Etikettarkiv: självskada

Vad är visuell analys? (3)

Bild insamlad till databas "Body Modification"

Bild insamlad till databas "Body Modification"

Igår nämnde jag skillnaden mellan direkt och indirekt analys – men vad skiljer en direkt analys från vilken snabb, vardaglig beskrivning som helst? Och går det verkligen inte att skilja mellan beskrivning och analys? Vad är det i så fall för mening med att använda ordet ”analys” alls?

Svaret är att bara en snabb beskrivning inte är en analys, men att analysen börjar med att man gör ett stort antal sådana beskrivningar. Målet kan vara att skapa en taxonomi för klassifikation av ett stort bildmaterial, men analysen kan också gå ut på att analysera hur vissa grupper av människor (till exempel olika åldersgrupper) beskriver bilder. Därför är det i ämnen som etnologi och sociologi man har använt sig mest av direkt analys av bilder.

En typisk situation är den där en etnolog har ett antal bilder som föreställer livet i en by för många decennier sedan. Det finns fortfarande några få personer i livet som minns människor och byggnader som fanns då. De intervjuas genom att de får se bilderna, och de spontana minnen som bilderna väcker spelas in och skrivs ner. Inom antopologi/etnologi finns det en särskild term för detta: ”photo elicitation”.

Men den allra största andelen av direkt visuell analys är idag så spridd att vi knappast längre lägger märke till den – nämligen ”taggning” av digitala bilder. Att ”tagga” innebär idag oftast att du öppnar bildens metadata (i Windows högerklick, sedan ”properties”, sedan ”details” och ”tags”). Orden du sedan skriver in för att beskriva bilden gör att den kommer upp i sökningar på de orden i bildprogram som Picasa, på Internet eller i en databas. Bilden på ”dödskallemannen” är till exempel taggad med termerna:

ansikte; extrem; färg; högkontrast; man; omättad; opersonlig; piercing; polykulturell; ring; stav; tatuering,

samt webbadressen där bilden hittades: http://my.opera.com/Zaphira/albums/show.dml?id=673992

Bilden ingår i en insamling och taggning av över 1500 bilder som fotografen Eddie Svärd (se flickr) gjorde på uppdrag av mig tidigare i år. Syftet var dels att få en första överblick över det visuellt (och etnologiskt) intressanta fenomenet BM (body modification), dels att pröva hur en mer systematisk taggning kan gå till. En mer utförlig beskrivning från den 25 maj finns här. För att göra bilderna sökbara utifrån vissa specifika frågeställningar hade jag i förväg definierat en lista av standardtermer och ordnat dem enligt vad vi kan kalla EBB-taxonomin (Eakins, Briggs & Burford, ”Image Retrieval Interface” 2004). Den här taxonomin använder vi också i kursen ”Visuell analys”.

Taxonomin har nio nivåer som enligt Eakins/Briggs/Burford motsvarar de statistiskt vanligaste kategorierna i folks spontana beskrivningar av bilder. Tre nivåer handlar om ”Perceptionsdata” (som färg), ”Basgeometri” (som komposition) och ”Rumslighet” (eller Visual Extension.) Exempelbilden har tre taggar från perceptionsnivån: färg, omättad och högkontrast. Den fjärde nivån handlar om det ”semantiska” innehåll vi ser direkt, som man, ansikte, tatuering, ring, stav. Följande fyra nivåer handlar mest om det vi inte ser direkt i bilden utan  ”abstraherar” ur olika kunskaper och känslor. Det rör sig om ”kontextuell abstraktion”(inomhus, hem), ”kulturell abstraktion”(piercing, polykulturell), ”emotionell abstraktion” (opersonlig, extrem) och ”teknisk abstraktion” (ring, stav: vilken metall?). (Jag ser att ”stav” nog är fel term. Personen har snarare piggar som opererats in vid näsroten – se bilden.) Den nionde nivån, slutligen, är ”metadata” – alltså det som aldrig kan vara synligt i en ren bild, till exempel uppgifter om datum och webbadress.

För att få en begreppslig bild av fenomenet BM förberedde jag också ett ”system network”. Det är en typ av diagram som kan användas för att åskådliggöra komplexa begrepp. Här blev diagrammet en utgångspunkt för den visuella sorteringen och analysen, eftersom det visar vad jag som både professionell (i visuell analys) och amatör (i någon sorts ”etnologi”) förväntar mig att vi ska hitta därute. Jag antog att BM kan delas in i ”mönstrad hud”, ”piercing”, ”implantat och kirurgi” samt ”självskada”. De tre första kategorierna uppfattas som hedonistiska och bejakande medan den fjärde är destruktiv. De destruktiva innebörderna kan beskrivas som ”dysmorfi” (faktisk eller inbillad fysisk brist) och ”dysfori” (motsatsen till eufori). Diagrammet ser ut så här:

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Jag har naturligtvis argument för varje nivå i schemat – särskilt de som kan verka underliga. Det är en brist att jag fortfarande inte har fått någon respons på indelningen. Efter mycket tvekan och ändringar bestämde jag mig för att tatueringen kan delas in i underkategorierna ”old school” och ”polykulturell” med argumentet att istort sett allting idag är polykultur bortsett från en medveten renodling av äldre bildtraditioner, t.ex. gamla sjömanstatueringar och annan ”old school”.

Den ovanliga ansiktstatueringen i bildexemplet kan t.ex. återfinnas i gängkultur i Mexiko, men dödskallemotivet går också tillbaka på pre-columbiansk dödskult. Resultatet är polykultur som kan upprepas var som helst i världen av någon annan person som identifierar sig så starkt med dödens symbol att han vill bli ett med den, outplånligt och oåterkalleligt.

Detta är något som kan intressera en etnolog eller en religionsforskare, medan jag som bildforskare är mer intresserad av själva bilderna som iscensättningar av personernas identitet och känslor.  Här blir det viktigt med frågor som ”vilken vinkel är bilden tagen ur?”, ”är det en närbild eller en distanserad bild?”, ”är den personlig eller opersonlig?”, ”hur bidrar kontrast och färger till stämningen?” Det kan finnas intressanta mönster i hur olika grupper väljer att utforma sina bilder.

För att kunna säga något trovärdigt om detta räcker det inte med att titta på bara några få bilder – det behövs tusentals. Taxonomier och scheman hjälper oss att få en första överblick och att hitta det som är intressant att studera. Om studenter är intresserade skulle det kanske kunna bli några kandidatuppsatser med utgångspunkt i materialet. Som sagt skulle såväl religionsvetare och etnologer/folklorister som konst/bildvetare kunna hitta aspekter att studera.

länkning pågår till intressant.se

Sternudd på radio om självskada

I dagens Kulturtimmen på svenskspråkiga YLE finns en radiointervju som gjordes med Hans T. Sternudd när han föreläste om bilder av självskada här hos oss. Intervjun finns nu tillgänglig här (hela Kulturtimmen, bara från Finland) och här (förkortat klipp, även från Sverige). I intervjun (med Sebastian Bergholm) tar Hans upp det viktigaste av det som han sade under föreläsningen och gör referenser till emo-förebilder som Amy Winehouse och Nine Inch Nails.

Emo och Goth hör till de ungdomskulturer som mest har förknippats med självskadebettende. När man söker på Nätet kan man ibland nästan få intrycket att Emo = SI (Self Injury). Emo står förstås för ”emotional” och den mörka musiken och klädstilen är en viktig del av identiteten. Vad som skiljer t.ex. Emo från Goth kan vara svårt att greppa för en utomstående – det kan röra sig om saker som klädkoder och vilka band man lyssnar på. Det är tydligt att Sternudd inte beskriver dessa fenomen som bara något han ser på distans, som forskare. Hans bakgrund i alternativkultur gör att han har haft direkt kontakt med många av kulturformerna, och därför har forskare som han en viktig uppgift att fylla i Visuella studier.

De flesta ungdomar som känner att världen är obegriplig och att den egna smärtan är outhärdig går inte ut med ett vapen och skjuter på jämnåriga. Men det händer, alltför ofta. Alldeles nyss hade vi en ny finsk skolskjutning, dramat i hyvinge. Fram till idag erbjuder Röda Korset och Rädda barnen en hjälptelefon för dem som behöver tala om upplevelsen, rapporterar YLE. Händelsen har redan startat en ny debatt om den ovanligt liberala finländska vapenlagstiftningen. De ungdomar vars instängda desperation tar sig sådana här uttryck skapar stora rubriker, de som istället vänder ilskan mot sig själva gör det däremot i tysthet. Men båda sakerna är lika viktiga att förstå och förebygga ifall inte det här samhället ska förvandlas till en mardröm.

Länkning pågår till intressant.se

Blondinbella, självskada och veckans projekt

Bella

Bella

Sternudd

Sternudd

Blondinbella är en av de största succeerna i den svenska bloggvärlden – bloggen hör till de som turas om att vara de mest besökta. Det är mycket litet text och väldigt stora bilder och annonser. Personen bakom bloggen heter Isabella Löwengrip och hennes bloggande är numera en ganska stor affärsverksamhet. Hon har också startat en tidskrift. Där gjorde hon nyligen ett ”utvik” på omslaget för att (som  hon själv förklarade det) ge unga tjejer ett annat ideal än det trådsmala. Det här har nu blivit den senaste feministiska debatten i Sverige. I Aftonbladet uttalar sig Linda Skugge och dömer ut Löwengrip som spekulativ hycklare – bilderna visar inte alls en kropp ”som den är”, de visar bara det vanliga exploaterande idealet. ”Hur ska kvinnor bli peppade av Isabellas porriga bakdel” frågar Skugge retoriskt.

Jag skummar debatten samtidigt som jag läser (åter igen) forskaren Hans T Sternudds texter om unga självskadare och de bilder de lägger ut på nätet. Sternudd kommer hit till oss i Åbo idag och håller en föreläsning om sin forskning imorgon. Mellan Sternudds forskning och Bellas utvik är vägen förstås lång, men debatten har en aspekt som jag tror har mycket med självskadeproblemet att göra. Det är intressant hur man i diskussioner om ungdomars självdestruktiva handlingar alltid pekar på osunda kroppsideal som orsak och samtidigt refererar till ”normala” kroppar som om det vore självklart vad ”normalt” är för något. Uppenbarligen utgår Bella (dvs. företaget Bella) från att hennes kropp är normal och att bilderna visar hur normal den är. Linda Skugge kan däremot se att Bella (personen/konceptet) bara bidrar till stereotypa ideal. En av Sternudds teser är att självskadandet också (men inte bara och inte alltid) kan ses som ett motstånd mot sådana ideal. Istället för att se självdestruktionen som bara något primitivt och aggressivt kan man se den som ett sätt att skapa ett skydd mot en omvärld som upplevs som meningslös och falsk. Om det är Blondinbella och hennes gelikar som präglar unga människors idéer om vad ett normalt liv (helt inriktat på konsumtion) och ett normalt utseende är, så är det inte konstigt att det är många som föredrar det destruktiva.

Hans T Sternudd föreläser hos oss (hus Arken, Åbo Akademi) imorgon klockan 10-12 i auditoriet Helikon. Rubriken är Skärandets diskurs – meningsproduktion och kontroll -bilder av självskada på Internet.

Länkning pågår till intressant.se