreställningen att moraliska omdömen uttrycker objektiva förhållanden är illusorisk. Han sammanfattar själv sin ståndpunkt genom att säga, att ’det moraliska medvetandet ytterst grundar sig på känslor, att det moraliska omdömet saknar objektiv giltighet, att de moraliska värdena icke äro absoluta utan endast relativa med hänsyn till de känslor de uttrycka’ (Westermarck 1949, 176). Den ’vetenskapliga’ etikens uppgift är därför inte att fastslå regler för mänskligt handlande, utan att förklara det moraliska medvetandet som ett fenomen.

De moraliska känslorna utgör enligt Westermarck en särklass bland en typ av känslor som kan kallas vedergällande. Vedergällande känslor kan vara antingen positiva (impulsen att reagera vänligt på en vänlig handling) eller negativa (impulsen att hämnas en aggressiv handling). De moraliska känslornas särart bland dessa består i, att de är eller föreges vara opartiska eller intresselösa, dvs de uppfattas inte vara beroende av det sätt på vilket handlingen råkar beröra den person som upplever känslan ifråga.

Den etiska relativism eller subjektivism Westermarck företräder kan inte sägas vara helt originell. Den går tillbaka på liknande synsätt hos 1700-talstänkarna David Hume och Adam Smith, och den är närbesläktad med tankegångar som var tongivande under 1900-talets första decennier: den logiska empirismen i England och på kontinenten, och ’värdenihilismen’ i Uppsala. I vissa avseenden är den dock mera nyanserad än dessa (jfr Stroup 1982a, kap. 6; 1982b). Westermarcks syn får sin särprägel av den antropologiska tonvikten men kan ändå, paradoxalt nog, sägas bortse från de moraliska känslornas samhälleliga dimension: greppet är individualpsykologiskt och ofta rentav biologiskt, något som kritiskt påtalades av Émile Durkheim (Lagerborg 1951, 180 ff). I metodologiskt hänseende var Westermarcks arbete redan vid sin tillkomst i viss mån föråldrat, eftersom han bara i ringa mån fäste uppmärksamhet vid de språkfilosofiska aspekter som under denna tid blivit centrala inom den engelskspråkiga filosofin.

Westermarck synes ha varit en lysande föreläsare, och hans förmåga att locka åhörare framstår för dagens förhållanden som otrolig (Nordström 1968, 212 f). Trots detta förhöll han sig kritiskt till den konventionella undervisningen. I sina memoarer skriver han att ’katederföreläsningar oftast torde vara nyttigare för föreläsaren, som genom dem erhåller sin utkomst, än för studenterna; egentligen äro de ju en kvarleva från en tid då böcker voro svåråtkomliga’ (Westermarck 1927, 29); ett påpekande som tyvärr ännu vid 1900-talets slut har en viss aktualitet. Westermarcks främsta betydelse som lärare torde ha legat i att han (tydligen som en av de första i vårt land) introducerade seminarieformen (Westermarck 1927, 341). I den betydelse han tillmätte muntliga diskussioner inom filosofiundervisningen kan man ana inflytandet från Filosofiska föreningen.

Sedan Westermarck år 1932 avgått med pension, kallades Rolf Lagerborg (1874-1959), som sedan 1929 hade beklätt en personlig professur i ämnet, till hans efterträdare. Lagerborg var vid denna tid välkänd som debattör, framför allt som kritiker av den etablerade religionen. Hans djärva ställningstaganden och färgstarka, ofta raljanta uttryckssätt hade förskaffat honom vedersakare i den akademiska världen, bl.a. hade hans doktorsavhandling vid Helsingfors universitet rönt det sällsynta ödet att bli underkänd. (Tre år senare blev en omarbetad version av avhandlingen – som behandlade moralens sociala grund – med beröm godkänd vid universitetet i Paris.) En utnämning till en personlig professur vid Helsingfors universitet hade bromsats av president Svinhufvud – den gången var det Lagerborgs prosvenska uttalanden som låg honom i fatet (Stenius 1964). Lagerborgs rykte hade också medfört, att akademins rektor och prokansler ställt sig kritiska till förfarandet att kalla Lagerborg till professuren (Lagerborg 1946, 283 ff).

Lagerborgs filosofiska profil hade flera likheter med Westermarcks. För båda var de moralfilosofiska frågorna centrala. Båda gjorde en skarp åtskillnad mellan den etiska teorin och den normativa etiken. För båda förenades i den etiska teorin begreppsliga och samhällsvetenskapliga infallsvinklar. Men medan Westermarck, som vi konstaterat, betraktade moralfenomenen ur individualpsykologiskt perspektiv, kunde den sociala dimensionen enligt Lagerborg inte åsidosättas. Individens samvete formas enligt Lagerborg av den rådande samhällsmeningen med hjälp av sanktioner. (Lagerborgs uppfattning hade på denna punkt likheter med Durkheims.) I boken Moral i vardande (1937) strävade Lagerborg att lösa den paradox som bestod i, att det samvete som var en avspegling av samhällets värderingar, samtidigt kunde sporra individen att uppresa sig mot rådande konventioner, något som hans eget liv gav vältaliga prov på.

Lagerborg delade också Westermarcks naturalistiska grundsyn, dvs. övertygelsen att människans liv i kulturen i sista hand måste kunna förklaras ur samma principer som gäller i den övriga naturen. Hos Westermarck hade denna naturalism tagit sig uttryck i en darwinistisk syn på människans beteende, medan Lagerborg med entusiasm omfattade den behavioristiska psykologin, en radikal omtolkning av människans beteende, som han som en av de första gjorde känd i vårt land.

Olikheterna i Westermarcks och Lagerborgs vetenskapliga framtoning var framför allt en fråga om temperament. Lagerborg omfattade ofta nya idéer i deras mest radikala form, medan Westermarck synes ha varit försiktigare och mera konciliant. Detta gällde både vetenskapsfilosofiska frågor (jfr Niiniluoto 1979) och den religionskritik som intog en central plats i bådas intellektuella liv. Skillnaden framträder också i deras sätt att producera sig: medan Westermarcks rykte baserade sig på ett fåtal omfattande verk, riktade till det internationella forskarsamfundet, bestod Lagerborgs produktion av ett stort antal ofta snabbt ihopkomna, men med stilistisk briljans avfattade skrifter kring specifika ämnen, avsedda för en bildad läsekrets i hemlandet.

Lagerborgs roll som förmedlare av nya impulser inom psykologi och samhällsvetenskap torde ha varit betydande; den utgör ett outforskat kapitel i den finländska vetenskapens historia.

Här är det på sin plats att inskjuta några synpunkter på förhållandet mellan filosofin och vetenskaperna. Enligt en populär föreställning har de olika specialvetenskaperna genomlevt sin barndom som grenar av filosofin, för att en efter en, när de väl lärt sig stå på egna ben, avspjälkas till självständiga vetenskaper. Detta ska för naturvetenskapernas del ha skett vid nya tidens början, för beteendevetenskapernas del under de senaste drygt etthundra åren. Enligt denna föreställning bör vi under akademins första årtionden ha kunnat bevittna hur först sociologin, sedan psykologin mognat och lösgjort sig från den filosofiska modersfamnen.

Detta synsätt innebär dock en avsevärd förenkling (se närmare Hertzberg 1985, 283 f). Det bortser från, att filosofiskt-begreppsliga och empiriska frågor har en i grunden olika karaktär, och att en fråga som i ett skede med rätta uppfattats som begreppslig inte längre fram kan visa sig i själva verket vara empirisk, om inte själva frågans identitet samtidigt förändras. Avspjälkningsteorin bottnar, tror jag, delvis i en underlåtenhet att skilja mellan institutionella och metodologiska gränser. I en tid som inte i lika hög grad som vår betonat specialiseringens välsignelser bör det inte vara ägnat att förvåna, att en enskild vetenskapsman, inom ramen för en och samma lärostol, i likhet med Westermarck och Lagerborg ägnat intresse åt frågor om moralens natur ur både begreppslig och empirisk synvinkel.

Avspjälkningsteorin bortser också från att då institutionella utbrytningar ur filosofins territorium har skett, har detta i minst lika hög grad varit uttryck för att filosofin själv blivit mera medveten om sin metodologiska egenart, som för att de olika specialvetenskaperna uppnått metodologisk mognad. Filosofins historia kan läsas som berättelsen om en gradvis fördjupad insikt i skillnaden mellan en begreppslig och en empirisk undersökning, och om de växlande tolkningar denna insikt getts. (Skillnaden mellan det begreppsliga och det empiriska kunde kanske uttryckas så: i en begreppslig undersökning strävar man att påminna sig saker man redan vet eller inser, i en empirisk undersökning försöker man finna ny kunskap.) Då den form av filosofi som brukar kallas analytisk uppstod vid 1900-talets början (en form som snabbt blev dominerande inom den engelsktalande världen och i Norden), innebar detta framför allt att uppmärksamheten kom att inriktas på de språkliga uttrycken för mänskligt tänkande. Detta gjorde det möjligt att driva upp de filosofiska metoderna till en tidigare oanad stringens, vilket i sin tur medförde en professionalisering av den akademiska filosofin. Denna utveckling hade givetvis sina paralleller inom specialvetenskaperna. En oundviklig följd av detta blev, att intellektuella insatser av den typ som, i likhet med Westermarcks och Lagerborgs, förutsatte en bred bildning och mångsidiga intressen, knappast längre var möjliga.

Insikten att den filosofiska verksamhetens särart ligger i dess inriktning på själva det mänskliga tänkandet, inte på dess objekt, kräver samtidigt ett medgivande av, att det inte finns en särskild verklighet för filosofin att undersöka, utan att filosofin befattar sig med de olika mänskliga tankeformernas relation till sina respektive aspekter på verkligheten. Ett uttryck för detta medgivande är den kritik som inom den analytiska filosofin riktats mot metafysiken i traditionell mening. Detta förhållande har samtidigt inneburit ett hot mot filosofins egenart, eftersom den tenderat att assimilera sig än med den ena, än med den andra formen av intellektuell verksamhet. Under medeltiden kunde filosofin som känt ibland framstå som en ’teologins tjänarinna’, hos Westermarck tenderade den, som vi har sett, att uppgå i sociologi, tidvis har den tenderat att bli idéhistoria. Dessa tendenser upphörde inte med filosofins professionalisering, även om identifikationsobjekten nu blev andra: i de empiriska vetenskapernas ställe trädde de formella: matematik, teoretisk fysik och lingvistik, kognitionsforskning, beslutsteori m.fl.

Filosofin vid Åbo Akademi kan kanske, i anslutning till detta resonemang, sägas ha beskrivit en pendelrörelse mellan ytterligheter. Efter att hos Westermarck och Lagerborg ha fått en beteendevetenskaplig slagsida, skulle den under Stig Kangers och Krister Segerbergs tid i hög grad tendera att närma sig de formella vetenskaperna. Men däremellan befann den sig under en tid nära ämnets hjärta. Jag avser den period då Filosofiska institutionen förestods av Erik Stenius (oaktat det faktum, att Stenius till sin utbildning också var matematiker, jfr Stenius 1975, 5.)

Lagerborg hade pensionerats år 1942 och sedan filosofiprofessuren med vissa dröjsmål lediganslagits, utnämndes Hans Ruin år 1945 till dess innehavare. Han tillträdde emellertid inte tjänsten, som igen blev vakant. Efter att tjänsten hade handhafts bl a av Georg Henrik von Wright tillsammans med den i förtid bortgångne, begåvade unge filosofen Max Söderman, förordnades Stenius år 1949 att handha professuren, och 1954 utnämndes han till dess ordinarie innehavare.

Stenius (1911-1990) hade studerat filosofi i Helsingfors för Eino Kaila, och logik i Zürich för Paul Bernays. År 1949 disputerade han vid Helsingfors universitet med en avhandling om logiska antinomier.

Under Åbotiden ägnade sig Stenius framför allt åt arbetet med boken Wittgenstein’s Tractatus, det mest betydande enskilda bidrag till samtidens filosofi, som tillkommit vid Åbo Akademi. Ludwig Wittgensteins ungdomsverk Tractatus Logico-Philosophicus, som hade utgivits 1921, var en synnerligen komprimerad och svårtolkad text om språkets och tänkandets villkor. En central tanke hos Wittgenstein var bildteorin, enligt vilken förutsättningen för att en sats eller en tanke ska kunna hänföra sig till ett sakförhållande, är att dessa har en gemensam logisk struktur: satsen (tanken) avbildar sakförhållandet. I Tractatus visar Wittgenstein på de vittfamnande filosofiska konsekvenserna av denna tankegång, som kan sägas sammanfatta tendenser som legat till grund för hela den västerländska filosofin. Stenius’ arbete kan betraktas som en kritisk rekonstruktion av Tractatus. Genom att framställa en syn på språket som är snarlik Wittgensteins, men som Stenius utvecklat oberoende av denne, och i vilken begreppet om en isomorf framställning spelar en central roll, framlägger han en möjlig tolkning av vissa centrala tankar hos Wittgenstein, och använder därpå denna tolkning som utgångspunkt för en diskussion av texten i övrigt. Stenius försöker bl.a. visa, att bildteorin – till skillnad från vad Wittgenstein och många i hans efterföljd hävdat – inte förutsätter antagandet, att värld och språk kan analyseras i en given uppsättning minsta beståndsdelar (logisk atomism). Annorlunda uttryckt: föreställningen att meningen hos en sats uppbärs av dess struktur är enligt Stenius inte beroende av, om det finns ett en gång för alla givet sätt att bestämma denna struktur. Härigenom vill han visa, att bildteorin inte nödvändigtvis träffas av den kanske viktigaste invändning som riktats mot Tractatus. Vidare försöker Stenius visa, att bildteorin går att tillämpa exempelvis på frågor och uppmaningar, och inte enbart (såsom Tractatus gav vid handen) på rena påståenden, genom att framlägga tanken att våra utsagor kan uppfattas som bestående av en satsradikal (vars mening bestäms på samma sätt som i fråga om ett vanligt påstående) och en modal komponent (vars innebörd kan anges med ’Är detta påstående sant?’, ’Gör detta påstående sant!’ osv.).

Wittgenstein’s Tractatus är ett ypperligt prov på Stenius’ filosofiska dygder: en högt utvecklad analytisk stringens kombinerad med misstro mot högt flygande filosofiska anspråk. Stenius’ syfte var att visa hur mycket av tankegången i Tractatus som kunde räddas, genom att den lösgjordes från de överdrivna ambitioner Wittgenstein haft i detta verk, och som lett till att han sett sig nödgad att själv förkasta möjligheten av en logisk analys av språkets satser. Rätt eller orätt tolkad, hållbar eller ohållbar, hade Tractatus kommit att bli den mest inflytelserika texten i 1900-talets analytiska filosofi, och Stenius’ rekonstruktion blev, hur senkommen den än var, en pionjärinsats på Wittgensteintolkningens område.

Stenius’ vetenskapliga publikationer från Åbotiden omfattar i övrigt, förutom ett antal artiklar i anslutning till Tractatus-bokens tema, uppsatser i matematikens filosofi, i värdeteori, en kommentar till Kants filosofi, och vidare den filosofihistoriska framställningen Tankens gryning (1953). Detta arbete, som behandlar försokratikernas naturfilosofi, kan också sägas ha en rekonstruktiv ansats. Syftet är att jämföra de förutsättningar på vilka de försokratiska filosofernas tänkande bygger med de förutsättningar som görs i modern filosofi och naturvetenskap. Stenius anger själv att motivet till boken var tankepsykologiskt: det var en önskan att belysa, på vilket sätt det vetenskapliga tänkandet styrs av förutsättningar som under en tidsperiod uppfattas som självskrivna, och som inte själva är underkastade vetenskaplig prövning. Boken kan betraktas som en föregripande illustration till den diskussion om det vetenskapliga framåtskridandets villkor, som på 1960-talet aktualiserades av den amerikanske vetenskapshistorikern Thomas Kuhn (begreppet vetenskapligt paradigm).

Stenius ansåg, att filosofiundervisningens tyngdpunkt borde ligga på ’sakliga’ ämnen som logik och filosofins historia. Han var frisinnad i fråga om studenternas ämnesval, men ställde höga kvalitetskrav. Enligt Stenius borde varje filosofistuderande parallellt skaffa sig en gedigen utbildning i någon annan disciplin.

Bland Stenius’ elever under Åbotiden fanns Ingmar Pörn, som längre fram disputerade på avhandlingar i handlingsbegreppets logik både i Birmingham och i Uppsala. Efter en tids verksamhet som lektor i Birmingham utnämndes han 1978 till professor i filosofi i Helsingfors (där han efterträdde Stenius).

Stenius’ verksamhet inföll i vad som kan betraktas som en brytningspunkt i filosofernas syn på sin roll. Westermarck och i ännu högre grad Lagerborg kan ses som de sista representanterna vid akademin för uppfattningen om filosofen som en upplysningens förkämpe. Den filosofiska verksamheten är hos dem nära förbunden med en föreställning om vetenskapens förmåga att steg för steg befria människorna från de yttre och inre hindren för lycka och jämlikhet. Studiet av människans beteende i olika kulturer ska enligt denna syn göra oss medvetna om de traditionella tankemönstrens godtyckliga makt, och på så sätt hjälpa oss att övervinna den. Samtidigt som filosofin professionaliseras, blir denna syn på filosofens roll i allt högre grad ifrågasatt. Detta sammanhänger delvis med de villkor under vilka filosofiska texter produceras. Medan t.ex. Westermarcks vetenskapliga arbeten lästes av vida kretsar utanför det egna vetenskapssamfundet, utbildas det nu en skarp gräns mellan en forskares ’seriösa’ arbeten, som ofta kan förstås bara av kolleger inom samma specialområde, och ’populära’ arbeten eller debattskrifter, som riktar sig till en större allmänhet. Men denna utveckling sammanhänger också med, att den professionella filosofen inte tror sig att besitta en högre visdom att förmedla till den stora allmänheten. Filosofens roll som det vetenskapliga framåtskridandets förtrupp har mist sin lockelse i en tid för vilken drömmen om framåtskridande – och särskilt om ett framåtskridande under vetenskapernas ledstjärna – har förbleknat. Många filosofer känner sig inte manade att som filosofer delta i den allmänna politiska eller kulturella debatten: de betraktar sin verksamhet som ett yrke bland andra. Andra kanske fortfarande tillmäter filosofin en offentlig roll, men med mera begränsade ambitioner.

Erik Stenius hade 1963 överflyttat till den svenskspråkiga filosofiprofessuren vid Helsingfors universitet, en tjänst som blivit vakant sedan Georg Henrik von Wright blivit ledamot av Finlands akademi. Stig Kanger (1924-1988) förordnades att handha professuren vid Åbo Akademi, och utnämndes till dess ordinarie innehavare 1968. Efter att ha innehaft tjänsten i ett halvår utnämndes han dock till professor i teoretisk filosofi i Uppsala. Han hade disputerat i Stockholm 1957 på en avhandling i bevisteori (en disciplin inom vilken man undersöker den formella karaktären hos bevis inom formell logik och matematik).

1969 förordnades Krister Segerberg (f. 1936) till t.f. professor i filosofi, och 1972 till ordinarie innehavare av professuren. Segerberg hade en dubbel doktorsgrad, från Uppsala (1968) och från Stanford (1971). Hans avhandlingar gällde ämnen i modallogik (se nedan). Han säger sig ha mottagit sina viktigaste intryck från den amerikanske logikern Dana Scott (Segerberg 1983). Under Åbotiden producerade Segerberg (vid sidan av ett stort antal bokrecensioner m.m.) ett tjugotal vetenskapliga uppsatser, av vilka många inflöt i ledande tidskrifter på området: The Journal of Symbolic Logic, Journal of Philosophical Logic, Nous m.fl.

Kangers och Segerbergs forskning anknöt till en innovation inom logiken, som inletts efter andra världskriget, och inom vilken finländaren Georg Henrik von Wright tillhört pionjärerna. Det är kanske motiverat att i korthet beröra bakgrunden härtill. En viktig aspekt på den inriktning på språkliga uttrycksformer som kännetecknat 1900-talets analytiska filosofi är utvecklingen av den symboliska logiken, vars viktigaste föregångsmän var Gottlob Frege i Tyskland och Bertrand Russell i England. Den symboliska logiken uppstod som en strävan att förverkliga en länge närd föreställning om, att de egenskaper som gör ett resonemang logiskt bindande kan framställas rent formellt, dvs. utan hänsyn till resonemangets innehåll. Giltigheten hos ett resonemang har traditionellt tolkats i termer av begreppet sanningsvärde (en sats’ egenskap att vara sann eller osann): ett giltigt resonemang kännetecknas av, att om premisserna är sanna kan slutsatsen inte vara osann. Utgående från detta synsätt utvecklade man satslogiken, i vilken de logiska relationerna mellan satser anges med hjälp av logiska konstanter som representerar sanningsfunktioner (dvs. relationerna mellan sanningsvärden hos satser). Inom detta system kan slutledningars giltighet prövas rent mekaniskt, utan hänsyn till den tolkning satsvariablerna ges. Man strävade att utveckla satslogiken till en axiomatisk kalkyl, dvs. ett bevissystem inom vilket varje giltig slutledningsform skulle kunna härledas ur ett begränsat antal axiom.

Det finns emellertid logiska egenskaper hos satser som inte kan uttryckas sanningsfunktionellt, t.ex. nödvändig och möjlig sanning. von Wright framlade tanken, att man kan representera också dessa egenskaper i en formell kalkyl genom att gå utanför den klassiska logikens ramar och införa vissa tilläggsregler. Studiet av logiken för begreppet möjlighet och därmed besläktade begrepp kallas modallogik. von Wright upptäckte också, att de logiska egenskaperna hos normativa begrepp såsom förbjuden, tillåten och påbjuden var strukturellt analoga med modalbegreppen, och utvidgade den nya logiken till att också omfatta studiet av dessa begrepp. Han gav denna forskningsgren namnet ’deontisk logik’. (von Wright 1989, 28 f.) (Utvidgningen av den klassiska logiken till att gälla andra än sanningsfunktionella relationer kan ses som en parallell till Stenius’ försök att visa, att bildteorin kan belysa också andra typer av utsagor än påståenden, dvs. utsagor med sanningsvärde.)

Kangers och Segerbergs viktigaste bidrag hänför sig till denna nya gren av logiken. Kanger bidrog till att utveckla en semantik för modallogiken i termer av begreppet möjlig värld. (Med ’semantik’ avses i detta sammanhang ett studium av de formella villkor en uppsättning begrepp måste uppfylla för att en modallogisk kalkyl ska kunna sägas representera dem.) Han ägnade sig också åt tillämpningen av deontisk logik för att illustrera vissa samhällsfilosofiska frågor. Segerberg bidrog med att utveckla modallogiska bevis, och har längre fram ägnat sig åt modallogikens tillämpningar inom handlingsteorin.

Motiven för att utveckla den symboliska logiken var till en början åtminstone delvis filosofiska: man strävade att ge en enhetlig framställning av principerna för människans rationella tänkande. Förhoppningarna om att detta skulle låta sig göras visade sig emellertid i allt högre grad illusoriska. En central del av den ursprungliga ambitionen var att härleda matematikens begrepp och sanningar ur logiken. Bl.a. sedan Kurt Gödel i Tyskland visat att inte ens aritmetiken fullständigt kan härledas, har den symboliska logiken förlorat något av sitt filosofiska intresse. Härmed kan ett slags klyvning i själva begreppet logik sägas ha ägt rum. Å ena sidan utgör logiska frågeställningar en central aspekt av varje filosofisk undersökning (vilket inte betyder att dessa aspekter nödvändigtvis uttrycks med hjälp av logisk symbolik). Å andra sidan har studiet av symbolisk logik kommit att bilda en i det närmaste autonom disciplin, inom vilken studiet av formella egenskaper hos logiska kalkyler ges ett värde som inte beror av resultatens filosofiska intresse. Denna vetenskapsgren utgör snarast en parallell till matematiken. (Något som är ägnat att öka förvirringen är att denna forskningsgren, till skillnad från den s.k. matematiska logiken, ofta går under benämningen ’filosofisk logik’.)

Under Segerbergs tid utvidgades institutionens internationella kontakter. Segerberg själv vistades som gästforskare eller gästprofessor bl.a. vid universitetet i Pittsburgh, vid Kansasuniversitetet och vid universitetet i Calgary. Bland Kangers och Segerbergs elever fanns Bengt-Olof Qvarnström, som 1979 disputerade på en avhandling i lingvistikens teori, Formalizations of Trubetzkoy’s Phonology, Hans Rosing, som blivit känd för en större allmänhet som debattör av vetenskapsfilosofiska frågor och som författare av filosofiska läroböcker, samt Patrick Sibelius, som följde Segerbergs exempel och avlade doktorsgraden både vid Stanford och vid Uppsala med avhandlingar i fysikens teori.

Segerberg antog år 1979 ett erbjudande om filosofiprofessuren vid universitetet i Auckland, Nya Zeeland. (År 1991 återvände han till Norden, sedan han utnämnts till Kangers efterträdare i professuren i teoretisk filosofi i Uppsala.) Sedan professuren blivit vakant väcktes ett initiativ om att den skulle slopas, men detta förkastades med överväldignade majoritet i Humanistiska fakulteten, och Lars Hertzberg (f. 1943) förordnades att handha den vakanta professuren. Utnämningsfrågan blev kontroversiell, något som direkt eller indirekt sammanhängde med att Hertzbergs filosofiska inriktning markerade en klar avvikelse från föregångarnas. Två av de sakkunniga, Göran Hermerén och G. H. von Wright ställde Hertzberg i första förslagsrum bland de fem sökande, medan Stig Kanger fann honom inkompetent. Först år 1984 utsågs han till ordinarie professor.

Hertzberg hade inlett sina filosofistudier som elev till Erik Stenius vid Helsingfors universitet, och disputerade 1970 vid Cornelluniversitetet med en avhandling om förklaringar av mänskligt beteende. Hans handledare var den kände Wittgensteineleven och -uttolkaren Norman Malcolm. Han har också tagit intryck av den engelske filosofen Peter Winch.

Även om Hertzberg hade intresset för Wittgenstein gemensamt med Stenius, hade de en i viss mån olika syn på dennes tänkande. Hertzberg delade inte Stenius’ uppfattning, att föreställningen om satsens struktur som meningsbärande kan överleva kritiken av den logiska atomismen. Han omfattade snarare den uppfattning Wittgenstein framförde i sin egen kritik av Tractatus, enligt vilken frågan om ett yttrandes mening inte kan ställas i avskildhet från det sammanhang i vilket yttrandet görs. Denna syn medför ett avståndstagande från den gängse analytiska uppfattningen, enligt vilken undersökningar av språkets logik bör inriktas på satser och på relationer mellan satser. I stället bör man ägna uppmärksamhet åt de olika former av mänsklig verksamhet och de mänskliga reaktionsmönster till vilka användningen av språkliga uttryck ansluter sig. Denna inställning nödvändiggörs bl.a. av uppfattningen, att likartade språkformer kan ha i grunden olika användningar. Detta synsätt har också konsekvenser för uppfattningen om sanningsbegreppet. Inom gängse analytisk filosofi utgör gränsen mellan utsagor som har och utsagor som saknar sanningsvärde, som vi har kunnat konstatera, en viktig vattendelare. Men då frågan om utsagornas användning görs central, framstår den relation som består mellan en sann utsaga och verkligheten inte längre som enhetlig: om vi ska förstå vad det innebär att en viss utsaga är sann måste vi ta hänsyn både till det sätt på vilket man undersöker den typ av fråga det gäller och till den vikt utsagans sanning har i ett livssammanhang. En följd av att sanningsrelationen förlorar sin ställning som grundläggande förbindelselänk mellan språk och verklighet är, att vissa konventionella dikotomier (t.ex. fakta kontra värderingar, det objektiva kontra det subjektiva, observationer kontra tolkningar) blir avdramatiserade.

Detta synsätt får konsekvenser för synen på filosofins roll i förhållande till vetenskaperna. Filosofins möjligheter att i förväg diktera de villkor forskningen måste uppfylla för att kunna anses trovärdig blir starkt ifrågasatta. Varje vetenskap måste förstås utifrån de begrepp som för den är de centrala. I den filosofiska verksamheten måste respekten för de enskilda fallens variationsrikedom ersätta strävan att formulera allmängiltiga teorier.

Under Hertzbergs tid vid professuren har denna uppfattning om ämnet satt sin prägel på undervisning och forskning. Hertzbergs produktion omfattar ett antal uppsatser kring psykologiska, samhällsvetenskapliga och rättsvetenskapliga begrepp, några uppsatser kring kunskapsteoretiska frågor i anslutning till Wittgensteins sena manuskript Über Gewißheit, uppsatser i etik och i språkfilosofi. (Ett urval av dessa uppsatser har samlats i Hertzberg 1994.)

REFERENSER

Hertzberg, Lars ’Om den moderna filosofin och vetenskaperna om människan.’ Finsk Tidskrift, H. 5, 280-291. (1985)

Hertzberg, Lars The Limits of Experience. (Helsingfors, 1994)

Lagerborg, Rolf Ord och inga visor – andras och egna – från ett folkvälde på villovägar. 2 genomsedda upplagan. (Åbo, 1946)

Lagerborg, Rolf Edvard Westermarck och verken från hans verkstad under hans tolv sista år 1927-39. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland nr 334. (Helsingfors, 1951)

Niiniluoto, Ilkka ’Tigerstedt, Kaila ja Lagerborg: tieteenfilosofian varhaiskylvöä Suomessa.’ Ingår i S. Knuuttila, J. Manninen ja I. Niiniluoto (toim.): Aate ja maailmankuva. Suomen filosofista perintöä keskiajalta vuosisadallemme. (Porvoo, 1979)

Nordström, W.E. Åbo akademi 1918-1943. (Åbo, 1943)

Nordström, W.E. Academia Aboensis rediviva 1918-1968. (Ekenäs, 1968)

Pörn, Ingmar The Philosophy of Erik Stenius. Special Issue edited by Ingmar Pörn. Theoria, Vol. 50. [Innehåller en bibliografi över Stenius’ filosofiska arbeten 1935-1984.] (1984)

Segerberg, Krister [Självbiografiska anmärkningar i] Richar Routley (ed.): Research in Australia, New Zealand and Oceania: Its Brief History and its Present State. Research Papers in Logic, Vol. 14. (Canberra, 1983)

Stenius, Erik Wittgenstein’s Tractatus. A Critical Exposition of its Main Lines of Thought. (Oxford, 1960)

Stenius, Erik ’Rolf Lagerborg. Minnestal hållet vid Finska Vetenskaps-societetens sammanträde den 21 oktober 1963.’ Societas Scientiarum Fennica. Årsbok. 42 C. (Helsingfors, 1964)

Stenius, Erik Tankens gryning. En studie över den västerländska filosofins ursprungsskede. 2 utökade upplagan. (Helsingfors, 1975)

Stroup, Timothy. Westermarck’s Ethics. Meddelanden från Stiftelsens för Åbo Akademi forskningsinstitut nr 76. (Åbo,1982) [Innehåller en bibliografi över Westermarcks vetenskapliga arbeten.]

Stroup, Timothy ’Soft Subjectivism.’ Ingår i Timothy Stroup (ed.): Edward Westermarck: Essays on His Life and Works. Acta Philosophica Fennica, Vol. 34. (Helsingfors. 1982)

Westermarck, Edward The Origin and Development of the Moral Ideas. Vol I-II. (London, 1906-08)

Westermarck, Edvard Minnen ur mitt liv. (Helsingfors, 1927)

Westermarck, Edvard Etisk relativism. (Helsingfors, 1949)

von Wright, Georg Henrik ’Intellectual Autobiography.’ Ingår i P.A.Schilpp and L.E.Hahn (eds.): The Philosophy of Georg Henrik von Wright. The Library of Living Philosophers, Vol. 29. (La Salle, Illinois, 1989)