Etikettarkiv: YouTube

Digitalt sudd på en gammal floppy-disk

Hittade i helgen en gammal CD-skiva med filmfiler som jag tog i november 2001. Insåg då att elva år är en oändligt lång tid i den digitala bildens värld. (Någon skrev att ett år i den världen är som 25 år i den vanliga.) Filerna är tolv stycken och har döpts automatiskt så att alla börjar med ”MVC”. Det påminner mig om att de de togs med en kamera ur Sonys MVC-serie som började lanseras 1997. Det här var digitala stillbildskameror för vanligt folk, och det som var extra sensationellt med dem var att de också kunde ta korta filmsnuttar.

Nu satt jag i helgen med YouTubes enkla redigeringsverktyg och satte ihop filerna till en sammanhängande film på 3 minuter. Filmen dokumenterar en utställning med och om nordiska konstnärer som arbetar med måleri. Jag var kontrakterad som ”curator” på Kristinehamns konstmuseum för att göra utställningen och introducera konstnärerna med texter. Detta var alltså 2001. Idag är jag glad att jag har den här filmdokumentationen trots att den är suddig och kort, för att arrangera en utställning handlar mycket om att tänka sig hur besökarna kommer att röra sig i rummet, och hur verken kommer att samspela ur olika vinklar. För att dokumentera och minnas en sådan tankeprocess räcker det förstås inte med stillbilder. Tekniskt sett är resultatet ganska patetiskt (utan adderade pratbubblor och textrutor hade nog flera verk varit oigenkännliga) men här är det iallafall:

A very quick exhibition tour, 2001 (YouTube)

Ett Sony MVC-set till salu, komplett med disketter (EBay)

Ett Sony MVC-set till salu, komplett med disketter (EBay)

Med MVC-kamera och under tidsbrist blev det inte bättre än så här. En tagning kunde aldrig bli mer än en minut lång, för en minuts film var vad som maximalt kunde gå in på en FloppyDisc, förutsatt att bildkvaliteten inte var bättre än att man bara precis kunde se vad filmen föreställde, om inte motivet rörde sig för mycket.

Tanken svindlar när jag inser att det kanske finns läsare som är för unga för att ens minnas vad en FloppyDisc var… Idag får man leta länge för att hitta någon med en dator försedd med floppystation. Och idag sätter man in ett litet minneskort i sin kamera. Ett kort som inte är större än en kraftig mans tumnagel, men som kan rymma flera Gigabyte. En Floppy var däremot 9 x 9 cm stor och rymde i allmänhet 144o Kilobyte, alltså 1,44 MB. Minns ni?

Idag är detta storleken på en medelstor stillbild i jpg-format. Mina tolv sparade filmfiler är vardera 15 sekunder långa och mellan 300 och 350 Kilobyte stora. Av någon anledning klarade just den här lånade kameran inte av att producera längre filer. Efter 15 sekunder fick jag alltså trycka på ”play” igen och efter bara 4 shots var Floppyn full och jag fick sätta in en ny. Ja, kameran hade faktiskt en lång bred skåra på sidan där Floppyn matades ut med ett utdraget ”bzzzzzzzzz”.

Tanken svindlar. Media Archeology är verkligen ett ämne med allt kortare tidsperspektiv.

Länkning pågår till intressant.se

Den skrikande svarta tårtan

Laku-Pekka och hans efterträdare (courtesy Fazer)

Ja, just den tårtan har jag, Ossian och Åsa diskuterat på rummet idag. Nej, vi har varken psykos eller dilerium. Vi diskuterade faktiskt den plötsligt så berömda TÅRTAN, den som nu kanske tvingar Sveriges kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth att avgå. Det är inte vilken tårta som helst. Det är ett konstverk skapat av den afro-svenske konstnären och DJ-en Makode Linde och ingick i världskonstdagarnas öppnande på Moderna Museet igår. Snyggt bakad av rödfärgad fyllning och svart marzipan föreställer den en liggande kvinnlig överkropp. Kvinnans huvud agerades av Makode Linde själv genom ett hål i bordet där tårtan låg. Ansiktet hade han målat svart, rött och vitt som Lakku-Pekka, och föreställningen (för det var en föreställning) gick ut på att besökarna skulle skära sig varsin bit av ”kvinnan” medan huvudet skrek.

Videon är förstås redan spridd på YouTube

Titta på tårtätarnas glada miner! Kulturministern hade fått en snabb inbjudan att inviga föreställningen och skära första biten – det gjorde hon med glädje (att döma av bilderna) och hon spexade också till det genom att försöka bjuda huvudet självt på tårtan. Företrädare för Afrosvenskarnas förbund skrattade däremot inte. Förbundet har anmält kulturministern för diskriminering och debattens vågor är höga. Vissa menar att ministern lurades in i situationen. Själv säger hon att ingen informerat henne om vilken sorts tårta det var. Ändå deltog hon villigt och verkar inte ha haft en tanke på att det kunde uppfattas som omdömeslöst. Själv säger konstnären att hans verk har missuppfattats – det är inte rasistiskt utan satiriskt, och det handlar inte heller om könsstympning som vissa trott. Makode har också tidigare gjort verk som refererar till rasistiska stereotypier i visuell kultur. Han är för övrigt själv afrosvensk.

Här var vi ense om att vi kunde hålla oss för skratt och att tårtan skulle vara svår att svälja för oss. Det är inte bara rasismen (samma som i Fazers Laku-Pekka, och han fanns i affärerna ännu år 2008). Det är också bildens makt. Eller den visuella fiktionens makt. Det är så tydligt att kvinnan inte är verklig och att representationen är grotesk – ändå känns det som om det är en verklig person man skär i. Kanske känns det mer så för oss som bara ser videobilden än för dem som var i rummet. Som Ossian brukar säga: ingen skulle komma på tanken att sticka nålar i ögat på en familjemedlems bild. ”Varför, det är ju bara en bild?” Ändå går det inte. Det är det som är bildens makt.

Affären KONY 2012

Jobbar med många olika saker nu men har tagit mig tid att titta på det som ”alla” pratar om – YouTubevideon ”KONY 2012”. Om du inte har sett den, se den via YouTube-fönstret i listan här till höger. Då blir du en av de 80 miljoner människor som har sett den sedan den lades upp på Nätet i början av mars. Det innebär att hela världen nu har lärt sig namn och ord som Uganda (ett land många inte skulle kunna peka ut på kartan), Joseph Kony (krigsherre och barnarövare), Invisible Children (organisationen bakom filmen), en viss Jacob (barnflykting) och Jason Russell (regissör, kommentator). Den senaste nyheten var att Russell brutit ihop till följd av de senaste veckornas stress och sprungit naken på gatorna i San Diego. En cyniker kunde fråga sig om inte också detta var ett marknadsföringsknep. Faktum är hur som helst att ingen kampanj via YouTube tidigare har fått så stor uppmärksamhet på så kort tid.

Joseph Kony, ledare för den ugandiska rebellrörelsen LRA, är uppenbarligen en man med många liv på sitt samvete. Enligt uppgift skall omkring 60.000 personer ha drivits bort från sina hem och utsatts för olika typer av övergrepp under den tid då LRA ännu hade grepp om stora delar av landet. En stor del av dessa har varit barn, pojkar har tvingats till krigstjänst och flickor har utnyttjats sexuellt. Mord och bestialiska stympningar har praktiserats när människor på landsbygden inte velat samarbeta. Syftet med filmen KONY 2012 är att är att göra Josph Kony världskänd. På så sätt, sägs det i filmen, kan vi undvika att USA drar tillbaka en insats som redan är beslutad. Nämligen infångandet och dömandet av Kony.

Det man vill är alltså bara att öka folkets stöd för något som regeringen redan beslutat (ungfär som om Invisible Children vore en statlig propagandacentral) och det är grunden till mångas misstanke att filmen bara är ett ”SCAM” (falskt alarm) med syftet att tjäna pengar. Filmen har blivit minst lika kritiserad som hyllad. Den visar bara en sida av en politisk konflikt, den får en att tro att Kony ännu är en mäktig man (men han är i själva verket besegrad). Det finns tveksamma kopplingar till konservativa kretsar med önskan att öka USA:s inflytande i Afrika. Och det är knappast etiskt riktigt att använda sitt eget minderåriga barn (Russells son, knappast mer än sex år) som redskap för att förstärka sitt budskap. Debatten lär fortsätta.

Visuellt har filmen en stor kraft, den är ett paradexempel på visuell retorik. Se hur de snabba klippen påminner om modern nyhetsrapportering och hur filmen också kommenterar sig själv. Till bilder av datorer och telefoner reflekterar kommentatorn (Russell) över hur snabbt det idag går att dela information – ”We now live in the Facebook Age”. FIlmen vänder sig också direkt till oss som tittare med ett krav att genast engagera oss. Innan själva berättelsen börjar får vi höra att ”The next 27 minutes are going to be an experiment. In order for it to work, we need your close attention”.

Som ”visuellt läskunnig” är det lätt att se referenser till mediahistorien. Inledningen med jordklotet och solen påminner mycket om inledningen i Stanley Kubricks ”2001 – A Space Odyssey”. Sådant vet filmmakare, och de vet att öka publikens sympati genom att anknyta till saker som redan är välkända. Mycket av övertalningstekniken hinner man inte uppfatta på ett medvetet plan. Den verkar på annat sätt. Som när vi till slut skall övertygas om att vi måste göra allt för Kony skall bli världskänd: han måste bli världens mest uppmärksammade krigsförbrytare, säger Russell. Samtidigt visas i bild en fabricerad lista över all världens efterlysta skurkar och som nummer 1 ser vi Konys namn.

Observera: speakern säger inte att Kony verkligen är listad som nummer 1 av någon NGO eller myndighet. Det är bara något som visas visuellt och om filmmakarna skulle anklagas för lögn skulle de kunna försvara sig med att ”det är ju bara en bild”. För det är bara en verbal lögn som räknas som lögn i juridiska sammanhang. Ett annat exempel: stillbilden nedan. ”This is our dream” säger kommentatorn, nämligen infångandet av Kony som nyhet nr 1  på New York Times förstasida. Och se underrubriken på den fiktiva NYT-sidan: ”The World Agrees: Kony is the ’Worst'”. Det här är en detalj som bara flimrar förbi när filmen visas, få lägger märke till den, men den bidrar tillsammans med alla liknande detaljer till att övertyga tittaren.

Hur mäter man vem som är nutidens värste massmördare? Sådana besvärliga frågor ställs inte i retorik, för i retorik (verbal eller visuell) är allt en enkel sak.

länking pågår till intressant.se