Etikettarkiv: Lars Vilks

Freedom of speech 1: Charlie Hebdo (again)

This week, when social and sociological aspects are discussed in our course about comics (also see previous post), we give you this update by Fred Andersson:

Again ordinary French citizens are assassinated outside their workplaces for no other reasons than having shown the ”wrong” kind of images to the ”wrong” kind of people, or simply for being in the wrong place at the wrong time. Again terror alert levels are raised all over Europe. Meanwhile, the famous French satirical magazine Charlie Hebdo shows no fear; its cartoonists continue to ridicule the rich and the powerful in a manner which is essentially a French democratic tradition since 1789. Recently, a cartoon of AKP leader and Turkish president R.T. Erdoğan as the generic male working-class TV-watcher in underwear, lifting the abaya/robe of his giggling, veiled and tray-carrying ”wife”, exposing her ”lower back”, adorned the front page of Charlie Hebdo. Speech bubble: ”Ouuuh! Le prophète!” (Oh! The prophet!). Headline: ”Erdogan. Dans le privé, il est très drôle” (in private, he is very funny).

Note that for attentive readers of the magazine, this is Erdoğan depicted in the same attitude and position as the stereotype of a racist and hypocritical French male, of an earlier Charlie Hebdo frontpage, no 1207, 9 September 2015.

The only part we dare to show.

The diplomatic consequences were imminent. In Turkey ruled by Erdoğan, an insult against the president is today treated by Turkish legal and executive offices as an insult against all of Turkey. According to this logic, all of France is held responsible for one single provocative cartoon, and the statements by Émmanuel Macron in defence of the freedom of speech is seen as a confirmation of a state-sanctioned aggression against Turkey, not as a defense of a general democratic principle strongly associated with the constitution of the current (fifth) French republic and the first amendment (1791) of the United States of America.

Why don’t I reproduce here the whole front page of Charlie Hebdo? Simply because I do not dare. Finland occupies a middle position between those countries which currently have no legal restrictions against blasphemy (such as France, Sweden and the USA), and those in which blasphemy can be a reason for imprisonment (e.g. Russia, see the Pussy Riot case) or even death sentences (Iran, Saudi Arabia).

The Finnish legal code, paragraph 10 in Chapter 17, defines it as a ”Crime against the protection of faith” if a person ”Publicly expresses blasphemy against God, or with an abusive intention defames or defiles something which is otherwise regarded as holy by a church or a community implied by the law of the freedom of religion”. Certainly the muslim communities are among those implied by the law which this paragraph refers to, and it is not wholly impossible that a lawsuit could be initiated by certain groups against newspapers and institutions in Finland who choose to publish or show the Erdoğan cartoon. Remember that Erdoğan is represented as exclaiming: ”Le prophète!”. The presence of the holy notion of the Prophet in the context of alcohole (beer can and wine glasses) is certainly enough to produce outrage among many believers. Even worse is the connection between the holy Notion and the exposed female parts, i.e. the essential ”butt” of the joke.

Even in countries without explicit laws against blasphemy, such as Sweden, cartoonists and editors have to consider their choices with great care. The case of the Swedish artist Lars Vilks exemplifies the consequences that can follow, for both the individual and for society, from acts of intentional provocation. Thirteen years after Vilks’s drawing of Muhammed as a ”roundabout dog” (a very Swedish notion) was first shown, and ten years after that drawing became the stated reason of attempted terrorist attacks i Stockholm (on December 11 2010), the artist still ”enjoys” 24-hour police protection and a very restricted life.

Apart from the risk of becoming a victim of religious extemism, there are other risks as well for publishers and public individuals who show support for such artists as Vilks and the Charlie Hebdo cartoonists. You will probably be seen as a defender of certain racist and sexist stereotypes often used in satire, and your name will be associated with political sentiments alien to most representatives of western Academia. In the political left of consensus-based northern countries (but also in the USA), such individuals as Lars Vilks and Aron Flam (see next post) have come to be regarded as belonging to the far right, as they do not confirm to certain standards seen as necessary for a civilised debate. To a great extent, they have come to be seen as friends of the enemy (e.g. friends of radical Sionism) and then by association as enemies.

It is noteworthy that the only major media channel in Sweden which has published the Erdoğan cartoon is Expressen, the major liberal evening paper of the country, published in Stockholm. Expressen also published a lengthy comment on the case by Lars Vilks (unfortunately behind subscription wall).

As an editor of any paper or publication, the choice whether or not to publish controversial or ”politically incorrect” content will put you to an ethical test. This test can be described in the philosophical terms of general ethics: will you act according to consequentialism or according to deontology? (In Finland, Maaret Jaakola has studied Finnish cultural journalism with regard of this aspect, among others). If you act in the manner of a consequentialist, you will consider and evaluate all possible consequences of your action. Probably the negative consequences will seem to far outweigh the positive ones? Probably you will ruin a person’s life and career because of accusations or criticisms that you are about to publish? Probably you will become associated with political circles to which you certainly do not want to belong? Probably you realise that your friends will turn their backs on you? Then you will probably not publish.

If you are, on the other hand, an editor who adheres to the other and deontological extreme of media ethics, the consequences which may follow from your act really has no bearing on your decision. If a choice is deontological, it is only based on your inner conviction of what is necessary and morally right. You will probably refer to the principle of the freedom of speech, and to the duty (indeed the moral duty) of the press and the media to reflect in an unbiased manner all explosive facts and all political standpoints and interpretations, no matter how scandalous and how different from your own personal views.

In the French media climate, such channels and publications as Charlie Hebdo can pursue a secular satire in a manner often strongly reminiscent of earlier antisemitic stereotypes (known in both leftwing and rightwing varieties!) and receive unanimous support from the president of the Republic as a part of his new campaign against fundamentalism an un-republican values (with support from the majority of the French left!) This media climate is essentually based on deontological approaches to media ethics. It is a climate which is impossible in Sweden or Finland. Here, those who refuse to acknowledge any restrictions of expressions and opinions in public discourse often refer to themselves as fundamentalists of a rather peculiar and liberal kind: as first amendment fundamentalists (in Swedish yttrandefrihetsfundamentalism).

This year in Sweden, the legal case against the satirist and self-styled Jewish conservative Aron Flam has shown the consequences that would follow if copyright laws were applied in order to restrict the right to paraphrase and parody images. The recent death of the communist author and activist Jan Myrdal has given occasion to some heated debates on his intellectual legacy: Myrdal’s life and work exemplifies how a very consistent application of ”first amendment fundamentalism” in combination with anti-imperialist political standpoints can result in difficult paradoxes. I will return to both Flam and Myrdal in the next post.

Pinged at

Den pizzan smakar illa

Elisabet Ohlson Wallin, oktober 2012, Tiden

Elisabet Ohlson Wallin, oktober 2012, Tiden

A post about the new King and Queen Satire in the Swedish journal Tiden, in Swedish:Kategorier

Pizzan jag menar är den som ligger på den kända artisten och fotomodellen Camilla Henemarks nakna kropp. Precis som i många bilder idag finns det inget verkligt bakom det här arrangemanget. Det är bara en del av ett fotomontage gjort av den kontroversiella kreatören Elisabeth Ohlson Wallin, hon med utställningen Ecce Homo. Hon har fått i uppdrag av de svenska socialdemokraternas anrika tidskrift Tiden att göra satirer över aktuell svensk politik. I vintras var det statsminister Fredrik Reinfeldt som fick stå till svars för kommersialiseringen av vårdsektorn, och förstås för skandalen Carema. I fotomontaget har han byxorna vid fötterna och är försedd med en ”våt blöja” för 9:90 – ett erbjudande från ”NM” (Nya Moderaterna). Det var enligt denna bloggares subjektiva mening ett ganska lyckat montage. Den här gången ser vi alltså Camilla Henemark, men framför allt kungen och drottningen av Sverige, och några av de mer eller mindre skumma typer som dök upp i samband med publiceringen av Den motvillige monarken.

Här är listan på dem som är med (Aftonbladet)

Här är Clemens Poellingers kommentar (SvD)

Här är Ulrika Stahres kommentar (Aftonbladet)

Precis som i fallet med Tintin på Kulturhuset tycker jag att Svenska Dagbladets kommentator har viktiga poänger. Det är milsvid skillnad mellan den här bilden och tidigare politiska fotomontage av mästare som John Heartfield (under nazismen) och Christer Temptander (i Sverige). Skillnaden gäller dels det tekniska/estetiska, dels tillkomsten. Var och en med den minsta insikt i digital fototeknik måste hålla med om att det här en ovanligt klumpigt och taffligt utförd bild. Såväl högerpressens Clemens Poellinger som vänsterpressens Ulrika Stahre är eniga i sin sågning av bilden från estetisk synvinkel. Sedan kan vi titta på tillkomsten. Lars Vilks menar i en krönika från februari att hela samarbetet mellan Tiden och Elisabeth Ohlson ingår i vad han med en numera typiskt kulturkonservativ formulering kallar ett ”politiskt korrekt” försök att återuppväcka den politiskt radikala konsten från 1960-talet. Det försöket, menar Vilks, är dömt att misslyckas. Främst för att beställaren är socialdemokratiska Tiden, vilket (enligt Vilks) är ett exempel på hur ”den neopolitiska konsten” (en term lånad från Michael Ryan) går ”i de etablerade partiernas ledband”.

Vilks överdriver sin vana trogen – men ett korn av sanning finns det. Å ena sidan får man verkligen hoppas att Tiden precis som alla liknande tidskrifter är fristående från svenska SAP. Att medverka i en tidskrift som ideologiskt ligger nära ett parti är naturligtvis inte att gå i det partiets ”ledband” som Vilks påstår. Och Elisabeth Ohlson är nog klokare än så. Men å andra sidan tyder tillkomsten av bilden på att den är en i förväg uttänkt, spekulativ provokation där intelligensen och kvaliteten kommit i andra eller tredje hand. Och då kan det aldrig bli bra. Ohlson berättar här att hon arbetat med montaget under ett år, vilket snarast verkar innebära att hon väntat i ett år för att kunna publicera vid rätt tillfälle. Det verkar som om den här bilden djupast sett är ett exempel på hur känsligheten för konjunkturer i medierna påverkar både politiken och satiren i negativ riktning.

Begreppet yttrandefrihet har varit det återkommande ämnet för den senaste tidens debatter. Om detta har en kollega skrivit ett klokt inlägg förra månaden: Tolerans, kritik och omdöme

Länkning pågår till

Vilks föreläsning

Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Här är bilden som Lars Vilks kanske inte borde ha ställt upp på. Han är tillsammans med organisationen SION:s president Pamela Galler, egyptiern Ashraf Ramelah som företräder en organisation för koptiska kristna, samt Robert Spencer som är vicepresident i SION. Vilks har just hållit sin föreläsning på SION:s kongress den 11/9:

Lars Vilks, SION lecture (30 min)

Som för det mesta när Lars Vilks framträder håller han en intelligent och humoristisk föreläsning, han är en mycket bra talare. Han är noga med att hålla sin vanliga distans som kontnär, framhåller att han som konstnär inte tar politisk ställning utan att hans uppgift är att ”distansera” (”I work with … distancing things”). Hans sammanfattning av hela historien med rondellhunden och dödshoten går ut på att det hela från början var tänkt att vara ett experiment inom konstvärlden. År 2007, säger han, verkade det som om allt var möjligt och tillåtet i konstvärlden, men med den lilla symboliska handlingen att rita och visa Muhammed som rondellhund fick han den illusionen att spricka. Islam visade sig höra till kontroversiella ämnen som inte kan behandlas hur som helst.

Efter den stora uppståndelsen före framträdandet har medierna visat väldigt svagt intresse för själva talet – Lars Vilks säger ingenting uppseendeväckande och är som sagt noga med att inte säga något som kan uppfattas som ett tydligt ställningstagande (till skillnad från meddelandet till Pamela Geller några dagar innan). Publiken skrattar, särskilt när skämten underförstått handlar om islamister som en oupplyst massa (de kan inte stava till ”Lars”, känner inte till konstvärlden, o.s.v.). De få mediakommentarer som har kommit handlar om det – Utskälld Vilks blev narr i New York skriver t.ex. Aftonbladet.

Den kritiken är lika förutsägbar som Vilks föredrag, för uppenbarligen är Vilks nöjd med att vara narr. Man kan försöka förstå Vilks mänskligt och psykologiskt, hur en person som lever under konstant dödshot och lever med livvakter dygnet runt måste använda humor och ironi för att överleva. Men också att det inte är möjligt att leva i en sådan situation utan att förr eller senare söka gemenskap med dem som är hotade och utpekade av samma grupper som en själv. Nu är Vilks fast i denna motsägelse eftersom gemenskapen (se bilden) inte kan bli fullständig utan att han tappar den ironiska distansen och upphör att vara konstnär. Vissa skulle säga att detta redan har skett.

länkning pågår till

Kungarikets lätta pengar

Pressbild svenska Riksbanken

Pressbild svenska Riksbanken

Det nordiska kungariket där på andra sidan havet ska få nya mynt, och mynt är ju en visuell sak. Också. Mynten kommer i cirkulation tidigast i slutet av 2014. Det ser nästan ut som en medveten strategi att gårdagens lansering av mynten (se SvD) sker kort tid efter att kungahuset eller åtminstone Carl VXI Gustaf åter igen gjorts till åtlöje genom modifierade enkronor försedda med en känd fras. Och faktiskt bara sex dagar efter att mannen bakom kuppen, copywritern Karl Fredrik Mattson, trätt fram och blivit rikskändis.

På de nya mynten saknas kungens valspråk, och det har redan undrats huruvida Mattssons kupp kan vara orsaken. Det var ju just valspråket som Mattsson ersatte med den famösa frasen. Hans kupp har tillsammans med Lars Vilks och SION (se gårdagen) blivit huvudexemplen i en uppflammande debatt om konst och etik och hur långt en konstnär kan gå. Vad händer när en privatperson smädar en statschef, kan personen åtalas och blir målsägaren i så fall Statschefen eller Carl Gustaf? Vilka paradoxer kan uppstå när en kung/drottning är statschef i ett liberalt samhälle? Att reklammannen Mattsson också gärna vill skapa en konstdebatt märks när han kallar sin handling för konstprojekt. Då uppstår också frågan hur konstlivet reagerar när en utomstående gör anspråk på att vara konstnär. Han blev genast sågad av en känd kritiker.

När folk nu kommenterar de nya mynten är det inte konstnärliga värden som engagerar, för hela kollektionen är en återgång till konventionell myntstil, alltså den som fanns i kungariket före 1973 och före Carl XVI Gustafs första enkrona (världens mest utskällda mynt?). För den som vill se ett tidens tecken stämmer detta bra överens med neokonservatismen och det fortsatt starka stödet för kungahuset. Nej, det som engagerar är myntens färg och vikt. Enkronan och tvåkronan (som även den är en återkomst från gamla tider) ska nu vara kopparfärgade. För de som minns kommer de därmed att likna de gamla ett- och tvåöringarna. Femkronan ska vara guldfärgad precis som tiokronan samtidigt som den innehåller mer metall. Är det något som är helt uppenbart, så är det att myntens värde inte längre har någon som helst koppling till sina materiella egenskaper. Observera att det bara är kopparfärg och guldfärg. Silverfärgen måste undvikas av miljöskäl eftersom den bara kan göras med nickel. Det blir rent komiskt när Peter Egardt från Riksbanken säger att mynten trots allt får ”en viss tyngd för att inte kännas som leksakspengar”. För leksakspengar är just vad många tycker att de är. Den stora saken vid lanseringen var baksidesdesignen på temat ”sol, vind och vatten”. Som ju stämmer bra överens med miljövänligheten.

länkning pågår till

Lars Vilks och SION, idag 11 september

SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

Idag befinner sig Skandinaviens i särklass mest kände doktor i konstvetenskap, Lars Vilks, i New York på den ”islamkritiska” organisationen SION’s kongress. Datumet är förstås djupt symboliskt – 11/9. Bakom det program som nedtonat brukar kallas ”islamkritiskt” finns en krets människor med sympatier långt ut på yttersta högerkanten, en helt öppen anslutning till sionismen som ideologi (se ordföranden Pamela Gellers bloggtexter) och uppfattningen att media i såväl USA som Europa förtiger vad man kallar ”sanningen” om islam och muslimer. Läser man SIONs skrifter och program blir det tydligt att organisationen inte bara är ”islamkritisk” utan entydigt fientlig mot hela den muslimska kulturen och tankevärlden. Muslimska civilisationer och stater beskrivs som mindervärdiga, muslimska bidrag till kultur och vetenskap förnekas och vi uppmanas att alla delta i kampen mot vad organisationen beskriver som ”islams strävan mot världsherravälde”. För den som vill titta närmare på SIONs världbild är Pamela Gellers blogg den kanske bästa källan:

Pamela Gellers blogg

Efter att Lars Vilks accepterade SIONs inbjudan till dagens kongress har något märkligt hänt. Det fortgående ”konstverk” som från början handlade om det fantastiska och inspirerande bygget Nimis i sydsverige, och en stimulerande debatt om vad konst är (se tidigare inlägg här om Vilks), har övergått till att bli ett tydligt politiskt ställningstagande. Och inte vilket ställningstagande som helst. Alltsedan teckningen ”Muhammed som rondellhund” har Vilks fått stark support från nationalistiska och islamfientliga krafter i Sverige och Danmark. I sina uttalanden har Vilks också gradvis alltmera närmat sig dessa krafter, använt sig av deras kanaler för att sprida sin konst och deltagit i arrangemang i deras regi. Hela tiden har han dock försäkrat att han deltar ”som konstnär” utan att ta ställning politiskt. Detta förändrades på några minuter onsdagen den 5 september då Vilks skickade ett offentligt epostmeddelande till Geller där han försäkrar att ”SION is firmly against all forms of racism and religious supremacism. I also strongly support SION’s important critique of political islam.”

Leslie Ragans originalaffish

Leslie Ragans originalaffish

Anledningen till meddelandet ska ha varit att Geller blivit irriterad när Vilks i svensk TV sagt att han inte gör någon skillnad mellan olika organisationer som vill bjuda in honom – ”jag skulle tacka ja till Ku Klux Klan” (Aftonbladets chatt, 30 augusti 2012). Torsten Kälvemarks analys att Lars Vilks ”gjort en pudel” och tvingats bekänna sin lojalitet (för att inte gå miste om framträdandet och publiciteten?) verkar trolig. Kälvemarks kommentar finns här. Detta försätter Vilks i en omöjlig situation. Men också vissa svenska konstnärer och kritiker måste anses vara komprometterade av affären. Särskilt Marianne Lindberg-De Geer och andra som i somras hoppade av en utställning på museet Jamtli för att Vilks portats från museet efter att hans medverkan hos SION blivit känd. Den senaste intervjun med Vilks i svensk media skedde i Dagens Nyheter, länk här. Se också Aftonbladets ledare i förrgår: ”Lars Vilks, nu spårar han ur”.

Var och en måste förstås ta ställning i frågan. Det är viktigt att framhålla att vi som representanter för ett universitet inte får driva privata kampanjer varken för eller emot någon person eller någon organisation. Det känns ändå naturligt att ta upp ämnet här på bloggen och jag kan motivera den tid jag ägnat frågan, ifall det skulle ifrågasättas. Att en akademiker och respekterad skribent och konstnär som Vilks nu gör just det som anses strida mot intellektuell och konstnärlig integritet – entydigt ställningstagande för en ideologi – bör rimligtvis tas upp till debatt vid universiteten. Särskilt intressant blir frågan för ämnena filosofi/estetik och konstvetenskap eftersom Vilks agerande väcker frågan hur långt en konstnär kan gå med hänvisning till att den gör ”konst”. Inom konstvärlden ses konstens autonomi som okränkbar, men är konstens speciella ställning (som en autonom sektor i samhället) automatiskt ett skydd mot alla sorters komprometterande allianser?

Ämnet Visuella studier fokuserar som vanligt på det visuella – i det här fallet affischen som SION spridit inför kongressen. Som ni kan se (klicka på bilderna om  ni vill ha dem större) har man tagit en av II världskrigets mest kända amerikanska propagandaaffischer och ändrat några detaljer. I originalet (höger) ser ni Sovjets flagga. Den är förstås borta. Istället har man satt dit Israels. Dessutom har man lagt till fanorna för sina regionala organisationer – SIOA (Stop Islamization of America) och SIOE (Stop Islamization of Europe). Panamas flagga (blå, röd och vit med två stjärnor) har också tagits bort (landet är väl för litet) och ersatts med Kanadas. Parollen ”The united nations fight for freedom” har man dock behållit – kampen mot islam jämställs alltså med kampen mot Hitler och Mussolini. Ett intressant exempel på vad som i konstvärlden skulle kallas appropriering – att ta något och använda det för egna syften.

Länkning pågår till

Vilks och konstvilks

Arbetat hemma denna förmiddag och sedan lagat diverse mat att frysa in till nästa veckas luncher. Forskarens vardag, om man inte vill äta på akademins kantin. Har de senaste åren blivit mer och mer känslig för höga ljud och står varken ut med ljuden eller maten. Kantinen har stora tomma ytor där alla ljud studsar och förstärks – här skulle man kunna hänga upp till exempel textilkonst för att förbättra miljön, men det sägs att husets arkitekt inte godkänner det. Nåväl. Skickar ut några ord innan eftermiddagens allvar börjar.

Vilks som ung

Vilks som ung

Här är en känd man – professor Lars Vilks som ung konstnär i Balderup, Skåne, sommaren 1971. Han håller i en målning som senare blev såld i en utställning i Paris. En bra prestation med tanke på att han hade målat i bara några år. Lars Vilks är doktor i konsthistoria och professor i konst, men det är intressant att det som plötsligt gjorde honom världskänd var en enkel pennteckning. ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Samtidigt fick världen lära sig det mycket lokalt svenska begreppet ”rondellhund”. Den första rondellhunden var inte av Vilks utan av skulptören Stina Opitz som år 2006 färdigställde en utsmyckning av en rondell eller trafikcirkulationsplats utanför Linköping. Utsmyckningen består av en jättelik röd, lutande metallring och framför den en liten vit hund som antagligen ska hoppa genom ringen. Av någon anledning retade verket upp vissa personer, och det blev vandaliserat. I sympati med konstnären (eller med hunden?) uppstod en hel folkrörelse av personer som i smyg placerade ut hundar av alla möjliga slag och storlekar i lokala rondeller.

Lars Vilks hade länge turnerat från stad till stad med miniversioner av sitt stora vrakbygge Nimis vid havet i Skåne. År 2007 lät han en av byggena (utförd tillsammans med skolelever) få formen av en hund. Det blev hunden Trelle i Trelleborg. Den vandaliserades. Då hade Vilks redan kopplat samman rondellhundarna med de berömda teckningarna av Muhammed i den danska tidningen Jyllandsposten, och teckningen av Muhammed som rondellhund hade refuserats av flera konsthallar och gallerier. Via media hade refuseringarna blivit kända och det hela hade snabbt blivit en fråga på hög diplomatisk nivå. Flera mordhot mot Vilks kom från radikala muslimska grupper i augusti och september 2007.

Mitt i allt detta verkar Lars Vilks ha behållit sitt lugn. Han ställer ut, föreläser och publicerar sig som vanligt. Han har förmodligen starka nerver. Många inklusive jag själv har konstaterat att det finns en begränsning i hans konstteori när han utgår ifrån att all konst fungerar så som hans egen konst gör – som medvetna strategiska positioneringar i förhållande till det som han i boken Art kallar ”det kontemporära”, dvs. det som gäller i konsten just nu (”the contemporary”). I boken återkommer han ofta till begreppet Relevans – Vilks institutionella konstteori beskriver enligt honom själv inte bara vad som är konst utan också vad som är bra konst. Och bra konst är (enligt Vilks) den konst som är relevant för ”det kontemporära”. Han påstår saker som att en konstkritiker idag inte kan vara känslomässig eftersom sådan kritik hör till en föråldrad modernism som saknar relevans inom ”det kontemporära”. Men han ger inga exempel och man kan fråga sig om det stämmer -Vilks har själv i andra sammanhang sagt att dagens konst är pluralistisk.

Som nybörjade kring 1970 var Lars Vilks själv svårt försvuren åt romantisk känslomässighet, och en av hans idoler var den gamle katolske expressionisten Georges Rouault. Detta är förstås något som han idag beskriver med road distans. Den beskrivningen hittar man i loggen Konstvilks från 2007 (namnet möjligen en ironisk referens till en viss Konstfred som sedan 1997 varit engagerad i debatter med Vilks). Vilks självbiografi är en intressant och underhållande läsning som också ger en bra bild av kreativiteten kring institutionen för konstvetenskap i Lund på 1970-talet. Självbiografin börjar här.

Något man lätt glömmer bort är att Vilks hela tiden har varit bildskapare (se Konstvilks) och han har själv illustrerat flera av sina böcker. Vad har hans bilder betytt för bilden av honom som konstnär? Man talar om konstbild och massbild där det är underförstått att konstbilden har ett högre värde – men är Vilks ”Muhammed som rondellhund” en konstbild eller en massbild? Begreppet ”konstbild” är nära knutet till begreppet ”original”. För att något ska vara en konstbild skall den helst vara utförd i ett enda unikt exemplar, eller i mycket begränsad upplaga, som i ”konstgrafik”. Men genom fotografiska reproduktioner och senare digital kopiering har bilders originalitet kommit i upplösning – vilket konstaterades redan för över 80 år sedan av den marxistiske kritikern Walter Benjamin. Rondellhunden har fått ett sådant genomslag därför att den som massbild kan spridas via ett oändligt antal digitala kopior, tillgängliga via världens alla internetanslutningar 24 timmar om dygnet. Alla konstbilder kan också bli massbilder via dessa kopior – även Mona Lisa. Men någonstans finns en papperslapp med Konstvilks egna pennstreck i autentiskt original, och man kan tänka sig att detta objekt vid det här laget kan inbringa stora summor om det säljs på auktion.

Man kan alltså i Vilks anda säga att skillnaden mellan konstbilder och andra bilder visar sig i praxis, till exempel via auktionshusens utropspriser. Men vill man snabbt ha exempel på konstbilder är det enklast att vända till vissa etablerade förteckningar över konstverk, till exempel museikataloger eller olika versioner av ”Konstens världshistoria” (”Jansons version”, ”Stokstads version”, ”Honour & Flemings version” och så vidare).

Då kan man genast se att kataloger och versioner innehåller ”verk” av personer som inte kan ha varit medvetna om att de gjorde konst. Personer som med andra ord inte kan ha varit medvetna om att deras bilder och föremål skulle hamna i sammanhang där de inte längre skulle ha någon annan funktion än att vara exempel på så kallad ”konst”. Detta gäller t.ex. för jägarstenålderns grottmålare och för tillverkare av kultföremål i stam- och naturreligioner.

Konsthistorikerna bakom konsthistorieskrivningen har i allmänhet resonerat precis som vissa psykologer utan kunskap om konstbegreppets historia – de har utgått ifrån att konst kan skapas utan avsikt att skapa konst och/eller att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov. I så fall kan även barnteckningar vara konst – men barnteckningar ingår inte i konsthistorien utan bara i särskilda samlingar av ”child art” (till exempel den som skapades av psykologen Rhoda Kellog).

Den som definierar konst som ”uttryck” och påstår att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov trasslar in sig i motsägelser eftersom alla uttryck inte är konst, men också eftersom det finns verk som inte uttrycker något särskilt men som ändå räknas som konst. Marcel Duchamps berömda ready-mades t.ex. Inte heller förekomsten av bilder är en nödvändig betingelse för att ”något” ska vara konst. Enligt konsthistorien finns det mycket konst som inte är bilder. Arkitektur till exempel.

Form som bild, se Mona Lisa

Form som bild, se Mona Lisa

Man skulle också mer kvalificerat kunna säga att ”det är inte bilderna som är konsten” med innebörden att det inte är avbildningen som gör en bild till konst. Den tankegången var en gång populär i form av så kallad ”formalism” (”konst är form”) där man försökte hitta konstvärdet i sådana faktorer som komposition och färgkontrast, vilket paradoxalt ledde till att även ickeföreställande kompositioner började kallas ”bilder” (åter igen en följd av sammanblandningen mellan konst och bild).

Men att det ”inte är bilderna som är konsten” kan också tolkas som att status som konst inte har att göra med någon som helst egenskap hos själva bilderna (inte ens ”formen”) utan enbart är en social överenskommelse. Där kommer förstås Lars Vilks in i bilden, igen.

Länkning pågår till

Göra bild är en konst



Läser just nu Lars Vilks senaste bok som han kort och gott har valt att kalla Art. Men i övrigt är boken på svenska. Långt innan han gjorde en teckning av profeten Muhammed som rondellhund och blev polisbevakad kändis visste Lars Vilks vad konst är. På 70-talet studerade han konstvetenskap i Lund och orsakade redan då viss uppståndelse. Senare doktorerade han på avhandlingen Konst och konster som utgick från ett enkelt faktum: det finns konst och det finns konster. Men konster kan vara många olika saker, till exempel retorik och fårskötsel (i antikens Rom) eller kökets konster. Än idag kan en akademis officiella namn vara ”Kungliga akademien för de fria konsterna” (i Stockholm) och en studerande i humaniora och språk blir ”mästare i konster” (Master of Arts). Vilket syftar på en mängd konster – utom just det som de flesta kallar ”konst”.

En konstnär som gått på högskola kallas istället MFA, ”Master of Fine Arts”. Eller på svenska: ”mästare i sköna konster”. Man ser ibland akademiernas sköna konster i form av kvinnofigurer som beskyddar måleri, skulptur, arkitektur och (ända sedan antiken) musik. Först på 1700-talet uppstod det moderna konstbegreppet när filosofer började teoretisera om ”skön konst” – konst i allmänhet. I det längsta sågs ”skön konst” eller bara ”konst” som summan av måleri, skulptur och arkitektur.

Men på 1950-talet hände något. Unga konstnärer började höra talas om en märklig fransman som hette Duchamp och som 1917 försökt få en urinoar i porslin utställd som konst. I Duchamps och andras efterföljd uppstod verk som inte varken kunde definieras som måleri, skulptur eller arkitektur. Vad skulle man göra? Man blev tvungen att alltmer tala om ”konst” i singularis och mena allmänt kreativa och gränsöverskridande aktiviteter. Frånvaron av vedertagna estetiska kvaliteter i mycket ny konst ledde snart fram till den så kallade institutionella konstteorin med innebörden att ”det som konstvärlden betraktar som konst är konst”. Filosoferna George Dickie och Arthur Danto formulerade teorin. Lars Vilks är deras profet. Hans blogg är ett ständigt svällande berg av polemik. Han hör till Sveriges i särklass mest produktiva bloggare. Vilks har verkligen vigt sitt liv åt att sprida den institutionella konstteorin – han har upprepat sitt budskap i ett flertal böcker sedan Konst och konster men det har förblivit detsamma: det som konstvärlden betraktar som konst är konst. Någon förändring av budskapet lär inte komma. Det fungerar nämligen utmärkt – med andra ord ger det upphov till mängder av kommentarer. Ungefär som urinoaren som Marchel Duchamp signerade år 1917.

Länkning pågår till