Kategoriarkiv: Afrika

More blackfaces, types, stereotypes

From Stina Wirsén's Lilla skär och alla de brokiga

From Stina Wirsén's Lilla skär och alla de brokiga

Our Imagology course is continuing and at the same time Nordic media currently resound with debates that might be highly relevant to it. A couple of days ago the headlines in Sweden were about the decision, withdrawn within a couple of hours, to remove all Tintin albums from display for children at the ”Kulturhuset” (see previous post). There has also been a long discussion about the children’s books series about Lilla Skär (Little Pink) by the Swedish cartoonist Stina Wirsén. It started when a local section of Folkets Bio (a network of progressive movie theaters) chose not to show the new filmed version. The whole reason for that controversy is the little dark figure in the middle of this picture – her name is Lilla Hjärtat (Little Heart) and Stina Wirsén has told in an interview that her African friends were actually quite pleased with it.

Betty Boop as blackface according to Makode Linde (litograph 2012) http://konstochfolk.se/graphic_s.aspx?art_ID=119&work_ID=1260

Betty Boop as blackface according to Makode Linde (litograph 2012) http://konstochfolk.se/graphic_s.aspx?art_ID=119&work_ID=1260

Others have loudly made their opinion known – occording to them Lilla Hjärtat is a typical blackface character, they say, a direct heir to the white actors with grotesquely painted black faces who used to do the ”niggers” in early American movies. If we look into the modern history of children cartoons and animations, the blackface is everywhere – from Winsor McCay’s Little Nemo (1908) to Donald Duck and Tintin of the Thirties and onwards, right up to some anti-Obama comics circulated in the Tea Party-movement in recent years. In the Sixties, underground cartoonist Robert Crumb started to make parodies of this common stereotype, as did the Afro-Swede Makode Linde at Moderna Museet in Stockholm half a year ago. To say that this stereotype is politically charged and controversial is almost an understatement.

Jeff Werner (arthistory.su.se)

Jeff Werner (arthistory.su.se)

But is it really the picture as such which is the problem? My Swedish colleague Jeff Werner at Stockholm University quickly wrote a comment in which he claims that both Stina Wirsén and those who defend her, like the journalist Sverker Lenas, are being naive in thinking that one can comprehend the full consquences of a picture by just looking at it. It is naive, he says, to use a stereotype without a good knowledge of its history and of the contexts in which it has been used, and therefore Image history and interpretation should be a mandatory subject in School (maybe also as Imagology?). I guess most of us who teach art history and image history are ready too agree with him on this matter. But then he also makes another claim – he says that an intelligent approch in analyzing an image is to find out not what it is but what it does. By this he seems to imply that we should not allow Wirsén and others to circulate their stereotypes without control, because neither the cartoonist nor her supporters can predict what the image will do in the long run.

An active image

A very active image... (Cartoon by Grandville)

The more I look at Werner’s sentences, the more I realize that they are a typical example of someone saying something which is supposed to sound smart, but which on closer inspection means absolutely nothing. Is the issue really ”not what the image is but what it does”? Well, then I guess you must assume that the image mysteriously has a life of its own rather than being a number of colored fields on a piece of paper (or similarly). That the image is animated, like certain holy images once were believed to be. What then comes to my mind is the British sociologist Janet Wolff and her sharp criticism of this kind of animism at a summer school here at ÅA in 2010 – up for scrutiny were such influential figures as W.J.T. Mitchell and James Elkins (and his The Image Stares Back). I appreciated this criticism very much. It was timely.

Racist

Racist

As a scholar in semiotics, my own candidate for the most urgent question is not ”what the image does” but rather what we do with the image, including what the artist does when she makes her choices. This is a question of semiotics, but also of visual rhetorics. Rhetorics is all about choices and a lot about stereotypes. I think what Anthony Johnson has said recently in our Imagology course could support a semiotic argument as well. One of the most important distinctions he has made is that between types and stereotypes – stereotypes being essentially something which is repeated, just like the printing cast from which the term originally came. The black color of the blackfaces is identically repeated, and therefore it is a stereotype. In terms of rhetorics, the stereotype is a choice, and in being a choice it is an action. The type, by contast, is not an action but a mental construct or cognitive pattern. Such types make it possible for us to imagine, for example, trees as a single concept in spite of the fact that there is a wide variation of trees.

Not racist

Not racist

In contradistinction to a simplification of matters à la Jeff Werner, I would say that increased historical knowledge will not make the racist dimension of Wirséns Lilla Hjärtat character more obvious, but rather less so. Especially if historical knowledge is combined with a semiotic understanding of different levels of ”abstraction” (or, with a more precise term, typification) in images. My basic argument for this is simple: imagine a highly abstract drawing of a human face, for example Wirséns Lilla Hjärtat, or Betty Boop by Macode Linde. Take away the black color – what would then remain of racial features? Simply nothing. The style is so simplified that depiction of racial features is impossible, except by means of exaggerated color. Then take the first wooden head in this post. I have marked it as ”racist” because it comes from an Internet auction where the seller explitly descibes it as a specimen of racist North American folkart. It is from about the same time as the blackfaces of American movies. Take away all painted color here – what would remain? A rather neutral wooden head, albeit with strangely exaggerated lips. A bit like Lilla Hjärtat without black color.

Then look at the second wooden head, taken from another Internet auction, and probably a tourist souvenir. Made by an african artisan, it has some traits of traditional tribal art, the dark color is the color of the wood, and from a naturalistic point of view the features are neither less nor more distorted than those of the previous head. If we would discuss which of the heads is the most ”negroid” one we would most probably never reach a conclusion.

I guess that my point with this demonstration is now clear – the racism of a picture has nothing whatsoever to do with some likness between picture and reality – it has to do with a choice of a certain stereotype in a certain context. In other contexts, the stereotype may rather serve as a means of silhouetting as imagologists say – i.e. of making an identity stand out ”in silhouette” against another identity. There is much more I could say about this, but I would like to save that ”powder” for a later occasion.

länkning pågår till intressant.se

Tintin, a nazi?

Panel from "Tintin au Congo"

Panel from "Tintin au Congo"

From now on I will start to write some blog enties in English in such cases where a topic might be of interest for other people than Swedishspeakers. We also have international students, for example at our Imagology course.

To associate our righteous hero Tintin with nazism might seem ridiculous at first, but there are some who would say that it is not entirely misplaced. Georges Rémi, who became known as Tintin’s creator under the name Hergé, used to be friends withn a certain Léon Degrelle. In 1929, they both worked for the same  Catholic newpaper in Brussels. The first strips of Tintin were published there, and later in his book Tintin, mon copain, Degrelle claimed that he was the real model for Tintin. The journalist Degrelle became more and more personally involved with politics. He became the chief ideologist and leader of the Belgian equivalent to Nazism, Rexism. As a volunteer in Hitler’s army, he also earned decorations as a war-hero at the Eastern front, before withdrawing to Franco’s Spain where he remained until his death. As for Hergé himself, he basically shared the same convictions during the War, and only made his lip service to democracy when it was clear that Germany had lost.

For a person living at that time and with such friends, it is hardly surprising that the Hergé of Tintin au Congo (1930) would render Africans in a highly stereotyped way. A couple of years ago, a major British bookshop chain decided to withdraw a new edition of Tintin  au Congo from its children & youth’s section. The decision was made after a strongly formulated recommedation from the state Commission for Racial Equality. And yesterday, breaking news in Swedish media kicked off a flow of comments about the decision to remove all Tintin albums from display in the children’s area at the public Stockholm Kulturhuset (House of Culture). Behrang Miri, the newly appointed curator responsible for the decision, said to the daily Dagens Nyheter that visitors with African backgrounds had made complaints about racist pictures in Tintin, and that the removal was a part of a larger strategy to educate even small children to think critically about stereotypes in culture. He also said that introductory texts about the historical background for Hergé’s work (as seen in many new editions) are not enough.

Reactions immediately came. Probably the most articulate one is written by the daily Svenska Dagbladet’s new editor of culture, Martin Jönsson. In national Swedish Radio, Mr Miri was asked how there can ever be a discussion about these issues if people (and especially young people) are not even allowed to see the books. Mr Miri could’t really find any good answer to that question, and later the same morning (nb – the same morning that the news about his decision came!) he ”made a poodle” as Swedes say, i.e. admitted that he had gone too far. Still, today a scholar in comparative literature has written a comment in support of the Kulturhuset censorship. As for myself, I think that the ”house of culture” was now very close to become a grave of culture. One can write critically and expose the ideological patterns in the stories, like Dougal MacDonald of the Marxist-Leninist Party of Canada, but such criticism would die without the circulation of all kinds of messages and media in accordance with freedom of speech.

länkning pågår till intressant.se

Den skrikande svarta tårtan

Laku-Pekka och hans efterträdare (courtesy Fazer)

Ja, just den tårtan har jag, Ossian och Åsa diskuterat på rummet idag. Nej, vi har varken psykos eller dilerium. Vi diskuterade faktiskt den plötsligt så berömda TÅRTAN, den som nu kanske tvingar Sveriges kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth att avgå. Det är inte vilken tårta som helst. Det är ett konstverk skapat av den afro-svenske konstnären och DJ-en Makode Linde och ingick i världskonstdagarnas öppnande på Moderna Museet igår. Snyggt bakad av rödfärgad fyllning och svart marzipan föreställer den en liggande kvinnlig överkropp. Kvinnans huvud agerades av Makode Linde själv genom ett hål i bordet där tårtan låg. Ansiktet hade han målat svart, rött och vitt som Lakku-Pekka, och föreställningen (för det var en föreställning) gick ut på att besökarna skulle skära sig varsin bit av ”kvinnan” medan huvudet skrek.

Videon är förstås redan spridd på YouTube

Titta på tårtätarnas glada miner! Kulturministern hade fått en snabb inbjudan att inviga föreställningen och skära första biten – det gjorde hon med glädje (att döma av bilderna) och hon spexade också till det genom att försöka bjuda huvudet självt på tårtan. Företrädare för Afrosvenskarnas förbund skrattade däremot inte. Förbundet har anmält kulturministern för diskriminering och debattens vågor är höga. Vissa menar att ministern lurades in i situationen. Själv säger hon att ingen informerat henne om vilken sorts tårta det var. Ändå deltog hon villigt och verkar inte ha haft en tanke på att det kunde uppfattas som omdömeslöst. Själv säger konstnären att hans verk har missuppfattats – det är inte rasistiskt utan satiriskt, och det handlar inte heller om könsstympning som vissa trott. Makode har också tidigare gjort verk som refererar till rasistiska stereotypier i visuell kultur. Han är för övrigt själv afrosvensk.

Här var vi ense om att vi kunde hålla oss för skratt och att tårtan skulle vara svår att svälja för oss. Det är inte bara rasismen (samma som i Fazers Laku-Pekka, och han fanns i affärerna ännu år 2008). Det är också bildens makt. Eller den visuella fiktionens makt. Det är så tydligt att kvinnan inte är verklig och att representationen är grotesk – ändå känns det som om det är en verklig person man skär i. Kanske känns det mer så för oss som bara ser videobilden än för dem som var i rummet. Som Ossian brukar säga: ingen skulle komma på tanken att sticka nålar i ögat på en familjemedlems bild. ”Varför, det är ju bara en bild?” Ändå går det inte. Det är det som är bildens makt.

”Om blickar kunde döda”

Är tillbaka i Finland efter en vistelse i Sverige där jag bland annat hann se aktuella utställningar på Fotografiska (museet för fotografi) i Stockholm. Det är faktiskt ett privilegium för oss i Åbotrakten att ha ett sådant museum tillgängligt via bara en nattresa med färja. Museet ligger alldeles vid Vikinglines kaj vid Stadsgården i Stockholm. Nu när vi blivit så präglade av ett ändlöst överflöd av immateriella fotografiska bilder kanske många frågar sig vad det är för poäng med att gå på Museum för att se på foton. Dem kan man väl lika bra se på datorskärmen? Kan ett fotografiskt museum bära sig ekonomiskt? Jodå, trots sitt undanskymda läge drar museet till sig ett imponerande stort antal besökare med stora fotografinamn som Diane Arbus, Cindy Sherman, Andy Warhol (jodå!) och nu senast Anton Corbijn, rockfotografen. Att se foto handlar minst lika mycket om materiella kvaliteter som att se måleri. Kanske gör det digitala överflödet att folk bara ännu mer hungrar efter riktigt bra papperskopior av riktigt bra kopister, från riktiga mörkrum. Att se Anton Corbijns svartvita bilder spotbelysta i den mörklagda huvudsalen på Fotografiska är en urstark upplevelse.

Corbijns utställning slutar på söndag, men i samma sal kan man också se pionjären André Kertész bilder ända fram till 27 maj. Ungraren Kertész blev efter sin emigration till Paris en av de främsta förnyarna av fotografin under 1920- och 30-talen. I museets övre våning visas just nu också fotojournalisten Marcus Bleasdales utställning om offren för Joseph Kone och hans rörelse LRA (se föregående inlägg). I utställningen finns både svartvita bilder och färgbilder, och i en video pratar Bleasdale själv om estetikens betydelse. Svåra ämnen kan skrämma bort betraktaren, säger Bleasdale, men själv vill han alltid försöka få in ett moment av skönhet även i de mest brutala motiv. Han berättar om bilden av en kvinna som fått läpparna och ena örat bortskurna av LRA och lämnats att dö, men överlevt. Hon hade själv accepterat sitt utseende och ville inte framstå som ett offer. På bilden sitter hon i sina finaste, färgstarkaste kläder. Detta är ett exempel på hur färg kan ha en bärande funktion i en bild, säger Bleasdale. Här hjälper den oss att närma oss bilden och att se den avbildade personen som en människa och inte ett monster.

Samma dag har jag suttit i bilen och av en slump hört ett radioprogram om August Strindberg och naturvetenskapen. Strindberg var kanske inte en seriös naturvetare i vår tids mening, men i likhet med brevvännen Nietzsche var han en skoningslös sanningssökare. Att inse tillvarons och naturens ondska ger bara två alternativ: självmord eller att ge insikten en estetisk form som gör den uthärdlig. Ungefär som Bleasdale i sin bild. Och trots olika syn på saken verkade deltagarna i programmet åtminstone eniga om att Strindbergs naturvetenskapliga försök måste förstås så. Som försök att ge naturen en estetisk form.

Ur min bilradio strömmar också kommentarer om attackplanet JAS39 Gripen som av tillverkaren SAAB marknadsförs med devisen ”see first, kill first”. Men det är inte en offentlig kampanj, utan bara avsedd för de slutna sammanhang som nyligen uppdagades och ledde till försvarsminister Tolgfors avgång. Att modern krigföring i första hand är visuell har varit mycket tydligt sedan USA:s första anfall mot Irak. Man kan inte studera 1900-talets mediehistoria utan att veta hur mycket av utvecklingen inom visuella medier och datorteknik som startades och finansierades av det militär-industriella komplexet. ”Se först – Döda först”, att se och att döda har blivit samma sak. Blickar kan numera döda. Den som tvivlar kan väl åter igen ta en titt på det mest berömda exemplet:

collateral murder

länkning pågår till intressant.se

Affären KONY 2012

Jobbar med många olika saker nu men har tagit mig tid att titta på det som ”alla” pratar om – YouTubevideon ”KONY 2012”. Om du inte har sett den, se den via YouTube-fönstret i listan här till höger. Då blir du en av de 80 miljoner människor som har sett den sedan den lades upp på Nätet i början av mars. Det innebär att hela världen nu har lärt sig namn och ord som Uganda (ett land många inte skulle kunna peka ut på kartan), Joseph Kony (krigsherre och barnarövare), Invisible Children (organisationen bakom filmen), en viss Jacob (barnflykting) och Jason Russell (regissör, kommentator). Den senaste nyheten var att Russell brutit ihop till följd av de senaste veckornas stress och sprungit naken på gatorna i San Diego. En cyniker kunde fråga sig om inte också detta var ett marknadsföringsknep. Faktum är hur som helst att ingen kampanj via YouTube tidigare har fått så stor uppmärksamhet på så kort tid.

Joseph Kony, ledare för den ugandiska rebellrörelsen LRA, är uppenbarligen en man med många liv på sitt samvete. Enligt uppgift skall omkring 60.000 personer ha drivits bort från sina hem och utsatts för olika typer av övergrepp under den tid då LRA ännu hade grepp om stora delar av landet. En stor del av dessa har varit barn, pojkar har tvingats till krigstjänst och flickor har utnyttjats sexuellt. Mord och bestialiska stympningar har praktiserats när människor på landsbygden inte velat samarbeta. Syftet med filmen KONY 2012 är att är att göra Josph Kony världskänd. På så sätt, sägs det i filmen, kan vi undvika att USA drar tillbaka en insats som redan är beslutad. Nämligen infångandet och dömandet av Kony.

Det man vill är alltså bara att öka folkets stöd för något som regeringen redan beslutat (ungfär som om Invisible Children vore en statlig propagandacentral) och det är grunden till mångas misstanke att filmen bara är ett ”SCAM” (falskt alarm) med syftet att tjäna pengar. Filmen har blivit minst lika kritiserad som hyllad. Den visar bara en sida av en politisk konflikt, den får en att tro att Kony ännu är en mäktig man (men han är i själva verket besegrad). Det finns tveksamma kopplingar till konservativa kretsar med önskan att öka USA:s inflytande i Afrika. Och det är knappast etiskt riktigt att använda sitt eget minderåriga barn (Russells son, knappast mer än sex år) som redskap för att förstärka sitt budskap. Debatten lär fortsätta.

Visuellt har filmen en stor kraft, den är ett paradexempel på visuell retorik. Se hur de snabba klippen påminner om modern nyhetsrapportering och hur filmen också kommenterar sig själv. Till bilder av datorer och telefoner reflekterar kommentatorn (Russell) över hur snabbt det idag går att dela information – ”We now live in the Facebook Age”. FIlmen vänder sig också direkt till oss som tittare med ett krav att genast engagera oss. Innan själva berättelsen börjar får vi höra att ”The next 27 minutes are going to be an experiment. In order for it to work, we need your close attention”.

Som ”visuellt läskunnig” är det lätt att se referenser till mediahistorien. Inledningen med jordklotet och solen påminner mycket om inledningen i Stanley Kubricks ”2001 – A Space Odyssey”. Sådant vet filmmakare, och de vet att öka publikens sympati genom att anknyta till saker som redan är välkända. Mycket av övertalningstekniken hinner man inte uppfatta på ett medvetet plan. Den verkar på annat sätt. Som när vi till slut skall övertygas om att vi måste göra allt för Kony skall bli världskänd: han måste bli världens mest uppmärksammade krigsförbrytare, säger Russell. Samtidigt visas i bild en fabricerad lista över all världens efterlysta skurkar och som nummer 1 ser vi Konys namn.

Observera: speakern säger inte att Kony verkligen är listad som nummer 1 av någon NGO eller myndighet. Det är bara något som visas visuellt och om filmmakarna skulle anklagas för lögn skulle de kunna försvara sig med att ”det är ju bara en bild”. För det är bara en verbal lögn som räknas som lögn i juridiska sammanhang. Ett annat exempel: stillbilden nedan. ”This is our dream” säger kommentatorn, nämligen infångandet av Kony som nyhet nr 1  på New York Times förstasida. Och se underrubriken på den fiktiva NYT-sidan: ”The World Agrees: Kony is the ’Worst'”. Det här är en detalj som bara flimrar förbi när filmen visas, få lägger märke till den, men den bidrar tillsammans med alla liknande detaljer till att övertyga tittaren.

Hur mäter man vem som är nutidens värste massmördare? Sådana besvärliga frågor ställs inte i retorik, för i retorik (verbal eller visuell) är allt en enkel sak.

länking pågår till intressant.se