Kategoriarkiv: skämtteckningar

Tecknade serier som visuell kommunikation – föreläsning för docentur idag 18.9 kl. 15.15

Jag börjar åter igen lägga ut både svensk- och engelskspråkigt material på Visuella Studiers blogg, och börjar med hela texten till en 30 minuters presentation  jag höll alldeles nyss. Den var undervisningsprov för att ge mig en docenttitel i konstvetenskap, inriktning visuell kommunikation. Jag ser inte detta som ett personligt behov av titlar utan ett sätt att stärka ämnet Visuella Studier här i Finland. Presentationen handlar om tecknade serier som visuell kommunikation:

 

 

docent2014_1

1) Först några ord om själva termen tecknade serier. På svenska talar vi alltså om tecknade serier, eller bara serier. På engelska används termer som comics och cartoons. Franskan har en term som ligger närmare vår: bande dessinée, alltså i singularis, ungefär som när vi säger ”den tecknade serien” och menar alla tecknade serier eller tecknade serier som medium. Finskan har på liknande sätt termen sarjakuva. Bande dessinée betyder ordagrant tecknad remsa, medan sarjakuva betyder seriebild. Den finska termen förutsätter alltså inte att serier är tecknade för hand, som den svenska och den franska. Engelskans termer comic och cartoon har sitt ursprung i den anglosaxiska dagspressen vid 1800-talets slut. I det sammanhanget förutsattes det att seriemediet skulle vara komiskt eller satiriskt. De tre bilder vi ser är exempel på hur olikartade de företeelser är som ryms inom seriemediet idag. Vi har Kalle Anka, som fortfarande representerar den internationella standardnormen för comics i ordets komiska bemärkelse. Till vänster ser vi första sidan i den unga finländska serieskaparen Mari Ahokoivus album Talviunta eller Vinterdröm, ett exempel på dagens ickekommersiella, poetiska och experimentella serier. I mitten ser vi en typisk animalisk situation ur Gary Larsons The Far Side. Den räknas som serie trots att den så att säga inte är någon serie utan bara består av enstaka bilder. Att serier som The Far Side ändå kallas serier beror antagligen på att de publiceras på dagstidningarnas seriesidor och att teckningsstilen förknippas med seriemediet.

 

docent2014_2

2) Vad är då kommunikation? Diagrammet visar den gängse uppfattningen om kommunikationsprocessen. I kommunikation finns alltid en avsändare, ett meddelande och en mottagare. En fullbordad kommunikation förutsätter någon form av kontakt där meddelandet kan nå mottagaren. För att meddelandets innebörd ska uppfattas krävs att parterna har tillgång till en gemensam kod för avläsning. För att meddelandet ska kunna tolkas och eventuellt leda till handling och inte bara läsning krävs tillgång till en gemensam referensram. En kontext.

 

docent2014_3

3) Den belgiske franskspråkige forskaren Thierry Groensteen är en av dem som bidragit till en semiotisk förståelse av tecknade serier som visuell kommunikation. Detta skedde först med boken Système de la bande dessinée. Jag kommer här att hålla mig till de engelskspråkiga översättningarna av Groensteens termer och försöka mig på egna svenska översättningar. Groensteens bok skall ses som en grundläggande inledning till studiet av seriemediets systematiska aspekter. Han fokuserar medvetet på system och struktur och utelämnar till exempel det sociologiska perspektiv som har präglat mycket av forskningen om serier. I bokens första kapitel definierar Groensteen bland annat ett antal funktioner hos serierutan i relation till seriesidan som helhet. Hans definitioner kan tolkas i anslutning till den gängse kommunikationsteorin. De första två av de funktioner som Groensteen tar upp kallar han The function of closure och The separative function. I min tolkning opererar dessa funktioner med en visuell kod som gör det möjligt att identifiera seriesidans separata bildrutor som bilder av åtskilda moment i ett sammanhängande skeende. Groensteens tredje och fjärde funktioner kallas The Function of Rhythm och The Function of Structuration. Dessa funktioner är kopplade till struktureringen av själva seriesidan som visuellt meddelande. Den femte funktionen består av visuella grepp som uttrycker hur serien är avsedd att läsas och tolkas. Den kallas för The Expressive Function och är kopplad till avsändarens intention. Den sjätte funktionen kallar The Readerly Function , eller i franskt original La fonction lecturale. Groensteen förknippar den med egenskaper hos serierutan som både etablerar kontakt med läsaren och inbjuder till reflektion. Det verkar alltså vara i första hand kontakten och mottagaren som står i fokus för The Readerly Function.

 

docent2014_4

4) Vi ser här en sida ur tecknaren Dave MacKean och manusförfattaren Grant Morrisons album Arkham Asylum från 1989. Den får illustrera The Function of Closure. Denna funktion kallar jag nu Inneslutandets funktion. Mest för att jag inte har hittat någon bättre svensk term. Termen closure eller på franska clôture innebär här att varje ruta ramar in ett visst moment av ett skeende i tid och rum. Vi ser här hur en son närmar sig sin sjuka mor för att ge henne något att äta. Ruta för ruta kommer bilderna allt närmare gestalten i sängen tills dess att vi ser den mardrömslika sanningen. En sådan inzooming skulle lätt kunna jämföras med ett motsvarande grepp i en film, men för Groensteen är det viktigt att serierutans inneslutande inte sker på samma villkor som den rörliga bildens. För Groensteen är det inneslutna innehållet i serierutan primärt en mental bild som finns innan den realiseras på papperet och som redan då är bestämd av serien som system. I just detta exempel är det extra tydligt hur inneslutandets karaktär också är bestämd av varje rutas format eftersom dessa långsmala rutor avviker från gängse normer och koder för bildrutor.

 

docent2014_5

5) The Separative Function eller separationens funktion har enbart att göra med den gräns som omger varje bildruta och separerar den ena från den andra. Den är inte identisk med inneslutandets funktion eftersom den senare förutsätter ett redan uttänkt bildinnehåll som sluts in. Separation innebär däremot avgränsning mellan rutor. En ruta i en serie kan mycket väl vara tom eller helt svart. Och i sådana fall finns ju inget innehåll som innesluts. I andra fall, som i det svartvita exemplet från George Herrimans serie Krazy Kat, finns inga uppritade gränser mellan bilderna utan enbart tomrum. I avsnittet av The Katzenjammer Kids från mars 1909 finns två standardtyper av separation. Dels den där bildramarna är fristående rektanglar med tomrum mellan, dels den där samma linje utgör gemensam gräns mellan två rutor. Skillnaden mellan dessa två typer utgör i detta fall en del av koden som skiljer två verklighetsnivåer från varandra i serien. Den första typen finns i de partier där verkligheten utspelar sig. Den andra typen finns i det bildblock som utgör ”The captain’s dream”, alltså en berättelse innesluten i berättelsen.

 

docent2014_6

6) The Function of Rhythm eller rytmens funktion kan kopplas till meddelandet snarare än koden. Serien som visuellt meddelande utgörs av en slät yta, oftast av papper, vars indelning bestämmer rutornas positioner, storlekar och proportioner. Den enklaste formen av indelning kallar Groensteen på franska för quadrillage, alltså inrutning eller snarare ingallring. De enklaste formerna av gallerindelning av ett papper är en mental struktur som de faktiska och synliga rutorna förhåller sig till. Man kan säga att rytmen uppstår som ett resultat av det förhållandet. Samtidigt finns här det tydligaste sambandet mellan berättelsens tidsliga förlopp och seriesidans rumsliga struktur. Exemplet är hämtat från Frank Millers dystopiska album Hardboiled. Explosionen upptar uppslagets hela vänstersida. Sedan får sex bildrutors jämna rytm åskådliggöra den brinnande mannens fall. Nästa ruta är långsmal och liggande. Detta accentuerar den nya inramningen och den nya synvinkeln som visar mannens bana genom luften. Alltså ett utdraget förlopp, i en utdragen ruta. Slutligen den oramade bilden av flickan som är det sista mannen ser innan han slår i gatan.

 

docent2014_7

7) The Function of Structuration eller struktureringens funktion är också den kopplad till indelningen av det tomma papperet och därmed tillkomsten av meddelandet. Struktureringens grund är som sagt indelningen eller ingallringen. De synliga rutorna kan ansluta sig till gallret eller avvika från det, så som visas i schemat till vänster. Sidans layout kan alltså vara regelbunden eller oregelbunden. Exemplet är hämtat från Jacques Tardis La véritable histoire du soldat inconnu, eller Den sanningsenliga berättelsen om den okände soldaten, från 1974. Vi ser en layout som är oregelbunden men ändå har starka inslag av symmetri både i rutornas relationer och i gestalternas placeringar inuti rutorna. Visuell symmetri i struktureringen framhäver symmetrier i den narrativa strukturen. Till exempel växlingar mellan parterna i ett samtal, som här. Som Groensteen ofta gör kan man beskriva struktureringen av en seriesida som en ekonomi där valet av en viss indelning begränsar vad som är möjligt att berätta.

 

docent2014_8

8) The Expressive Function eller uttryckets funktion behöver inte ha något att göra med känsloutbrott eller så kallad expressionistisk stil i bilden. Det handlar om att förtydliga avsikten med ett bildmontage. Det här exemplet är ett uppslag ur den amerikanske serieskaparen Chris Wares Jimmy Corrigan – The Smartest Kid on Earth från 2003. Uppslaget för oss i hisnande kronologiska språng från ett sjukvårdstält under amerikanska inbördeskriget till ett sjukhus i sekelskiftets Chicago, ett gatuhörn kring 1930 och 1960, och fram till kliniken ”Med-Life” i nutidens 2000-tal. Men den röda fågeln är återkommande och förtydligar serieskaparens avsikt att knyta samman dåtid och nutid.

 

docent2014_9

9) The Readerly Function är en funktion som angår läsandet men som också innebär att serien explicit vänder sig till publiken i egenskap av läsare och tolkare. Denna hänvändelse kan med en mer specialiserad term kallas en interpellation. Därför har jag valt att använda termen ”Den interpellerande funktionen”. Exemplet råkar vara hela det uppslag som vi tidigare bara såg högersidan av. Det är de inledande sidorna i McKeans och Morrisons Arkham Asylum. Här etableras alltså den första kontakten med läsaren som uppmanas att tränga in i berättelsens mörka värld. Vi ser huvudpersonen Amadeus Arkham gå uppför trappan med matbrickan till modern. Längst upp i trappan möter han för första gången en gåtfull entitet: ”I first caught a glimpse of that other world”. Därmed är berättelsens sceneri och stämning etablerade.

 

docent2014_10

10) Serien som kommunikativ form beskrivs av Thierry Groensteen som ett komplext nätverk av funktioner och relationer. Utgångspunkten är alltid uppslaget, sidan eller strippen som helhet. Detta synsätt står i motsättning till vissa mer förenklade sätt att beskriva serier. Kanske särskilt det som vi hittar i den amerikanske tecknaren Scott McClouds bok Understanding Comics från 1993. Det populariserande draget hos Scott McCloud understryks av att boken är en teori om serier i form av serie. Medan Groensteen betonar kompositionen av sidan som helhet betonar McCloud förhållandet mellan enskilda rutor. Han definierar begreppet closure helt annorlunda än Groensteen och förknippar det med hur vi mentalt fyller i tomrummen mellan rutorna i en bildsekvens. Eller som här: raderade partier av en form eller ett ord. I en dialog med en fiktiv publik kommer McCloud fram till en definition av serier som betonar just bildserien eller sekvensen. I svensk översättning lyder den ungefär ”Motställda tecknade eller andra bilder i medveten sekvens”. Vidare definierar han som vi ser här sex olika övergångar mellan bilder i sekvenser. Analysen påminner om hur filmers struktur är byggd på övergångar mellan synvinklar, tagningar och scener. Den uppmuntrar alltså de jämförelser mellan serier och film som Groensteen undviker.

 

docent2014_11

11) I Dave McKeans serier finns starkt filmiska drag och uppslaget ur Arkham Asylum kan därför exemplifiera McClouds kategorier. Vandringen uppför trappan är som utvalda bilder ur en och samma tagning, alltså ”from moment to moment”. Spökets uppträdande innebär ett byte av synvinkel och en växling mellan två aktörer, alltså ”from subject to subject”. Gränsen mellan vänster- och högersida markerar övergången från den första scenen till den andra, där den första handlingen är att pojken öppnar dörren. I nästa ruta följs den av en ny handling i form av en vädjan: ”Please, I think you should try to eat some of this”. De avslutande rutorna kan ses som delar av en filmisk inzoomning men visar också nya aspekter av samma scen, alltså ”from aspect to aspect”.

 

docent2014_12

12) I förhållande till Groensteens funktioner kan McClouds teori om bildövergångar förklara en del av inneslutandets funktion, alltså closure eller clôture. Han demonstrerar också att det verkar finnas en närmast tvångsmässig tendens hos oss att konstruera samband även mellan helt absurda och godtyckliga bilder, som i exemplet uppe till höger. Vad McClouds teori däremot inte förklarar är hur indelningen bryter ner sidans partier till rutor, alltså separationens funktion. Hans fokus på sekvenser och bildövergångar gör att han har mycket litet att säga om rytm och strukturering. Upprättandet av kontakt mellan avsändare och mottagare via koden förblir en oklar punkt. Åter igen eftersom McCloud fokuserar på den enskilda bilden snarare än helhetens koder. Slutligen är meddelandets referens till en gemensam kontext eller gemensamma erfarenheter något som försummas av både Groensteen och McCloud. Ett klargörande av detta kräver en betydligt mer sociologisk utgångspunkt.

 

docent2014_13

13) Mer sociologiskt kan seriers kommunikativa potential kanske bäst visas med exempel som inte räknas som serier, till exempel visuella instruktionsblad som detta. Här ser vi ett handlingsorienterat visuellt språk med samma struktur som serien. Detta exemplifierar att seriemediets särskilda möjligheter för det första beror på att det är multimodalt. Det etablerar kontakt via flera parallella kodsystem. För det första via bilder och via layoutens struktur. För det andra genom det som kallas deiktiska tecken, till exempel som här pilar och pratbubblor eller tankebubblor. För det tredje genom ord och begrepp förmedlade via alfanumerisk kod. Vidare är serier multidimensionella genom att de artikulerar mening på många olika nivåer. De uttrycker tidsliga relationer genom rytm och rumsliga relationer genom spatial struktur. Beroende på genre och kommunicerad avsikt kan en serie betecknas som känsloorienterad, handlingsorienterad eller logiskt orienterad. Detta får konsekvenser för de estetiska val som görs. Handlingsorienterade instruktioner som denna är också tydliga exempel på logisk orientering. Förhållandet mellan känsloorienterad, handlingsorienterad och logisk orientering är föremål för mina fortsatta undersökningar.

 

Tack

Visuell propaganda i Finland 1900-1945

Den finlandssvenska nationalsocialistiska tidningen Hakkorset (1933-34), 13 november 1933.

Den finlandssvenska nationalsocialistiska tidningen Hakkorset (1933-34), 13 november 1933.

Som en liten uppvärmning inför vår kurs ”Bildsociologi” (se föregående post) rekommenderar jag alla som har möjlighet att gå till Åbo Akademis bibliotek (”Boktornet”) och titta på utställningen ”Motsättningarnas tidskrifter”. Den är sammanställd av Martin Ellfolk och Tom Karlsson vid Biblioteket och visar ett urval av alla de politiska och satiriska tidskrifter som utkom i Finland före och efter självständigheten. Utställningen finns i glasmontrar i entrén och pågår fram till den 17 april. Det är bra att studenter och andra på det här sättet blir påminda om att allt inte finns på Internet och att biblioteken och arkiven garanterar en oberoende granskning av historien. Särskilt överraskande är det hur många nationalistiska eller uttryckligen nazistiska tidskrifter det fanns. Ellfolk och Karlsson blev själva förvånade över detta, och påpekar att mångfalden av tidskrifter speglar splittringen mellan olika grupper och partifraktioner. (YLE 26 mars) Vissa av tidskrifterna och tidningarna utkom bara med ett fåtal nummer. En annan intressant sak är att det särskilt på högersidan fanns flera svenskspråkiga publikationer. Här ser ni till exempel partiet SKJ:s (Suomen Kansan Järjestö) svenskspråkiga nyhetstidning Hakkorset, utgiven 1933-34 och redigerad av Thorvald Oljemark. Detta var vid tiden för Hitlers maktövertagande, och tidningen polemiserade våldsamt mot Hufvudstadsbladets och Svenska Pressens tolkningar.

Siniristi (Blå korset) nr 12 1937 och Kustaa Vaasa (Gustav Vasa) nr 7-8.

Siniristi (Blå korset) nr 12 1937 och Kustaa Vaasa (Gustav Vasa) nr 7-8.

Andra svenskspråkiga högerpublikationer som  kan ses i utställningen är Radikalen (lapporörelsen 1930), Lappo Lösen (lapporörelsen 1931-32), Aktivisten/Aktivisti (Österbotten 1929-31), För Frihet och Rätt (Helsingfors under fortsättningskriget), Svensk Vakt (omkring 1940) och Nya Finland (samma tid). De finskspråkiga tidskrifterna är i flera fall mer påkostade, med färgtryck på omslaget som framhäver den nationella rörelsens ”blåsvarta” identitet. En av tidskrifterna hette också Sinimusta (Blåsvart). I Siniristi (Blå korset) från 1937 kontrasteras det blå hakkorset mot den röda ”bolshevikiska” davidsstjärnan, och i dubbelnumret 7-8 av Kustaa Vaasa är det inget tvivel om vilket ”vapenbrödraskap” som eftersträvas. Men splittringen hos högern innebar bland annat att de finlandssvenska grupperna kände sig hotade av finskheten. Förstasidan av Svensk Vakt nr 1 (oktober 1940) har till exempel rubriken ”Ej en tum av svenska jorden innan Svensk-Finlands fortbestånd tryggats”, och tidningen fortsätter: ”Vid folkpartiets extra partidag gjordes kraftiga yrkanden på Svenska Folktingets sammankallande med anledning av det hot mot den svenska folkstammens fortsatta existens vilket förelåg i den nya kolonisationslagen och planerna på dess tillämpning.” Frågan hade förstås att göra med de stora evakueringarna från det förlorade Karelen.

Samfundet Finland-Sovjetunionens svenskspråkiga tidskrift Kontakt, nr 3-4 1945.

Samfundet Finland-Sovjetunionens svenskspråkiga tidskrift Kontakt, nr 3-4 1945.

Å andra sidan kunde Samfundet Finland-Sovjetunionens tidskrift Kontakt fem år senare oförblommerat hylla Stalin på sitt omslag, i känd retorisk stil: ”Marskalk Stalin, Sovjetunionens framsynte hövding, går till historien som en av alla tiders yppersta fältherrar”. Naturligtvis visas han som den gode landsfadern tillsammans med barn – ett standardgrepp i de flesta diktaturer. Vid denna tid startade också Folktidningen Ny Tid (som ännu finns som veckotidning), utgiven av samlingsorganisationen SKDL/DFFF (Demokratiska förbundet för Finlands Folk). Första numret kom den 20 december 1944 och finns med i utställningen. Här betonades det demokratiska återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Partiet tryckte också svenskspråkiga publikationer till första maj och till julhelgerna. SKDL:s hårda kärna i SKP/FKP (Finlands kommunistiska parti) hade färre kanaler för svenskspråkiga, men gjorde ett försök med idétidskriften Kommunisten år 1945.

Proletären drämmer arbetarorganisationen i skallen på kapitalisten. Tuisku, nr 14 (juli 1928).

Proletären drämmer arbetarorganisationen i skallen på kapitalisten. Fabriksägarnas ”påse” är ynkligt liten. Tuisku, nr 14 (juli 1928).

Visuellt var det Tove Jansson som sammanfattade den politiska situationen på omslaget till den finlandssvenska skämttidningen Garm, där hon visade hur finländska nazister står på kö för att tvättas i en ”kvarn” där de förvandlas till vita änglar. Garm var inte en vänstertidskrift – snarare var den demokratiskt konservativ med en starkt svensksinnad inriktning. I den här utställningen hamnar den ändå på vänstersidan, och det är där vi hittar humorn och satiren som vapen mot den blåsvarta hatpropagandan. Här hittar vi omslagen till mer eller mindre bortglömda finländska vänstertidskrifter som Penikka sosialisti (”Socialistvalpen”, Tavastehus, 1920-talet), Tuisku (Snöstorm, Helsingfors 1924-30), Passivisti (Helsingfors 1931) och Itä ja Länsi (Öst och väst, Helsingfors 1924-30). I dessa sammanhang medverkade tecknare som Ola Fogelberg (1894-1952), mer känd som skapare av den populära serien Pekka Puupää (Kalle träskalle) under många år. Hos tecknare som Fogelberg märker man också hur modernismen i bildkonsten påverkade stilen i satirteckningar och affischer, säkert via 20-talets affischkonst i Sovjet. I utställningen finns ett exempel i form av hans omslag till Työväen Vappu (Arbetarnas 1:a maj) 1933. Ett annat exempel har jag själv tidigare publicerat här (tidskriften Tahiti).

Några nummer av Fyren och Tuulispää från omkring 1905

Några nummer av Fyren och Tuulispää från omkring 1905

Först kan det verka som om utställningsmakarna pedagogiskt tydligt har lagt alla högerblad på ena sidan i montrarna (mot fönstren) och alla vänsterblad på andra sidan (mot receptionen), men så är det inte riktigt. Utställningen är kronologisk och kronologin går motsols. Den börjar omkring 1905 med finsksinnade tidskrifter och slutar omkring 1945 med de nya vänsterpublikationerna. Ju längre tillbaka vi går, desto oklarare blir de politiska skiljelinjerna. År 1905 hade bladen namn som Fria Ord och Fosterländsk läsning, och dagsfrågorna gällde den pågående storstrejken som förenade arbetare och tjänstemän mot tsarens repressiva manifest. Den stora satirtidningen var svenskspråkig – den hette Fyren (Helsingfors 1894 och 1898-1922) och blev känd som starkt nationalistisk och antisemitisk. Åren 1903-1957 utkom den mer långlivade finskspråkiga Tuulispää som är särskilt intressant för den som vill undersöka skämtteckningarnas och seriernas historia i Finland. Men bara genom att fragmentariskt titta på de här bladen genom monterglas får man ingen uppfattning om vad de stod för, och det hade varit bra om utställningen också hade innehållit åtminstone några förtydligande texter.

Blinkfyren - flygblad för Hangö, Ekenäs och den övriga världen, augustinumret 1924.

Blinkfyren – flygblad för Hangö, Ekenäs och den övriga världen, augustinumret 1924.

Alldeles intill vänstertidskrifter som Penikka sosialisti från 20-talet ligger ett exemplar av den svenskspråkiga Blinkfyren, utgiven i Hangö av Rafael Lindqvist under åren 1924-39. Men dessa tidskrifter har mycket litet med varandra att göra. Blinkfyren var den direkta efterträdaren till Fyren och hade samma redaktör: Rafael Lindqvist (1867-1952). Lindqvist var övertygad anhängare av det vita Finland. Han hade också starka kopplingar till den österbottniska lapporörelsen och medverkade i deras tidskrift Aktivisten (se ovan). Den framsida som vi ser i montern hör de mer oskyldiga – ”den tysk-svenska bron” eller ”sjöormen” i Hangö sommaren 1924 är en jättelik brännvinsplunta. Bland badgästerna på stranden ser vi groteska karikatyrer av semesterortens societet.

Kerberos nr 1 1919. "Det är längesedan en flagga vajade vid åländska hem" sade Julius Sundblom.

Kerberos nr 1 1919. ”Det är längesedan en flagga vajade vid åländska hem” sade Julius Sundblom.

Som den sverigefinska historikern Ainur Elmgren har visat i sin viktiga avhandling Den allrakäraste fienden (2008) riktade sig den finlandssvenska satiren inte bara mot det finska utan kanske lika ofta mot det svenska, dvs. det rikssvenska. Satirtecknare i Garm framställde gärna Sverige som en undfallen lakej till det unga Sovjetunionen. Satiren kunde ha starkt anisemitiska drag och den nämnde Rafael Lindqvist var också en uppskattad medarbetare i Garm. Åter igen var det ofta svårt att dra en tydlig gräns mellan höger och vänster, särskilt när det gällde svenskspråkiga tidskrifter. År 1919 kunde skämttidningen Kerberos (på svenska 1917-21 med finsk edition 1917-18) kosta på sig att driva med ålandsrörelsens ledare Julius Sundblom och hans glädje över att slippa den finska flaggan. Att skämta om Åland och ålänningar har nog inte blivit mindre populärt i Svenskfinland sedan dess. Skämt om andra grupper som nästan är densamma som ens egen (men bara nästan) är en förbisedd del av skapandet av regional eller lokal identitet. Det är många typer av motsättningar som visas i den här utställningen – kanske alltför många.

Vill man verkligen få en uppfattning om mångfalden bland finska skämttidningar ska man ta en titt på Nationalbibliotekets förteckning. Den får du upp som pdf här: Kansalliskokoelman_pilalehdet.

Bibliotekets egen bloggtext om utställningen finns här.

Se också Martin Ellfolks egna bilder.

länkning pågår till intressant.se