Kategoriarkiv: Psykologi

These courses will start during April and May in Visual Studies

poster_spring2015bilderbokenbildbeskowBilderbokens estetik (130022.1) 5 eller 10 sp

Kursen leds av Maria Lassén-Seger som är en av Nordens ledande experter på barn- och bilderböcker. Föreläsningarna fokuserar på bilderboken som ett särskilt medium baserat på samverkan mellan bild och text. Ett stort antal exempel på bilderböcker från olika tider studeras och analyseras. Kursen avslutas med en essäuppgift.

Kursstart: tisdag 14 april kl. 16-19, Camera Obscura (E201)

Litteratur: Maria Nikolajeva, Bilderbokens pusselbitar (grundbok)


poster_spring2015socbildVisuell sociologi och antropologi (130006.0) 5 sp

Kursen leds av Fred Andersson med föreläsningar + praktiska övningar i bilddatabasen ”Representation i bild av Body Modification” (utvecklas vid ÅA). Föreläsningarna presenterar hur fotografi används både som källa och som forskningsmetod i sociologi, antropologi och etnologi.

Kursstart: måndag 4 maj kl 10-12, Camera Obscura (E201)

Litteratur: Douglas A. Harper, Visual Sociology (grundbok),

lånas i ASA-biblioteket


vsfolderBlueye_movepathEye Tracking Methodology in Visual Studies (130030.0) 5 sp

Kursen leds av Marcus Nyström, medarbetare vid Lunds Universitets Hum-Lab – ett av Europas ledande centra för forskning om ögonrörelser, läsning och bilder. Kursen fokuserar på praktisk färdighet vid hantering av apparatur vid insamling av data, samt formulering av forskningsfrågor och analys av data. Det finns ännu plats för ytterligare några deltagare. Vi uppmanar särskilt studenter från Psykologi och från ICT-ämnena att söka – dock senast 13/4.

Kursstart: måndag 20 april (i Moodle)

Litteratur: Kenneth Holmqvist et al., Eye Tracking (grundbok)


(länkning pågår till intressant.se)

Understanding Basic Vision

Contemplation of Basic Vision, according to the famous philosopher Descartes (1637)

Contemplation of Basic Vision, according to the famous philosopher Descartes (1637)

This is a little report on what we have been doing the past weeks in the Visual studies program. We now start every academic year in English, and with perception. As the title of our course book Basic Vision says, the perception course is really about the very basics of vision and brain. ”Why do you need vision science in visual studies?” some people ask, believing that visual studies is not a scientific field.

They are partly right, if we use the word ”science” in its more limited sense, meaning hard and objective science. Visual studies is a continuation of programs in Cultural Studies and ”Visual Culture Studies”, beginning in Britain in the Sixties as a part of sociology and cultural history – disciplines that some proponents of hard science would associate with witchcraft rather than science. Some people have grown tired of the one-sided ”culturalism” of these circles and proposed that Visual studies should learn less from Cultural studies and more from for example Medicine and Computer Systems.

There is a growing awareness that our conceptions of Nature and the Universe are now increasingly based on scientific images that are very different from those we know from earlier times. These images are visualizations of highly complex sets of data, and it is not possible to understand the principles and processes behind them if you don’t have access to some specialized knowledge. Thus, the divide between the ”two cultures” at universities (i.e. the scientific and the humanistic) tends to widen even more. If populated with open-minded people with a broad range of knowledge, Visual studies might help the two cultures talk again.

A very basic phonomenon of basic vision. The two lines are exactly the same length. Why don't they look like they were?

A very basic phenomenon of basic vision. The two lines are exactly the same length. Why don't they look like they were? (In fact, vision science is still struggling with this question.)

The first priority would be that we learn to talk about our own field of study – images and vision – in a scientific way, if only on a very basic level. This is what we do in the course Image Perception and Cognition. Our participants represent a wide range of interests and fields – some are from the humanistic field, some study computer science, and some are in the master’s program of the Bioimaging group in Turku. These bioimaging students will soon work independently with scientific imaging. Maybe they will end up in a research group studying the brain, and then contribute to bringing new knowledge to the field of vision science! Image Perception and Cognition is our most popular and successful course this far – mainly, I think, because it is basic and inter-disciplinary.

Tarja Peromaa (Image source: Visual Science Group)

Tarja Peromaa (Image source: Visual Science Group)

Being essentially ”culturalists”, me and my colleagues here at the faculty of arts must of course adopt a quite humble attitude in these contexts. How lucky we are that we have an experienced vision scientist and brilliant teacher to handle this course – Tarja Peromaa of the Visual Science Group at Helsinki University! Under her guidance, we have now read the first four chapters of Basic Vision and started to orient ourselves at ”the first steps of vision”. We are starting to understand that vision is both dynamic and selective, and we are beginning to remember the names of the different pathways, regions and cells involved in the visual system. It is like learning to talk a language. Before you know the basic terms and structures in a language, it is impossible to form sentences or to understand them. Soon, we will all know the meaning of terms such as ”cornea”, ”fovea”, ”retina”, ”ganglion cell” and ”lateral geniculate nucleus”, and understand a bit of what vision scientists are talking about when they are describing perceptual processes that art critics have been talking about all the time, but in a much more intuitive and everyday manner.

The eye as a camera (before the camera), according to Descartes.

The eye as a camera (before the camera), according to Descartes.

Vision science is not a new thing – in Europe it has been going on at least since Leonardo da Vinci tried to figure out a way to inspect the ”picture” projected inside an eye from a dead cow, hoping to see the world in the same way as a cow does. This idea was based on the same kind of misunderstanding as the diagram by Descartes that I show details of here. What misunderstanding? Well, the misunderstanding that Consciousness (of a cow or a human) is like a small person sitting somewhere inside our heads, looking at the pictures of our retinas (the ”screen” at the back wall of our eyes) like someone visiting a movie theater. The philosopher Antony Fredriksson will discuss the history of this idea in our course about moving images. Modern brain research gives ample proof that visual perception or any perception doesn’t work like that at all. In fact, there is no picture to be seen on some inner movie screen, but only a myriad of light-sensitive cells – the so called photo-receptors of the retina – each picking up a certain wavelength and intensity of light from a certain point in the environment, then sending it upwards through the numerous crossroads of the visual pathway. Somewhere – but definitely not in one place only – all these isolated signals are finally ”computed” together to form a part of our current field of consciousness. In this way, the digital camera with its receptive screen of isolated sensors is a better metaphor for vision than the traditional analogue camera.

Modern picture of the basic visual pathway. The blue patches at the center are the LGNs (Lateral Geniculate Nucleae)

Modern picture of the basic visual pathway. The blue patches at the center are the LGNs (Lateral Geniculate Nucleae)

Most people know that we have two kinds of photo-receptors in the retina – rods and cones, rods being responsible for night-time vision and cones for color perception. What happens further along the road is less common knowledge. All the different signals from the photo-receptors are ”cabled” through the two optical nerves that meet at the first crossroad – called the ”optical kiasm”. That is what you see in upper half of this picture. Then the signals from the left side of the field of vision (of both eyes) are cabled to the right side of the brain, and vice versa. This happens in the ”cables” known as the visual tracts. The signals arrive at the small nucleae with the difficult name – the Lateral Geniculate Nucleus, or LGN. They are located deep inside the brain, within each side of the central region called Thalamus. The LGNs consist of at least two types of cellular layers, responsible for transmitting different kinds of information to different parts of the cortex (the cortex is the outer, ”wrinkled” parts of the brain). In this way, high-contrast information and most color information is sent through the parvo-cellular layers, while low-contrast information about movements is sent through the magno-cellular layers. It is believed that some problems with reading and writing could be due to deficiencies of the magno-cellular system.

In the lower half of the picture above, it is shown how numerous axons forward most information to the main visual center of the cortex, which is located at the very back of your head, in the region that we call the occipital lobe. And this is where we were in the course this week, learning how different cells at this ”station nr 1” (or V1) of the visual cortex are responsible for decoding specific kinds of information, for example the orientation and position of edges.

Akiyoshi Kitaokas "ormar".

Basic Vision, 2006 edition with Akiyoshi Kitaokas "snakes".

Probably our students are already busily reading the chapters for next week’s lecture, dealing with depth perception, color perception, and movement. Then, we will learn more about other visual cortex regions apart from V1 – Vision science discovers new regions all the time! Of special importance are V4 and V8 (centers for color perception) and V5 (movement perception). Look at this cover from the 2006 edition of Basic Vision. It is a popular perceptual illusion that was created by the Japanese artist and researcher Akiyoshi Kitaoka. It is basically a pattern of striped circles-within-circles, but the illusion that they are moving and the addition av small red tongues makes it easy to interpret them as snakes. Why do they seem to move? It is actually because of the division of different signals at LGN and the fact that green-black and blue-white contrast is higher than blue-black or green-white contrast. Still unclear? The exact answer is in Chapter six in Basic Vision, and in the next post on this blog.

Länkning pågår till intressant.se

Perception, Imagology and Visualization this year

Professor Anthony Johnson

Professor Anthony Johnson

After the student’s texts last week, I will now publish some posts in English, due to our current courses in English and all the positive interest that we receive from exchange students!

On this Thursday two of our courses in Visual Studies will start, and both are given in English. The first one is simply called Image Perception and Cognition, and it explains the basics in current neurological and psychological knowledge about the human visual system. You will learn some anatomy of the brain and the mechanisms at different stages in its processing of visual information. It will be a mind-boggling and exciting journey, all the way from the ”simple” registration of light at the retina, up to the cognitive job of consciously interpreting what we see!

The second course to start this Thursday is very different from the first one, so this way you really have a chance to get a clue of how broad and open the field of Visual studies really is! It is a course in arts and literature, given by our professor in English language and literature, Anthony Johnson, whom you see a picture of here. He is a legendary lecturer, and a jazz musician too.

The subject of his course is not so far away from psychological concerns as one might believe, because it is really about Imagology – a research field created by scholars who want to understand the mental images we form, for example when we read a certain text. In some respect, imagology was founded almost 100 years ago, when the American journalist and scholar Walter Lippmann developed his theory on the stereotypes we use when we describe members of certain nations or groups.

Anthony’s course is called Cultural Imagology – An introduction, and because it is about cultural imagology, he will not only talk about national and social stereotypes but also about the way people conceive of literature, geography and music. In the first lecture this Thursday, he will however begin with defining what an image is, or could be.

For those of you registered in the Image Perception and Cognition course, I will give an introduction on this Thursday, September 5th at 2 PM, in the Arken building of human sciences and languages here in Turku, room E201 (Camera Obscura). Then there is a one hour pause, and at 4 PM Anthony Johnson’s lecture starts in the same room. It will last for two hours.

Maybe you are a biologist or a student of computer systems who is also interested in art and literature, or maybe you are a student of literature who wants to know how the brain works? Then you are welcome to attend both courses!

Screen-Ddump from looking at tissue layers in BioImageXD.

Screen-dump from looking at tissue layers in BioImageXD.

In October and November I will myself give a course on Comics together with Folkloristics and Sociology. Further information in English is here. At the end of January a fourth Visual Studies course in English starts. Its name is Visuality and Visualization of Information.

This course will really give rich opportunities of combining arts with knowledge of the brain, because it is about why certain design strategies are better than others. We will use a textbook by the American psychologist Colin Ware, who is currently one of the internationally most acclaimed scientists in the expanding field Visualization.

This is a field in which neurological research, which may seem technical and abstract to many, is really put to practise in the form of effective strategies for visualization. It could be of use for marketers and web designers, but not the least for students and scholars who want to communicate research visually. There is a joint Master’s program in Bioimaging between Åbo Akademi University and Turku University, and many of our perception students have been from there. The Turku Bioimaging center (se link at top right here) has generously given all of us an opportunity to see how modern visualization works. They have created the free image processing tool BioImageXD that anyone can download at the BioImageXD page.

After downloading and opening the program, you can experiment yourself with multi-layer microscope images that you download as a free sample package at the SourceForge download page (see links at the bottom of the BioImage XD download page). The image that I show here is from a session that me and one of my students had with the program. We noticed that the possibility of generating views in 3D really added a lot to the precision of the visualization. In the Visuality and Visualization of information course we will study both simple and complex visualizations, ranging from comic books to medicine and physics, and at the end you will have the opportunity to realize a new visualization yourself.

For more inspiration, see:

”Genes to Cognition” page with an interactive 3D brain (very good for training at the Image Perception and Cognition course)

A short text defining Imagology

A Vimeo lecture on visualization by Colin Ware


länkning pågår till intressant.se

Tecknade serier och mentala strukturer

Första sidan i Mari Ahokoivus "Talviunta" (vinterdröm), 2013

Första sidan i Mari Ahokoivus "Talviunta" (vinterdröm), 2013

Förra gången jag gjorde ett inlägg här på bloggen var i juni, och då med löfte om mer information om våra kurser om visualisering av data och om ämnet Imagologi. Sedan blev tiden för knapp, och sommaren är inte heller en tid då folk förväntas läsa inlägg om kurser och forskning. Det är också något som har märkts på statistiken över antalet besökare på bloggen i sommar. Därför har jag väntat tills nu med att önska gamla och nya läsare välkomna tillbaka. Jag befinner mig just nu i Helsingfors där konferensen ”Imagined Worlds” har pågått från onsdag till fredag – en konferens som samlat deltagare från konsthistoria, litteraturstudier och filosofi kring frågan om fiktionens betydelse nu och då. Den amerikanske filosofen Nelson Goodman och hans idéer om ”worldmaking” och fiktionernas påverkan på den verkliga världen har stått i fokus i de flesta av presentationerna på konferensen. Från Åbo Akademi deltog förutom jag själv också forskarna Marie-Sofie Lundström och Jenny Wiik från ämnet konstvetenskap, Freja Rudels från litteraturvetenskap och Petter Skult från engelska språket och litteraturen.

På en sådan här konferens är det tydligt hur stort intresse det finns idag för kognitiv psykologi och mentala strukturer bland forskare från de mest skilda fält. Kognitiv psykologi kan hjälpa oss förstå hur en värld byggs upp i läsarens eller betraktarens medvetande och hur händelser och skeenden byggs upp i olika genrer. På konferensen presenterades forskning om allt ifrån rekonstruktionen av städer som Los Angeles i videospel till föreställningen om Orienten i det sena 1800-talets finska bildkonst. Intressanta samband blev tydliga, till exempel hur konstnärer i 20-talets Europa (som den holländska gruppen De Stijl) tänkte sig ett universellt språk med abstrakta visuella tecken – något som förebådade mycket av kommunikationen med diagram och visualiseringar idag. En forskare som litteraturvetaren Merja Polvinen i Helsingfors vill veta hur olika typer av fiktion (t.ex. Fantasy) aktiverar visuella mentala funktioner. Detta har en klar klar koppling till både visualiseringar och Imagologi – ämnet Imagologi skulle man kunna definiera som studiet av världsbilder.

Själv valde jag att inte ta upp Nelson Goodman och hans ”worldmaking” men däremot en filosof som på många sätt var Goodmans motsats – Charles Sanders Peirce, en av den moderna semiotikens (teckenteorins) grundare. Peirces tänkande handlade inte bara om enstaka tecken och hur de uttrycker ett innehåll (eller refererar till en grupp av ”verkliga” föremål) utan också om mentala strukturer i en väldigt vid bemärkelse. Hans teori om interpretanter har haft stor betydelse för nutida kognitiv psykologi, trots att Peirce skrev sina texter för mer än hundra år sedan. Det är inte så lätt att i korta ord förklara vad ett tecken eller en interpretant är enligt Peirce. Jag har försökt att förklara Peirces teckenbegrepp med hjälp av den svenske konstnären Elis Erikssons märkliga tecknade serie Pavan, som jag presenterade på konferensen.

Jag är också intresserad av hur Peirces interpretanter kan hjälpa oss förstå vad som händer – mentalt – när vi läser tecknade serier. Trots att hans formuleringar kunde vara krångliga handlar Peirces teorier till stor del om vardagliga handlingar och praktiskt förnuft. Det är ingen tillfällighet att han själv kallade sin filosofi ”pragmaticism” och att hans efterföljare blev kända som ”pragmatiker”. Jag tror att anledningen till att tecknade serier är så populära är att deras struktur påminner om hur vi bearbetar och reagerar på den ständiga strömmen av intryck i vardagen. Med andra ord hur vi ständigt formar interpretanter. På konferensen för serieforskning i Helsingfors i maj försökte jag förklara det här med hjälp av bland annat tre mycket olika seriesidor av olika tecknare. Den finska serietecknaren Mari Ahokoivu valde jag som exempel på serier som drastiskt avviker från vad som ses som ”mainstream” i serier. Mari har en hemsida där man kan läsa mer om hennes produktion:

Mari Ahokoivus hemsida

Tack vare vårt Lärcentrum i Åbo och deras redskap för undervisning via Nätet har jag kunnat spela in min presentation om serier och interpretanter så att den är tillgänglig för alla. Presentationen är gjord i programmet Camtasia Studio och är 25 minuter inklusive abstract i början. Välkomna att höra och se mina argument via den här länken som öppnas i ett nytt fönster:

Fred Andersson: The Level of the Interpretant – Towards an Extended Use of Peircean Typology in Comics Analysis (Helsinki May 24th 2013)

Länking pågår till intressant.se

Visuella studier – aktuellt och gjort

Är du ett FAN? Gå vår kurs COMICS!

Är du ett FAN? Gå vår kurs COMICS!

Det har varit tystnad här på bloggen ett tag – men det innebär inte att det har varit brist på aktivitet i ämnet. Tvärtom. Ämnets lärare har gett kurser under april och maj – ”Den rörliga bilden” (Antony Fredriksson, se tidigare inlägg), ”Bilderbokens estetik” (Maria Lassén-Seger), ”Bildsociologi” (Jenny Wiik) och ”Nutidskonst” (Öppna Universitetet, Fred Andersson). Till hösten ges kursen ”Visuell Analys” som kombinerad nätkurs och närstudium i Jakobstad – se info här:

Sommaruniversitetet i Vasa, filialen i Jakobstad: ”Visuell analys” okt-nov 2013

De flesta studenter har lämnat huset, men vi lärare jobbar nu desto intensivare med att förbereda höstens kurser. Höstens första kurs i Visuella studier är som tidigare år grundkursen i bildperception som går på engelska med psykologen och hjärnforskaren Tarja Peromaa som lärare. Tarja är en mycket uppskattad lärare som kan konsten att förklara på ett strukturerat och lättfattligt sätt. Vill du gå kursen ska du leta efter kursnamnet ”Image Perception and Cognition” eller kurskoden 130000.0, anmälan är öppen via systemet Min Plan för studerande vid Åbo Akademi eller Turun Yliopisto ända fram till 6 september.

Flera av oss har varit uppmärksammade eller aktiva även utanför Akademin under våren. Jenny Wiik arbetar också som författare och illustratör och debuterade i höstas med ungdomsboken Bildbindaren på Schildt & Söderströms förlag. Maria Lassén-Seger hör till landets främsta experter på just böcker för barn och ungdom, och hennes kurs ”Bilderbokens estetik” får varje år mycket god respons. Om du är intresserad av bilderböcker och vill hålla dig orienterad om vad som händer på det området är det ett bra tips att läsa Marias regelbundna recensioner av nya böcker i Hufvudstadsbladet. Tidningen verkar inte längre publicera nyare recensioner online, men här är några från förra året:

Om Jenny Wiiks ”Bildbindaren

Om Maria Turtschaninoffs ”Flickor som går dit de inte får”

Om Ulf Starks och Linda Bondestams ”Allt det här”

Även Mia Österlund som är universitetslärare i litteraturvetenskap här vid ÅA recenserar barnböcker i Hbl, några exempel:

Om Maijja och Anssi Hurmes ”Under täcket”

Om Camilla Mickwitz ”Jason, Emilia och de små tanterna” (nyutgåva)

Fred Andersson (undertecknad) deltar sedan hösten 2011 i det nordiska nätverket för forskning om tecknade serier – ett annat område där förhållandet mellan ord och bild står i centrum. NNCORE, som nätverket heter (Nordic Network for Comics Research) hade sin första internationella konferens i Helsingfors den 23-25 maj. Koordinator för konferensen var professor Kai Mikkonen som bland annat har skrivit den viktiga boken Kuva ja sana (Bild och ord). Nätverket har en hemsida som ligger under Syddansk Universitet i Odense, och som man når via följande länk: NNCORE, Syddansk universitet. Forskare från Finland, Sverige, Danmark, Norge, Island och Estland deltar. För nätverket har Fred Andersson skrivit en essä för en planerad engelskspråkig antologi med texter av medlemmarna.

Våra ÅA-ämnen Folkloristik, Visuella studier och Sociologi ger till hösten i samarbete en ny engelskspråkig kurs om tecknade serier och fandom, den kultur som växer fram bland fans till böcker och serier i fantasygenren. Kursen heter ”Comics – Interdisciplinary and cultural perspectives” och startar den 25 oktober. Fred Andersson inleder med serieteori de tre första veckorna (se också inlägg 2 juni förra året), sedan föreläser Ralf Kauranen om sociologiska aspekter (3 veckor) och Jacob Löfgren om fandom (3 veckor). Ralf Kauranen är medlem i NNCORE och har disputerat på en avhandling om 1950-talets finska debatt om seriers ”skadlighet”. Se den här artikeln om Ralf från 2008. Jacob Löfgren är doktorand i folkloristik och forskar om fankulturen kring den brittiske författaren Terry Pratchetts karaktärer. Se den här artikeln om Jacobs projekt. Kursen är öppen för alla intresserade vid Åbos två universitet, precis som de ordinarie kurserna i Visuella studier.

Andra engelskspråkiga kurser som vårt ämne ger under 2013-14 är ”Cultural Imagology – An introduction” (se också tidigare inlägg från i höstas) och ”Visuality and Visualization of Information”. Båda kurserna tar upp viktiga aspekter på bilder som kunskapsförmedlare idag – mer om detta senare i veckan!

länkning pågår till intressant.se

Kurs i mars – den rörliga bilden och seendets historia

Inuti Heidi Lunabbas "Sauna Obscura" i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Inuti Heidi Lunabbas ”Sauna Obscura” i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Årets första kurs, ”Semiotik, Ikonografi och symbolanalys” har nu pågått ett tag med en liten men trogen grupp studenter. I mars startar Antony Fredrikssons kurs ”Den rörliga bilden” och samtidigt ger jag själv också en kurs om konsten efter 1950 Öppna Universitetet. Antony blev licentiat förra året med en avhandling som han lade fram i ämnet filosofi år 2011. Avhandlingen handlar om seendets och fotografins historia och heter To Discover and to Create – A Genealogy of the Concept of Visual Record. Kursen ”Den rörliga bilden” följer i viss utsträckning samma spår som avhandlingen – den ger en historisk bakgrund till fotografins och filmens betydelse för vår tids visuella kultur.

Filmen som teknologi utgår från fotografin, och fotografin utgick i sin tur från Camera Obscura (”det mörka rummet”) som beskrevs redan på 1000-talet men som blev ett hjälpmedel för för tecknare och målare under 1600- och 1700-talen. Konstnären Heidi Lunabba är en entusiast för Camera Obscura och har byggt flera stora sådana, bland annat en i form av en bastu under kulturhuvudstadsåret i Åbo.

Utan att kunna tala för Antony tror jag att hans kurs handlar om att seendet har en historia, en tanke som kan verka främmande i början. Att fotografi och film har en historia är lätt att förstå, men att skriva seendets historia kräver att man ser seendet som kulturellt betingat och inte bara som något biologiskt. Forskaren Jonathan Crary, som Antony hänvisar till i avhandlingen, har visat att filosofins och naturvetenskapens ideer om seendet förändras efter 1820-talet, då Camera Obscura ersattes av fotografin. Före fotografin dominerade en rationalistisk perceptionsmodell präglad av filosofen Descartes, som beskrev kropp och själ som helt åtskilda. I rationalistiska beskrivningar av seendet reflekteras synbilden som en kopia eller ”representation” inne i huvudet, och därinne tittar själen på bilden – som i en Camera Obscura! Fast om det vore så, så skulle det lilla själsliga ”jaget” inne i huvudet i sin tur innehålla en kopia och en annan liten åskådare som i sin tur innehåller en kopia och… Modellen hamnar i vad som brukar kallas ”oändlig regress”, ett tecken på att det är något som är fel på den från början.

Efter uppfinnandet av fotografin befinner sig såväl fotografiet som filosofernas synbilder utanför Camera Obscura, och det mentala seendet börjar mer och mer beskrivas som en subjektiv process snarare än en objektiv kopia. Själen trängs gradvis ut ur naturvetenskapens synteorier och överlämnas till kulturhistoriker och andra humanister. En mer materialistisk naturvetenskap växer fram. Samtidigt kräver tillväxten av information och medier i samhället ett annat och mer aktivt seende när hjärnan ständigt ska anpassa sig till nya och annorlunda arrangemang av text och bild. Seendeforskningen anpassar sig till den nya situationen och börjar mer och mer betona hur seendet är aktivt och undersökande – psykologin avlägsnar sig alltmer från Descartes kopior. Seendets karaktär förändras och teorierna om seendet förändras – dessa förändringar hänger samman, och seendet har en historia.

länkning pågår till intressant.se

Vad är Visuell analys? (2)

I det senaste inlägget för några veckor sedan påstod jag att visuell analys är att lära sig skilja mellan väsentlig och oväsentlig information i en bild. Och hur går då detta till? Det enklaste är att utgå från en så kallad taxonomi. En taxonomi är en lista på olika egenskaper som beskrivs eller bedöms – tänk till exempel på ”taxeringen” som Vero/Skattemyndigheten gör. En ”taxering” tar bara upp ett begränsat antal faktorer och egenskaper – de som är relevanta. Resten rensas bort. Så är det med bildbeskrivning också. I en bild är det kanske viktigt för budskapet att en person har röd slips medan en annan har blå. I så fall räcker det att nämna begrepp på nivån ”rött”, ”blått”, ”gult”. Man behöver inte blanda in nyanser som ”ljusrött” eller ”rödviolett”.

En taxonomi för bildbeskrivning kan till exempel bestå av nivåerna ”färgkontraster”, ”stil”, ”genre”, ”motiv”.Varje nivå kan då innehålla ett stort antal termer som svarar mot olika egenskaper i bilder.

Hans Holbein d.y., Ambassadörerna, 1533

Hans Holbein d.y., Ambassadörerna, 1533

Vi räknar med att det finns två typer av visuell analys – direkt analys och indirekt analys (se t.ex. Handbook of Visual Analysis, London 2001). Ett fint exempel på direkt analys upplevde jag i fredags när våra studenter här på avdelningen ordnade den årliga julfesten i ämnesföreningen Eikon. Vi hade tre lag och varje lag utsåg en person som skulle beskriva fem kända bilder utan att nämna konstnär eller titel. De andra i laget skulle gissa titlarna, den som klarade detta på kortast tid hade vunnit. Ett lag hade fått Hans Holbeins Ambassadörerna, ett av konsthistoriens mest analyserade verk. Men här räckte tiden bara till för att nämnda till exempel ”två män”, ”den ene har pälsrock”, ”de är vid ett hov” o.s.v. – det är det som är direkt analys. Däremot gick det inte att nämnda den konstiga utdragna formen vid ambassadörernas fötter, för då hade det också varit nödvändigt att definiera ett gammalt perspektivtrick som kallas ”anamorfos” och förklara att om bilden ses snett från sidan förvandlas formen till en dödskalle. Och det fanns det ju inte tid till.

Pröva själv – när du nu har bilden på skärmen ska du resa dig och ha ögonen alldeles intill övre högra hörnet på skärmen och titta på målningen så snett det går. Då ser du dödskallen tydligt.

Indirekt analys till skillnad från direkt är t.ex. när filosofen och psykoanalytikern Jacques Lacan låter Ambassadörerna och dödskallen bli ett symptom på det som undslipper den forskande blicken och som han i sin teori kallar ”objektet Lilla a”. (Lacan för lata.) Här är analysen av bilden bara en liten del av ett projekt som omfattar en omvärdering av hela den psykoanalytiska tanketraditionen och som innehåller väldigt litet ”evidens” från andra metoder eller undersökningar. Denna analys är något som sker i filosofens ensamma möten med bilden, möten som kanske sträcker sig över flera decennier innan analysen formuleras. Det är en i högsta grad indirekt analys.

Länkning pågår till intressant.se

Förändra kroppen – BLI någon?

Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Återkommer litet försenat med rapport om vårt insamlingsprojekt kring BM (Body Modification) i samband med Hans T. Sternudds föreläsning här för två veckor sedan. Enligt en forskare som Mike Featherstone (”Body Modification – An Introduction”) kan och bör de mest olikartade fenomen räknas till BM – alltifrån gymnastik till extrem självsvält eller kirurgiska ingrepp i syfte att omforma kroppen. Den gemensamma nämnaren är att förändringarna ingår i en strävan efter att bli något annat eller att förverkliga det man känner att man är. Många BM-anhängare beskriver detta i andliga termer. Det existerar faktiskt också en Church of Body Modification och bland de som räknar sig till rörelsen Modern Primitives är det vanligt att hänvisa till ritualer i t.ex. amerikanska indiankulturer.

I den akademiska debatten om BM representeras två motsatta ståndpunkter av forskarna Bryan S. Turner och Paul Sweetman. Turner ser BM som ett typiskt uttryck för en postmodern urban kultur med ”fritt flytande tecken” där människor ändrar identitet och livssyn efter behag och sinnesstämning. Sweetman kontrar däremot med att många BM-praktiker syftar till att ge outplånliga spår och att de ofta har att göra med ideer om livslång bundenhet vid en grupp eller idé. Psykoanalytiskt har BM ofta setts som ett sätt att hantera smärtsamma upplevelser som inte låter sig formuleras i ord. Det finns psykologisk forskning där man försöker förstå BM från utövarnas synvinkel, som en överlevnadsstrategi eller ett led i den personliga utvecklingen, men också forskning där BM mer ensidigt ses som tecken på störningar. Uppenbart skadliga och stigmatiserande fenomen som självskada och anorexi utgör extremvarianter av BM (i bred mening) och det är förstås framför allt dit som psykiatrins och medicinens intresse koncentreras.

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Syftet med projektet var att samla in ett bildmaterial som kan bli utgångspunkt för framtida diskussioner mellan ämnen, forskare och studenter här vid Akademin. Vissa kriterier hade ställts upp från början: För det första skulle bilderna vara representativa exempel på så många former av BM som möjligt. För det andra skulle de vara representativa för många olika sätt att avbilda BM. Idén är att bildsamlingen ska kunna användas för att studera både innehållet i bilderna (alltså de olika BM-varianterna) och sättet att uttrycka innehållet (val av miljö, belysning, bildkvalitet o.s.v.). Om studenter vill använda bildmaterialet för examinationsuppgifter eller avhandlingar kan de redan få stöd genom det arbete som Hans T. Sternudd har gjort med en av BM-kategorierna (självskada). Alla bör vara medvetna om att materialet är delvis känsligt – på grund av detta + copyrightfrågor får det inte spridas. Visserligen har insamlingen skett på Internet, så bilderna finns redan där – men att ha en ordnad samling är en annan situation.

Under den vecka som vi arbetade med detta samlade vi in sammanlagt 1694 bilder fördelade på de här (innehålls)kategorierna:

1) Markerad hud (tatuering + ”scarification”)

2) Piercing (diskret + extrem)

3) Kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp (konforma + transgressiva)

4) Självskada (”cutting” + ”burning” + anorexia nevrosa)

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Varje kategori innehåller alltså underkategorier. Och underkategorierna innehåller i sin tur underkategorier. Tatuering finns i många former och stilar. ”Scarification” (ett bra svenskt ord finns inte ännu) innebär att huden skärs eller (faktiskt) flås så att ärren ska bilda dekorativa mönster. Detta praktiseras också i många traditionella kulturer. Som diskret piercing räknade vi det som vi antar upplevs som diskret i Europa idag (men kanske inte så sent som på 1980-talet). Gränsen är förstås flytande. När det gäller kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp tänkte vi så här: om åtgärderna syftar till att förstärka schablonmässigt manliga respektiva kvinnliga drag, så är de konforma. Det spelar ingen roll om personen är född som man/kvinna eller inte. Om de däremot syftar till att sudda ut gränser mellan vissa stora kategorier, så är de transgressiva. Vi räknade med två typer av transgressiva åtgärder: transgender och transhuman (jfr rörelsen transhumanism). Transgender känner de flesta till. Transhumana förändringar verkar också bestå av två typer: från människa till fantasidjur och från människa till maskin. Vampyrkvinnan på omslaget till senaste numret av magasinet Rebel Ink är Maria José Cristerna, en känd feministisk aktivist i Mexiko. Tittar ni noga på personen med de konventionella glasögonen ser ni att de sitter i fästen som borrats in i skallbenet intill näsroten. Det är sådana implantat med synlig metall eller elektronik som vi har räknat till den transhumana maskinkategorin. Stelarcs (misslyckade) försök att plantera in en mikrofon i sitt tredje öra (se nedan) hör till samma kategori.

Vi har också sorterat bilderna efter vilken del av kroppen som modifikationerna eller ingreppen sitter på. Resultatet har blivit en liten databas där vi också har taggat bilderna så att de ska vara sökbara med program som t.ex. picasa. Taggarna beskriver både motivens och bildernas egenskaper, både uttryck och innehåll. Taggningen utgår från en särskild modell från informationsvetenskapen. Modellen har många nivåer, men principen är den här: beroende på vad du vill undersöka kan du välja ett visst antal taggar ur en lista och skriva in dem i sökfältet i programmet. Du kanske vill se bilder av tatueringar med maorimönster, tagna i hemmiljö, i färg men med låg kontrast i fotot, med hela kroppen avbildad och med bilden tagen snett nerifrån ( vilket kan signalera att personen vill framstå som överlägsen). På så sätt kan man ställa olika frågor till materialet.

länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (2)

Såväl fotografin som verkligheten visar oss hur kroppar kan manipuleras och omformas idag. Det talas om body modification och till den kan man räkna många olika företeelser från botoxfyllda läppar till personer som opererar sig för att likna totemdjur och sagoväsen. Reklamfotograferna och deras assistenter klipper och suddar flitigt i Photoshop. Idealkropparna som du ser i annonserna tillhör inte alltid bara en person utan flera. I den digitala bildens värld kan kroppar lätt styckas, blandas och kombineras. Det är i och för sig inget nytt – renässansens teoretiker rådde skulptörerna att avbilda de vackraste delarna från flera modeller och på det sättet skapa en idealkropp. Principen gick tillbaka på den grekiska regeln för den perfekta kroppen – den så kallade kanon. Det var manskroppen som var normen för kanon, och idag är den normen för både män och kvinnor. Det antika idealet är kanske mer levande idag än någonsin. Men det är litet makabert att tänka på att det till stor del vilar på idén att kombinera de bästa delarna till en helhet. Att det förutsätter en styckning.

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Under den germanska järnåldern spred sig de antika idealen uppåt mot våra ogästvänliga trakter. Det skedde via romerska mynt med kejsarens bild. Lokala germanska och kanske sydskandinaviska guldsmeder kopierade mynten, och nu skedde en märklig uppdelning och omformning. Kejsarbilderna och deras symboler förenklades mer och mer. Olika drag och delar missuppfattades och flyttades runt på den runda ytan i nya kombinationer med lokala symboler. Till slut kunde det se ut som om ett jättelikt huvud red på ett sagodjur som kunde se ut som en häst, en hjort eller en fågel. Resultatet blev vissa varianter av de så kallade brakteaterna som enligt en bevarad runinskrift skulle ge sin bärare tur. En liknande uppdelning och kringspridning skedde med andra motiv och ornament. Arkelogen Wilhelm Holmqvist kallade den faktiskt uppstyckningens princip i sin bok Vår tidiga konst (1977) om järnålderns och vikingatidens nordiska guldsmide. Efter uppstyckningens princip kom sammanbindningens princip där man kan se starten på de så kallade ”vikingamönster” som bidragit till den moderna myten om vikingen.

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildmakarens frihet i förhållande till den visuella verkligheten (eller dess ”optiska struktur” som en fysiker skulle säga) är i princip obegränsad. I en bild kan man lägga till, dra ifrån och byta ut, allt eftersom syfte och förväntningar skiftar. Det vi som människor har störst träning att känna igen är exemplar av vår egen art, och då särskilt ansikten – det ska mycket till för att vi inte ska känna igen människofigurer och ansikten i bilder. När modernismen kom till Finland förfasade sig visserligen somliga över ansikten där ”näsan är på ögats plats” men ändå såg man att det var ett ansikte och ett öga (se Picasso, 30-talet). Surrealisten Victor Brauner gjorde bildserier som man kan se som experiment med hur långt man kan deformera en figur och fortfarande få den att bli igenkännlig. Men ju mer realistisk eller fotografisk en bild blir, desto större frågor väcker det om en figur är deformerad eller stympad. Många har sett varianter av Heppos reklam där skorna dansar omkring som om de satt direkt på personens hals eller bröst. ”Huvudfotingar” brukar man tala om när det gäller de allra minsta barnens sätt att teckna människor, men här är det foto/videokollage och inte bara enkla streck. Illusionen blir övertygande och effekten komisk. Ungefär som när man ser en pratande mun filmad upp och ner. Det bryter mot förväntningar om tillvarons (optiska) struktur. Men genom styckningen eller stympningen av det som avbildas uttrycker man också något om det. Ungefär som när man säger om en persons handling att den är ”huvudlös”. Vad säger Hepporeklamen om människorna och om skorna?

länkning pågår till intressant.se

Breiviks leende, och Jokers

Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Vad vi ser nu är en global traumaterapi där den anklagades ord inte är tillgängliga för oss. Bara korta fragment av vad Breivik sagt når oss via medierna. För ovanlighetens skull blir därför det visuella helt dominerande i skeendet. Bilderna är ju hela tiden där med sitt särskilda språk, skilt från det verbala språket men ändå helt klart ett språk (se föregående post). Kommentarerna och analyserna koncentreras till det visuella – nu senast har det handlat om Breiviks leende. En psykiater som undersökte Breivik redan när han var fyra år (på grund av hans dysfunktionella familj) säger till norska Dagbladet att han minns att samma spända leende fanns redan då. Ytterligare personer har villigt trätt fram och vittnat om att Breivik varit en person som alltid lett. Måste det inte vara något sjukt och konstigt med en människa som ständigt ler? Särskilt när han senare visar sig vara massmördare? Leendet blir ännu ett visuellt tecken som lyfts fram i mediernas retorik som ett indicium på galenskap. Det visuella har en viktig funktion när det gäller att göra oss trygga. Det sedda förknippas med ett särskilt sanningsvärde jämför med information från andra sinnen. ”Det vill jag se innan jag tror det” säger vi, och uttrycker samtidigt omedvetet det fokus på det visuella som har präglat hela den moderna vetenskapens utveckling i Väst sedan renässansen. Vad skulle vi ha vetat om Universum om inte Galilei hade uppfunnit sitt teleskop? Mediernas fokus på Breivik är nu ett skopiskt fokus, vissa skulle till och med säga att hela vår kultur är skopofil (ungefär ”synälskande”).

Den leende psykopaten är förresten ett stående tema i visuell populärkultur. Tänk till exempel på Joker i myten om Batman. När Batman förnyades av Frank Miller i det banbrytande albumet The Dark Knight Returns hade Joker blivit en intern på ett mentalsjukhus, skickligt manipulerande sina läkare, och till slut i frihet igen. Jokers leende är ett tecken på att han dödat de mänskliga känslor han eventuellt en gång haft. Hans leende smittar – när han dödar drabbas hans offer av samma stela leende. Att döma av uppmärksamheten kring Breiviks leende är det nu han som är Joker för oss, och vi förväntas invaggas i trygghet av sinnesläkarnas förklaring: ”Därför ler terroristen”.

länkning pågår till intressant.se