månadsarkiv: februari 2013

Är vårt seende historiskt?

Tack för ditt inlägg Fred. För att fortsätta på tanken om seendet som historiskt så bör det påpekas att det här är en ganska omstridd uppfattning inom idehistorisk och estetisk forskning. Som Fred påpekar handlar min avhandling om att förstå hur förändringar inom filosofi, vetenskap och kulturen över lag har konsekvenser för hur vi använder våra sinnen (och vice versa). Det här blir tydligt om vi ser på brytningspunkter inom bildkonstens historia. Då man under 1800-talets senare hälft började måla i impressionistisk still handlade det inte enbart om att vissa visionära målare uppfann ett nytt sätt att måla på, det innefattade också att de här konstnärerna upptäckte ett nytt sätt att använda synsinnet på. Det berättas om Cézanne att han ofta jobbade på flera dukar samtidigt för att fånga en specifik tidpunkt i målningen (se bilderna ovan alla målade av Cézanne vid Mont Sainte-Victoire, 1904-1906). Cézanne insåg att då han försöker återge de färg- och ljusförhållanden som han såg då han betraktar ett visst landskap under en viss tidpunkt, så jobbade han egentligen med en omöjlig uppgift. Varje minut, ja inom vissa omständigheter t.o.m. varje sekund, ändras ljusförhållandena ute i naturen. Ifall en målning skall fånga ljusförhållandena under en specifik tidpunkt måste målaren egentligen sammanställa ett kollage av olika synintryck. Cézanne målade på en duk, och när ljusförhållandena ändrades övergick han till nästa osv., för att sedan återkomma till respektive dukar då ljuset återgått till ungefär vad det var tidigare. Man kan säga att Cezanne renodlade ett visst sätt att se, han var uppmärksam på hur föränderligt och flyktigt ett visst synintryck är, och hur ljusförhållandena ständigt förändrar den synliga världen. Därför målade han samma vy gång på gång. Trots att han insåg att varje synintryck är flyktigt, ville han fånga en specifik vy, ljusförhållandena under en vis tipunkt. Han insåg den filosofiska omöjligheten i det som han åtog sig. Varje synintryck är endast en sekvens i ett ständigt förlopp och en ständig förändring.

Poängen med det här exemplet är att det inte är en slump att Cezanne i slutet av 1800-talet undersökte de här nya sätten att använda sin uppmärksamhet och sitt synsinne på. Fotografiet hade möjliggjort att man kunde fånga en specifik stund på bild. Fotografiet fixerar eller ”fryser” stunden. D.v.s. i och med fotografiets uppkomst kunde man börja se hur en vy ser ut då man plockar den ur det kontinuum och den föränderlighet som vår vardagliga synupplevelse innebär. Man kunde säga att impressionismen föds på grund av den uppfattning om det synliga som fotografiet bär med sig.

Det här är nu ett exempel på, på vilket sätt det synliga är historiskt, hur även sinnesförnimmelsen är en dynamisk del av vår kultur. Sen fins det flera forskare som kritiserat uppfattningen om att synsinnet är kulturellt och historiskt (tex. Arthur Danto). Dom hävdar att ögat som är ett biologiskt organ, inte förändrats under de senaste tusentals åren och därför är vårt synsinne alltid konstant, oberoende av kulturen och historia. Och det fins någonting korrekt i det här resonemanget. Till exempel om jag på grund av att jag är närsynt ser saker på ett annorlunda sätt än andra som inte är närsynta, är det givetvis inte en kulturell eller historisk skillnad de handlar om, utan en fysiologisk skillnad, mina ögon är fysiologiskt formade på ett annat sett än deras ögon som har normal syn. Att hänvisa till kultur fungerar inte som förklaring till varför synsinnet är format på ett visst sätt. Men det är inte det som de moderata forskarna (här fins en hel del knäppgökar också) som påvisar samband mellan historiska förändringar egentligen påstår. Att säga att vårt seende är historiskt betyder inte att vårt synsinne skulle förändras p g a av att våra kulturella omständigheter förändras. Men vårt förhållningssätt till vårt synsinne förändras, vi lär oss nya sätt att vara uppmärksamma på. Och de här förändringarna kommer också att inverka på vad vi får syn på (och på vad vi blir blinda för).

Info:

Anmälning till kursen ”Den rörliga bilden” öppnar på lördag, den 16e, via Min Plan. Man kan anmäla sig ända fram till den 12e mars. Mer information om kursen finns här:

Den rörliga bilden (pdf)

Kurs i mars – den rörliga bilden och seendets historia

Inuti Heidi Lunabbas "Sauna Obscura" i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Inuti Heidi Lunabbas ”Sauna Obscura” i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Årets första kurs, ”Semiotik, Ikonografi och symbolanalys” har nu pågått ett tag med en liten men trogen grupp studenter. I mars startar Antony Fredrikssons kurs ”Den rörliga bilden” och samtidigt ger jag själv också en kurs om konsten efter 1950 Öppna Universitetet. Antony blev licentiat förra året med en avhandling som han lade fram i ämnet filosofi år 2011. Avhandlingen handlar om seendets och fotografins historia och heter To Discover and to Create – A Genealogy of the Concept of Visual Record. Kursen ”Den rörliga bilden” följer i viss utsträckning samma spår som avhandlingen – den ger en historisk bakgrund till fotografins och filmens betydelse för vår tids visuella kultur.

Filmen som teknologi utgår från fotografin, och fotografin utgick i sin tur från Camera Obscura (”det mörka rummet”) som beskrevs redan på 1000-talet men som blev ett hjälpmedel för för tecknare och målare under 1600- och 1700-talen. Konstnären Heidi Lunabba är en entusiast för Camera Obscura och har byggt flera stora sådana, bland annat en i form av en bastu under kulturhuvudstadsåret i Åbo.

Utan att kunna tala för Antony tror jag att hans kurs handlar om att seendet har en historia, en tanke som kan verka främmande i början. Att fotografi och film har en historia är lätt att förstå, men att skriva seendets historia kräver att man ser seendet som kulturellt betingat och inte bara som något biologiskt. Forskaren Jonathan Crary, som Antony hänvisar till i avhandlingen, har visat att filosofins och naturvetenskapens ideer om seendet förändras efter 1820-talet, då Camera Obscura ersattes av fotografin. Före fotografin dominerade en rationalistisk perceptionsmodell präglad av filosofen Descartes, som beskrev kropp och själ som helt åtskilda. I rationalistiska beskrivningar av seendet reflekteras synbilden som en kopia eller ”representation” inne i huvudet, och därinne tittar själen på bilden – som i en Camera Obscura! Fast om det vore så, så skulle det lilla själsliga ”jaget” inne i huvudet i sin tur innehålla en kopia och en annan liten åskådare som i sin tur innehåller en kopia och… Modellen hamnar i vad som brukar kallas ”oändlig regress”, ett tecken på att det är något som är fel på den från början.

Efter uppfinnandet av fotografin befinner sig såväl fotografiet som filosofernas synbilder utanför Camera Obscura, och det mentala seendet börjar mer och mer beskrivas som en subjektiv process snarare än en objektiv kopia. Själen trängs gradvis ut ur naturvetenskapens synteorier och överlämnas till kulturhistoriker och andra humanister. En mer materialistisk naturvetenskap växer fram. Samtidigt kräver tillväxten av information och medier i samhället ett annat och mer aktivt seende när hjärnan ständigt ska anpassa sig till nya och annorlunda arrangemang av text och bild. Seendeforskningen anpassar sig till den nya situationen och börjar mer och mer betona hur seendet är aktivt och undersökande – psykologin avlägsnar sig alltmer från Descartes kopior. Seendets karaktär förändras och teorierna om seendet förändras – dessa förändringar hänger samman, och seendet har en historia.

länkning pågår till intressant.se