Etikettarkiv: Anders Behring Breivik

Breiviks leende, och Jokers

Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Vad vi ser nu är en global traumaterapi där den anklagades ord inte är tillgängliga för oss. Bara korta fragment av vad Breivik sagt når oss via medierna. För ovanlighetens skull blir därför det visuella helt dominerande i skeendet. Bilderna är ju hela tiden där med sitt särskilda språk, skilt från det verbala språket men ändå helt klart ett språk (se föregående post). Kommentarerna och analyserna koncentreras till det visuella – nu senast har det handlat om Breiviks leende. En psykiater som undersökte Breivik redan när han var fyra år (på grund av hans dysfunktionella familj) säger till norska Dagbladet att han minns att samma spända leende fanns redan då. Ytterligare personer har villigt trätt fram och vittnat om att Breivik varit en person som alltid lett. Måste det inte vara något sjukt och konstigt med en människa som ständigt ler? Särskilt när han senare visar sig vara massmördare? Leendet blir ännu ett visuellt tecken som lyfts fram i mediernas retorik som ett indicium på galenskap. Det visuella har en viktig funktion när det gäller att göra oss trygga. Det sedda förknippas med ett särskilt sanningsvärde jämför med information från andra sinnen. ”Det vill jag se innan jag tror det” säger vi, och uttrycker samtidigt omedvetet det fokus på det visuella som har präglat hela den moderna vetenskapens utveckling i Väst sedan renässansen. Vad skulle vi ha vetat om Universum om inte Galilei hade uppfunnit sitt teleskop? Mediernas fokus på Breivik är nu ett skopiskt fokus, vissa skulle till och med säga att hela vår kultur är skopofil (ungefär ”synälskande”).

Den leende psykopaten är förresten ett stående tema i visuell populärkultur. Tänk till exempel på Joker i myten om Batman. När Batman förnyades av Frank Miller i det banbrytande albumet The Dark Knight Returns hade Joker blivit en intern på ett mentalsjukhus, skickligt manipulerande sina läkare, och till slut i frihet igen. Jokers leende är ett tecken på att han dödat de mänskliga känslor han eventuellt en gång haft. Hans leende smittar – när han dödar drabbas hans offer av samma stela leende. Att döma av uppmärksamheten kring Breiviks leende är det nu han som är Joker för oss, och vi förväntas invaggas i trygghet av sinnesläkarnas förklaring: ”Därför ler terroristen”.

länkning pågår till intressant.se

Ondskans ansikte, iscensatt

Breiviks profilbild på facebook

Breiviks profilbild på facebook

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Skådespelet pågår – vi får inte se det men ändå finns det överallt. Skådespelet, rättegången, mediaritualen (se t.ex. Dayan & Katz, ”Media Events: the Live Broadcasting of History”, 1992). De sakliga orden sorlar oupphörligt – vad säger han, hur tänker han, hur gjorde han, vem är han? Och samtidigt alla dessa bilder – Anders Behring Breivik måste just nu vara en av världens mest avbildade personer. Bilderna är en del av den ritual som nu utspelar sig i massmedierna – en ritual i modern form men av urgammalt ursprung eftersom den handlar om att besvärja ondskan. I ritualen bearbetas vårt kollektiva trauma – att vi är medvetna om detta dåd och varken kan fatta dess fulla vidd eller hur någon kan begå en sådan handling. Den är en ritual i den ”globala byn”, som Marshall McLuhan skulle ha sagt. Lika visuell som vilken exorcism som helst.

I bilderna hoppas vi se ondskan, så att vi kan få den visshet som den oöverskådliga massan av fakta inte kan ge oss. Vissheten att det är så här ondskan ser ut. Det ordlösa visuella beviset. ”Det ser man ju att han är galen”. Men Breiviks kyla och kontroll gäckar psykiatrin, och bilderna gäckar oss. Det är inte en person vi ser i dessa bilder, utan flera. Bilderna fångar ett antal roller – soldaten, talaren, martyren, den glade, den triumferande, den galne, o.s.v. Men personligheten (om det finns någon sådan) slipper undan.

Vi har att göra med en man som hela tiden är upptagen av vilken bild han ger av sig själv, och som saknar intresse för annat eller andra. Det är inte en psykos vi ser, utan en narcissistisk personlighetsstörning. Psykiatern Sten Levander påpekar att en sådan störning är omöjlig att behandla om personen tillräckligt länge har isolerat sig i sin privata värld (utan behov av emotionellt eller intellektuellt utbyte med andra). Levander vill ändå kalla Breivik psykotisk – fast ett annat stadium av psykos än det som präglas av hallucinationer och upplöst verklighetsuppfattning.

Den etikett vi sätter på en brottsling är beroende på brottets art och experternas olika tolkningar av etiketternas innebörd. Psykotisk? Schizofren? Narcissist? Tillräknelig? I det här fallet handlar det också uppenbarligen om politiska förväntningar. Traumat är ju nationellt.

Men titta också på de här bilderna! Trots vårt hopp att bilder av en person ska visa oss sanningen om personen, så visar de bara en medierad relation. Med andra ord en relation mellan en persons attityd och fotografens ofta blixtsnabba tolkning av denna attityd.

Fotografen kan vara personen själv, eller styrd av personen själv. På facebook ser vi Breivik sådan han vill att vi ser honom- en sympatisk ung man. Vem kunde ana att denne man är massmördare? Soldaten Breivik är sammanbiten, talaren Breivik ser ut som vilken politiker som helst.

Breivik, galningen (16/4-12)

Breivik, galningen (16/4-12)

Vi ser en representation av Breivik. Men vi ser också en interaktion mellan motiv och fotograf. Det lätta grodperspektivet i ”soldatbilden” förstärker det hotfulla intrycket. ”Galningen” har samma min, men här ser vi istället personen snett uppifrån, ur ett överläge – vi är överlägsna denne galning. Den gråtande Breivik och den skrattade Breivik visas varken ur underlägset eller överlägset perspektiv. Han visas som jämställd, en människa som du och jag.

Det skrämmande, skrev Hanna Arendt, är inte ondskans omänsklighet utan dess banalitet. Den onde kan vara vem som helst.

Länkning pågår till intressant.se