A New Swedish Book About Swedish Comics

Hello!

This is Fred Andersson, writer of this blog, beginning this evening’s update on comics and comics research in a more personal vein. The reason for this sudden sentimentality is that the topic makes me strongly recall certain picture stories that were probably the main influence behind my choice, as a teenager, to disregard all good advise and plunge into the totally irrational and insecure waters known as ”studies in the humanities”.

These picture stories were not Rembrandt, Shakespeare or even Bob Kane’s Batman. They were ”alternative” and experimental comics by such cartoonists as Martina Edoh, Joakim Pirinen, Ulf Lundkvist, Lena Ackebo and Max Andersson… (the list can go on and on…) The magazine was Galago, the main venue of young Swedish comics artists in the Eighties. The editor of Galago, Rolf Classon, was keen to foster an image of himself and his friends as a totally crazy pack at the far edge of the ”mad left” (in Swedish tokvänstern). These gags and surrealist inventions perfectly captured the spirit that reigned between Punk and 1989.

How we waited for every new issue! How we absorbed it all, and how we recognized our own fears and dreams! And then there were also Pox and Epix, bringing a constant flow of newly translated American, French and Spanish undergound COMIX into Sweden, thanks to the brilliant editor Horst Schröder.

Självsyn och världsbild i tecknade serier (Self-Image and Word-View in Comics) by Kristina Arnerud-Mejhammar, book series Seriehistoriskt bibliotek 1, Köping: Sanatorium 2020.

Well, it is very different days now. Trends in artistic or ”alternative” comics have changed several times. First there was a major economic crisis for comics and comics magazines at large in the Nineties, following 1989 and the recession, almost killing Galago. The market recovered but the carefree attitude of the Eighties did not return. With identity politics and new generation feminism, autobiographical storytelling became a strong current in European comics. During the last ten years, many young comics artists have started to identify more strongly with specific political issues and movements. The manner in which some express their dedication would be familiar to many artists older than the Galago generation. Politics in comics is no longer a joke, and sex and violence are no longer the only reasons why cartoonists are forced to repent.

Last Friday at Uppsala University, Kristina Arnerud Mejhammar defended her doctoral thesis Självsyn och världsbild i tecknade serier (Self-Image and Word-View in Comics) in which she analyses the work of four Swedish comics artists: Cecilia Torudd, Ulf Lundkvist, Gunna Grähs and Joakim Pirinen. All of these had their real public breakthrough in the Eighties with guest comics for the comics section of the main Swedish daily Dagens Nyheter. Ulf Lundkvist and (especially) Jokim Pirinen were also very active in Galago. Cecilia Torudd, the oldest of the four (b. 1942) has a large audience among readers of books and publications for children and teenagers. Her most well known story, about the everyday life of a single mother and her two teenage children, was running as a daily strip in Dagens Nyheter for many years. Joakim Pirinen, who is the youngest (b. 1961), is also most likely the one whose work is least read and appreciated outside the circles of comics fans. Aestetically, he is an highly experimental and innovative artist, and has even made completely ”abstract” comics (see e.g. the album Döda paret och deras ”vänner”, The Dead Couple and Their ”Friends”, 2008).

In addition to being an academic thesis, digitally available (link to the DIVA portal page) and publically defended in Zoom, Arnerud Mejhammar’s work has also been printed as a readable and nicely designed printed volume, no 1 in the new series Seriehistoriskt bibliotek (library of comics history) from the Swedish comics publisher Sanotorium. See image above. The book is rather evenly divided between theoretical and historical introduction (Chapters 1 and 2) and individual case studies about the artists (Chapter 3). Even though the case studies contain much useful information and pertinent observations, the greatest merit of the book is probably the overview it provides of comics culture in Sweden and of important debates in comics research.

In a gentle and pedagogical manner, Arnerud Mejhammar introduces readers new to the research field into the main competing theories about comics as a medium, and clarifies how the politics of the 20th century Swedish welfare state provides much of the explanation for the ideological and aesthetic choices exemplified by Torudd, Lundkvist, Grähs and Pirinen. She prefers the term alternative comics instead of for example ”adult comics” (which can give wrong associations) or ”experiental comics”, because the term ”alternative” stresses the strong connection between these comics artists and alternative lifestyles and political movements. This is especially evident in the cases of Torudd, Lundkvist (who has cooperated with the socialist-autonomous Swedish newspaper ETC. since its start in the late Seventies) and Grähs.

Due to her training as an art historian, Arnerud Mejhammar is capable of providing perceptive and detailed descriptions of certain image sequences and image frames which she has selected as particularly worthy of scrutiny. With this approach, she somewhat disregards the sequential and relational properties often stressed by more semiotically inclined theorists (such as Thierry Groensteen) and instead puts the old cartoon master Will Eisner’s motto ”what goes on inside the panel is primary” into good use.

Arnerud Mejhammar can describe a single panel in a comic almost as if it were a painting. This is probably not a very good narratological approach (narratology stresses the relationships within a text), but it makes her able to analyse an a very precise manner the psychological space created by the comics artist by means of stylistic choices.

See for example the panel by Joakim Pirinen shown below. It is the opening panel of an autobiographical story in which the basic theme is ”follow me into the house where I grew up”. In the opening panel things still seem rather normal, and the setting even looks rather idyllic, but already here the picture space has a somewhat dense and claustrophobic character. It will get worse as soon as we enter the house: the walls will close in, past and present will mix in an uncanny fashion and the limits between person and environment will become virtually erased. Arnerud Mejhammar rightly characterises this particular story as one of the most original and innovative works in alternative Swedish comics.

In her analyses of the other three artists, Arnerud Mejhammar similarly pays close attention to the setting and space inside comics panels, and to houses and interiors as important  elements in the stories. Her observations will stimulate the reader to think more about the manner in which the house in which we live, or in which we once lived, often has a shaping influence on our self-image and world-view.

Joakim Pirinen, opening panel of the story ”Följ med mig till huset där jag växte upp” (Follow me to the house where I grew up) from the album Den universella bristen på respekt (The universal lack of respect), Stockholm: Ordfront/Galago 1999. Image source: Arnerud 2020, p. 215.

Publicerat i Alternative comics, Art history, Comics, Okategoriserade, Sverige, Tecknade serier, Ungdomskultur, Visuella studier | Etiketter , , , , , , , , , | 1 kommentar

Our courses about Perception, Eye-Tracking and Comics

Hello!

Here at Åbo Akademi University in ”Swedish Finland” (svenskfinland) the sub-discipline of visual studies has existed for 12 years now, and this blog has been updated regularly or less regularly since 2012. It has been ha channel in which we inform about our courses but also about new research and new research questions in the highly interdisciplinary field of Visual studies. The current global COVID-19 situation in which almost everything we do here is done online, and in which neither students nor teachers are always even present in Finland, makes it convenient to continue this blog and to do it in English.

Basic book useful for all. Our textbook in the course Image Perception and Cognition, 2006 edition with Akiyoshi Kitaokas ”snakes”.

We always start the academic year in September and October with a course about the basic neurological and psychological principles of human vision. It is called Image Perception and Cognition and has been popular among our international exchange students during the years, as well as among students from the Åbo Akademi University (ÅAU) and the University of Turku (UTU) joint master program in biomedical visualization (BIMA). Until 2020, the course was also mandatory for all students who have chosen Visual studies as their minor/secondary subject. From this year the options will be more flexible: it is now possible to choose a more cultural/anthropological orientation and to exchange the Image Perception course for a course on visual sociology and anthropology which is usually given in April and May. However, this course is still given in Swedish only.

As another example of the wide range of disciplines and topics that can be included in courses and programs in Visual studies, this year our Image Perception course has been running at the same time as a course on the history and aesthetics of picturebooks for children. This latter course is given in Swedish by Maria Lassén-Seger, who is one of the main authorities today on culture and literature for children in the Swedish and Finland-Swedish academic community.

The Anthology Barnlitteraturanalyser (Children’s literature analyses) from 2008 with contributions by Elina Druker, Maria Lassén-Seger and others. See https://www.studentlitteratur.se/

A related topic is that of comics. From being a largely neglected and sometimes despised field for most of the 20th century (and seen as a threat to literacy and mental health by many proponents of ”high culture”), comics have started to aquire the status of the ”ninth art”, and the culture of comics has been researched from historical, cultural, folkloristic, literary, aesthetic, communicative and psychological perspectives. In psychology and psycho-linguistics, eye-tracking technology has proved useful in determining how we actually read comics (and how we read the many differents kinds of comics that exist) in comparision to how we read linear text.

Isn’t it therefore quite fitting that we should in November and December give one course about comics and another about the technology and methodology of eye-tracking? Some students with a psychological interest in comics could then follow both.

The setup we use for recordings and student projects in our eye-tracking lab. Eye-movements are measured with the infrared sensor SMI RED. Image source: https://www.researchgate.net/figure/Fig1-Hardware-setup-with-binocular-eye-tracker-SMI-RED-250_fig3_264388921

This year, however, the COVID-19 virus and the recently imposed heavier restrictions on mobility at campuses in Finland have put an end to this brilliant idea.

As our course Eye-Tracking Methodology in Visual Studies, which should have started with lab exercise in our eye-tracking test room in the beginning of November (week 45) cannot be given online for obvious reasons, it has to be cancelled. The decision is not ours. An explicit decision about cancelling the course has been issued from the Faculty board, and it now seems that similar decisions have been made at our Finnish-speaking neighbor university, the University of Turku (which harbors one of the most advanced eye-tracking labs in northern Europe).

However, we have objected that the decision does not confirm to the current COVID-19 recommendations of Åbo Akademi University  (se recent updatses HERE), which state that ”Exceptions will be made for certain courses which require presence, such as courses with laboratory sessions or internships.”

With this blog entry and with separate messages, we today inform all those who have registered for the course Eye-Tracking Methodology in Visual Studies about this situation.

Scott McCloud showing his definition of ”comics” in his own comic ”Understanding Comics” (1993)

Our course Comics: Cultural and Interdisciplinary Perspectives is, however, still open for registration in the Åbo Akademi ”Peppi” system and will start in a week from now, on Monday 26 Oct0ber. It is possible to register until the course starts. Please see our course page for more information: Våra kurser/Our courses.

The course is thematically conceived with three parts, each with a separate teacher. The first part, which deals with the character of comics as a visual medium, will be given by Mikael Andersson, deputy university teacher in Visual studies. See earlier text related to this part: ”Some words on the ’simplicity’ of comics” (October 2013).

The second part, with an approach to comics from the perspecitive of sociology and comparative literature, is usually given by Ralf Kauranen who has specialised in Finnish comics and comics production in his research, and who now works at the department of Finnish literature at the University of Turku. Kauranen has recently been responsible for the research project Comics and Migration: Belonging, Narration, Activism, financed by the Kone foundation: Comics and Migration homepage.

The third part, which deals with the connections of comics to folkloristic traditions and notions, and the role of comics in contemporary Fandom culture, will be given by Jacob Löfgren. He received his PhD in Folkloristics at Åbo Akademi University and is now affiliated with the Popular Culture Studies research node at Lund University in Sweden: Popular Culture Studies Node.

Tomorrow there will be an update here about a new book and doctoral thesis about alternative comics in Sweden: Kristina Arnerud Mejhammar’s Självsyn och världsbild i tecknade serier. Kristina defended her thesis at Uppsala University in Sweden on Friday, 18 October.

Publicerat i Children, Children's books, Comics, Eye-Tracking, Eyetracking, Okategoriserade, Perception | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Konsten den första ideologin för Emil Nolde?

Emil Nolde. Åbo konstmuseum / Turun Taidemuseo, 10 oktober 2019 – 5 januari 2020.
(Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Under hösten pågår vid Åbo Konstmuseum en utställning av den internationellt erkände expressionisten Emil Nolde (1867-1956). Utställningen finns för påseende i konstmuseets nedre våning fram till 5.1.2020 och är utspridd över åtta salar. Expositionen består av ungefär ett hundratal verk, där två tredjedelar utgörs av akvareller medan den resterande delen är oljemålningar. Samtliga verk ägs av Nolde Stiftung Seebüll. Senast Nolde visades i denna utsträckning i Finland var år 1958 och 1972.

Emil Nolde, målningen ”Upprörda människor” (Aufgeregte Menschen), ca 1910. Bildkälla Åbo Konstmuseum, http://www.turuntaidemuseo.fi/se/emil_nolde/

 

Varje rum i utställningen utgörs av ett eget tema, vilket tydligt knyter ihop verken samtidigt som man som betraktare lotsas genom Noldes livshistoria kronologiskt. Inledningsvis möts man av lättsmälta trädgårdsmotiv, i vilka den senare grova expressionistiska stilen inte ännu syns. De tidiga verken av den konstnärliga bondpojken har nyromantiska spår och inspirationen av Van Gogh är genomgående för hela utställningen. Vidare i utställningen får vi följa Noldes sökande efter erkännande som tog honom över Tyskland och övriga mellaneuropa. Likväl tycktes Nolde, och i förlängningen även hans verk, alltid ha en stark lokal identitet i det norra Tyskland som avgränsar till Danmark. Majoriteten av landskapsmålningarna föreställer det platta, rurala området där den färgstarka himlen mäktigt tornar fram mellan de grova penseldragen.

Likt många andra konstnärer vid det tidiga 1900-talet var Nolde intresserad av det exotiska och det ”primitiva”. I denna utställning ser vi fyra verk målade under en expedition till Tyska Nya Guinea vid första världskrigets början. Det är i Noldes reseavskildringar samt i hans religiösa motiv som den expressionistiska stilen syns tydligast: stiliserade masklikande ansikten i bjärta färger med lysande färgkraft och utmanande figurer, allt utfört i tjocka lager av olja.

Dock är det i hans mindre färgmättade akvareller Nolde verkligen briljerar. Men det är även i dessa som utställningen tar en tvär vändning och lämnar betraktaren ambivalent inför konstnären. I en hel sal mot utställningens slut nystas en legend Nolde själv skapat upp. I salen hänger små tekniskt förträffliga akvareller som Nolde kallade ”omålade bilder”. Dessa bilder har sedan krigets slut setts som Noldes sätt att göra motstånd mot makten i Tyskland, efter att 1000 av hans verk beslagtogs av nazisterna till den ökända utställningen Entartete Kunst som vandrade genom landet för att göra modernistiska konstnärer till åtlöje. Emellertid har det visat sig, sedan Nolde Stiftung Seebüll år 2013 öppnat sina arkiv för forskare, att Nolde själv var både nazist och antisemit och av en sorts självbevarelsedrift skapat myten. Noldes nazistiska hängivenhet sträckte sig så pass långt att han drömde om att bli partiets egen målare.

Utställningen lämnar en som betraktare med intressanta etiska frågeställningar. Kan man skilja på verk och konstnär? Detta är givetvis upp till var och en. Angela Merkel avlägsnade i våras två verk av Nolde från sitt kontor i samband med att konstnärens politiska hängivenhet uppdagades. Utställningens och stiftelsens transparens kring frågan är ett måste. Frågan om vem som har företräde – konstnären eller partimedlemmen – kanske skaver hos någon besökare, men faktum återstår att Emil Nolde är en av de största expressionisterna, och kanske framförallt akvarellmålarna genom tiderna. Just akvarellerna känns exceptionellt moderna och är de verk som verkligen stannar hos en. Som betraktare kan man ta med sig att Nolde trots sina tveksamma sympatier aldrig ändrade sitt konstnärliga uttryck för att tillfredsställa det parti han tillhörde. Kanske konsten ändå var den första ideologin för Nolde?

Emilia Augustsson

Publicerat i art criticism, Art history, Finland, Konst, Konstkritik, Okategoriserade, Rasism | Etiketter , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Konsten den första ideologin för Emil Nolde?

Nastja Säde Rönkkö, Årets unga konstnär 2019

For your charred bones and restless soul av Nastja Säde Rönkkö. Aboa Vetus & Ars Nova, Åbo. Utställningen är slut. För aktuella utställningar på Aboa Vetus & Ars Nova, se https://www.aboavetusarsnova.fi/sv/utstallningar.

(Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Konstutställningen som jag har besökt är detta års Årets unga konstnärs Nastja Säde Rönkkös utställning ”for your charred bones and restless soul” på museet Aboa Vetus & Ars Nova i Åbo. Denna utställning innehöll mestadels videoverk som utgjorde delar av olika installationer.

Ur Nastja Säde Rönkkös installation ”How to skin a polar bear” i utställningen på Aboa Vetus & Ars Nova. Fotograf: Jari Nieminen, copyright 2019. Bildkälla: Aboa Vetus & Nova, https://www.aboavetusarsnova.fi/fi/nayttelyt/vuoden-nuori-taiteilija-2019-nastja-sade-ronkko-for-your-charred-bones-and-restless-soul

 

Bland installationerna fanns teckningar och annat material som relaterade till videoverken. Ett viktigt element i dessa videoverk är rösten som talar. För det mesta är det Säde Rönkkö själv som är berättaren i dessa verk. Det som sägs i dessa videos är diktliknande texter som läses upp medan man samtidigt bevittnar till exempel hisnande vyer från Islands glaciärer. Dessa vyer och texter samt musiken och den allmänna ljudmiljön i dessa olika videoverk skapar en stämningsfull och stark atmosfär som är viktig för helheten, och för att åskådaren skall uppleva hela verket och konsten.

Konstnären, Nastja Säde Rönkkö (f. 1985), är även ofta själv porträtterad i dessa verk, vilket skapar en personlig stämning och en känsla av att åskådaren kommer in i hennes värld och förstår hennes känslor och rädslor. Detta var likaså ett viktigt tema i utställningen, men med en tanke om en gemensam rädsla och känslor av oro samt till exempel empati. De teman som är av största vikt i hennes konst är personliga band mellan människor samt hotfulla scenarion om miljökatastrofer och en slags apokalyptisk stämning, vilket skapar denna gemensamma känsla av oro hos människor. Dessa känslor är råa och ärliga och något mycket relaterbart för åskådaren.

Denna råhet är speciellt närvarande till exempel i verket ”How to skin a polar bear” (2019), där konstnären själv porträtteras i dessa vackra vyer bland till exempel glaciärerna på Island. Samtidigt som man beundrar skönheten hör man i hörlurarna konstnären berätta väldigt detaljrikt och även vulgärt hur man skall gå till väga för att flå en isbjörn för att kunna äta dess kött och använda alla dess delar. Isbjörnen har blivit en slags symbol för de smältande glaciärerna samt klimatkatastrofen och är en viktig del av denna utställning, då det första man ser då man gick in i utställningen är ett stort isbjörnsskelett i pappersmassa som är framlagt och byggt ihop av alla de små och stora benen i realistisk storlek och form.

Det kan sägas att denna utställning följde ett väldigt enhetligt tema. Nästan alla videoverk såg liknande ut, tack vare liknande vyer av naturen, himlens olika färger och vattnets centrala roll. Det blev en vackert fungerande helhet som definitivt kunde vara ångestframkallande, dock fylldes man även med en känsla av värme av det nostalgiska och ett slags hopp om att världen ändå klarar sig, vilket symboliseras under verket ”ICELAND”s (2019) sista sekunder av en på morgonen alltid stigande sol och en ny dag.

Kajsa Lindholm

Publicerat i art criticism, Konst, Konstkritik, Utställningar, Video | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Nastja Säde Rönkkö, Årets unga konstnär 2019

JERUSALEM, en installation på Ålands konstmuseum

Jerusalem av Ann Edholm and Tom Sandqvist. Ålands konstmuseum i Mariehamn, 10 november 2019 – 6 januari 2020. (Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Den 9 november är det datum då man brukar uppmärksamma minnet av novemberpogromen 1938 i det nazistiska Tyskland, de händelser som också kallas Kristallnatten. I år inföll det på en lördag så det blev ett väl valt tillfälle när Ålands konstmuseum höll vernissage för installationen Jerusalem, skapad av konstnären Ann Edholm och konstvetaren Tom Sandqvist.

Bildkälla: Ålands konstmuseum. Den finlandssvenske konsthistorikern Tom Sandqvist har skrivit boken Jerusalem som en del av installationen. Det går inte att köpa den från någon bokhandel, utan endast där installationen ställs ut. Boken kostar 10€ i Ålands museums butik.

Redan utanför lägger jag märke till en reciterande röst som berättar om ”sammansvetsande tidsfördriv” och räknar upp beställningslistor över olika varor. Fastän det inte sägs ut associerar jag ganska snart till de kollektiv som utgjordes av vaktstyrkorna vid olika fång- och förintelseläger under kriget, och vid en närmare titt på det utställda materialet visar det sig handla om just det.

En person sitter lyssnande med slutna ögon på den enda stolen i utställningsrummet Qben (kuben), jag blir lite rädd att störa med mitt stilla prasslande. Insidans väggar visar fyra stycken stora abstrakta målningar med snarlika grafitgrå motiv. En femte, lite mindre målning i rött och svart hänger också där. Motivet är flera långa och vassa spetsar, som likt lansar eller spjut pekar snett mot varandra. Efter en stunds betraktande av alla målningar på samma gång framträder ett sorts mönster, som har med tudelning och vassa spetsar att göra.

Diagonalt mot lyssnarstolen hänger också en liten bild, den är Tom Sandqvists montage i blandteknik som visar en grupp uniformerade människor av båda könen stående på en bro. En av dem håller ett dragspel, alla ser glada och uppsluppna ut. Tvärs över bilden går en grov, lodrät svart balk.

Det blir en egendomlig effekt av att höra rösten på bandet samtidigt som man tittar på bildens människor, vilka uppenbarligen hörde till personalstyrkan som verkställde tredje rikets ”instrumentellt teknologiska utrotning” enligt utställningskatalogen. Intill lyssnarstolen finns också en liten monitor där en skakig handvideo visar en gudstjänst i Jerusalems Gravkyrka, och ett blädderexemplar av Tom Sandqvists bok ”Jerusalem”. Av den finns bara hundra exemplar, enkom tillverkade för installationen. Texten består av olika reflektioner kring staden Jerusalem och vad den symboliserar.

Den kopplingen, ”drömmen om det himmelska Jerusalem, som gick upp i rök”, synes för mig personligen inte tillföra så väldigt mycket. Jag tänker först att det säkert har med min, och många andras, rätt problematiska förhållande till den israeliska statsmakten med dess militärteknokratiska slagsida. Och sedan att konstnärerna möjligtvis har räknat med just den associationsgången också…

Under lördagens följande programpunkt, som består av däckbytarbestyr med familjen, vandrar tankarna ofta tillbaka till det som fanns i Qben på Ålands konstmuseum. Det kan nog ses som ett betyg på att man blivit berörd av installationen.

Jonna Kevin

Publicerat i Åland, böcker, Konst, Utställningar | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för JERUSALEM, en installation på Ålands konstmuseum

Vågar provocera – 95 år och vitalare än någonsin

Åbo Konstnärsgilles 95e årsutställning (Turun Taiteilijaseuran 95. vuosinäyttely). Åbo Konsthall/Turun taidehalli, 1 november-8 december. (Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Konstnärsgillet i Åbo fyller 95 år och firar med en utställning som skapar skavsår lika mycket som den vill skildra dem.

Ur Milja-Liina Moilainens video ”Eat dirt! / Saa puskea!”, bildkälla https://www.uniarts.fi/blogit/kuvan-kev%C3%A4t-2019/saa-puskea

Redan det första konstverket i Åbo konsthall innehåller en rejäl portion samhällskritik. Konstnären bakom videoinstallationen ”Eat dirt”, Milja-Liina Moilanen, kastar kängor på såväl djurhållning som kapitalism och kroppshets – inga lättsamma ämnen direkt. Med svart humor diskuterar hon sådant som skaver i samhället i dag och synliggör allt sådant som är absurt i vår närhet, allt sådant som just nu diskuteras på dagspressens insändarsidor och i kommentarsfälten till nyhetsbyråers Facebookinlägg.

Moilanens videoinstallation efterföljs av andra konstnärer som med hjälp av olika tekniker försöker komma åt skavsåren i det inre själslandskapet såväl som i människans relation till miljön. Med så pass delikata budskap är det ingen utställning som man hastar sig igenom och som smälter lika lätt som såpoperan på kanal 3. Konstverken kräver tid att upplevas – ”Eat dirt” gör anspråk på hela 08,26 minuter för att vara exakt.

I Konstnärsgillet i Åbos utställning deltar 24 konstnärer med vad som på ytan skulle kunna ses som en brokig skara konstverk. De använder konsthallens utrymmen på många olika sätt –nästan så att brokigheten i sig skaver lika mycket som de samhällsproblem som de försöker skildra. Missförstå mig rätt: skavsåren jag får av utställningen är någonting bra. De gör att utställningen riktigt kryper under huden och etsar sig fast med sin obekvämhet.

Bland de 23 verken finns video- och ljudinstallationer, traditionella oljemålningar, landskap gjorda av hår, tänder och tuggummin, vissnade gravbuketter, massakrerade skyltdockor och tejpremsor. Fastän det är intressant att stå med ett förstoringsglas och betrakta håliga tänder och använda tuggummin är det ändå i det enkla som utställningens ömtålighet blir som mest påtaglig. Jag tror att det är en vacker sandstrand med lyckliga resenärer som Jaana Valtari låter mig betrakta när det plötsligt framträder en gummibåt bland vågorna och idyllen rivs sönder av tanken på flyktingkriser och döda barn. Jag tror att jag med barnslig förtjusning kan pyssla med oskyldiga dockor i hörnet där Mari Metsämäki uppmanar till lek när jag plötsligt inser att någon före mig lagt dockhuvudet på könets plats och således skapat en helt annan tolkningsdiskurs för vad jag trott var barndomens trygga vrå.

Inte ens på toaletten får jag vara ifred. Där påminner Maria Wests ljudinstallation om vad det är som vi med teknikens hjälp bygger vår existens på och det är omöjligt att värja sig från orden som strömmar fram i det trånga utrymmet. 95 år är ingen ålder som rymmer tillbakablickar och nostalgi – tvärtom. Konstnärsgillet gör snarare allt för att provocera och vitalisera, bevisa att man inte är gammal, dammig och grå bara för att man fyller många år. Det får mig att undra vad gillet kan göra som 100-åring. Att kliva ut genom fönstret och försvinna är knappast ett alternativ.

Miranda Eklund

Publicerat i art criticism, Finland, Konst, Konstkritik, Utställningar, Video | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Vågar provocera – 95 år och vitalare än någonsin

Tema konstkritik (”Art Criticism”)

Bloggen återupplivas på svenska nu de sista veckorna i november med några texter på temat Konstkritik. De är skrivna av några av mina studenter. Uppgiften har varit att skriva en recension i dagspressformat av valfri pågående konstutställning, här i Åbo eller någon annanstans i Finland. Om de har fått högsta vitsord har jag frågat om de vill att jag publicerar texten här som en liten uppmuntran.

Svårigheten var att skriva en text som inte bara beskriver verken eller berättar om bakgrunden till utställningen, utan som också är tolkande och värderande/kritisk.

Det visade sig att väldigt många av deltagarna klarade uppgiften briljant och att vi tycks ha många blivande svenskspråkiga kulturjournalister och kritiker bland våra studenter här. Frågan är bara var de ska publicera sig i framtiden och var kanalerna och finansieringen för kulturkritik kommer att finnas. Även detta diskuteras förstås på kursen.

Kursen heter ”Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer” och presenteras så här:

”Kursen syftar till att ge en överblick av området vetenskaps- och kulturjournalistik samt att genom praktiska övningar utveckla förmågan till eget skrivande i några av de viktigaste genrerna. Genom att ett flertal ämnen tillsammans är ansvariga för kurserna anläggs och utvecklas genomgående tvärvetenskapliga perspektiv.”

 

Första recensionen kommer upp här på måndag.

 

Karikatyr av Grandville ur ”Un autre monde” (En annan värld”), Paris 1844.

Publicerat i art criticism, Art history, Finland, Humaniora, Konst, Konstkritik, Pedagogik, Utställningar | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Tema konstkritik (”Art Criticism”)

Visual studies and Art history

A typical picture for Visual studies? One can say a lot in sociological terms about this. This is the type of pictures people usually ask us about.

Art history is an important part of Visual studies, and most of us who work in the field are art historians by profession. The somewhat problematic relationship between Art history and Visual studies is discussed in an open and inspiring manner in the collective volume Farewell to visual studies (2015), edited by James Elkins and composed of transcripts and responses from the 2011 Stone Art Theory seminar. The seminar brought together over 30 distinguished scholars who have made substantial contributions to Visual studies and related fields in different countries.

Some conclusions are quite clear from the discussions in the book: Visual studies is primarily a British and Anglo-American phenomenon, it has been dominated by social/sociological issues in connection to the Cultural Studies tradition, with much focus on content (or what an Art historian would call ”iconology”) and less on form and aesthetic/psychological aspects. The provocative title ”Farewell to visual studies” is probably intended by the organizer and editor James Elkins as a farewell to Visual studies as it has been, in its more limited aspects. Elkins would like Visual studies to become more ”difficult” (or complex, or interdisciplinary), less focused on contemporary Popular culture, and more open towards other types of images and longer historical perspectives. He asks why for example the scientific image has been largely neglected within Visual studies, and agrees with such scholars as Michael Ann Holly that Visual studies has increasingly lost contact with History prior to the age of Photography, Television and Internet.

Few ask us about such pictures as this. This is also a political picture and very interesting for Visual studies. (”Holy Olav, etarnal King of Norway”, newly painted Icon for the Orthodox chapel in Stiklestad).

Few of the contributors to Farewell to visual studies disagree with Elkins on these points. Some suggest explanations to why we have this situation. One quite natural explanation has to do with competition and the need in a new field to distance oneself from ”tradition”. Clearly Art history and History at large represents ”tradition” in this academic game. Still, practitioners of Visual studies are often Art historians or at least Arts people by training, and there is a reluctance towards studying pictures for which the usual methods and analytical tools in the Humanities are insufficient. Somewhat paradoxically, Visual studies seems to have become too unhistorical in terms of the choice of topics, yet too dependent on existing methods and theories in Art history. I think we’ve been trying to avoid these traps here in Åbo. It can be done by focusing more on methods and the development of alternative metods, rather than certain topics and periods. It is good to visit seminars at other departments and facultites (Philosophy, Psychology, History, Sociology, Biology…), and it is good to contribute to both Art history and Visual studies and teach both subjects in order to avoid narrow specialization. One excellent option to learn more about medieval culture and iconography (i.e., ”the study of pictorial content”) was the 2018 Iconographic Symposium in Trondheim/Stiklestad, Norway. There I found the newly painted icon of the Nowegian national saint Olav in the local orthodox chapel. In this picture the ancient rules and symbols of Icon painting are adapted to a contemporary national context in which the Orthodox communities only represent a tiny minory. More about the Iconographic symposium soon, I hope.

 

 

Publicerat i Art history, Iconography, James Elikns, Norway, Visual studies, Visuella studier | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Visual studies and the body

From Sade Kahra’s installation Wear Your Fear – Cancer Collection at BioCity Turku. Copyright Sade Kahra 2018. Photo: Fred Andersson.

Visual studies belongs primarily to the ”humanistic disciplines” or ”the Arts”. To be active in Visual studies has often been a way to combine Art history with Comparative literature, Media or Film studies, Sociology, and even Linguistics and Psychology. However, the development of Image and Media technology takes place in the fields of Science, the fields of numbers and precise instruments. At least some knowledge of the natural sciences and of scientific methods is helpful if you want to understand the use and impact of images today. With our Visual studies intitiative at Åbo akademi, we try to break the comfort zone of our ”building” (Humanities and Languages) and to create dialogues with researchers from Computer Science, Psychology/Medicine, Bioscience and other natural sciences. One opportunity for such dialogues is our course Visuality and Visualization of Information (see Våra kurser / Our Courses).

Our role as ”humanists” is of course not to try to become matematicians or biologists, but to understand (critically) how Science alters our ideas and capabilities. Not the least when it comes to our bodies. Here in Turku, we have a lot to learn from the Bioimaging program at BioCity Turku. Recently, on August 23rd – 24th, BioCity arranged the international symposium Seeing the Invisible. Many artists, working with ”fine arts”, take inspiration from biotechnology and bioimaging. Part of our job as scholars of ”liberal arts” (history, criticism, and the like) is to comment upon their work.

Detail from Sade Kahra’s installation Wear Your Fear – Cancer Collection at BioCity Turku. Copyright Sade Kahra 2018. Photo: Fred Andersson.

For the Seeing the Invisible symposium, Turku artist Sade Kahra had installed textile objects from her project Wear your Fear – Cancer Collection in the BioCity entrance hall. The objects are white robes on which colourful images of cancer cells have been printed. These images have been produced by scientists who work with the advanced microscopy and visualization devices available at the Bioimaging program. The robes are held together by ribbons on which some background information about each case/image is printed, the information being only partly visible. Most robes are hanging suspended around one of the main staircases of the hall. This exhibition is on view for a month, until September 28th.

Until one realizes that the images printed on the robes actually represent cancer cells, they may only strike the viewer as exceedingly beautiful. Biomedical visualization techniques produce images which are aesthetically very appealing, which makes them increasingly popular and useful for creating curiosity. However there is a difference between curiosity and understanding. In the text which she has written for the exhibition Sade Kahra implies that most of us still interpret scientific images according to old expectations and conventions, whilst it is much harder to fathom the new possibilities and discoveries which these pictures actually make visible:

”Bioimaging is not about reproducing, but depicting reality with a specific meaning. For centuries our eye has been trained to look at images based on certain rules, with an image perception typical of our culture. Common man interprets and perceives the biomedical visualizations as traditional images and therefore, despite their testimonial value, they remain a composition of colors and abstraction.”

To print the images on cloth and to wear them on our bodies could be a way to reclaim the bodily and aesthetic experience in the abstract world of science: ”New technologies have formed medicine into an image science, but as in early physics, our internal microscopic elements are disconnected from all bodily and social contexts.” If this is so, then a more intimate relationship with Science and a deeper understanding of its images may help us identify more clearly the cultural habits and rules which usually condition how we see things. This is no doubt an important aim of Visual studies.

Publicerat i BioCity Turku, bioimaging, bioimaging Turku, biomedicine, Okategoriserade, Visualisering, Visualization | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Visual studies into the future…

James Elkins proclaimed ”Farewell” to Visual studies in 2016, as an ironic gesture. The Stone Art Theory Institutes: Volume Five.

It was almost three years ago since anything was last posted here. Probably blogs are already outdated as a means of communication; things develop at an increasing speed (technology, industry, culture, economy, World population), and things which used to be effective become obsolete almost overnight.  Anyhow, I have decided to test this medium again in order to probably reach some souls outside the building in which I work.

This ”I” (ego) which is writing is Fred Andersson, art historian and responsible for the Visual studies initiative at Åbo Akademi University. I started writing this blog in 2012 in order to inform about our activities. From now on I will write all posts in English, simply because that is the only language in which I can make myself generally understood in Finland, and not only for the Swedish-speaking population. Every year quite many exchange students from different countries take our courses in Visual studies and Art history.

To begin with I have some announcements:

  1. Åbo Akademi has given me a regular full time position as University Teacher in Visual Studies (universitetslärare i visuella studier, anställning tillsvidare), which means that Visual studies will continue here. There is a future, in spite of James Elkins (one of the founding ”fathers”) who ironically bid ”Farewell” already in 2016.
  2. The Åbo Akademi web pages and the Åbo Akademi course catalogue and registration system have been completely changed this year. In the process, much information has become unavailable for those without access to the intranet. For safety, I have created an open page with all our courses. Click the link ”Våra kurser/Our courses”. For Åbo Akademi students with access, it is possible to register directly though links to the Moodle pages.
  3. There has been an ongoing project about art criticism in Finland and Sweden. It belongs to Art history rather than Visual studies, but material from the project is now available in Swedish though the ”NAC (Nordic Art Criticism) register och statistik” link.
  4. I will probably write short postings, starting immediately. Consider this as the ”sketchpad” of Visual studies at Åbo Akademi. It is nice if someone reads it, but comments are de-activated due to massive amounts of spam.
Publicerat i about blog, art criticism, Bloggar, blogs, Konstkritik, Om bloggen, Visual studies, Visuella studier | Etiketter , , | Lämna en kommentar