Etikettarkiv: body modification

Vad är visuell analys? (3)

Bild insamlad till databas "Body Modification"

Bild insamlad till databas "Body Modification"

Igår nämnde jag skillnaden mellan direkt och indirekt analys – men vad skiljer en direkt analys från vilken snabb, vardaglig beskrivning som helst? Och går det verkligen inte att skilja mellan beskrivning och analys? Vad är det i så fall för mening med att använda ordet ”analys” alls?

Svaret är att bara en snabb beskrivning inte är en analys, men att analysen börjar med att man gör ett stort antal sådana beskrivningar. Målet kan vara att skapa en taxonomi för klassifikation av ett stort bildmaterial, men analysen kan också gå ut på att analysera hur vissa grupper av människor (till exempel olika åldersgrupper) beskriver bilder. Därför är det i ämnen som etnologi och sociologi man har använt sig mest av direkt analys av bilder.

En typisk situation är den där en etnolog har ett antal bilder som föreställer livet i en by för många decennier sedan. Det finns fortfarande några få personer i livet som minns människor och byggnader som fanns då. De intervjuas genom att de får se bilderna, och de spontana minnen som bilderna väcker spelas in och skrivs ner. Inom antopologi/etnologi finns det en särskild term för detta: ”photo elicitation”.

Men den allra största andelen av direkt visuell analys är idag så spridd att vi knappast längre lägger märke till den – nämligen ”taggning” av digitala bilder. Att ”tagga” innebär idag oftast att du öppnar bildens metadata (i Windows högerklick, sedan ”properties”, sedan ”details” och ”tags”). Orden du sedan skriver in för att beskriva bilden gör att den kommer upp i sökningar på de orden i bildprogram som Picasa, på Internet eller i en databas. Bilden på ”dödskallemannen” är till exempel taggad med termerna:

ansikte; extrem; färg; högkontrast; man; omättad; opersonlig; piercing; polykulturell; ring; stav; tatuering,

samt webbadressen där bilden hittades: http://my.opera.com/Zaphira/albums/show.dml?id=673992

Bilden ingår i en insamling och taggning av över 1500 bilder som fotografen Eddie Svärd (se flickr) gjorde på uppdrag av mig tidigare i år. Syftet var dels att få en första överblick över det visuellt (och etnologiskt) intressanta fenomenet BM (body modification), dels att pröva hur en mer systematisk taggning kan gå till. En mer utförlig beskrivning från den 25 maj finns här. För att göra bilderna sökbara utifrån vissa specifika frågeställningar hade jag i förväg definierat en lista av standardtermer och ordnat dem enligt vad vi kan kalla EBB-taxonomin (Eakins, Briggs & Burford, ”Image Retrieval Interface” 2004). Den här taxonomin använder vi också i kursen ”Visuell analys”.

Taxonomin har nio nivåer som enligt Eakins/Briggs/Burford motsvarar de statistiskt vanligaste kategorierna i folks spontana beskrivningar av bilder. Tre nivåer handlar om ”Perceptionsdata” (som färg), ”Basgeometri” (som komposition) och ”Rumslighet” (eller Visual Extension.) Exempelbilden har tre taggar från perceptionsnivån: färg, omättad och högkontrast. Den fjärde nivån handlar om det ”semantiska” innehåll vi ser direkt, som man, ansikte, tatuering, ring, stav. Följande fyra nivåer handlar mest om det vi inte ser direkt i bilden utan  ”abstraherar” ur olika kunskaper och känslor. Det rör sig om ”kontextuell abstraktion”(inomhus, hem), ”kulturell abstraktion”(piercing, polykulturell), ”emotionell abstraktion” (opersonlig, extrem) och ”teknisk abstraktion” (ring, stav: vilken metall?). (Jag ser att ”stav” nog är fel term. Personen har snarare piggar som opererats in vid näsroten – se bilden.) Den nionde nivån, slutligen, är ”metadata” – alltså det som aldrig kan vara synligt i en ren bild, till exempel uppgifter om datum och webbadress.

För att få en begreppslig bild av fenomenet BM förberedde jag också ett ”system network”. Det är en typ av diagram som kan användas för att åskådliggöra komplexa begrepp. Här blev diagrammet en utgångspunkt för den visuella sorteringen och analysen, eftersom det visar vad jag som både professionell (i visuell analys) och amatör (i någon sorts ”etnologi”) förväntar mig att vi ska hitta därute. Jag antog att BM kan delas in i ”mönstrad hud”, ”piercing”, ”implantat och kirurgi” samt ”självskada”. De tre första kategorierna uppfattas som hedonistiska och bejakande medan den fjärde är destruktiv. De destruktiva innebörderna kan beskrivas som ”dysmorfi” (faktisk eller inbillad fysisk brist) och ”dysfori” (motsatsen till eufori). Diagrammet ser ut så här:

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Jag har naturligtvis argument för varje nivå i schemat – särskilt de som kan verka underliga. Det är en brist att jag fortfarande inte har fått någon respons på indelningen. Efter mycket tvekan och ändringar bestämde jag mig för att tatueringen kan delas in i underkategorierna ”old school” och ”polykulturell” med argumentet att istort sett allting idag är polykultur bortsett från en medveten renodling av äldre bildtraditioner, t.ex. gamla sjömanstatueringar och annan ”old school”.

Den ovanliga ansiktstatueringen i bildexemplet kan t.ex. återfinnas i gängkultur i Mexiko, men dödskallemotivet går också tillbaka på pre-columbiansk dödskult. Resultatet är polykultur som kan upprepas var som helst i världen av någon annan person som identifierar sig så starkt med dödens symbol att han vill bli ett med den, outplånligt och oåterkalleligt.

Detta är något som kan intressera en etnolog eller en religionsforskare, medan jag som bildforskare är mer intresserad av själva bilderna som iscensättningar av personernas identitet och känslor.  Här blir det viktigt med frågor som ”vilken vinkel är bilden tagen ur?”, ”är det en närbild eller en distanserad bild?”, ”är den personlig eller opersonlig?”, ”hur bidrar kontrast och färger till stämningen?” Det kan finnas intressanta mönster i hur olika grupper väljer att utforma sina bilder.

För att kunna säga något trovärdigt om detta räcker det inte med att titta på bara några få bilder – det behövs tusentals. Taxonomier och scheman hjälper oss att få en första överblick och att hitta det som är intressant att studera. Om studenter är intresserade skulle det kanske kunna bli några kandidatuppsatser med utgångspunkt i materialet. Som sagt skulle såväl religionsvetare och etnologer/folklorister som konst/bildvetare kunna hitta aspekter att studera.

länkning pågår till intressant.se

Förändra kroppen – BLI någon?

Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Återkommer litet försenat med rapport om vårt insamlingsprojekt kring BM (Body Modification) i samband med Hans T. Sternudds föreläsning här för två veckor sedan. Enligt en forskare som Mike Featherstone (”Body Modification – An Introduction”) kan och bör de mest olikartade fenomen räknas till BM – alltifrån gymnastik till extrem självsvält eller kirurgiska ingrepp i syfte att omforma kroppen. Den gemensamma nämnaren är att förändringarna ingår i en strävan efter att bli något annat eller att förverkliga det man känner att man är. Många BM-anhängare beskriver detta i andliga termer. Det existerar faktiskt också en Church of Body Modification och bland de som räknar sig till rörelsen Modern Primitives är det vanligt att hänvisa till ritualer i t.ex. amerikanska indiankulturer.

I den akademiska debatten om BM representeras två motsatta ståndpunkter av forskarna Bryan S. Turner och Paul Sweetman. Turner ser BM som ett typiskt uttryck för en postmodern urban kultur med ”fritt flytande tecken” där människor ändrar identitet och livssyn efter behag och sinnesstämning. Sweetman kontrar däremot med att många BM-praktiker syftar till att ge outplånliga spår och att de ofta har att göra med ideer om livslång bundenhet vid en grupp eller idé. Psykoanalytiskt har BM ofta setts som ett sätt att hantera smärtsamma upplevelser som inte låter sig formuleras i ord. Det finns psykologisk forskning där man försöker förstå BM från utövarnas synvinkel, som en överlevnadsstrategi eller ett led i den personliga utvecklingen, men också forskning där BM mer ensidigt ses som tecken på störningar. Uppenbart skadliga och stigmatiserande fenomen som självskada och anorexi utgör extremvarianter av BM (i bred mening) och det är förstås framför allt dit som psykiatrins och medicinens intresse koncentreras.

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Syftet med projektet var att samla in ett bildmaterial som kan bli utgångspunkt för framtida diskussioner mellan ämnen, forskare och studenter här vid Akademin. Vissa kriterier hade ställts upp från början: För det första skulle bilderna vara representativa exempel på så många former av BM som möjligt. För det andra skulle de vara representativa för många olika sätt att avbilda BM. Idén är att bildsamlingen ska kunna användas för att studera både innehållet i bilderna (alltså de olika BM-varianterna) och sättet att uttrycka innehållet (val av miljö, belysning, bildkvalitet o.s.v.). Om studenter vill använda bildmaterialet för examinationsuppgifter eller avhandlingar kan de redan få stöd genom det arbete som Hans T. Sternudd har gjort med en av BM-kategorierna (självskada). Alla bör vara medvetna om att materialet är delvis känsligt – på grund av detta + copyrightfrågor får det inte spridas. Visserligen har insamlingen skett på Internet, så bilderna finns redan där – men att ha en ordnad samling är en annan situation.

Under den vecka som vi arbetade med detta samlade vi in sammanlagt 1694 bilder fördelade på de här (innehålls)kategorierna:

1) Markerad hud (tatuering + ”scarification”)

2) Piercing (diskret + extrem)

3) Kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp (konforma + transgressiva)

4) Självskada (”cutting” + ”burning” + anorexia nevrosa)

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Varje kategori innehåller alltså underkategorier. Och underkategorierna innehåller i sin tur underkategorier. Tatuering finns i många former och stilar. ”Scarification” (ett bra svenskt ord finns inte ännu) innebär att huden skärs eller (faktiskt) flås så att ärren ska bilda dekorativa mönster. Detta praktiseras också i många traditionella kulturer. Som diskret piercing räknade vi det som vi antar upplevs som diskret i Europa idag (men kanske inte så sent som på 1980-talet). Gränsen är förstås flytande. När det gäller kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp tänkte vi så här: om åtgärderna syftar till att förstärka schablonmässigt manliga respektiva kvinnliga drag, så är de konforma. Det spelar ingen roll om personen är född som man/kvinna eller inte. Om de däremot syftar till att sudda ut gränser mellan vissa stora kategorier, så är de transgressiva. Vi räknade med två typer av transgressiva åtgärder: transgender och transhuman (jfr rörelsen transhumanism). Transgender känner de flesta till. Transhumana förändringar verkar också bestå av två typer: från människa till fantasidjur och från människa till maskin. Vampyrkvinnan på omslaget till senaste numret av magasinet Rebel Ink är Maria José Cristerna, en känd feministisk aktivist i Mexiko. Tittar ni noga på personen med de konventionella glasögonen ser ni att de sitter i fästen som borrats in i skallbenet intill näsroten. Det är sådana implantat med synlig metall eller elektronik som vi har räknat till den transhumana maskinkategorin. Stelarcs (misslyckade) försök att plantera in en mikrofon i sitt tredje öra (se nedan) hör till samma kategori.

Vi har också sorterat bilderna efter vilken del av kroppen som modifikationerna eller ingreppen sitter på. Resultatet har blivit en liten databas där vi också har taggat bilderna så att de ska vara sökbara med program som t.ex. picasa. Taggarna beskriver både motivens och bildernas egenskaper, både uttryck och innehåll. Taggningen utgår från en särskild modell från informationsvetenskapen. Modellen har många nivåer, men principen är den här: beroende på vad du vill undersöka kan du välja ett visst antal taggar ur en lista och skriva in dem i sökfältet i programmet. Du kanske vill se bilder av tatueringar med maorimönster, tagna i hemmiljö, i färg men med låg kontrast i fotot, med hela kroppen avbildad och med bilden tagen snett nerifrån ( vilket kan signalera att personen vill framstå som överlägsen). På så sätt kan man ställa olika frågor till materialet.

länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (2)

Såväl fotografin som verkligheten visar oss hur kroppar kan manipuleras och omformas idag. Det talas om body modification och till den kan man räkna många olika företeelser från botoxfyllda läppar till personer som opererar sig för att likna totemdjur och sagoväsen. Reklamfotograferna och deras assistenter klipper och suddar flitigt i Photoshop. Idealkropparna som du ser i annonserna tillhör inte alltid bara en person utan flera. I den digitala bildens värld kan kroppar lätt styckas, blandas och kombineras. Det är i och för sig inget nytt – renässansens teoretiker rådde skulptörerna att avbilda de vackraste delarna från flera modeller och på det sättet skapa en idealkropp. Principen gick tillbaka på den grekiska regeln för den perfekta kroppen – den så kallade kanon. Det var manskroppen som var normen för kanon, och idag är den normen för både män och kvinnor. Det antika idealet är kanske mer levande idag än någonsin. Men det är litet makabert att tänka på att det till stor del vilar på idén att kombinera de bästa delarna till en helhet. Att det förutsätter en styckning.

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Under den germanska järnåldern spred sig de antika idealen uppåt mot våra ogästvänliga trakter. Det skedde via romerska mynt med kejsarens bild. Lokala germanska och kanske sydskandinaviska guldsmeder kopierade mynten, och nu skedde en märklig uppdelning och omformning. Kejsarbilderna och deras symboler förenklades mer och mer. Olika drag och delar missuppfattades och flyttades runt på den runda ytan i nya kombinationer med lokala symboler. Till slut kunde det se ut som om ett jättelikt huvud red på ett sagodjur som kunde se ut som en häst, en hjort eller en fågel. Resultatet blev vissa varianter av de så kallade brakteaterna som enligt en bevarad runinskrift skulle ge sin bärare tur. En liknande uppdelning och kringspridning skedde med andra motiv och ornament. Arkelogen Wilhelm Holmqvist kallade den faktiskt uppstyckningens princip i sin bok Vår tidiga konst (1977) om järnålderns och vikingatidens nordiska guldsmide. Efter uppstyckningens princip kom sammanbindningens princip där man kan se starten på de så kallade ”vikingamönster” som bidragit till den moderna myten om vikingen.

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildmakarens frihet i förhållande till den visuella verkligheten (eller dess ”optiska struktur” som en fysiker skulle säga) är i princip obegränsad. I en bild kan man lägga till, dra ifrån och byta ut, allt eftersom syfte och förväntningar skiftar. Det vi som människor har störst träning att känna igen är exemplar av vår egen art, och då särskilt ansikten – det ska mycket till för att vi inte ska känna igen människofigurer och ansikten i bilder. När modernismen kom till Finland förfasade sig visserligen somliga över ansikten där ”näsan är på ögats plats” men ändå såg man att det var ett ansikte och ett öga (se Picasso, 30-talet). Surrealisten Victor Brauner gjorde bildserier som man kan se som experiment med hur långt man kan deformera en figur och fortfarande få den att bli igenkännlig. Men ju mer realistisk eller fotografisk en bild blir, desto större frågor väcker det om en figur är deformerad eller stympad. Många har sett varianter av Heppos reklam där skorna dansar omkring som om de satt direkt på personens hals eller bröst. ”Huvudfotingar” brukar man tala om när det gäller de allra minsta barnens sätt att teckna människor, men här är det foto/videokollage och inte bara enkla streck. Illusionen blir övertygande och effekten komisk. Ungefär som när man ser en pratande mun filmad upp och ner. Det bryter mot förväntningar om tillvarons (optiska) struktur. Men genom styckningen eller stympningen av det som avbildas uttrycker man också något om det. Ungefär som när man säger om en persons handling att den är ”huvudlös”. Vad säger Hepporeklamen om människorna och om skorna?

länkning pågår till intressant.se

Att skriva en kropp

Detalj av Logan McCrees ben. Utsnitt ur foto nerladdat från www.tumblr.com (17/4 2012)

Vi kommer att ha ett testprojekt i visuella studier under andra veckan i maj, då vi också bjuder in den svenske forskaren Hans T Sternudd att hålla en föreläsning om bild och kropp. Temat är viktigt för Sternudd både i hans forskning och mer privat. Han har länge varit verksam som scenkonstnär i gränslandet mellan teater, bildkonst och ritual. Med andra ord arbetar han med performancekonst. Sin doktorsavhandling i konstvetenskap skrev han om den österrikiske performancekonstnären och mystikern Hermann Nitsch och hans ”Sexdagarsspel” på godet Prinzendorf utanför Wien. Se här. Kroppen och det kroppsliga är en huvudsak i Nitschs ritualer, men de flesta av oss har aldrig haft tillfälle att se dem i verkligheten utan tar bara del av medieringen via bilder. Sternudds forskning i avhandlingen omfattande både ritualen och medieringen. Senare har han genomfört ett större forskningsprojekt om självskadebeteende och fotografins betydelse för den som skadar sig själv.

Här kommer vi närmare rubriken – Att skriva en kropp – för vad självskadaren ”bokstavligen” gör är att skriva sin smärta på den egna kroppen och därmed uttrycka det som inte kan uttryckas i ord. Det har ofta sagts (patologiserande) att detta måste vara ett uttryck för ett narcissistiskt beteende där det viktiga är att få uppmärksamhet och medlidande genom handlingen. Tydligt är hur som helst att uppvisandet av skadorna via bilder (på Internet) är en viktig del av identiteten att vara en cutter, en skärare. Då blir det också intressant på vilket sätt identiteten och smärtan  kommuniceras via bilderna och gemenskapen på Internet. Sternudds projekt har titeln Smärtans semiotik.

En intressant dialog har startat mellan Visuella Studier och ämnet religionsvetenskap, närmare bestämt forskningscentret PCCR – Post-secular Culture and a Changing Religious Landscape in Finland. Det handlar om den postsekulära kulturen – det sökande efter mening och identitet som sker när traditionella gemensakaper brutits upp och sekulära ideologier inte längre ger mening. Den tatuerade kroppsdelen som ni ser här är ett tydligt exempel på postsekulär kultur och på skrivandet av kroppen. Benet tillhör Logan McCree, en man som formar sin identitet via sin kropp och dessutom lever på den, eftersom han är en gay porn star. Samtidigt och oväntat är han en djupt troende kristen som framhäver askes, disciplin och moral. PCCR:s projektledare Peter Nynäs studerar Logan McCrees världsbild i en artikel i antologin Religion and the Body (Donnerinstitutet 2011). Nynäs framhäver tatueringarnas betydelse för McCree. McCree skiljer knappast mellan själ och kropp och han ser sina tatueringar som en del av ett direkt band till Gud, via kroppen och alla kroppsliga handlingar. Detaljen vi ser innehåller tecknet för det tredje könet i kombination med korsriddarens kors och en stil som går tillbaka till Haida-indianernas tatueringar och ornament (en variant av ”tribal style” i tattoo-kulturen). Tatuering kan räknas till body-modification, och body-modification är en av de ”meningsskapande aktiviteter” som PCCR vill studera.

Inspirerade av PCCR kommer vi under testprojektet att samla in ett antal exempel på representation av olika typer av body modification på Nätet och göra dem sökbara för fortsatt forskning i en databas. Det praktiska insamlingsarbetet kommer att göras av fotografen och filmvetaren Eddie Svärd från Malmö.

länking pågår till intressant.se