Konsten den första ideologin för Emil Nolde?

Emil Nolde. Åbo konstmuseum / Turun Taidemuseo, 10 oktober 2019 – 5 januari 2020.
(Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Under hösten pågår vid Åbo Konstmuseum en utställning av den internationellt erkände expressionisten Emil Nolde (1867-1956). Utställningen finns för påseende i konstmuseets nedre våning fram till 5.1.2020 och är utspridd över åtta salar. Expositionen består av ungefär ett hundratal verk, där två tredjedelar utgörs av akvareller medan den resterande delen är oljemålningar. Samtliga verk ägs av Nolde Stiftung Seebüll. Senast Nolde visades i denna utsträckning i Finland var år 1958 och 1972.

Emil Nolde, målningen ”Upprörda människor” (Aufgeregte Menschen), ca 1910. Bildkälla Åbo Konstmuseum, http://www.turuntaidemuseo.fi/se/emil_nolde/

 

Varje rum i utställningen utgörs av ett eget tema, vilket tydligt knyter ihop verken samtidigt som man som betraktare lotsas genom Noldes livshistoria kronologiskt. Inledningsvis möts man av lättsmälta trädgårdsmotiv, i vilka den senare grova expressionistiska stilen inte ännu syns. De tidiga verken av den konstnärliga bondpojken har nyromantiska spår och inspirationen av Van Gogh är genomgående för hela utställningen. Vidare i utställningen får vi följa Noldes sökande efter erkännande som tog honom över Tyskland och övriga mellaneuropa. Likväl tycktes Nolde, och i förlängningen även hans verk, alltid ha en stark lokal identitet i det norra Tyskland som avgränsar till Danmark. Majoriteten av landskapsmålningarna föreställer det platta, rurala området där den färgstarka himlen mäktigt tornar fram mellan de grova penseldragen.

Likt många andra konstnärer vid det tidiga 1900-talet var Nolde intresserad av det exotiska och det ”primitiva”. I denna utställning ser vi fyra verk målade under en expedition till Tyska Nya Guinea vid första världskrigets början. Det är i Noldes reseavskildringar samt i hans religiösa motiv som den expressionistiska stilen syns tydligast: stiliserade masklikande ansikten i bjärta färger med lysande färgkraft och utmanande figurer, allt utfört i tjocka lager av olja.

Dock är det i hans mindre färgmättade akvareller Nolde verkligen briljerar. Men det är även i dessa som utställningen tar en tvär vändning och lämnar betraktaren ambivalent inför konstnären. I en hel sal mot utställningens slut nystas en legend Nolde själv skapat upp. I salen hänger små tekniskt förträffliga akvareller som Nolde kallade ”omålade bilder”. Dessa bilder har sedan krigets slut setts som Noldes sätt att göra motstånd mot makten i Tyskland, efter att 1000 av hans verk beslagtogs av nazisterna till den ökända utställningen Entartete Kunst som vandrade genom landet för att göra modernistiska konstnärer till åtlöje. Emellertid har det visat sig, sedan Nolde Stiftung Seebüll år 2013 öppnat sina arkiv för forskare, att Nolde själv var både nazist och antisemit och av en sorts självbevarelsedrift skapat myten. Noldes nazistiska hängivenhet sträckte sig så pass långt att han drömde om att bli partiets egen målare.

Utställningen lämnar en som betraktare med intressanta etiska frågeställningar. Kan man skilja på verk och konstnär? Detta är givetvis upp till var och en. Angela Merkel avlägsnade i våras två verk av Nolde från sitt kontor i samband med att konstnärens politiska hängivenhet uppdagades. Utställningens och stiftelsens transparens kring frågan är ett måste. Frågan om vem som har företräde – konstnären eller partimedlemmen – kanske skaver hos någon besökare, men faktum återstår att Emil Nolde är en av de största expressionisterna, och kanske framförallt akvarellmålarna genom tiderna. Just akvarellerna känns exceptionellt moderna och är de verk som verkligen stannar hos en. Som betraktare kan man ta med sig att Nolde trots sina tveksamma sympatier aldrig ändrade sitt konstnärliga uttryck för att tillfredsställa det parti han tillhörde. Kanske konsten ändå var den första ideologin för Nolde?

Emilia Augustsson

Det här inlägget postades i art criticism, Art history, Finland, Konst, Konstkritik, Okategoriserade, Rasism och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *