Etikettarkiv: Will Eisner

Some words on the “simplicity” of comics

This text was first written in Swedish as an introduction to this recent article in the Finland-Swedish cultural review Ny Tid (for those of you who read Swedish), but it came to grow into almost an article of its own. I have here translated it into English as a preparation for the first lecture in the course “Comics” which I will give next Friday.

McCloud showing his definition of "comics" in his own comic "Understanding Comics" (1993)

McCloud showing his definition of "comics" in his own comic "Understanding Comics" (1993)

For a long time picture stories or comics were regarded as an entertainment for children and the illiterate – as bad pictures and stupid words, printed on cheap paper. The American regulation of content in comics – established in the 1950ies by The Comics Code Authority – had parallels in European countries too. The idea that within less than half a century comics would be recognized as an art and subject to learned academic analyses would at that time have seemed ridiculous to most serious intellectuals. One may compare this Western “comico-phobia” with a culture such as the Japanese, traditionally characterized by a quite different attitude towards the interaction between images and words.

It is not just so that some written characters in Japanese – those called kanji – have their origin in pictorial signs. It is also a fact that the Japanese painter and author – in the role of poet, chronicler or reporter – used to be united in the very same person. Pictures and words were indeed written on the same sheet or roll and with the same tools – it was a matter of written pictures and painted words. We know that there was a marked difference between the meditative ink painting of the educated classes and the more casual woodblock prints in colour – called Ukiyo-e (“floating world”) that were disseminated widely and cheaply for the main audience. But later, when the Western idea of a literary genre and academic subject called Art History was introduced in the East, popular woodcut artists like Hokusai and Hiroshige were the ones who were hailed for representing something uniquely Japanese. Today their pictures are often considered to be the origin of manga comics and anime. Indeed, Manga (sketches) was the title of a famous series of drawings of everyday life by Hokusai.

A spread from Hokusai's "Manga". Similar multi-panel renderings of the same scene can be found in many comics today.

A spread from Hokusai's "Manga". Similar multi-panel renderings of the same scene can be found in many comics today.

In the East as well as the West comics is today a major and expanding medium with a lot of genres and sub genres – children’s comics, teenage comics, adult comics, Fantasy comics, Zombie comics, Apocalyptic comics, Experimental comics, etc. Comics research is beginning to develop into a separate academic field with concepts and theories primarily drawn from Comparative literature, Communication studies and Sociology. It is however a field in which the practitioners still tamper with the legitimacy and identity of their role. Most scholars in the field are themselves fans, and this creates a risk of hagiography with a lack of critical distance – people paying homage to their favorite artist without posing important theoretical questions.

All new fields are initially created by enthusiasts who are often amateurs and not part of academic networks. It is significant that the first really influential (i.e. Anglophone) theories of how comics work on the visual level were written by individuals who were themselves distinguished comics artist, but certainly not scholars. The individuals I have in mind are Will Eisner and Scott McCloud. Will Eisner (creator of The Spirit) drew and wrote his theory Comics and Sequential Art that was first published in 1985. Scott McCloud (the Zot! Superhero series) is a fan of Eisner and expanded the definition of comics as “sequential art” in his 1993 Understanding Comics: The Invisible Art. McClouds work is something as decidedly un-academic as a theory of comics done as a comic book. I won’t say that there is anything wrong in that – his form of presentation is innovative and pedagogical. But in McClouds theory there are numerous strange claims that show that his intuitive method has certain limitations. For example, he seems quite convinced that the unique thing about comics is that they put forward a certain type of words and images – i.e. simple words and simple images.

Detail of the famous "K4151" Mayan vase with a "comic" of a hunter shooting a bird in the neck, capturing the backward movement of the bird when it dies.

Detail of the famous "K4151" Mayan vase with a "comic" of a hunter shooting a bird in the neck, capturing the backward movement of the bird when it dies.

Already in Old Egypt or in the pre-Columbian Maya culture in Mexico there were predecessors to our own Comics, McCloud claims. In these old image cultures, human characters in pictures were not depictions of individuals, but rather signs for more abstract human types (such as slaves, warriors, princes, women). On the other hand, the written characters in manuscripts and reliefs had kept their old traits as image signs, or pictograms. In other words, pictures were abstract whilst writing was concrete. Starting with the 15th Century renaissance in Europe, things however changed dramatically. The pictures developed into wordless tabulae (framed paintings) depicting specific characters and things in a detailed, extremely concrete way. Words, on the other hand, were subordinated to abstract ideological discourses in novels and academic theses. The concrete pictures no longer needed many words, and the abstract texts were to an increasing extent printed without any pictures. The great wave of comics during the 20th Century seems however to be regarded by McCloud as a return to a more healthy way of communication, and he explicitly advocates the late Marshall McLuhan’s idea that “Gutenbergian” print culture is falling apart and giving way to images and electronic media. The typical comic, according to McCloud, again exemplifies an abstract and simplified picture in unity with brief words that either repeats or adds to the pictorial information.

However, when postulating this double simplicity as a general rule, McCloud has to ignore that it is definitely not to be found in all kinds of comics. There are comics in which pictures are highly naturalistic or even based on photographs (as in John J. Muth’s work) – which is something that McCloud indeed points out himself by means of a diagram at pages 52-53 in Understanding Comics. There are European experimental adult comics that can be really demanding in terms of the ability of reading large amounts of text – as for example Alan Moore’s and Bill Sienkiewiscz’ documentary album about the Contras scandal (Brought to Light, 1988). Furthermore, there are of course comics that don’t contain any kind of written replies or comments whatsoever – which is a somewhat trivial fact, but one which McCloud could have paid more attention to. He seems to take for granted that the defining characteristic of comics is the interaction between word and image. (There are also examples of comics with no pictorial images.)

Shrimps. Detail of a painting by the Chinese master Qi Baishi (1864-1957).

Shrimps. Detail of a painting by the Chinese master Qi Baishi (1864-1957).

If we look towards the East again, the animals and humans of traditional ink painting are definitely no abstract pictorial signs in the manner of Mickey Mouse or pre-Columbian writing systems. With just a few strokes and blotches of ink a skilled painter can create a picture that gives the impression of being more detailed than the result of several hours of trite work by an amateur, copying hairs and wrinkles. Neither would the content of a poem or a chronicle automatically be more concrete just because it is accompanied by a picture or written with ideographic signs such as kanji. As far as I have understood, not being a Sinologue, the meaning of every kanji is dependent on the associations that the general reader would make in connection to its basic reference. These associations can be highly abstract. It therefore seems that McCloud’s arguments are dependent on a European and an Anglo-American context, but as soon as they are tested against other cultural traditions they start to fall apart. His theory seems to be culturally myopic – indeed Eurocentric. The absence of dominating Western strategies for organizing space, picture and text is wrongly called “simplicity”.

länkning pågår till

Att läsa serier

Har just för medverkan i NNCoRe (Nordic Network for Comics Research) läst The System of Comics av den belgiske forskaren Thierry Groensteen. Denna engelska översättning är från 2007. Tecknade serier (cartoons, comics, bande dessinée) kan man knappast forska om utan att samtidigt vara entusiast, eftersom serier fortfarande är något som behandlas nedlåtande i många sammanhang. Men det har nu gått lång tid sedan serier sågs som ett av de stora hoten mot ungdomens moral och läskunnighet – det som i svenska sammanhang kallades för ”serieeländet” på 50-talet. Idag spänner seriemediet från det mest populära till det mest experimentella – från Kalle Anka till serier som bryter mot de flesta etablerade ”regler” för serier. Sedan länge finns det tre stora seriekulturer – den engelskspråkiga, den franskspråkiga och den japanska. Det är i franskspråkiga länder som serier har högst status och där störst resurser har satsats på att uppmuntra innovativa serier. Därför är det ingen tillfällighet att också några av de mest seriösa serieforskarna är franskspråkiga. Thierry Groensteen hör till dem. Han har under decennier undervisat i serier och fördjupat sig i det som han kallar seriens system.

Detalj av teckning av Moebius (Jean Giraud) som avled den 10 mars i år, den främste tecknaren inom fransk Science Fiction-genre. Jean Giraud in memoriam (1938-2012).

Detalj av teckning av Moebius (Jean Giraud) som avled den 10 mars i år, den främste tecknaren inom fransk Science Fiction-genre. Jean Giraud in memoriam (1938-2012).

Vad är då seriens system? Man skulle kanske kunna tro att det som Groensteen är ute efter är en uppsättning regler som serietecknare bör följa, men så är det inte. Snarare motsatsen. Groensteen följer en semiotisk linje i analysen, och i semiotik och lingvistik är ett system en uppsättning valmöjligheter tillgängliga i ett språk. Motsatsen till ett system är en process. En mening, t.ex. ”Jag åkte till Stockholm”, är en process (i semiotisk mening) och systemet är de alternativ jag kan välja för varje del i processen. Istället för ”åkte” kan jag t.ex. välja ”gick”, ”sprang”, ”kröp” o.s.v. Vill man nu beskriva seriens system, hur serier i allmänhet är uppbyggda, så kan det se ut som en omöjlig uppgift. Serier finns ju i ett oöverskådligt antal format, genrer och stilar – varje tecknare verkar ha sina egna regler, hur ska man då kunna hitta några gemensamma regler? Men det behöver som sagt inte handla om att hitta regler, utan snarare att beskriva mediets begränsningar. Förhållandet mellan det som är möjligt och det som är omöjligt att göra är seriernas system. Att undersöka systemet är att förstå den tecknade serien som medium (ett medium med många olika genrer och separata subkulturer).

Nu är inte Groensteen direkt den mest kände serieteoretikern för en större publik. Semiotik är svårt och Groensteen riktar sig till folk som har åtminstone vissa baskunskaper om begreppen. Men vi kan räkna med att hans bok på sikt kommer att få stort inflytande och att översättarna Bart Beaty och Nick Nguyen har gjort en viktig insats när originalet Système de la bande dessinée (1999) blivit tillgängligt också på engelska. Groensteen representerar nämligen ett helt annat tillvägagångssätt än de hittills mest populära skribenterna. Och de mest populära skribenterna – vilka är de? Man måste nämna Will Eisner (skaparen av serien The Spirit) och Scott McCloud. Den senare publicerade år 1994 sin första utgåva av Understanding Comics – en serieteori i form av ett seriealbum. McCloud representerar mainstreamuppfattningen om hur serier fungerar och hur de ska analyseras. Men hans teori innehåller många underligheter och förenklingar.

McCloud tar till exempel för givet att det som gör serien till ett unikt medium (och inte bara en mix av andra medier) är relationen mellan ord och bild. Redan på en av de första sidorna i The System of Comics påpekar Groensteen att detta är absurt. För det första finns det många andra kommunikationsformer som kombinerar ord och bild – men viktigare är att en serie kan klara sig utmärkt utan ord och att många serier är fullt begripliga även om man tar bort orden.

Krazy Kat, söndagssida den 25 oktober 1936.

Krazy Kat, söndagssida den 25 oktober 1936.

Här ser ni till exempel ett avsnitt av George Herrimans absurdistiska och medvetet felstavade klassiker Krazy Kat om katten Krazy, musen Ignatz och kommissarie Pupp. Visst begriper ni historien och poängen även utan replikerna? Ni ska knappast behöva anstränga er för att läsa replikerna i min suddiga återgivning. Det finns för den delen också enstaka exempel på fullt fungerande serier utan bilder.

Skulle man utgå ifrån att det är relationen ord/bild som är grundläggande för serien som system, så skulle man förstås börja med varje enskild serieruta och jämföra hur samspelet mellan ord och bild driver berättelsen framåt. Det är vad MacCloud gör i sin inledning, där han också påstår att när bilderna blir alltmer abstrakta (förenklade) medan texten blir alltmer konkret (korthuggen) så finns de idealiska villkoren för en bra serie, och samtidigt återgår kulturen till den typ av kommunikation som fanns före Renässansen. Allt detta är mycket diskutabelt och visar inte minst att McCloud sätter sin egen subjektiva smak som norm för vad som är en lyckad serie.

Till skillnad från McCloud är Groensteen akademiker, och han gör det rakt motsatta jämfört med McCloud. Han startar inte med detaljen utan med helheten, dvs. hela seriesidan (i en tidning eller ett album). Den tänker han sig i det första stadiet inte som en yta full med bilder utan som helt tom rektangel. Denna tomma rektangel innehåller alla de möjligheter som står tecknaren till buds. Det första steget är att bryta ner helheten till de enheter som så småningom ska bli serierutor. Denna nedbrytning (décomposition, breakdown) står i relation till det som på franska kallas grille och på engelska grid. Jag kommer inte på något bra svenskt ord för detta. Ett grid är inte aktuellt utan virtuellt. Det består av summan av alla tänkbara rutnät som en yta kan delas in i.

    Oregelbundet och regelbundet grid (bildkälla

Oregelbunden och regelbunden layout (bildkälla

Nedbrytningen av sidan kan på olika sätt avvika från the grid (bilden till vänster) eller sammanfalla med det (bilden till höger). Man talar om oregelbundna och regelbundna layouter. Groensteen är skeptisk till den vanliga uppfattningen att de regelbundna varianterna skulle vara en sorts standard eller normalfall. Statistiskt sett verkar den oregelbundet indelade sidan vara den i särklass vanligaste – se t.ex. Kalle Anka, världens mest lästa och spridda serie. Det är snarare den regelbundna sidan som är ovanlig och som kanske drar lika mycket uppmärksamhet till sig som den helt upplösta och vilda sidan (se Gary Panter t.ex.). Formen lämpar sig för långsamt berättande och subtil komik. På en sidan med strikta upprepningar kan minsta förändring av t.ex. en persons minspel få stor betydelse. Som hos Claire Bretécher i hennes Les frustrées (De frustrerade).

Groensteen använder sig av många distinktioner som enklare teorier bortser ifrån. Som semiotiker skiljer han mellan språksystemet (la langue) och det enskilda yttrandet (la parole). I seriesammanhang innebär det en distinktion mellan seriens system och den faktiska, realiserade seriesidan. Därmed är den faktiska, tecknade serierutan inte identisk med rutan som en rumslig position i förhållande till sidans virtuella grid. Den faktiska rutan är i Groensteens teori en panel, men rutan som rumslig position är en frame. Hela sidan som rumslig bakgrund är en hyperframe, varje helhet av enstaka frames är en multiframe. Jag tror inte att det ännu finns några bra svenska motsvarigheter till dessa termer. De olika nivåerna av frames ingår i vad Groensteen betecknar som the spatio-topical system (ungefär ”rums-platsens system”) och i detta system ingår också pratbubblornas positioner i förhållande till frames och hyperframe. Distinktionerna mellan panel, frame och hyperframe är inte onödiga. Tänk på hur många serier som fullständigt saknar tecknade ramar runt varje bild. Där finns inga panels, men däremot frames i en nedbruten hyperframe. Vi ser gränsen mellan ruta och bakgrund trots att den inte finns.

Analysen av the spatio-topical system utgör två tredjedelar av Groensteens bok, resten av boken ägnas åt den narrativa sekvensen och hur den fördelas på seriesidan. Groensteens egen term för detta är artrologi (arthrology) efter grekiskans αρτρος (artros) som ungefär betyder artikulation. I lingvistiken är artikulation det som får en kombination att skifta mening när ett element byts ut, t.ex. när ”BAR” blir ”FAR”. På liknande sätt demonstrerar Groensteens artrologi hur mening kan uppstå genom att föremål byts ut eller ändrar position från ruta till ruta, ibland från sida till sida.

Tintin: Coke en stock (1958), höger halva av första sidan.

Les adventures de Tintin: Coke en stock (1958), höger halva av första sidan.

Ett av hans exempel är den inledande sidan av Hergés Coke en stock (The Red Sea Sharks) där högerkantens lodräta sekvens av tre rutor visar analoga figurer i samma position. Överst en affisch med en filmhjälte i hatt och grön skjorta, i mitten en grön rock utan kropp (i ett skyltfönster) och nederst General Alcázar civilklädd, i hatt. Handlingen på sidan kan sammanfattas som att Tintin och Haddock samtalar om hjälten i filmen de just sett, tills de avbryts av generalens överraskande uppdykande. Nedbrytningen av sidan ger en artikulation av detta bestämda segment av berättelsen, och artikulationen sker inte bara horisontellt i läsningens riktning utan också vertikalt.

Med exempel som detta demonstrerar Groensteen några klargörande poänger: seriens egenart som medium kan inte ligga i samspelet ord/bild, serier är inte heller någon sorts frusna spelfilmer utan arbetar med helt andra villkor än filmen. I film baseras mycket av spänningen på ovissheten om vad som kommer härnäst  – i serier däremot ser vi hela seriesidan på en gång och läsningen är lika mycket en spatial process (nedbrytning i detaljer) som en linjär (vänster till höger). Seriens grundvillkor är sidan, eller dags-strippen, och analysen måste utgå från detta.

Groensteen är också noga med att framhålla skillnaden mellan serie och sekvens. För att det ska finnas en berättelse räcker det inte med en serie bilder – även om mediet på svenska kallas ”serier”. Bilderna måste befinna sig i en sekvens, det vill säga en helhet utgående från en narrativ ambition. På så sätt går det att se en tydlig skillnad mellan serier och seriella bilder (utan narrativ struktur), till exempel vissa verk av Victor Brauner och (särskilt) Andy Warhol. De ”abstrakta serier” som man ibland hör talas om är med denna avgränsning inga serier utan seriella bilder. Detta kan vara en ovälkommen slutsats om man hellre utgår från formmässiga än innehållsmässiga kriterier. Men Groensteens bok är en nödvändig läsning för den som vill förstå vad det är som får oss att fängslas och fascineras av serier.

Se också

En artikel om The System of Comics skriven av Helena Magnusson finns i Seriefrämjandets tidskrift Bild och Bubbla, nr 2 2011.

Länkning pågår till