Make things clear – new course starts January 28

visualization_poster2014visualization_poster2014

Publicerat i Visualisering | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Make things clear – new course starts January 28

En ”queer” katalog?

Kommer denne stackars gosse att bli queer?

Kommer denne stackars gosse att bli queer?

I kursen Visuell Analys går vi varje höst igenom fem övningar under lika många studieveckor. I den andra övningen lär du dig ”kvantitativ innehållsanalys” – alltså en direkt (och snabb) analys där du börjar med att identifiera och räkna motiv i ett stort antal bilder. Man kan göra tabeller och ”kodningar” och få fram olika statistiska mönster. Material råder det inte brist på – det flödar in i våra postlådor varje dag. Till exempel leksakskatalogerna till jul. I arbetet på kursen kommer vi in på sambandet mellan dimensioner som kön, ålder och yrke, och hur de kommer till uttryck i annonser. Barn och könsroller är antagligen en känslig fråga.

Senaste exemplet på det är franska föräldrars protester över leksakskataloger där det visas pojkar som leker med ”flickleksaker” och omvänt (DN Ekonomi 24/11, Svd Nyheter 25/11). Också globalt har det höjts röster, och folk har påstått att sådan ”indoktrinering” bara kan ske i Sverige (SvD Nyheter 27/11). Att blanda pojkar och flickor är förstås ”socialistiskt”, ”politiskt korrekt” och till och med bevis på ”manshat” enligt kritikerna (Dagens Media 11/11). Men i så fall är det inte bara svenskar utan också finnar som är socialister och manshatare, för katalogerna har också tryckts på finska. Hufvudstadsbladet påpekar att det finns en opinion bland finska konsumenter mot alltför stereotypa könsroller i reklam riktad till barn (Hbl 11/12). Det här är en nordisk opinion snarare än bara en rikssvensk.

Men ett företag kan inte göra hur stora ändringar som helst, för då riskerar man att stöta bort stora grupper av kunder. Hur ”queera” är då egentligen de här chockerande katalogerna? Ett exemplar av Toys-R-Us katalog (se bilden) damp ner i min postlåda på Nummisbacken och jag tog tillfället att göra en snabb direkt bildanalys. Resultatet kommer här:

Förstasida. Ljushårig och blåögd kille i femårsåldern leker med Lego.

Första uppslag. Blandade kille/tjejleksaker, som leksaksbilar, byggverktyg, Barbie och rosa bil för Barbie. Inga aktörer.

Andra uppslag. Tomte och tre tomteklädda blonda barn (varav en tjej) med priser på kläderna.

Tredje uppslag. Lego och Playmobil, blandat Star Wars / Friends / Barbie etc. Inga aktörer.

Fjärde uppslag. Mammor med litet större barn, fyra (?) tjejer och en (?) kille, alla i mörka kläder. En av tjejerna har Hello Kitty-skjorta. Alla ljushyade och blonda.

Femte uppslag. En kille och en tjej leker med fiskspel (kalastuspeli). En flicka leker med Domino. Alla i mörka, neutrala kläder. Alla ljushyade och blonda eller cendré.

Sjätte uppslag. Ett tonårspar spelar kort. Han har blå tröja, hon har rosa. Båda ljushyade, hårfärg ljusbrun till rödaktig.

Åttonde uppslag. Kille och tjej i 12-årsåldern spelar fotbollsspel. Båda har grå/vita/mörka neutrala kläder. Båda blonda och ljushyade.

Nionde uppslag. En tjej kastar pil, en kille leker trollkarl. Båda ljushyade och blonda, pojken blåögd.

Tionde uppslag. Två svartklädda ljushyade killar leker med SpyNet. En ljushyad och blond kille i blå skjorta leker med UGGLY handdocka.

Elfte uppslag. Spel. Blandat. Inga aktörer.

Tolfte uppslag. Spel med figurer, Disney och Skylanders. Inga aktörer.

13e uppslag. Kille och tjej pratar i TOPCOM walkie-talkies. Båda i blå/grå kläder. Bådas walkie-talkies har camouflagemönster. Båda är blonda och ljushyade.

14e uppslag. Killar och tjejer blandat åker snowrace och sparkcykel. Alla har mörka, ”praktiska” kläder. Alla med synliga ansikten är ljushyade.

15e uppslag. Tre killar (två i 12årsåldern och en tonåring) och en tjej (i 12årsåldern) siktar med leksaksvapen. Den äldste killen har störst vapen. Alla är blonda och ljushyade.

16e uppslag. Beywarriors och Star Wars (figurer). Inga aktörer.

17e uppslag. Marvel och Nickelodeon (figurer). En kille och en tjej leker med Ninja Turtles (Nickelodeon). Han har blå tröja, har mörkare hy och är mörkhårig. Hon har orange tröja och är ljushyad och blond.

18e uppslag. The Trash Back (figurer) och Bosch (snickeriredskap). En pojke i grön tröja leker med Trash Back (färgglada sopstationer), en flicka och en pojke leker med Bosch arbetsbänk. Flickan verkar yngre än pojken. Alla är ljushyade och blonda eller cendré.

19e uppslag. Disney (Monsters), Lego (Duplo), Lego (Fiends). En flicka i fyraårsåldern leker med mjukt fluffigt ”Disneymonster”. Blond, blå/gråögd, ljusgrön skjorta.

20e uppslag. Lego. Äventyr, teknik, ”city”. Inga aktörer.

21a uppslag. Disney (Cars), Disney (Planes). Ljushyad och mörkögd pojke med cendréfärgat hår och mörk tröja leker med Cars.

22a uppslag. Microcharges, Hot Wheels. (Magneter, fjädrar, bilar). Kille och tjej leker med Microcharges. Hon har lila skjorta, han har ljusgrön. Båda ljushyade och blonda.

23e uppslag. Flex-Trax, Carrera (bilbanor för olika åldrar). Pappa och kille leker med Carrera. Båda ljushyade och blonda. Pappan har ljust rosa skjorta, pojken har grönrandig.

24e uppslag. Carville och Bosch. Kille och tjej leker med Bosch parkeringshus. Båda i fyraårsåldern, ljushyade, hårfärger blond och rödlätt, klädsel mörk/neutral.

25e uppslag. Airhogs (radiostyrda racerbilar och terrängfordon). Kille i tioårsåldern, blå skjorta, ljushyad och blond.

Mittuppslag. Påslakan med teman som Hello Kitty, Spiderman etc. Fem barn i 7-10årsåldern i ”myshörna” med påslakan och mjukisdjur. Tre tjejer, två killar. Alla ljushyade och blonda eller cendré utom en av flickorna som är mörkhårig och har mer ”asiatiskt” eller ”sydamerikanskt” utseende.

27e uppslag. Mjukisdjur, kuddar och handdockor. . En kille och en tjej i 7-årsåldern, två tjejer i 12-årsåldern. Alla blonda och ljushyade. Mörk/neutral klädsel utom en av tjejerna som har rosa tröja.

28e uppslag. Stompeez! och Hello Kitty. För säng och nattning. Fyra barn i sjuårsåldern, två killar och två tjejer. En kille och en tjej har mörka/neutrala kläder. En kille har turkos jacka och vita och rosa kanintofflor. En tjej är till sängs och har rosa nattlinne. Alla blonda och ljushyade utom flickan i sängen som är mörkhårig och mer mörkhyad.

29e uppslag. Lavalampor med olika taman som Smurfs (rosa), Vader (svart) Inga aktörer.

30e uppslag. Maskerad/utklädsel med teman som Barbie, Ninja Turtles. Åtta aktörer med synliga ansikten, åldrar 4-12 år, sju tjejer och en kille. Alla tjejerna är prinsessor, Barbie eller annan kvinnlig roll, killen är Turtle. Alla är ljushyade och blonda eller cendré utom en tjej som är Cleo de Nile från Monster High – hon är mörkhårig och har ”syd- eller östeuropeiskt” utseende. Hon är också äldst.

31a uppslag. Musikinstrument. Sju barn i åldrarna 5-12, fyra tjejer och tre killar. Kläder mörka/neutrala utom hos två av de yngsta tjejerna som har rosa skjortor. Alla ljushyade och blonda, mörkblonda eller cendré.

32a uppslag. Kramdjur. Tre barn i tioårsåldern, två tjejer och en kille, klädda i blandade kulörer, alla ljushyade och blonda eller cendré.

33e uppslag. Disney princess. Två tjejer, en i fyraårsåldern och en i tioårsåldern. Den yngre har lila prinsesskläder, den äldre har neutralt blå tröja. Båda är ljushyade och mycket blonda.

34e uppslag. Sylvanian families (dockhus), Lundby (dockhus), My little pony, Pony. En tjej i sjuårsåldern med kulörta kläder. Ljushyad men mörkhårig. Kanske samma person i mindre infälld bild.

35e uppslag. Barbie. Kille och tjej i 7-9årsåldern leker med Barbie drömhus (unelmatalo). Hon har gul skjorta, han har mintgrön. Han är ljushyad och blond, hon är mörkhårig med mer ”nordafrikanskt” utseende.

36e uppslag. Monster High figurer. Tjej i tolvårsåldern, orange skjorta, ljushyad och cendré. Samma person i infälld mindre bild.

37e uppslag. New Born Baby dockor och utrustning. Tre tjejer i 4-7årsåldern. Mörka/neutrala kläder. Två av tjejerna ljushyade och blonda, en är mer mörkhårig och med mörkare hy.

38 uppslag. Chou Chou, CicciBello och BabyBorn dockor och utrustning. Tre killar och två tjejer i 4-10årsåldern, alla med mörka/neutrala kläder utom en kille i 7-10årsåldern med orange skjorta. Alla ljushyade och blonda eller cendré.

39e uppslag. Happy House kök och tillbehör. Två killar och två tjejer i 3-6årsåldern. Alla i mörka/neutrala kläder. Alla ljushyade och blonda eller cendré, utom en av pojkarna som har mörkare hår- och ögonfärg.

40e uppslag. Schleich äventyrsfigurer och scenarier, riddare och dinosaurier. Fem barn i 6-10årsåldern, tre killar och två tjejer. Klädsel mörk utom två av killarna som har röd resp. ljusblå skjorta. Alla ljushyade och blonda utom en tjej med mörkare hy och hår.

41a uppslag. Smurffit (smurfar) och Jake (pirater) figurer. Blond ljushyad tjej leker med smurfar, blond ljushyad pojke leker med pirater. Ljushyad kille med mörkare hårfärg leker med smurfar. Pojkarna har gråa och svarta/vita skjortor, flickan har ljusgrön skjorta.

42a uppslag. Playmobil och MyDough, inga aktörer.

43e uppslag. ColorKids utrustning och rittavlor. Tre tjejer i olika åldrar. Alla ljushyade, två är blonda eller cendré, en är mörkhårig, blandad klädsel.

44e uppslag. ColorKids (forts) och Hama (pärlplattor). Kille i femårsåldern med röd skjorta leker med skriv/rittavla. Han är ljushyad och blond. ”Familj” med mamma, kille (?) och tjej gör julpynt med pärlor. Mörk/neutral klädsel, alla ljushyade och blonda eller cendré. ”Mamman” mer mörkhårig.

45e uppslag. Glitzi Globes (figurer) och Blingles (accessoarer). Kille och tjej i kulörta kläder leker med Glitzi Globes, båda i sjuårsåldern, ljushyade och blonda. Tre tjejer i lägre tonåren leker med Blingles, alla är ljushyade, hårfärger mörkblond och cendré, klädsel kulört och feminin.

46e uppslag. Fashion Girl (se bilden, uppslagets vänstra sida). Tre tjejer och en kille. Åldrar 4-6 år. Klädsel blandad, alla ljushyade och blonda utom den äldsta (?) tjejen som är mörkhårig, brunögd och har mer mörk hy.

47e uppslag. Play 2 learn (plast, småbarn). Sex barn i 2-4årsåldern, fem (?) killar och en (?) tjej. Klädsel mörk/neutral. Alla ljushyade och blonda eller cendré.

48e uppslag. Brio och Kids-Wood (trä, något större barn). Sex barn i 3-6årsåldern, tre killar och tre tjejer, blandad klädsel, alla ljushyade och blonda eller cendré.

49e uppslag. Fisher-Price (plast, för spädbarn och småbarn). Fem barn i 0-3årsåldern. En kille, två oklara och två spädbarn. Klädsel blandad, alla ljushyade och blonda eller cendré utom ett barn med mer ”nordafrikanskt” utseende.

50e uppslag. Lamaze och Bellino (för spädbarn). Sju spädbarn, blandad klädsel.

Baksida. Candy mjukdjur. En tjej och en kille i 4-5årsåldern. Neutral klädsel, båda ljushyade och blonda.

Sammanfattning: Min torra uppräkning visar nog ganska tydligt att katalogen varken är så värst ”queer” eller så värst utmanande vad gäller den stereotypa bilden av finnen som ljushyllt, blond och blåögd. Detta kanske kan lugna konservativa själar. Könsfördelningen är inte så blandad som debatten kan få en att tro. Och det märks en tydlig strategi i hur skaparna av katalogen har balanserat kön, ålder och klädsel för att minska eventuella chockeffekter.

Flickan får vara med och leka snickare på uppslag 18, men båda barnen verkar så små (särskilt flickan) att de knappast förstår så mycket av leken. Också på uppslag 46 (se bilden) är barnen ganska små. Genomgående är det bara små killar som leker med dockor och andra ”tjejiga” leksaker i den här katalogen. Och när barnen ska klä ut sig ( uppslag 30) är rollfördelningen väldigt tydlig mellan tjej och kille. Annars är klädseln genomgående ganska neutral med mer dämpade eller mörka färger på både killar och tjejer. Typiskt nog är det bara de äldre tjejerna (uppslagen 6 och 45) som kanske redan har en ”pojkvän” (uppslag 6) som har klart feminint kodade kläder i sin ”vardag”. Här är produkterna (som Blingles) också så feminint kodade att närvaron av en kille i samma ålder skulle bli en alltför stor utmaning mot könssystemet.

Klädseln hos de yngre aktörerna innebär i det stora hela att både killar och tjejer fogas in i en ”maskulin” (dvs. mörk/neutral) norm för klädsel. Se särskilt det ”militära” paret på uppslag 13. Den ende ”kille” som kanske kan tolkas som litet ”queer” är den docksöte lille trollkarlen på uppslag 9, men det är mindre tydligt. När ”pappan” på uppslag 23 ska verkare ”mjukare” sätter man på honom en rosa stjorta, men situationen är typiskt manligt kodad: far och son leker med en bilbana. Påståendet att dessa kataloger skulle vara ”manshatande” och hindra killar från att vara killar blir extra märkligt när man tänker på att klädseln genomgående är manligt kodad och att bara småpojkar verkar vilja leka med dockor. Däremot är det uppenbarligen helt OK även för större tjejer att leka med vapen (uppslag 15).

Detta avspeglar utvecklingen i genusfrågor generellt: kvinnor har hävdat sin självständighet genom att anamma det manliga. Det är inte det som väcker den största upprördheten bland konservativa debattörer. ”Farligt” blir det först när den manliga normen hotas genom att killar gör ”tjejiga” sakar, och särskilt om de fortsätter med det efter 6 års ålder. Så långt vågar inte Toys-R-Us gå.

Länkning pågår till intressant.se

Publicerat i barn, genus, Okategoriserade, Reklam, Ungdomskultur | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för En ”queer” katalog?

Some words on the “simplicity” of comics

This text was first written in Swedish as an introduction to this recent article in the Finland-Swedish cultural review Ny Tid (for those of you who read Swedish), but it came to grow into almost an article of its own. I have here translated it into English as a preparation for the first lecture in the course “Comics” which I will give next Friday.

McCloud showing his definition of "comics" in his own comic "Understanding Comics" (1993)

McCloud showing his definition of "comics" in his own comic "Understanding Comics" (1993)

For a long time picture stories or comics were regarded as an entertainment for children and the illiterate – as bad pictures and stupid words, printed on cheap paper. The American regulation of content in comics – established in the 1950ies by The Comics Code Authority – had parallels in European countries too. The idea that within less than half a century comics would be recognized as an art and subject to learned academic analyses would at that time have seemed ridiculous to most serious intellectuals. One may compare this Western “comico-phobia” with a culture such as the Japanese, traditionally characterized by a quite different attitude towards the interaction between images and words.

It is not just so that some written characters in Japanese – those called kanji – have their origin in pictorial signs. It is also a fact that the Japanese painter and author – in the role of poet, chronicler or reporter – used to be united in the very same person. Pictures and words were indeed written on the same sheet or roll and with the same tools – it was a matter of written pictures and painted words. We know that there was a marked difference between the meditative ink painting of the educated classes and the more casual woodblock prints in colour – called Ukiyo-e (“floating world”) that were disseminated widely and cheaply for the main audience. But later, when the Western idea of a literary genre and academic subject called Art History was introduced in the East, popular woodcut artists like Hokusai and Hiroshige were the ones who were hailed for representing something uniquely Japanese. Today their pictures are often considered to be the origin of manga comics and anime. Indeed, Manga (sketches) was the title of a famous series of drawings of everyday life by Hokusai.

A spread from Hokusai's "Manga". Similar multi-panel renderings of the same scene can be found in many comics today.

A spread from Hokusai's "Manga". Similar multi-panel renderings of the same scene can be found in many comics today.

In the East as well as the West comics is today a major and expanding medium with a lot of genres and sub genres – children’s comics, teenage comics, adult comics, Fantasy comics, Zombie comics, Apocalyptic comics, Experimental comics, etc. Comics research is beginning to develop into a separate academic field with concepts and theories primarily drawn from Comparative literature, Communication studies and Sociology. It is however a field in which the practitioners still tamper with the legitimacy and identity of their role. Most scholars in the field are themselves fans, and this creates a risk of hagiography with a lack of critical distance – people paying homage to their favorite artist without posing important theoretical questions.

All new fields are initially created by enthusiasts who are often amateurs and not part of academic networks. It is significant that the first really influential (i.e. Anglophone) theories of how comics work on the visual level were written by individuals who were themselves distinguished comics artist, but certainly not scholars. The individuals I have in mind are Will Eisner and Scott McCloud. Will Eisner (creator of The Spirit) drew and wrote his theory Comics and Sequential Art that was first published in 1985. Scott McCloud (the Zot! Superhero series) is a fan of Eisner and expanded the definition of comics as “sequential art” in his 1993 Understanding Comics: The Invisible Art. McClouds work is something as decidedly un-academic as a theory of comics done as a comic book. I won’t say that there is anything wrong in that – his form of presentation is innovative and pedagogical. But in McClouds theory there are numerous strange claims that show that his intuitive method has certain limitations. For example, he seems quite convinced that the unique thing about comics is that they put forward a certain type of words and images – i.e. simple words and simple images.

Detail of the famous "K4151" Mayan vase with a "comic" of a hunter shooting a bird in the neck, capturing the backward movement of the bird when it dies.

Detail of the famous "K4151" Mayan vase with a "comic" of a hunter shooting a bird in the neck, capturing the backward movement of the bird when it dies.

Already in Old Egypt or in the pre-Columbian Maya culture in Mexico there were predecessors to our own Comics, McCloud claims. In these old image cultures, human characters in pictures were not depictions of individuals, but rather signs for more abstract human types (such as slaves, warriors, princes, women). On the other hand, the written characters in manuscripts and reliefs had kept their old traits as image signs, or pictograms. In other words, pictures were abstract whilst writing was concrete. Starting with the 15th Century renaissance in Europe, things however changed dramatically. The pictures developed into wordless tabulae (framed paintings) depicting specific characters and things in a detailed, extremely concrete way. Words, on the other hand, were subordinated to abstract ideological discourses in novels and academic theses. The concrete pictures no longer needed many words, and the abstract texts were to an increasing extent printed without any pictures. The great wave of comics during the 20th Century seems however to be regarded by McCloud as a return to a more healthy way of communication, and he explicitly advocates the late Marshall McLuhan’s idea that “Gutenbergian” print culture is falling apart and giving way to images and electronic media. The typical comic, according to McCloud, again exemplifies an abstract and simplified picture in unity with brief words that either repeats or adds to the pictorial information.

However, when postulating this double simplicity as a general rule, McCloud has to ignore that it is definitely not to be found in all kinds of comics. There are comics in which pictures are highly naturalistic or even based on photographs (as in John J. Muth’s work) – which is something that McCloud indeed points out himself by means of a diagram at pages 52-53 in Understanding Comics. There are European experimental adult comics that can be really demanding in terms of the ability of reading large amounts of text – as for example Alan Moore’s and Bill Sienkiewiscz’ documentary album about the Contras scandal (Brought to Light, 1988). Furthermore, there are of course comics that don’t contain any kind of written replies or comments whatsoever – which is a somewhat trivial fact, but one which McCloud could have paid more attention to. He seems to take for granted that the defining characteristic of comics is the interaction between word and image. (There are also examples of comics with no pictorial images.)

Shrimps. Detail of a painting by the Chinese master Qi Baishi (1864-1957).

Shrimps. Detail of a painting by the Chinese master Qi Baishi (1864-1957).

If we look towards the East again, the animals and humans of traditional ink painting are definitely no abstract pictorial signs in the manner of Mickey Mouse or pre-Columbian writing systems. With just a few strokes and blotches of ink a skilled painter can create a picture that gives the impression of being more detailed than the result of several hours of trite work by an amateur, copying hairs and wrinkles. Neither would the content of a poem or a chronicle automatically be more concrete just because it is accompanied by a picture or written with ideographic signs such as kanji. As far as I have understood, not being a Sinologue, the meaning of every kanji is dependent on the associations that the general reader would make in connection to its basic reference. These associations can be highly abstract. It therefore seems that McCloud’s arguments are dependent on a European and an Anglo-American context, but as soon as they are tested against other cultural traditions they start to fall apart. His theory seems to be culturally myopic – indeed Eurocentric. The absence of dominating Western strategies for organizing space, picture and text is wrongly called “simplicity”.

länkning pågår till intressant.se

Publicerat i Okategoriserade, Tecknade serier, Visuell analys | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Some words on the “simplicity” of comics

Understanding Basic Vision

Contemplation of Basic Vision, according to the famous philosopher Descartes (1637)

Contemplation of Basic Vision, according to the famous philosopher Descartes (1637)

This is a little report on what we have been doing the past weeks in the Visual studies program. We now start every academic year in English, and with perception. As the title of our course book Basic Vision says, the perception course is really about the very basics of vision and brain. ”Why do you need vision science in visual studies?” some people ask, believing that visual studies is not a scientific field.

They are partly right, if we use the word ”science” in its more limited sense, meaning hard and objective science. Visual studies is a continuation of programs in Cultural Studies and ”Visual Culture Studies”, beginning in Britain in the Sixties as a part of sociology and cultural history – disciplines that some proponents of hard science would associate with witchcraft rather than science. Some people have grown tired of the one-sided ”culturalism” of these circles and proposed that Visual studies should learn less from Cultural studies and more from for example Medicine and Computer Systems.

There is a growing awareness that our conceptions of Nature and the Universe are now increasingly based on scientific images that are very different from those we know from earlier times. These images are visualizations of highly complex sets of data, and it is not possible to understand the principles and processes behind them if you don’t have access to some specialized knowledge. Thus, the divide between the ”two cultures” at universities (i.e. the scientific and the humanistic) tends to widen even more. If populated with open-minded people with a broad range of knowledge, Visual studies might help the two cultures talk again.

A very basic phonomenon of basic vision. The two lines are exactly the same length. Why don't they look like they were?

A very basic phenomenon of basic vision. The two lines are exactly the same length. Why don't they look like they were? (In fact, vision science is still struggling with this question.)

The first priority would be that we learn to talk about our own field of study – images and vision – in a scientific way, if only on a very basic level. This is what we do in the course Image Perception and Cognition. Our participants represent a wide range of interests and fields – some are from the humanistic field, some study computer science, and some are in the master’s program of the Bioimaging group in Turku. These bioimaging students will soon work independently with scientific imaging. Maybe they will end up in a research group studying the brain, and then contribute to bringing new knowledge to the field of vision science! Image Perception and Cognition is our most popular and successful course this far – mainly, I think, because it is basic and inter-disciplinary.

Tarja Peromaa (Image source: Visual Science Group)

Tarja Peromaa (Image source: Visual Science Group)

Being essentially ”culturalists”, me and my colleagues here at the faculty of arts must of course adopt a quite humble attitude in these contexts. How lucky we are that we have an experienced vision scientist and brilliant teacher to handle this course – Tarja Peromaa of the Visual Science Group at Helsinki University! Under her guidance, we have now read the first four chapters of Basic Vision and started to orient ourselves at ”the first steps of vision”. We are starting to understand that vision is both dynamic and selective, and we are beginning to remember the names of the different pathways, regions and cells involved in the visual system. It is like learning to talk a language. Before you know the basic terms and structures in a language, it is impossible to form sentences or to understand them. Soon, we will all know the meaning of terms such as ”cornea”, ”fovea”, ”retina”, ”ganglion cell” and ”lateral geniculate nucleus”, and understand a bit of what vision scientists are talking about when they are describing perceptual processes that art critics have been talking about all the time, but in a much more intuitive and everyday manner.

The eye as a camera (before the camera), according to Descartes.

The eye as a camera (before the camera), according to Descartes.

Vision science is not a new thing – in Europe it has been going on at least since Leonardo da Vinci tried to figure out a way to inspect the ”picture” projected inside an eye from a dead cow, hoping to see the world in the same way as a cow does. This idea was based on the same kind of misunderstanding as the diagram by Descartes that I show details of here. What misunderstanding? Well, the misunderstanding that Consciousness (of a cow or a human) is like a small person sitting somewhere inside our heads, looking at the pictures of our retinas (the ”screen” at the back wall of our eyes) like someone visiting a movie theater. The philosopher Antony Fredriksson will discuss the history of this idea in our course about moving images. Modern brain research gives ample proof that visual perception or any perception doesn’t work like that at all. In fact, there is no picture to be seen on some inner movie screen, but only a myriad of light-sensitive cells – the so called photo-receptors of the retina – each picking up a certain wavelength and intensity of light from a certain point in the environment, then sending it upwards through the numerous crossroads of the visual pathway. Somewhere – but definitely not in one place only – all these isolated signals are finally ”computed” together to form a part of our current field of consciousness. In this way, the digital camera with its receptive screen of isolated sensors is a better metaphor for vision than the traditional analogue camera.

Modern picture of the basic visual pathway. The blue patches at the center are the LGNs (Lateral Geniculate Nucleae)

Modern picture of the basic visual pathway. The blue patches at the center are the LGNs (Lateral Geniculate Nucleae)

Most people know that we have two kinds of photo-receptors in the retina – rods and cones, rods being responsible for night-time vision and cones for color perception. What happens further along the road is less common knowledge. All the different signals from the photo-receptors are ”cabled” through the two optical nerves that meet at the first crossroad – called the ”optical kiasm”. That is what you see in upper half of this picture. Then the signals from the left side of the field of vision (of both eyes) are cabled to the right side of the brain, and vice versa. This happens in the ”cables” known as the visual tracts. The signals arrive at the small nucleae with the difficult name – the Lateral Geniculate Nucleus, or LGN. They are located deep inside the brain, within each side of the central region called Thalamus. The LGNs consist of at least two types of cellular layers, responsible for transmitting different kinds of information to different parts of the cortex (the cortex is the outer, ”wrinkled” parts of the brain). In this way, high-contrast information and most color information is sent through the parvo-cellular layers, while low-contrast information about movements is sent through the magno-cellular layers. It is believed that some problems with reading and writing could be due to deficiencies of the magno-cellular system.

In the lower half of the picture above, it is shown how numerous axons forward most information to the main visual center of the cortex, which is located at the very back of your head, in the region that we call the occipital lobe. And this is where we were in the course this week, learning how different cells at this ”station nr 1” (or V1) of the visual cortex are responsible for decoding specific kinds of information, for example the orientation and position of edges.

Akiyoshi Kitaokas "ormar".

Basic Vision, 2006 edition with Akiyoshi Kitaokas "snakes".

Probably our students are already busily reading the chapters for next week’s lecture, dealing with depth perception, color perception, and movement. Then, we will learn more about other visual cortex regions apart from V1 – Vision science discovers new regions all the time! Of special importance are V4 and V8 (centers for color perception) and V5 (movement perception). Look at this cover from the 2006 edition of Basic Vision. It is a popular perceptual illusion that was created by the Japanese artist and researcher Akiyoshi Kitaoka. It is basically a pattern of striped circles-within-circles, but the illusion that they are moving and the addition av small red tongues makes it easy to interpret them as snakes. Why do they seem to move? It is actually because of the division of different signals at LGN and the fact that green-black and blue-white contrast is higher than blue-black or green-white contrast. Still unclear? The exact answer is in Chapter six in Basic Vision, and in the next post on this blog.

Länkning pågår till intressant.se

Publicerat i Kognitiv teori, Okategoriserade, Perception, Psykologi | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Understanding Basic Vision

Perception, Imagology and Visualization this year

Professor Anthony Johnson

Professor Anthony Johnson

After the student’s texts last week, I will now publish some posts in English, due to our current courses in English and all the positive interest that we receive from exchange students!

On this Thursday two of our courses in Visual Studies will start, and both are given in English. The first one is simply called Image Perception and Cognition, and it explains the basics in current neurological and psychological knowledge about the human visual system. You will learn some anatomy of the brain and the mechanisms at different stages in its processing of visual information. It will be a mind-boggling and exciting journey, all the way from the ”simple” registration of light at the retina, up to the cognitive job of consciously interpreting what we see!

The second course to start this Thursday is very different from the first one, so this way you really have a chance to get a clue of how broad and open the field of Visual studies really is! It is a course in arts and literature, given by our professor in English language and literature, Anthony Johnson, whom you see a picture of here. He is a legendary lecturer, and a jazz musician too.

The subject of his course is not so far away from psychological concerns as one might believe, because it is really about Imagology – a research field created by scholars who want to understand the mental images we form, for example when we read a certain text. In some respect, imagology was founded almost 100 years ago, when the American journalist and scholar Walter Lippmann developed his theory on the stereotypes we use when we describe members of certain nations or groups.

Anthony’s course is called Cultural Imagology – An introduction, and because it is about cultural imagology, he will not only talk about national and social stereotypes but also about the way people conceive of literature, geography and music. In the first lecture this Thursday, he will however begin with defining what an image is, or could be.

For those of you registered in the Image Perception and Cognition course, I will give an introduction on this Thursday, September 5th at 2 PM, in the Arken building of human sciences and languages here in Turku, room E201 (Camera Obscura). Then there is a one hour pause, and at 4 PM Anthony Johnson’s lecture starts in the same room. It will last for two hours.

Maybe you are a biologist or a student of computer systems who is also interested in art and literature, or maybe you are a student of literature who wants to know how the brain works? Then you are welcome to attend both courses!

Screen-Ddump from looking at tissue layers in BioImageXD.

Screen-dump from looking at tissue layers in BioImageXD.

In October and November I will myself give a course on Comics together with Folkloristics and Sociology. Further information in English is here. At the end of January a fourth Visual Studies course in English starts. Its name is Visuality and Visualization of Information.

This course will really give rich opportunities of combining arts with knowledge of the brain, because it is about why certain design strategies are better than others. We will use a textbook by the American psychologist Colin Ware, who is currently one of the internationally most acclaimed scientists in the expanding field Visualization.

This is a field in which neurological research, which may seem technical and abstract to many, is really put to practise in the form of effective strategies for visualization. It could be of use for marketers and web designers, but not the least for students and scholars who want to communicate research visually. There is a joint Master’s program in Bioimaging between Åbo Akademi University and Turku University, and many of our perception students have been from there. The Turku Bioimaging center (se link at top right here) has generously given all of us an opportunity to see how modern visualization works. They have created the free image processing tool BioImageXD that anyone can download at the BioImageXD page.

After downloading and opening the program, you can experiment yourself with multi-layer microscope images that you download as a free sample package at the SourceForge download page (see links at the bottom of the BioImage XD download page). The image that I show here is from a session that me and one of my students had with the program. We noticed that the possibility of generating views in 3D really added a lot to the precision of the visualization. In the Visuality and Visualization of information course we will study both simple and complex visualizations, ranging from comic books to medicine and physics, and at the end you will have the opportunity to realize a new visualization yourself.

For more inspiration, see:

”Genes to Cognition” page with an interactive 3D brain (very good for training at the Image Perception and Cognition course)

A short text defining Imagology

A Vimeo lecture on visualization by Colin Ware

/

länkning pågår till intressant.se

Publicerat i Imagologi, Kognitiv teori, Perception, Psykologi, Visualisering | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Perception, Imagology and Visualization this year

Tema Nutidskonst: Gästbloggare Milia Wallenius

Milia Wallenius. Bildkälla: Milia W.

Milia Wallenius. Bildkälla: Milia W.

Dagens bloggare från kursen Nutidskonst är Milia Wallenius, som i likhet med Anna och Sandra läser konstvetenskap i Åbo.

Milia skriver om årets konstbiennal på museet Aboa Vetus (mitt i Åbo) som förutom utställningar om stadens historia också rymmer konstmuseet Ars Nova. Årets tema är ”Idyll” och ett stort antal intressanta yngre konstnärer från alla nordiska länder deltar.

Texten skrevs i maj, och för den som ännu inte sett biennalen är just den här helgen sista chansen. Mer information om utställningen, konstmuseet och öppettiderna finns här:

Åbobiennalen 2013

Fred Andersson

Åbobiennalen 2013

Av Milia Wallenius

Åbobiennalen är det enda regelbundet återkommande evenemanget för nutidskonst i Åbo. Den ordandes för första gången år 1998 på Aboa Vetus & Ars Nova-museet för historia och nutidskonst och har sedan 2003 regelbundet ordnats på sommaren under ojämna år. Åbobiennalen utgör ett resultat av internationella samarbeten där såväl kuratorer som konstnärer medverkar från flera olika länder. För varje år utställningen arrangeras följer den ett specifikt tema som utgör utgångspunkten för verken (Aboa Vetus & Ars Nova, 2013). Åbobiennalen 2013 är ett nordiskt samarbete och dess tema är Idyll. I utställningen medverkar sammanlagt femton konstnärer från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island. De är utvalda till utställningen av en arbetsgrupp bestående av sju kuratorer där minst en från varje medverkande land är representerad (Lehtonen, 2013).

Från Heidi Hoves installation "Backyard History I & II" (2013) på Åbobiennalen. Foto: Ars Nova (pressbild)

Från Heidi Hoves installation "Backyard History I & II" (2013) på Åbobiennalen. Foto: Ars Nova (pressbild)

Utställningen upptar museets hela avdelning för nutidskonst och är därmed utspridd på två våningar. Eftersom Aboa Vetus & Ars Nova grundats i det gamla rettigska palatset från 1920-talet påverkas utställningsrummen av det tidigare palatsets arkitektur, rumsindelning och grundplan. Rummen är därmed väldigt små och oregelbundna till sin utformning. Samtidigt består själva palatset av ett flertal smala och långa korridorer. Denna rumsindelning söndrar den traditionella tanken om stora utställningssalar och enorma ytor för upphängning av konst. Eftersom rummen är små har utställningen i stort sett byggts upp enligt tanken att varje konstverk eller konstnär har tilldelats ett rum. På detta sätt upplevs utrymmet mer intimt samtidigt som upplevelsen av själva verket blir mer närvarande.

De långa korridorerna kan dock ibland upplevas som väldigt trånga och besvärliga. Man tappar lätt riktingen och förstår inte riktigt hur man skall röra sig mellan utrymmena. På så sätt är det speciellt i övre våningen svårt att få ett grepp om utställningslokalen. Samtidigt går de trånga korridorerna sällan att ordenligt utnyttja för upphängning av några konstverk. Med dessa korridorer och mindre rum upplevs museiutrymmet lätt som en typ av labyrint. Detta bidrar till en viss spänning där besökarna själva får orientera sig genom rummen, glänta på gardinerna som hänger för dörröppningarna och kika in i vrårna. Det blir nästan omöjligt att förutspå vad nästa rum och de verk som finns utställda där har att bidra med.

I detta skede kan man även passa på att påpeka att rummen anpassats efter konstverkens behov. Museets nedre våning, som saknar naturligt ljus, lämpar sig bra för videoverk och installationer medan övre våningens stora glasfönster passar utmärkt för exempelvis måleri. Variationen mellan ljusa och mörka utrymmen bildar en mångsidig och intressant helhet som inte blir tråkig i längden.

Verken och konstnärerna

Då man stiger in i första utställningsrummet på nedre våningen möter besökaren installationen Bakgårdshistoria I av danska konstnären Heidi Hove. Installationen har Hove placerat söndriga och upphittade föremål och föremålskopior av keramik och glas i två glasvitriner. De upphittade och söndriga föremålen fungerar på detta sätt som symboler för skräp som ofta kan upphittas på landsbygden och i den egna trädgården. Detta skräp fungerar som en söndrare av den idyll som ofta förknippas med landsbygd och trädgårdar. Samtidigt avspeglar verket teman som historia och arkeologi (Hove, 2013). På detta sätt för verket även en dialog med Aboa Vetus & Ars Novas underjordiska ruinområde vars ingång ligger alldeles intill utställningsutrymmet. Hoves verk är därmed bundet till Aboa Vetus & Ars Nova som plats. Samtidigt avspeglar verkets glasvitriner även ett mer traditionellt sätt att ställa ut föremål i en museikontext.

Tilda Lovell, detalj från installationen "Untitled Landscape" (video och objekt), 2013. Foto Ars Nova (pressbild)

Tilda Lovell, detalj från installationen "Untitled Landscape" (video och objekt), 2013. Foto Ars Nova (pressbild)

I utställningen finns en hel del videoverk och animationer. En av dessa utgörs av den svenska konstnären Tilda Lovells Untiteld Landscape. Lovell har här gjort en animation med små fantasifigurer som hon byggt ihop av olika naturliga föremål som ben och bitar av rötter upphittade i naturen (Lehtonen, 2013). Utöver själva animationen kan man i utställningen även se de konstruerade miniatyrmiljöer som Lovell använt i utförandet av animationen. Dessa har här blivit självständiga och fristående skulpturer. Inför miniatyrmiljöerna kan besökarna beundra det arbete som ligger bakom dem, samtidigt som de tar betraktaren bakom kulisserna till själva animationen. En annan konstnär vars verk utgörs av video men som valt att komplettera helheten med utomstående element är Elina Saloranta från Finland. I hennes videoverk Morgon kan man följa med konstnärens och hennes familjs morgonrutiner kring frukostbordet. På väggen mittemot videon hänger Adolf von Beckers genremålning Modersglädje från 1868. Morgon bildar här en modern genrebild som visar upp dagligt liv samtidigt som den drar paralleller till en äldre tradition av speciellt nederländskt genremåleri på 1600-talet (Saloranta, 2013).

Valeria Montti Colque, "Corazón de Oro y Alma de Cristal", akvarell 2013. Foto: Ars Nova (pressbild)

Valeria Montti Colque, "Corazón de Oro y Alma de Cristal", akvarell 2013. Foto: Ars Nova (pressbild)

Utöver video är installationskonst en annan populär form av konst i utställningen. Valeria Montti Colques är en svensk konstnär vars installation Golden heart crystal soul består av såväl en målning och en mask, som en hel del pärlor. Pärlorna hänger ner från taket i långa remsor och upptar på så sätt hela utställningsutrymmet. Som betraktare blir man tvungen att röra sig genom pärlregnet och går på så sätt in i själva verket. Från betraktarens position inne i verket kan man sedan betrakta såväl målningen i vattenfärg som den skickligt gjorda masken. En annan installation som kräver att betraktaren kliver in i verket är av konstnärsduon Mom & Jerrys Can you handle the truth? De norska konstnärerna anser sig själva vara levande konstverk som reser runt i karaktärerna Mom och Jerry. Genom att existera skapar de en typ av protest mot rådande värderingar. Deras performanser är ofta provokativa och kritiskt laddade mot den elitistiska och hierarkiskt uppbyggda så kallade finkulturen (Tampere, 2013). Can you handle the truth? består av ett helt rum där konstnärerna målat, klottrat och sprayat på väggarna, limmat upp bilder och posters samt skapat ett helt berg av föremål och skräp som härstammar från duons tidigare performanser. I rummet finns även ett flertal TV-apparater som visar upp klipp från dokumenterade performanser i takt med en högt dunkande musik. Rummet skapar nästan en känsla av en slags krog eller nattklubb.

Mom & Jerry, "The World is a Cruise", färgfoto 2013. (courtesy Ars Nova 2013)

Mom & Jerry, "The World is a Cruise", färgfoto 2013. (courtesy Ars Nova 2013)

Can you handle the truth? utgör därmed ett verk med många dimensioner. Dels fungerar den som dokumentation på konstnärerna som konstverk i sig. Dels handlar det om dokumentation av konstnärernas performanser. Dokumentationerna bidrar en egen multiscreen videoinstallation samtidigt som hela utrymmet bildar ett slags helhetskonstverk i sig. Då betraktaren stiger in i rummet blir även denna en del av verket. Installationen har även en stark bakomliggande tanke och idé bunden till politiska och hierarkiska system inom kultur.

Flera av utställningens verk kan härmed anses ha konceptuella eller platsspecifika drag. Ett annat verk som har en specifik bakomliggande tanke är norska konstnärsduon Joar Nangos och Tanya Busses Extraherande förslag. Själva verket bestod av arkitektoniskt formade föremål som kamouflerades och hängdes upp i björkar runtom i Åbo. Föremålens uppgift var att samla upp björksav. Experimentet resulterade i 30 liter björksav som kristalliserades till en liten skulptur (Nango & Busse, 2013). Den lilla skulpturen, fotografier från experimentet och föremålen i sig är utställda i utställningsutrymmet. Genom sina anknytningar till natur och sin starka koppling till Åbo kan verket även anses vara platsspecifikt just för Åbo.

En mångfald av verk

Eftersom så gott som alla verk i utställningen är gjorda för Åbobiennalen har de en väldigt specifik koppling till själva platsen och museet. Utöver de ovannämnda verken kan man i utställningen även ta del av mer traditionellt måleri, samt foto och ljudkonst. En hel del verk har dessutom konceptuella och platsspecifika drag. Installationer och videokonst förblir dock det populäraste mediet.  Eftersom konstnärerna på detta sätt själva fått i uppgift att välja passande arbetsteknik och medium saknar utställningen en specifik linje i verkens utformning. Utställningen erbjuder därmed ett mångfald av olika typer av verk där betraktaren själv får orientera sig genom museets små utrymmen där varje rum är anpassat enligt verket.

Källor:

Colque, Valeria Montti (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Hove, Heidi (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Lehtonen, Silja (red.), Turku biennaali 2013 – Idylli, Aboa Vetus & Ars Nova, utställningskatalog, Åbo, 2013.

Nango, Joar & Busse, Tanya (konstnärer), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Saloranta, Elina (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Tampere, Karolin (kurator), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Aboa Vetus & Ars Nova, 5.6.2013.

länkning pågår till intressant.se

Publicerat i Konst, Konstkritik, Okategoriserade, Utställningar, Video | Etiketter , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Tema Nutidskonst: Gästbloggare Milia Wallenius

Tema Nutidskonst: Gästbloggare Sandra Törnroth

Sandra Törnqvist. Bildkälla: Sandra T.

Sandra Törnroth. Bildkälla: Sandra T.

Dagens skribent från kursen Nutidskonst heter Sandra Törnroth och bodde fortfarande på Åland när hon skrev det här. Nu har hon precis flyttat med sin familj till Åbo för att påbörja sina studier tillsammans med en rad andra nyantagna i huvudämnet Konstvetenskap.

En resa väntar från historiens början och framåt, och när grundstudierna är färdiga i juni nästa år är studenterna tillbaka i Nutidskonsten.

Vi önskar Sandra och alla hennes studiekamrater välkomna till ämnena Konstvetenskap och Visuella studier!

Fred Andersson

Utställningen Fabric Icons

Av Sandra Törnroth


Inledning

Utställningen består av tygkollage som konstnären Linda Karlsson har skapat utgående från berömda popkonstverk och fotografier. Motiven föreställer kändisar som Elvis, Coco Chanel, David Bowie med flera (bildkollage över alstren finns nedan).  Linda har använt sig av tygrester och limmat upp små tygbitar på duk för att skapa motivet. Tygbitarna är restprodukter från hennes designverksamhet. Konstnären driver ett företag som heter ”Labelled” och har som mål att återanvända material och skapa nya kläder och föremål. Konstverken är en spinoff från just denna verksamhet.

•	https://www.facebook.com/events/519088698129128/ •	http://faktargubben.wordpress.com/2013/05/14/fabricon/ •	http://www.labelled.ax/

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

Stil, teknik och bakgrund

Utställningen i sig är väldigt inspirerad av popkonst och då främst Andy Warhols (Andrew Warhola, 1928-1987) verk. Mediet är dock ett lite annat då det handlar om tygkollage. I originalen av Andy användes silkscreenteknik, serigrafi och akryl på duk. Linda har i utställningen fokuserat på just porträtt av kändisar och begränsat färgskalan till ett fåtal nyanser. Detta gör att det påminner mycket om just silkscreentrycken. I kursen har vi tagit upp popkonsten och den beskrivs väl i det inledande kapitlet i kursboken ”Art Since 1960”, ”The real and Its Objects”. Popkonst var en stil som uppkom i slutet av 1950-talet i England och USA och fortsatte till början av 1970-talet. Det var konstkritikern Laurence Alloway som myntade begreppet 1958 efter att ha sett verk av bland annat Richard Hamilton (1922-2011). Marcel Duchamp lär ha varit en stor inspirationskälla för popkonsten. Stilen var en reaktion mot den rådande abstrakta expressionismen som kunde vara svår att begripa sig på och i vissa delar också väldigt elitistisk. Vissa har även kallat stilen neodada. Under den här tiden delades konstfältet grovt upp i popkonst och minimalism (”Art Since 1960” Michael Archer, sidan 13).

Många av de medier som användes inom stilen var massmediala. Detta var långt ifrån marmorskulpturen och de högtravande aristokratiska målningarna med pampig guldram. Mycket av motiven var hämtade/inspirerade av reklam, serier, filmer, hollywoodstjärnor och liknande. Motiven riktade sig till den ”vanliga” människan genom de medier som var bekanta för dem och som de möttes av dagligen (vare sig man vill eller inte). Människan var en del av den materialistiska och kommersiella världen och stilen var en reaktion på detta. Över lag var motiven hämtade från banaliteten i det amerikanska urbana samhället (”Art Since 1960” Michael Archer, sidan 13). Kända konstnärer inom det här området är bland många andra, Richard Hamilton, Jasper Johns, Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Charles Oldenburg, Tom Wesselmann och Robert Rauschenberg.  Trots att stilen skulle tilltala människorna på gatorna, var den många gånger ändå svår att förstå. Ofta var man tvungen att vara medveten om kontext och konstnärens egna (ofta narcissistiska enligt min mening) agendor och ideologi. Därmed blev stilen ganska akademiskt trots allt, eller så blev den det för att akademikerna gav den mer innehåll än den faktiskt innehöll? I vissa fall känns det som om akademiker ger vissa verk mer innehåll än vad som finns där, eller är tänkt att finnas där. Nå ja, nog om det. Detta kan man skriva en hel uppsats om ifall man önskar.

Bildkälla http://faktargubben.files.wordpress.com/2013/04/elvis.jpg

Bildkälla http://faktargubben.files.wordpress.com/2013/04/elvis.jpg

Jag tänkte fortsätta med att ta en tur i kollagets värld, eftersom dessa konstverk är just kollage. Kollagetekniken har tagits upp i kursen och jag tyckte att popkonststilen i kollageteknik var lite rolig. Kollage kommer från det franska ”coller” och betyder ”uppklistra”. Kollage kan bestå av pappers- eller tygbitar, tidningsutklipp, fjädrar, etiketter, förpackningar, ja egentligen allt som går att klistra fast på en yta. Kollage avser även tekniken som sådan, ”papier collé”. Picasso var en flitig användare av tekniken och redan 1908 finns verk av honom i kollageformat. Här användes kollaget i den kubistiska konsten för att framhäva spänning och kontraster mellan bildelement. Kollaget kom sedan att vidareutvecklas till assemblaget. Inom ramen för den här kursen har vi berört just assemblage i till exempel Robert Rauschenbergs (1925-2008) ”Monogram” från 1959. När man talar om assemblage handlar det så klart främst om mer skulpturala verk än Lindas kollage, men bör ändå nämnas när vi tagit upp konstformen i kursen. Kanske man skulle kunna referera till samme konstnärs verk ”Bed” från 1955 då detta bestod bara av tyg (hans sängkläder), men detta verk är inget kollage, utan ett assemblage (och påminner inte i övrigt om utställningens verk).

Linda skapade sina motiv från ”skräp”, rester från hennes övriga verksamhet. Denna utställning är då även en form av skräpkonst, ”junkart”. I kursen har vi berört även detta område. Skräpkonsten blev aktuell under 1950-talet. Även Robert Rauschenberg var en framstående konstnär med sina ”combines”, Baldacinni Césars bilvrak samt Edward Kienholz ”tablåer” (Art Since 1960” Michael Archer, sidan 22, 38. Se också ”junk art”, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-05-24.) Alla dessa tre kan man nog även kalla ”assemblage” även om de själva skulle hävda något annat kan jag tro. Mike Kelley skapade även assemblage innehållande tygprodukter. Även Mikes verk går inte att direkt jämföra med Lindas, men i kurslitteraturen tas ”Dialogue #2” från 1991 upp. (Art Since 1960,Michael Archer, sidan 191.) Här ser man mjukdjur, en mysfilt och en liten stereo. Jag tänker även på exemplet ”A Lon Walk in the Wilderness” från 1991 av Rasheed Areen. (Art Since 1960, Michael Archer, sidan 197.) Här handlar det om skor, men även de är ju en form av textil (om de inte är av skinn så att säga).

Vi har även tagit upp feminism i kursen men jag har svårt att applicera det på den här utställningen. Jag tycker inte att jag ser några feministiska drag i konstverken mer än att vissa av de avbildade personligheterna var kvinnliga ”maktfaktorer” på sin tid. Till exempel Coco Chanel var ju en kvinna som ändrade mycket av kvinnans vardag då hon introducerade till exempelvis byxor för kvinnor och så vidare. Men längre än så vågar jag inte gå med tanken om feministisk underton i verken. Tyg över lag hör kanske till de mer ”kvinnliga” materialen att skapa konstverk i, men är inte i sig en indikator för feministisk konst. Vi har studerat feministisk konst i kursen och stött på kvinnliga konstnärer, som till exempel Carolee Schneemann (f. 1939), men här handlade det mer om environments än kollage. Yayoi Kusamas livmoder är ju en annan environment eller installation baserad i tyg. Yayois konst var inspirerad av popkonsten och minimalismen och här kan man kanske se en likhet med Lindas utställning på vissa plan. Se till exempel ”Air Mail Stickers” från 1962. (Art Since 1960, Michael Archer, sidan 32.) Här har vi en form av kollage, dock inte i tyg utan i etiketter. Yayois kollage föreställer inget i sig, men jag tycker mig ändå skönja en viss ”junkart” känsla gemensam med Lindas. ”P&D” (Pattern & Deoration) är även det något vi tar upp i kursen och jag nämner det även här angående Lindas verk, även om det är ganska fjärran den aktuella utställningen. Mike Kellys (1954-2012) ”Sculpture” (http://arrestedmotion.com/wp-content/uploads/2012/02/kelley.jpg) från 1989 är även en tyginstallation men i övrigt är den inte så lik Lindas verk. Bakgrunden till Lindas kollage är ändå så pass vag att jag inte kan göra någon egentlig slutsats om utställningen och eventuell närvaro av feminism. Jag slutar därför det resonemanget här.

Utställningsrummet

Galleriet där utställningen visades var i mina ögon verkligen inte den optimala för Lindas utställning. Utställningen visades i ett litet rum på bara några kvadratmeter och en trång korridor som var kanske max två meter bred. Lindas verk var ganska stora (ca 1 x 1 m och någon större än så) och kollagetekniken gör sig inte så bra om betraktaren står för nära verket. Dessutom hängdes konstverken på tok för nära varandra för att göra sig bra. Lokalen i sig är nog inte värst anpassad för att hänga utställningar utan är nog mest en kompromiss då en del av galleriet består av en hantverksaffär. De konstverk som hängde i korridoren var man tvungen att se från ”sidan” då man inte kunde se dem rakt framifrån på grund av det smala utrymmet. Lite trist tycker jag, men de gjorde det bästa av de förutsättningar de hade. Jag har tagit ett fotografi där man ser utrymmets begränsning nedan. Jag har lite svårt att ”seriöst” jämföra galleriets arkitektur i de termer som vi tagit upp i kursen men kan snabbt referera till stiltrenden. Tyvärr var jag inte klipsk nog att ta en bild av utsidan av galleriet och byggnaden när jag väl var där. Byggnaden är ett bostadshus med affärslokaler i bottenvåningen. Stilen är typisk funktionalism från 60-talet. Gallerilokalen är av ”lägenhetskaraktär” men tre rum. Ett stort (för affären) och två små för utställningar och ”lager”. Jag hoppas att jag kan kompensera denna lite spartanska genomgång av arkitektur med min miniintervju av konstnären.

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/2013/05/14/fabricon/

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

Intervju med konstnären

Jag valde att göra en liten miniintervju med konstnären då galleriet där konstverken ställdes ut hade väldigt lite information över lag att tillgå. Jag bifogar den helt oredigerad som kontext till mitt arbete. Vi genomförde intervjun via Facebook vilket ju i sig är lite roligt då man tänker på hur nutidssamhället fungerar.

Varför valde du att göra motiv som är inspirerade av popkonsten?

Hela grejen med tygtavlor började med att dom från konstrundan 2011 ansökte om bidrag till lotteriet. Då tänkte jag att det är svårt att ge något plagg eftersom det ju kan vara en man som vinner. Jag hade sparat allt överloppstyg från min beklädnadsproduktion, sådant som är för smått att sy något av, och hade i åtanke att använda det till tex tavlor. Jag har gått konstutbildningar också så konsten ligger varmt om hjärtat och är inget jag skulle vilja sluta med.

När jag kom på att jag skulle göra en tavla av tygrester kom ju frågan vad det skall vara för motiv, då poppade bara namnet Rita Hayworth upp i huvudet och hon blev det. När Barbro på fäktargubben såg tavlan i konstrundantidningen så ringde hon genast och bokade in en utställning med mig i maj 2012. Det utställningen fortsatte jag på temat gamla Hollywoodaktriser med Garbo, Monroe, Lauren Bacall, Veronica Lake och Audrey Hepburn. Då gjorde jag motiven väldigt skuggade och detaljrika i jämförelse med den här utställningen. Anledningen till det är att jag ville testa att göra dem mera grafiska i max 3 färger för att se hur uttrycket skulle te sig, mest egentligen för att få omväxling och utveckling för mig själv.

Hur valde du dina motiv?

Motiven till den här utställningen är väldigt varierat, dels finns The Beatles och Helan och Halvan som är privata beställningar som jag lånat in för utställningen. Sedan är Twiggy och Chanel iconer från modevärlden som inspirerar mig i mitt klädskapande, Bowie, Madonna och Elvis är impulsplock från musikindustrin men också personligheter som har påverkat modet under sina glansdagar.

Vilken teknik använde du? Alltså, har du ”bilden” fastlimmad under kollaget för att ”passa” in tyget eller arbetar du på fri hand? Har du konserverat tyget på något vis mot blekning av sol etc.? Vilket lim använde du? Kommer limmet att ändra karaktär över tid (som att gulna eller lossna), måste man behandla dem efter en tid för att bibehålla dem?

Tekniken är att jag utgår från en bild där jag skissar upp fält som ska bli olika färger på duken, sedan börjar jag klippa och klistra dit bitarna för att sedan på fri hand skapa detaljerna, mycket kommer från min egen uppfattning av personen jag arbetar med. Jag använder en lim och vattenblandning, limmet är alltså vattenlösligt. Dom är inte konserverade mot solblekning, de bör hanteras med varsamhet som vilken målning som helst. Färgerna på tyget förändras redan i skapandeprocessen i kontakt med limmet vilket gör att det krävs vissa färgtester innan man kör på. Jag har inte märkt av någon förändring efteråt i färgerna dock. Summa summarum, hanterar man dem med varsamhet så håller de sig i ursprungligt skick.

Vad var din tanke bakom verken (om det fanns en tanke så klart! Konst kan man skapa utan att ha en agenda också, bara för skapandets och ögonfröjdens skull!

Agendan för mina verk ligger egentligen mest i att kunna påvisa hur vackra saker man kan skapa av rester och skräp som annars hade hamnat på tippen. Att det har blivit porträtt hittills var en lyckosam slump, däremot så vill jag utvecklas och kanske frångå porträtt om jag har fler utställningar, känns som jag är klar med det, dock gör jag förstås beställningar.

Utställningsinformation:

Fabric Icons

Konstnär: Linda Karlsson

Galleri: Fäktargubben i Mariehamn

Visningstid: 7.5.2013-1.6.2013

Referenser och länkar

https://www.facebook.com/events/519088698129128/

http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

http://www.labelled.ax/

länkning pågår till intressant.se

Publicerat i Kändisar, Konst, Konstkritik | Etiketter , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Tema Nutidskonst: Gästbloggare Sandra Törnroth

Tema Nutidskonst: gästbloggare Anna Perälä

Anna Perälä. Bildkälla http://gronalistan.wordpress.com/about/

Anna Perälä. Bildkälla http://gronalistan.wordpress.com/about/

Nu och under några dagar framöver kommer bloggen att innehålla texter skrivna av studenter på kursen Nutidskonst, som ämnet Konstvetenskap gav i samarbete på Öppna Universitetet under våren. Uppgiften var att skriva om valfri pågående utställning och/eller byggnaden där utställningen visas. Först ut är Anna Peräla, som studerar konstvetenskap hos oss och som också har arbetat på Museicentralen i Åbo i sommar. På det här sättet vill vi påminna om att vi utbildar många begåvade unga skribenter som skulle kunna berika den svenskspråkiga konstkritiken och publicera sina texter i finlandssvensk press. Samtidigt som jag publicerar Annas text sänder jag därför ett meddelande till alla kulturredaktörer i svenskfinland och hoppas på en givande dialog.

Fred Andersson

Tuula Lehtinen på WAM – Romantiska drömmar och barndomsminnen

Av Anna Perälä

På Wäinö Aaltonens museum i Åbo fanns under perioden 15.3–26.5.2013 en utställning av den finländska bildkonstnären och grafikern Tuula Lehtinen. Utställningen Om skönhet sprider sig till alla museets utställningsrum och består av Lehtinens verk från mitten av 1990-talet tills idag. Utställningen erbjuder en dos av romantik och nostalgi samt en blandning av olika tekniker och konsthistoriska referenser som är typiska för postmodernismen. I denna uppsats diskuteras Lehtinens verk, hennes motivval och de varierande teknikerna i förhållande till internationella bildkonstens utveckling från 1960-talet till idag.

Tuula Lehtinen (1956) utexaminerades från Finlands konstakademi i Helsingfors år 1980, och har sedan dess arbetat främst som konstgrafiker. Även om Lehtinen ständigt har utvidgat sin teknikrepertoar under sin karriär, är verkens yta ofta dekorerade med grafiska tekniker, främst serigrafi. Lehtinen har arbetat som lärare i konstgrafik och publicerat artiklar om ämnet. Hon är också en av grundarna till Finlands största grafikverkstad Himmelblau i Tammerfors och styr företaget Frei Zimmer som erbjuder konsulttjänster i samband med offentliga konstprojekt. Hon arbetar i en snabb takt och har ställt ut sina verk flitigt under hela sin karriär. (”Tuula Lehtinen” konstnärens meritförteckning, pdf via denna länk, 2.5.2013.)

Tuula Lehtinen, vägginstallation från utställningen på WAM. Porslin. Foto av Fred Andersson, 2013.

Tuula Lehtinen, vägginstallation från utställningen på WAM. Porslin. Foto av Fred Andersson, 2013.

I utställningen på Wäinö Aaltonens museum finns bland annat installationer av porslinsföremål, blomstermålningar på mjukt uppstoppade dukar och stora mosaiker. De flesta verken är dekorerade med blomsterornament eller av massiva blommiga ramar. Ornamenten är lånade till exempel från glansbilder, textilier, tapeter, kärl och möblers dekorationsmålningar. Verken är glest placerade på väggarna i de stora utställningsrummen. Porslinsinstallationerna är placerade i mörka rum och belysta med starka ljusstrålar, vilket skapar en känsla av elegans och mystik. I museets största sal och mellanvåning finns stora ljusröda mosaiker och målningar som badar i dagsljus tack vare glasväggarna till museets atrium och de stora takfönstren.

Lehtinens sätt att kopiera äldre tiders dekorationsmotiv är ett typexempel på hur konstnärerna i slutet av 1900 har fått upp ögonen för historia. Postmodernismen präglas av historiska referenser. Som exempel på kan nämnas Lehtinens installationer där keramiska mjölkburkar, skor och avloppsrör är dekorerade på liknande sätt som de traditionella porslinsserviserna. Lehtinens pastischer av 1600-talsstilleben och av det tidiga 1800-talets landskapsmåleri är ytterligare exempel på hennes versioner av äldre konst. Lehtinen visar ett genuint intresse för de gångna tiders estetik och kopierar sina förebilder utan ironi och sarkasm. Lehtinens förhållande till sina förebilder är till exempel långt från minimalisternas avsky mot konstens tradition, som Frank Stella och Donald Judd beskriver i en känd intervju. (Glaser, ”Intervju med Stella och Judd”, 33–54.)

Lehtinens utställning representerar det så kallade ”post-medium condition” som Michael Archer beskriver i sin bok Art since 1960. Termen betyder att konstnärerna är allt friare att röra sig mellan de olika medierna och teknikerna. Till exempel fotografi och installation, som ännu på 1980-talet uppfattades som nya och radikala konstformer, kan numera kombineras med äldre tekniker. (Archer, 2003, 213–245.) Detta syns till exempel i de mosaiker som Lehtinen har tillverkat utgående från digitala fotografier. I de stora ljusröda rosorna har digitalbildens pixlar ersatts av små handfärgade mosaikplattor. Samtidigt visar Lehtinens verk hur de digitala teknikerna bygger på samma princip som användes redan i de antika golvmosaikerna eller bysantiska väggmosaikerna.

Tuula Lehtinen, "A Piece of Cake" från utställningen på WAM. Mosaik. Foto av Fred Andersson, 2013.

Tuula Lehtinen, "A Piece of Cake" från utställningen på WAM. Mosaik. Foto av Fred Andersson, 2013.

Helhetsintrycket i Lehtinens mosaiker är liknande som i Roy Lichtensteins verk där rasterpunkterna på flit har lämnats synliga. Hans verk visar att massproduktionens trycktekniker accepterades redan i samband med popkonsten. Tekniskt sett kan även man jämföra Lehtinens mosaikrosor med den brittiska Marcus Harveys målning Myra från år 1995, men motiven är så långt från varandra som möjligt: en romantisk ros och ett svartvitt porträtt av en seriemördare. Bildpunkterna på Harveys målning är dessutom formade som ett barns handavtryck för att starkare koppla målningen till den avporträtterade mördarens offer, minderåriga flickor och pojkar.

Lehtinens stora blommor och sirliga ornament har sitt ursprung i en kvinnlig sfär, nämligen i den traditionsinriktade heminredningen. Denna sfär hade låg status under modernismen då såväl hemmen som museirummen skulle moderniseras med nya material och avskalade interiörer. (Ghirardo, 1997,7–27.) Därför står Lehtinens verk i en stark kontrast med Matti och Irma Aaltonens arkitektur. Wäinö Aaltonens museum är byggt i mitten av 1960-talet och reflekterar modernismens sträva, geometriska arkitektur och den vita lådans museiideal.

Modernismen har ofta kopplats till maskulinitet, kanske på grund av formspråkets regelbundenhet och strikthet. I den postmoderna konsten har reglerna blivit lösare. I takt med att könsfördelningen bland konstnärerna har jämnats ut har även de traditionellt kvinnliga motiven och teknikerna fått en allt högre status. Även det som i betraktarnas ögon kan likna hantverk, torgkonst eller kitsch har fått en upphöjd ställning i Lehtinens utställning. År 2012 presenterade Wäinö Aaltonens museum i samband med textilkonstens triennale en stor skara nutidskonstnärer som inspirerats av det traditionella handarbetets tekniker och material. Som exempel kan Heli Ryhänens, Virpi Vesanen-Laukkanens och Tuija Teiskas lekfulla skulpturer nämnas.

En del av Lehtinens verk är kollage, där oljemålning och fotografi kombineras med serigrafi, korsstygn och broderi. De upprepade blomsterornamenten påminner om Mari Rantanens och Joyce Kozloffs pattern painting. Båda har inspirerats av estetiken hos traditionella hantverksprodukter såsom hemmets textilier, lapptäcken och golvmosaiker. Fast mönstren i deras verk oftast består av geometriska små färgfält, är helheten på liknande sätt nostalgisk och romantisk som i Lehtinens verk.

Lehtinen har hela sitt liv varit bosatt i Tammerfors, och i sina nyaste verk har hon behandlat sina rötter, sitt barndomshem och sin familjehistoria. Detta kan ses som ett tecken på ett postmodernt uppsving för nostalgi, minnen och personhistoria. Samtidigt innehåller några av Lehtinens verk en stark koppling till en viss plats, till exempel hennes barndomshem i Tammerfors eller Viborg där hennes mamma bott som ung. Verken innehåller foton från familjealbum samt stadsvyer och kartor från Viborg. Även om verken är flyttbara och traditionella konstobjekt framhäver de den lokala stämningen på liknande sätt som platsspecifik konst. Viborg avbildas med en värme och en vemodig stämning som troligen har en koppling till hur Finlands krigshistoria vanligtvis berättas och hur det efterkrigstida traumat behandlas.

Utgående från Lehtinens verk verkar hennes barndomsminnen vara lyckliga och harmoniska. I hennes konst visas familjen i ett positivt ljus och barndomsscenerna erbjuder trygghet och värme. De små familjefotografierna på verket Ainos och Lauris Finland visar konstnären som en liten flicka som sitter i sin mammas famn och i leker ringlekar med sin pappa. Konstnärens varma förhållande till sin familj står i stark kontrast med Mako Idemitsus videoverk från 1980-talet, där mamman till filmens huvudfigur övervakar sitt barns liv via videokameror och stämningen är hotfull. (Rush 2005, 93.) En annan jämförelsepunkt kan vara Richard Billinghams fotografier från sitt barndomshem i en brittisk förort. Billingham visar hänsynslöst sina föräldrar i ett negativt ljus: den alkoholiserade pappan, den överviktiga mamman och de stökiga bostadsförhållandena. (Andersson, föreläsning 9.)

De små keramiska bildfälten i Ainos och Lauris Finland bildar tillsammans en stor Finlands flagga. Kombinerat med de lyckliga barndomsminnena strax efter andra världskriget skapar flaggan en känsla av romantisk patriotism. I rummet bredvid i museets översta våning finns en stor serie kollage, som Tuula Lehtinen har gjort som beställningsarbete till finansbolaget Finlandia Group. Seriens alla verk innehåller fotorealistiskt avbildade naturlandskap från finländska skogar och sjöar. De omges av små notfragment från en av Jean Sibelius kompositioner samt serigrafi och målningar med blomstermotiv. Den starkt positiva nationalkänslan i serien är helt annan än den som finns i den finländska popkonstnären Harro Koskinens verk. Harro Koskinen smutskastade staten i sina målningar där Finlands flagga avbildas brinnande, smältande och blodfläckig. (”Harro Koskinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, pdf via denna länk, 3.5.2013.)

Bland de 1980-, 1990- och 2000-talskonstnärerna som diskuterats under kursen Nutidskonst är det lätt att hitta direkta motsatser till Tuula Lehtinen. Som exempel kan Paul McCarthys eller Mike Kelleys skulpturer nämnas. De uppfattas ofta som perversa och äckliga. Dessa konstnärers syfte är att skapa en motbjudande effekt och att provocera. (Archer, 2003, 213–245.) Till skillnad från deras verk syftar Tuula Lehtinen till att göra entydigt vacker och tilltalande konst. Hennes verk innehåller inte obehagligt dokumentäriskt, chockerande eller politiskt material. Lehtinen har själv sagt att besökarna inte ska lämna hennes utställningar illamående och deprimerade. Konsten behöver inte enligt henne visa verklighetens brutala och perversa sidor. Därmed tar hon avstånd från såväl politiska konströrelser som den dokumentariska foto- och videokonsten.

Lehtinens produktion innehåller drag som är typiska för företagsverksamhet och industriell produktion, vilket är ett bra exempel på att skillnaden mellan konst och konsumtionskultur har suddats ut. Lehtinen producerar nya verk i snabb takt och kombinerar traditionellt hantverk med tekniker som tillåter (mass-)reproduktion. Hon återanvänder sina grafikplattor i nya verk och säljer reproduktioner av sina verk i form av broderimodeller. Lehtinen anställer gärna konststuderande som praktikanter i sin ateljé och får därmed både arbetskraft, idéer och kunskap om de nyare, digitala teknikerna. (Perälä, diskussion med Tuula Lehtinen i WAM 13.3.2013.)

Lehtinen är ett bra exempel på hur konstnärerna på 2000-talet allt oftare arbetar på som företagare. Lehtinens företag Frei Zimmer gör noggranna kostnadskalkyler och planer för platsspecifika konstprojekt. Verken planeras ofta så att de helt och hållet kan integreras i arkitekturen. Som exempel kan nämnas verket Kotimetsä som förverkligades i samband med Tammerfors stads konstprojekt i stadsdelen Vuores 2011. Kotimetsä består av väggelement till höghusens trappuppgångar. De genomskinliga elementen innehåller bilder från granskogen som tidigare växt på platsen. (”Tuula Lehtinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, pdf via denna länk, 2.5.2013.)

Litteraturförteckning

Archer, Michael, Art since 1960, London: Thames & Hudson, 2002.

Ghirardo, Diane, Architecture after modernism, London: Thames & Hudson, 1996.

Glaser, Bruce, ”Intervju med Stella och Judd”, Minimalism och postminimalism, Sven-Olov Wallenstein (red.), Stockholm: Kairos, 2005, 33–54.

Rush, Michael, New Media in Art, London: Thames & Hudson, 2005.

Elektroniska resurser

Andersson, Fred, kursmaterialet på kursen Nutidskonst vid Åbo Akademi, 2013.

”Harro Koskinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/fi/taiteilijat/638, 3.5.2013.

”Tuula Lehtinen”, konstnärens meritförteckning, http://c0027077.cdn1.cloudfiles.rackspacecloud.com/a972ab5bca1e83777d39a6ac50779f0f.pdf, 2.5.2013.

”Tuula Lehtinen” i Uppslagsverket Finland http://www.uppslagsverket.fi/bin/view/Uppslagsverket/LehtinenTuula, 2.5.2013.

”Tuula Lehtinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/fi/taiteilijat/749, 2.5.2013.

Opublicerade

Perälä, Anna, Diskussion med Tuula Lehtinen på Wäinö Aaltonens museum, 13.3.2013.

Länkning pågår till intressant.se

Publicerat i Konst, Konstkritik, Utställningar | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Tema Nutidskonst: gästbloggare Anna Perälä

Tecknade serier och mentala strukturer

Första sidan i Mari Ahokoivus "Talviunta" (vinterdröm), 2013

Första sidan i Mari Ahokoivus "Talviunta" (vinterdröm), 2013

Förra gången jag gjorde ett inlägg här på bloggen var i juni, och då med löfte om mer information om våra kurser om visualisering av data och om ämnet Imagologi. Sedan blev tiden för knapp, och sommaren är inte heller en tid då folk förväntas läsa inlägg om kurser och forskning. Det är också något som har märkts på statistiken över antalet besökare på bloggen i sommar. Därför har jag väntat tills nu med att önska gamla och nya läsare välkomna tillbaka. Jag befinner mig just nu i Helsingfors där konferensen ”Imagined Worlds” har pågått från onsdag till fredag – en konferens som samlat deltagare från konsthistoria, litteraturstudier och filosofi kring frågan om fiktionens betydelse nu och då. Den amerikanske filosofen Nelson Goodman och hans idéer om ”worldmaking” och fiktionernas påverkan på den verkliga världen har stått i fokus i de flesta av presentationerna på konferensen. Från Åbo Akademi deltog förutom jag själv också forskarna Marie-Sofie Lundström och Jenny Wiik från ämnet konstvetenskap, Freja Rudels från litteraturvetenskap och Petter Skult från engelska språket och litteraturen.

På en sådan här konferens är det tydligt hur stort intresse det finns idag för kognitiv psykologi och mentala strukturer bland forskare från de mest skilda fält. Kognitiv psykologi kan hjälpa oss förstå hur en värld byggs upp i läsarens eller betraktarens medvetande och hur händelser och skeenden byggs upp i olika genrer. På konferensen presenterades forskning om allt ifrån rekonstruktionen av städer som Los Angeles i videospel till föreställningen om Orienten i det sena 1800-talets finska bildkonst. Intressanta samband blev tydliga, till exempel hur konstnärer i 20-talets Europa (som den holländska gruppen De Stijl) tänkte sig ett universellt språk med abstrakta visuella tecken – något som förebådade mycket av kommunikationen med diagram och visualiseringar idag. En forskare som litteraturvetaren Merja Polvinen i Helsingfors vill veta hur olika typer av fiktion (t.ex. Fantasy) aktiverar visuella mentala funktioner. Detta har en klar klar koppling till både visualiseringar och Imagologi – ämnet Imagologi skulle man kunna definiera som studiet av världsbilder.

Själv valde jag att inte ta upp Nelson Goodman och hans ”worldmaking” men däremot en filosof som på många sätt var Goodmans motsats – Charles Sanders Peirce, en av den moderna semiotikens (teckenteorins) grundare. Peirces tänkande handlade inte bara om enstaka tecken och hur de uttrycker ett innehåll (eller refererar till en grupp av ”verkliga” föremål) utan också om mentala strukturer i en väldigt vid bemärkelse. Hans teori om interpretanter har haft stor betydelse för nutida kognitiv psykologi, trots att Peirce skrev sina texter för mer än hundra år sedan. Det är inte så lätt att i korta ord förklara vad ett tecken eller en interpretant är enligt Peirce. Jag har försökt att förklara Peirces teckenbegrepp med hjälp av den svenske konstnären Elis Erikssons märkliga tecknade serie Pavan, som jag presenterade på konferensen.

Jag är också intresserad av hur Peirces interpretanter kan hjälpa oss förstå vad som händer – mentalt – när vi läser tecknade serier. Trots att hans formuleringar kunde vara krångliga handlar Peirces teorier till stor del om vardagliga handlingar och praktiskt förnuft. Det är ingen tillfällighet att han själv kallade sin filosofi ”pragmaticism” och att hans efterföljare blev kända som ”pragmatiker”. Jag tror att anledningen till att tecknade serier är så populära är att deras struktur påminner om hur vi bearbetar och reagerar på den ständiga strömmen av intryck i vardagen. Med andra ord hur vi ständigt formar interpretanter. På konferensen för serieforskning i Helsingfors i maj försökte jag förklara det här med hjälp av bland annat tre mycket olika seriesidor av olika tecknare. Den finska serietecknaren Mari Ahokoivu valde jag som exempel på serier som drastiskt avviker från vad som ses som ”mainstream” i serier. Mari har en hemsida där man kan läsa mer om hennes produktion:

Mari Ahokoivus hemsida

Tack vare vårt Lärcentrum i Åbo och deras redskap för undervisning via Nätet har jag kunnat spela in min presentation om serier och interpretanter så att den är tillgänglig för alla. Presentationen är gjord i programmet Camtasia Studio och är 25 minuter inklusive abstract i början. Välkomna att höra och se mina argument via den här länken som öppnas i ett nytt fönster:

Fred Andersson: The Level of the Interpretant – Towards an Extended Use of Peircean Typology in Comics Analysis (Helsinki May 24th 2013)

Länking pågår till intressant.se

Publicerat i Imagologi, Kognitiv teori, Psykologi, Semiotik, Tecknade serier | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Tecknade serier och mentala strukturer

Visuella studier – aktuellt och gjort

Är du ett FAN? Gå vår kurs COMICS!

Är du ett FAN? Gå vår kurs COMICS!

Det har varit tystnad här på bloggen ett tag – men det innebär inte att det har varit brist på aktivitet i ämnet. Tvärtom. Ämnets lärare har gett kurser under april och maj – ”Den rörliga bilden” (Antony Fredriksson, se tidigare inlägg), ”Bilderbokens estetik” (Maria Lassén-Seger), ”Bildsociologi” (Jenny Wiik) och ”Nutidskonst” (Öppna Universitetet, Fred Andersson). Till hösten ges kursen ”Visuell Analys” som kombinerad nätkurs och närstudium i Jakobstad – se info här:

Sommaruniversitetet i Vasa, filialen i Jakobstad: ”Visuell analys” okt-nov 2013

De flesta studenter har lämnat huset, men vi lärare jobbar nu desto intensivare med att förbereda höstens kurser. Höstens första kurs i Visuella studier är som tidigare år grundkursen i bildperception som går på engelska med psykologen och hjärnforskaren Tarja Peromaa som lärare. Tarja är en mycket uppskattad lärare som kan konsten att förklara på ett strukturerat och lättfattligt sätt. Vill du gå kursen ska du leta efter kursnamnet ”Image Perception and Cognition” eller kurskoden 130000.0, anmälan är öppen via systemet Min Plan för studerande vid Åbo Akademi eller Turun Yliopisto ända fram till 6 september.

Flera av oss har varit uppmärksammade eller aktiva även utanför Akademin under våren. Jenny Wiik arbetar också som författare och illustratör och debuterade i höstas med ungdomsboken Bildbindaren på Schildt & Söderströms förlag. Maria Lassén-Seger hör till landets främsta experter på just böcker för barn och ungdom, och hennes kurs ”Bilderbokens estetik” får varje år mycket god respons. Om du är intresserad av bilderböcker och vill hålla dig orienterad om vad som händer på det området är det ett bra tips att läsa Marias regelbundna recensioner av nya böcker i Hufvudstadsbladet. Tidningen verkar inte längre publicera nyare recensioner online, men här är några från förra året:

Om Jenny Wiiks ”Bildbindaren

Om Maria Turtschaninoffs ”Flickor som går dit de inte får”

Om Ulf Starks och Linda Bondestams ”Allt det här”

Även Mia Österlund som är universitetslärare i litteraturvetenskap här vid ÅA recenserar barnböcker i Hbl, några exempel:

Om Maijja och Anssi Hurmes ”Under täcket”

Om Camilla Mickwitz ”Jason, Emilia och de små tanterna” (nyutgåva)

Fred Andersson (undertecknad) deltar sedan hösten 2011 i det nordiska nätverket för forskning om tecknade serier – ett annat område där förhållandet mellan ord och bild står i centrum. NNCORE, som nätverket heter (Nordic Network for Comics Research) hade sin första internationella konferens i Helsingfors den 23-25 maj. Koordinator för konferensen var professor Kai Mikkonen som bland annat har skrivit den viktiga boken Kuva ja sana (Bild och ord). Nätverket har en hemsida som ligger under Syddansk Universitet i Odense, och som man når via följande länk: NNCORE, Syddansk universitet. Forskare från Finland, Sverige, Danmark, Norge, Island och Estland deltar. För nätverket har Fred Andersson skrivit en essä för en planerad engelskspråkig antologi med texter av medlemmarna.

Våra ÅA-ämnen Folkloristik, Visuella studier och Sociologi ger till hösten i samarbete en ny engelskspråkig kurs om tecknade serier och fandom, den kultur som växer fram bland fans till böcker och serier i fantasygenren. Kursen heter ”Comics – Interdisciplinary and cultural perspectives” och startar den 25 oktober. Fred Andersson inleder med serieteori de tre första veckorna (se också inlägg 2 juni förra året), sedan föreläser Ralf Kauranen om sociologiska aspekter (3 veckor) och Jacob Löfgren om fandom (3 veckor). Ralf Kauranen är medlem i NNCORE och har disputerat på en avhandling om 1950-talets finska debatt om seriers ”skadlighet”. Se den här artikeln om Ralf från 2008. Jacob Löfgren är doktorand i folkloristik och forskar om fankulturen kring den brittiske författaren Terry Pratchetts karaktärer. Se den här artikeln om Jacobs projekt. Kursen är öppen för alla intresserade vid Åbos två universitet, precis som de ordinarie kurserna i Visuella studier.

Andra engelskspråkiga kurser som vårt ämne ger under 2013-14 är ”Cultural Imagology – An introduction” (se också tidigare inlägg från i höstas) och ”Visuality and Visualization of Information”. Båda kurserna tar upp viktiga aspekter på bilder som kunskapsförmedlare idag – mer om detta senare i veckan!

länkning pågår till intressant.se

Publicerat i Bildsociologi, Imagologi, Jenny, Okategoriserade, Om bloggen, Perception, Psykologi, Tecknade serier, Ungdomskultur, Visualisering, Visuell analys | Etiketter , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Visuella studier – aktuellt och gjort