Recension: ”Vävt och Vackert – Fyra århundraden av finsk rya”

Bloggen nu tillfälligt åter på svenska. Vi brukar vid den här tiden på året publicera texter som studenter skrivit som del av kursen Vetenskaps- och kulturjournalistikens genrer, en kurs där studenter från alla ”kulturämnen” vid ÅA (t.ex. konstvetenskap och litteraturvetenskap) kan delta. Texterna är övningar i att skriva en egen recension som skulle kunna publiceras i en dagstidning. I år har ämnesvalet varit fritt: det har kunnat handla om konstutställningar, skönlitteratur, teaterföreställningar, musikaliska arrangemang eller annat som kan vara föremål för ”dagskritik” eller ”kulturkritik” i pressen, inklusive sätt att göra kultur virtuellt tillgänglig under pandemin. Den text vi nu publicerar är skriven av en av våra konstvetare, Edith Lignell, som just nu arbetar med sin avhandling pro gradu (Master thesis). Texten tar upp intressanta frågor om presentationen av finländskt kulturarv i ett museisammanhang:

Vävt och Vackert – Fyra århundraden av finsk rya

Helsingfors Konsthall 7.11–3.1.2020

Av Edith Lignell

I Helsingfors Konsthall hittas nu ett urval av Tuomas Sopanens samling med ca 600 finska ryor. Bland de utställda verken hittas exempel på både det traditionella, men även mer moderna eller konstnärligt ”materialistiska” tolkningar av ämnet (se bild). Utställningen av den imponerande mängden av 130 ryor är ämnad att visa ett tvärsnitt av den finska ryans historia.

Katri Haahti, Tranbärsmosse, planeringsår 2008, vävd av konstnären själv, 160 x 105 cm, ur Tuomas Sopanens kollektion. Bild: Kari Jämsén. Bildkälla: Helsingfors konsthall, https://taidehalli.fi/sv/events/vavt-och-vackert/

Utställningskuratorerna Tuomas Sopanen och Juha-Heikki Tihinen samt utställningschef Eeva Holkeri har valt att ställa fram ryorna ordnade varken enligt kronologi, material eller föreställande motiv. Istället möter man de olika tolkningarna av ämnet sida vid sida, arrangerade snarare efter färg och stämning än något annat. Att kuratorerna valt att framställa ryorna på så vis bidrar till förståelsen den stora mångfalden av motiv och syften när verk från olika tider jämförs. Ryor började först från och med 1800-talet hängas upp på väggar och var innan dess bruksobjekt i nordiska hem. Detta är en tradition som spårats ändå tillbaka till vikingatiden genom textilfynd i bevarade skeppsgravar från den tiden.

Synen på ryor som konstverk är bunden till framväxten av konstindustrins och hantverkets roll för det inhemska konstfältet på 1900-talet. Oberoende av det bruk som ryorna tillverkats för ursprungligen, visas ryorna här på utställningen upp som konstverk, en status som endast förstärks av akten att bli upphängda på en Konsthalls vitmålade väggar. Samtidigt är det inte konstnärskapet som betonas, utan den historiska relevansen – själva traditionen av finsk rya. Nyanseringen av de olika konstnärernas eller upphovspersonernas roll ter sig som en försummad möjlighet i utställningen.

Det är sällan man tar del av en konstutställning i Finland som visar nästan uteslutande kvinnliga konstnärers verk. Att textilkonst historiskt sett är en konstform som utövats av kvinnor är välkänt och en tradition som fortsätter än idag. Konstnärerna bakom verken på utställningen i Konsthallen förblir förhållandevis osynliga, nämnda endast kortfattat på de små vita skyltarna. Dels har det att göra med att ett stort antal av ryorna är så gamla att tillverkarna är okända. Detta leder till betonandet av funktion och historisk relevans. Men här visas också verk av några av den finska konstindustrins mest hyllade namn från både 1900- och 2000-talen.

Detta faktum förblir dock osynligt för alla förutom för dem som känner till namnen och kontexten, och de få som verkligen går med programbladet i hand och läser. Det kan påpekas att väldigt få av de människor som vandrade omkring i konsthallens salar vid mitt besök gjorde just så, möjligtvis på grund av att verken är numrerade kronologiskt men inte uppställda i samma ordning, vilket leder till ett rätt så mödosamt bläddrande i häftet.

Frågan vaknar: förstärks konstnärernas anonymitet av uppfattningen att textilkonstens utövare till största delen varit kvinnor? Detta är en aspekt som inte uttalas på utställningen, men som spökar med sin närvaro. Att kuratorerna valt att inte mer synligt presentera konstnärerna stöder denna uppfattning.

Länkar om du vill veta mera:

Om den tidigaste nordiska textilen: Forskning och Framsteg, juli 1999.

”Månadens föremål” från Nationalmuseet (september 2003): Ryan från Vesilahti