Etikettarkiv: Aftonbladet

Mad men, Mad women, Mad artist

Ur en av 2011 års reklamfilmer för Åbo Akademi. Bildkälla Youtube.

Ur en av 2011 års reklamfilmer för Åbo Akademi. Bildkälla Youtube.

Aftonbladet har rubriker som för tankarna till folkstorm efter den svenska Eurovisionfestivalen – fast folkstormen var kanske begränsad till tidningens egen sajt. (Se också gårdagens inlägg om Yohio och hans stil.) Den som är är intresserad av populärkultur, reklam och särskilt den amerikanska TV-serien Mad Men (om reklambranschen vid Madison Avenue på 1960-talet) bör hålla utkik efter en alldeles färsk bok – Mad Women: The Herstory of Advertising av Christina Knight som själv upplevde den tid som skildras i Mad Men. Hon ska rentav ha varit något av en Peggy Olsen i verkligheten – kvinnan som lyckas som copywriter trots en massiv mansdominans, men som i gengäld måste gömma sitt barn hos släktingar.

Reklam kan vara allt från fånigt trams till poetiska små mästerverk som får åskådaren att stanna upp och reflektera. I tramskategorin räcker det ibland att anlita någon känd person som alla känner till och ingen tar på allvar – till exempel Salvador Dalí och hans berömda mustasch i reklamen för chokladen Lanvin: ”Je suis FOU” (jag är GALEN i) ”du chocolat LANVIN!” Jag tog med mig bland annat den här reklamen till en lektion jag hade på Hanken (Handelshögskolan) här i Åbo för en vecka sedan. Temat var ”visuell retorik” och deltagare var fem studenter med olika bakgrund som har valts ut till årets Projektkurs i filmproduktion – en kurs som hör till internationell marknadsföring och som ska resultera i en reklamfilm för Åbo Akademi. Det blev en intressant diskussion. Gruppen har redan kommit igång bra med det estetiska och praktiska. Jag hoppas att jag kan hjälpa dem att tydligare se vad det är för typ av kulturellt fält de träder in i när de gör filmen – vad de kan förvänta sig. Jag föreslog att genren reklam- och informationsfilmer för universitet egentligen är en omöjlig genre eftersom den ska kombinera två fenomen som historikt är åtskilda: 1) information om statliga inrättningar, 2) kommersiell marknadsföring.

Den här konflikten märks väldigt tydligt när man tittar på de flesta av de ”reklamfilmer” (eller, som handelsstudenterna lärde mig, ”representationsfilmer”) som görs för universitet. Oförmågan att lösa den förklarar varför de oftast är misslyckade. Här på ÅA kan vi nog med viss skadeglädje konstatera att vår finskspråkiga granne Turun Yliopisto har presterat ett av de värsta exemplen – Turun Yliopisto, The Campus That Never Sleeps. En film som som vill säga, visa och illustrera så mycket under så lång tid (10 minuter) att resultatet blir noll. Det finns ingen genomgående idé som förklarar vad alla dessa insmickrande bilder och citat har med varandra att göra. Man har till och med gjort det typiska nybörjarfelet att lägga ljusa textinslag på ljus bakgrund. Filmen är inte informativ, för den ger nästan inga fakta alls om Turun Yliopisto. Och den är inte bra som marknadsföring heller – den är alldeles för lång och alldeles för poänglös.

En bra reklamfilm ska förmodligen ha en berättelse och gärna en överraskande vändning. En vändning som bryter mot de förväntningar vi har om olika skeenden – och här kommer den visuella retoriken in. Den mest förenklade definitionen av retorik är att den innebär ett brott mot normer och förväntningar. Både visuell och verbal retorik kan göra detta i en förtätad form som kan ha poetiska och symboliska dimensioner. Jag tycker att de två ÅA-filmer som den förra projektkursen gjorde år 2011 är bra exempel på detta. De fyra studenterna bakom filmen har gjort ett tydligt val – reklamfilmens format och inte informationsfilmens. Samtidigt har de löst problemet hur man i det formatet kan referera till en verksamhet som inte är kommersiell. En inrättning som grundar sig på vetenskap och kritik.

Den galne konstnären är väl inte den bästa associationen i sammanhanget. Men det lilla barnet och dess nyfikenhet på världen är en klassisk sinnebild för vad ett universitet står för. Den ena ÅA-filmen, med barnet, är ett utsökt litet ljud- och bildpoem som samtidigt mynnar ut i en tydlig slogan: ”Tänk utanför ramarna – Strunta i ramarna!” Filmen är en liten berättelse med en överraskande vändning där barnet hittar en egen lösning på ett både konkret och intellektuellt problem.

Länkning pågår till http://intressant.se

Vilks föreläsning

Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Här är bilden som Lars Vilks kanske inte borde ha ställt upp på. Han är tillsammans med organisationen SION:s president Pamela Galler, egyptiern Ashraf Ramelah som företräder en organisation för koptiska kristna, samt Robert Spencer som är vicepresident i SION. Vilks har just hållit sin föreläsning på SION:s kongress den 11/9:

Lars Vilks, SION lecture (30 min)

Som för det mesta när Lars Vilks framträder håller han en intelligent och humoristisk föreläsning, han är en mycket bra talare. Han är noga med att hålla sin vanliga distans som kontnär, framhåller att han som konstnär inte tar politisk ställning utan att hans uppgift är att ”distansera” (”I work with … distancing things”). Hans sammanfattning av hela historien med rondellhunden och dödshoten går ut på att det hela från början var tänkt att vara ett experiment inom konstvärlden. År 2007, säger han, verkade det som om allt var möjligt och tillåtet i konstvärlden, men med den lilla symboliska handlingen att rita och visa Muhammed som rondellhund fick han den illusionen att spricka. Islam visade sig höra till kontroversiella ämnen som inte kan behandlas hur som helst.

Efter den stora uppståndelsen före framträdandet har medierna visat väldigt svagt intresse för själva talet – Lars Vilks säger ingenting uppseendeväckande och är som sagt noga med att inte säga något som kan uppfattas som ett tydligt ställningstagande (till skillnad från meddelandet till Pamela Geller några dagar innan). Publiken skrattar, särskilt när skämten underförstått handlar om islamister som en oupplyst massa (de kan inte stava till ”Lars”, känner inte till konstvärlden, o.s.v.). De få mediakommentarer som har kommit handlar om det – Utskälld Vilks blev narr i New York skriver t.ex. Aftonbladet.

Den kritiken är lika förutsägbar som Vilks föredrag, för uppenbarligen är Vilks nöjd med att vara narr. Man kan försöka förstå Vilks mänskligt och psykologiskt, hur en person som lever under konstant dödshot och lever med livvakter dygnet runt måste använda humor och ironi för att överleva. Men också att det inte är möjligt att leva i en sådan situation utan att förr eller senare söka gemenskap med dem som är hotade och utpekade av samma grupper som en själv. Nu är Vilks fast i denna motsägelse eftersom gemenskapen (se bilden) inte kan bli fullständig utan att han tappar den ironiska distansen och upphör att vara konstnär. Vissa skulle säga att detta redan har skett.

länkning pågår till intressant.se

Lars Vilks och SION, idag 11 september

SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

Idag befinner sig Skandinaviens i särklass mest kände doktor i konstvetenskap, Lars Vilks, i New York på den ”islamkritiska” organisationen SION’s kongress. Datumet är förstås djupt symboliskt – 11/9. Bakom det program som nedtonat brukar kallas ”islamkritiskt” finns en krets människor med sympatier långt ut på yttersta högerkanten, en helt öppen anslutning till sionismen som ideologi (se ordföranden Pamela Gellers bloggtexter) och uppfattningen att media i såväl USA som Europa förtiger vad man kallar ”sanningen” om islam och muslimer. Läser man SIONs skrifter och program blir det tydligt att organisationen inte bara är ”islamkritisk” utan entydigt fientlig mot hela den muslimska kulturen och tankevärlden. Muslimska civilisationer och stater beskrivs som mindervärdiga, muslimska bidrag till kultur och vetenskap förnekas och vi uppmanas att alla delta i kampen mot vad organisationen beskriver som ”islams strävan mot världsherravälde”. För den som vill titta närmare på SIONs världbild är Pamela Gellers blogg den kanske bästa källan:

Pamela Gellers blogg

Efter att Lars Vilks accepterade SIONs inbjudan till dagens kongress har något märkligt hänt. Det fortgående ”konstverk” som från början handlade om det fantastiska och inspirerande bygget Nimis i sydsverige, och en stimulerande debatt om vad konst är (se tidigare inlägg här om Vilks), har övergått till att bli ett tydligt politiskt ställningstagande. Och inte vilket ställningstagande som helst. Alltsedan teckningen ”Muhammed som rondellhund” har Vilks fått stark support från nationalistiska och islamfientliga krafter i Sverige och Danmark. I sina uttalanden har Vilks också gradvis alltmera närmat sig dessa krafter, använt sig av deras kanaler för att sprida sin konst och deltagit i arrangemang i deras regi. Hela tiden har han dock försäkrat att han deltar ”som konstnär” utan att ta ställning politiskt. Detta förändrades på några minuter onsdagen den 5 september då Vilks skickade ett offentligt epostmeddelande till Geller där han försäkrar att ”SION is firmly against all forms of racism and religious supremacism. I also strongly support SION’s important critique of political islam.”

Leslie Ragans originalaffish

Leslie Ragans originalaffish

Anledningen till meddelandet ska ha varit att Geller blivit irriterad när Vilks i svensk TV sagt att han inte gör någon skillnad mellan olika organisationer som vill bjuda in honom – ”jag skulle tacka ja till Ku Klux Klan” (Aftonbladets chatt, 30 augusti 2012). Torsten Kälvemarks analys att Lars Vilks ”gjort en pudel” och tvingats bekänna sin lojalitet (för att inte gå miste om framträdandet och publiciteten?) verkar trolig. Kälvemarks kommentar finns här. Detta försätter Vilks i en omöjlig situation. Men också vissa svenska konstnärer och kritiker måste anses vara komprometterade av affären. Särskilt Marianne Lindberg-De Geer och andra som i somras hoppade av en utställning på museet Jamtli för att Vilks portats från museet efter att hans medverkan hos SION blivit känd. Den senaste intervjun med Vilks i svensk media skedde i Dagens Nyheter, länk här. Se också Aftonbladets ledare i förrgår: ”Lars Vilks, nu spårar han ur”.

Var och en måste förstås ta ställning i frågan. Det är viktigt att framhålla att vi som representanter för ett universitet inte får driva privata kampanjer varken för eller emot någon person eller någon organisation. Det känns ändå naturligt att ta upp ämnet här på bloggen och jag kan motivera den tid jag ägnat frågan, ifall det skulle ifrågasättas. Att en akademiker och respekterad skribent och konstnär som Vilks nu gör just det som anses strida mot intellektuell och konstnärlig integritet – entydigt ställningstagande för en ideologi – bör rimligtvis tas upp till debatt vid universiteten. Särskilt intressant blir frågan för ämnena filosofi/estetik och konstvetenskap eftersom Vilks agerande väcker frågan hur långt en konstnär kan gå med hänvisning till att den gör ”konst”. Inom konstvärlden ses konstens autonomi som okränkbar, men är konstens speciella ställning (som en autonom sektor i samhället) automatiskt ett skydd mot alla sorters komprometterande allianser?

Ämnet Visuella studier fokuserar som vanligt på det visuella – i det här fallet affischen som SION spridit inför kongressen. Som ni kan se (klicka på bilderna om  ni vill ha dem större) har man tagit en av II världskrigets mest kända amerikanska propagandaaffischer och ändrat några detaljer. I originalet (höger) ser ni Sovjets flagga. Den är förstås borta. Istället har man satt dit Israels. Dessutom har man lagt till fanorna för sina regionala organisationer – SIOA (Stop Islamization of America) och SIOE (Stop Islamization of Europe). Panamas flagga (blå, röd och vit med två stjärnor) har också tagits bort (landet är väl för litet) och ersatts med Kanadas. Parollen ”The united nations fight for freedom” har man dock behållit – kampen mot islam jämställs alltså med kampen mot Hitler och Mussolini. Ett intressant exempel på vad som i konstvärlden skulle kallas appropriering – att ta något och använda det för egna syften.

Länkning pågår till intressant.se

Blondinbella, självskada och veckans projekt

Bella

Bella

Sternudd

Sternudd

Blondinbella är en av de största succeerna i den svenska bloggvärlden – bloggen hör till de som turas om att vara de mest besökta. Det är mycket litet text och väldigt stora bilder och annonser. Personen bakom bloggen heter Isabella Löwengrip och hennes bloggande är numera en ganska stor affärsverksamhet. Hon har också startat en tidskrift. Där gjorde hon nyligen ett ”utvik” på omslaget för att (som  hon själv förklarade det) ge unga tjejer ett annat ideal än det trådsmala. Det här har nu blivit den senaste feministiska debatten i Sverige. I Aftonbladet uttalar sig Linda Skugge och dömer ut Löwengrip som spekulativ hycklare – bilderna visar inte alls en kropp ”som den är”, de visar bara det vanliga exploaterande idealet. ”Hur ska kvinnor bli peppade av Isabellas porriga bakdel” frågar Skugge retoriskt.

Jag skummar debatten samtidigt som jag läser (åter igen) forskaren Hans T Sternudds texter om unga självskadare och de bilder de lägger ut på nätet. Sternudd kommer hit till oss i Åbo idag och håller en föreläsning om sin forskning imorgon. Mellan Sternudds forskning och Bellas utvik är vägen förstås lång, men debatten har en aspekt som jag tror har mycket med självskadeproblemet att göra. Det är intressant hur man i diskussioner om ungdomars självdestruktiva handlingar alltid pekar på osunda kroppsideal som orsak och samtidigt refererar till ”normala” kroppar som om det vore självklart vad ”normalt” är för något. Uppenbarligen utgår Bella (dvs. företaget Bella) från att hennes kropp är normal och att bilderna visar hur normal den är. Linda Skugge kan däremot se att Bella (personen/konceptet) bara bidrar till stereotypa ideal. En av Sternudds teser är att självskadandet också (men inte bara och inte alltid) kan ses som ett motstånd mot sådana ideal. Istället för att se självdestruktionen som bara något primitivt och aggressivt kan man se den som ett sätt att skapa ett skydd mot en omvärld som upplevs som meningslös och falsk. Om det är Blondinbella och hennes gelikar som präglar unga människors idéer om vad ett normalt liv (helt inriktat på konsumtion) och ett normalt utseende är, så är det inte konstigt att det är många som föredrar det destruktiva.

Hans T Sternudd föreläser hos oss (hus Arken, Åbo Akademi) imorgon klockan 10-12 i auditoriet Helikon. Rubriken är Skärandets diskurs – meningsproduktion och kontroll -bilder av självskada på Internet.

Länkning pågår till intressant.se

Martyren Whitney

Så är ännu en IKON död och mediernas uppmärksamhet riktas i någon vecka mot henne – Whitney Houston. Dödsorsaken är nu klar skriver t.ex. Aftonbladet – stjärnan hade vatten i lungorna men dog inte av det utan av en kombination av alkohol och lugnande medel. Hennes psykiska och fysiska hälsa har länge varit ”hot stuff” i skvallervärlden. Ikonernas och idolernas liv och död är också i högsta grad ett ämne för Visuella studier. För det handlar om bilder. De flesta av oss har aldrig träffat Whitney. För oss existerar hon som bild, alltså som IKON. Eller som sin image – att annat ord för bild. Miljoner människor världen över har dyrkat bilden av Whitney och följt minsta lilla händelse i hennes liv. Här är tre ikoner:

Bilden till höger är en ikon i ordets historiska betydelse – en bild målad enligt strikta regler (oftast med äggtempera på ett underlag av trä) som avbildning av ett helgon eller någon annan helig person. Det är ingen överdrift att säga vår tids kändisikoner i stor utsträckning har övertagit de roller och funktioner som helgonen en gång hade i samhället. Helgonen dyrkades för sin fromhet och asketism – för att de avstod från allt som vanliga människor inte kunde låta bli. Många helgonberättelser slutar med att helgonet ger sitt liv för sin tro. Personer som Whitney och Marilyn blir också hjältar genom lidandet – fast de lider förstås på ett helt annat sätt än helgonen. Genom sina sammanbrott och rehabiliteringar lider kändisen för ”oss”. Hon gör det som vi själva inte vill göra. Vi dyrkar hennes ”image”. En ”image” som på något sätt alltid består, hur anorektisk eller nerdrogad kändisen än ser ut på paparazzibilderna. Det är ju som idealbilden på skivomslagen vi vill minnas henne, inte som vraket som vacklar in i en taxi några dagar innan hon ska dö ensam i sitt badkar.

Whitneys och alla de andra ikonernas död väcker viktiga frågor. Frågor om bild och självbild. Hur påverkar det en människa att ständigt behöva jämföra sig med sin egen IMAGE? Börjar hon till slut förväxla sig själv med imagen, idealbilden? Identitetsproblem är en vanlig förklaring till att det går som det går för många kändisar. Men fansen då – har de på liknande sätt problem att skilja sin egen identitet från en idealbild som de aldrig kan leva upp till? Det här är en av de viktigaste frågorna i forskning och barn och ungdomar idag. Den handlar om självbild och kroppsbild (”body image”). Självbild och kroppsbild är mentala bilder – bilder som varje person har av sig själv, i sig själv. Alltså ett mycket mer svårutforskat fenomen än optiska bilder på papper eller skärm.

(Länking pågår till intressant.se och twingy.com)