Nu och under några dagar framöver kommer bloggen att innehålla texter skrivna av studenter på kursen Nutidskonst, som ämnet Konstvetenskap gav i samarbete på Öppna Universitetet under våren. Uppgiften var att skriva om valfri pågående utställning och/eller byggnaden där utställningen visas. Först ut är Anna Peräla, som studerar konstvetenskap hos oss och som också har arbetat på Museicentralen i Åbo i sommar. På det här sättet vill vi påminna om att vi utbildar många begåvade unga skribenter som skulle kunna berika den svenskspråkiga konstkritiken och publicera sina texter i finlandssvensk press. Samtidigt som jag publicerar Annas text sänder jag därför ett meddelande till alla kulturredaktörer i svenskfinland och hoppas på en givande dialog.

Fred Andersson

Tuula Lehtinen på WAM – Romantiska drömmar och barndomsminnen

Av Anna Perälä

På Wäinö Aaltonens museum i Åbo fanns under perioden 15.3–26.5.2013 en utställning av den finländska bildkonstnären och grafikern Tuula Lehtinen. Utställningen Om skönhet sprider sig till alla museets utställningsrum och består av Lehtinens verk från mitten av 1990-talet tills idag. Utställningen erbjuder en dos av romantik och nostalgi samt en blandning av olika tekniker och konsthistoriska referenser som är typiska för postmodernismen. I denna uppsats diskuteras Lehtinens verk, hennes motivval och de varierande teknikerna i förhållande till internationella bildkonstens utveckling från 1960-talet till idag.

Tuula Lehtinen (1956) utexaminerades från Finlands konstakademi i Helsingfors år 1980, och har sedan dess arbetat främst som konstgrafiker. Även om Lehtinen ständigt har utvidgat sin teknikrepertoar under sin karriär, är verkens yta ofta dekorerade med grafiska tekniker, främst serigrafi. Lehtinen har arbetat som lärare i konstgrafik och publicerat artiklar om ämnet. Hon är också en av grundarna till Finlands största grafikverkstad Himmelblau i Tammerfors och styr företaget Frei Zimmer som erbjuder konsulttjänster i samband med offentliga konstprojekt. Hon arbetar i en snabb takt och har ställt ut sina verk flitigt under hela sin karriär. (”Tuula Lehtinen” konstnärens meritförteckning, pdf via denna länk, 2.5.2013.)

I utställningen på Wäinö Aaltonens museum finns bland annat installationer av porslinsföremål, blomstermålningar på mjukt uppstoppade dukar och stora mosaiker. De flesta verken är dekorerade med blomsterornament eller av massiva blommiga ramar. Ornamenten är lånade till exempel från glansbilder, textilier, tapeter, kärl och möblers dekorationsmålningar. Verken är glest placerade på väggarna i de stora utställningsrummen. Porslinsinstallationerna är placerade i mörka rum och belysta med starka ljusstrålar, vilket skapar en känsla av elegans och mystik. I museets största sal och mellanvåning finns stora ljusröda mosaiker och målningar som badar i dagsljus tack vare glasväggarna till museets atrium och de stora takfönstren.

Lehtinens sätt att kopiera äldre tiders dekorationsmotiv är ett typexempel på hur konstnärerna i slutet av 1900 har fått upp ögonen för historia. Postmodernismen präglas av historiska referenser. Som exempel på kan nämnas Lehtinens installationer där keramiska mjölkburkar, skor och avloppsrör är dekorerade på liknande sätt som de traditionella porslinsserviserna. Lehtinens pastischer av 1600-talsstilleben och av det tidiga 1800-talets landskapsmåleri är ytterligare exempel på hennes versioner av äldre konst. Lehtinen visar ett genuint intresse för de gångna tiders estetik och kopierar sina förebilder utan ironi och sarkasm. Lehtinens förhållande till sina förebilder är till exempel långt från minimalisternas avsky mot konstens tradition, som Frank Stella och Donald Judd beskriver i en känd intervju. (Glaser, ”Intervju med Stella och Judd”, 33–54.)

Lehtinens utställning representerar det så kallade ”post-medium condition” som Michael Archer beskriver i sin bok Art since 1960. Termen betyder att konstnärerna är allt friare att röra sig mellan de olika medierna och teknikerna. Till exempel fotografi och installation, som ännu på 1980-talet uppfattades som nya och radikala konstformer, kan numera kombineras med äldre tekniker. (Archer, 2003, 213–245.) Detta syns till exempel i de mosaiker som Lehtinen har tillverkat utgående från digitala fotografier. I de stora ljusröda rosorna har digitalbildens pixlar ersatts av små handfärgade mosaikplattor. Samtidigt visar Lehtinens verk hur de digitala teknikerna bygger på samma princip som användes redan i de antika golvmosaikerna eller bysantiska väggmosaikerna.

Helhetsintrycket i Lehtinens mosaiker är liknande som i Roy Lichtensteins verk där rasterpunkterna på flit har lämnats synliga. Hans verk visar att massproduktionens trycktekniker accepterades redan i samband med popkonsten. Tekniskt sett kan även man jämföra Lehtinens mosaikrosor med den brittiska Marcus Harveys målning Myra från år 1995, men motiven är så långt från varandra som möjligt: en romantisk ros och ett svartvitt porträtt av en seriemördare. Bildpunkterna på Harveys målning är dessutom formade som ett barns handavtryck för att starkare koppla målningen till den avporträtterade mördarens offer, minderåriga flickor och pojkar.

Lehtinens stora blommor och sirliga ornament har sitt ursprung i en kvinnlig sfär, nämligen i den traditionsinriktade heminredningen. Denna sfär hade låg status under modernismen då såväl hemmen som museirummen skulle moderniseras med nya material och avskalade interiörer. (Ghirardo, 1997,7–27.) Därför står Lehtinens verk i en stark kontrast med Matti och Irma Aaltonens arkitektur. Wäinö Aaltonens museum är byggt i mitten av 1960-talet och reflekterar modernismens sträva, geometriska arkitektur och den vita lådans museiideal.

Modernismen har ofta kopplats till maskulinitet, kanske på grund av formspråkets regelbundenhet och strikthet. I den postmoderna konsten har reglerna blivit lösare. I takt med att könsfördelningen bland konstnärerna har jämnats ut har även de traditionellt kvinnliga motiven och teknikerna fått en allt högre status. Även det som i betraktarnas ögon kan likna hantverk, torgkonst eller kitsch har fått en upphöjd ställning i Lehtinens utställning. År 2012 presenterade Wäinö Aaltonens museum i samband med textilkonstens triennale en stor skara nutidskonstnärer som inspirerats av det traditionella handarbetets tekniker och material. Som exempel kan Heli Ryhänens, Virpi Vesanen-Laukkanens och Tuija Teiskas lekfulla skulpturer nämnas.

En del av Lehtinens verk är kollage, där oljemålning och fotografi kombineras med serigrafi, korsstygn och broderi. De upprepade blomsterornamenten påminner om Mari Rantanens och Joyce Kozloffs pattern painting. Båda har inspirerats av estetiken hos traditionella hantverksprodukter såsom hemmets textilier, lapptäcken och golvmosaiker. Fast mönstren i deras verk oftast består av geometriska små färgfält, är helheten på liknande sätt nostalgisk och romantisk som i Lehtinens verk.

Lehtinen har hela sitt liv varit bosatt i Tammerfors, och i sina nyaste verk har hon behandlat sina rötter, sitt barndomshem och sin familjehistoria. Detta kan ses som ett tecken på ett postmodernt uppsving för nostalgi, minnen och personhistoria. Samtidigt innehåller några av Lehtinens verk en stark koppling till en viss plats, till exempel hennes barndomshem i Tammerfors eller Viborg där hennes mamma bott som ung. Verken innehåller foton från familjealbum samt stadsvyer och kartor från Viborg. Även om verken är flyttbara och traditionella konstobjekt framhäver de den lokala stämningen på liknande sätt som platsspecifik konst. Viborg avbildas med en värme och en vemodig stämning som troligen har en koppling till hur Finlands krigshistoria vanligtvis berättas och hur det efterkrigstida traumat behandlas.

Utgående från Lehtinens verk verkar hennes barndomsminnen vara lyckliga och harmoniska. I hennes konst visas familjen i ett positivt ljus och barndomsscenerna erbjuder trygghet och värme. De små familjefotografierna på verket Ainos och Lauris Finland visar konstnären som en liten flicka som sitter i sin mammas famn och i leker ringlekar med sin pappa. Konstnärens varma förhållande till sin familj står i stark kontrast med Mako Idemitsus videoverk från 1980-talet, där mamman till filmens huvudfigur övervakar sitt barns liv via videokameror och stämningen är hotfull. (Rush 2005, 93.) En annan jämförelsepunkt kan vara Richard Billinghams fotografier från sitt barndomshem i en brittisk förort. Billingham visar hänsynslöst sina föräldrar i ett negativt ljus: den alkoholiserade pappan, den överviktiga mamman och de stökiga bostadsförhållandena. (Andersson, föreläsning 9.)

De små keramiska bildfälten i Ainos och Lauris Finland bildar tillsammans en stor Finlands flagga. Kombinerat med de lyckliga barndomsminnena strax efter andra världskriget skapar flaggan en känsla av romantisk patriotism. I rummet bredvid i museets översta våning finns en stor serie kollage, som Tuula Lehtinen har gjort som beställningsarbete till finansbolaget Finlandia Group. Seriens alla verk innehåller fotorealistiskt avbildade naturlandskap från finländska skogar och sjöar. De omges av små notfragment från en av Jean Sibelius kompositioner samt serigrafi och målningar med blomstermotiv. Den starkt positiva nationalkänslan i serien är helt annan än den som finns i den finländska popkonstnären Harro Koskinens verk. Harro Koskinen smutskastade staten i sina målningar där Finlands flagga avbildas brinnande, smältande och blodfläckig. (”Harro Koskinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, pdf via denna länk, 3.5.2013.)

Bland de 1980-, 1990- och 2000-talskonstnärerna som diskuterats under kursen Nutidskonst är det lätt att hitta direkta motsatser till Tuula Lehtinen. Som exempel kan Paul McCarthys eller Mike Kelleys skulpturer nämnas. De uppfattas ofta som perversa och äckliga. Dessa konstnärers syfte är att skapa en motbjudande effekt och att provocera. (Archer, 2003, 213–245.) Till skillnad från deras verk syftar Tuula Lehtinen till att göra entydigt vacker och tilltalande konst. Hennes verk innehåller inte obehagligt dokumentäriskt, chockerande eller politiskt material. Lehtinen har själv sagt att besökarna inte ska lämna hennes utställningar illamående och deprimerade. Konsten behöver inte enligt henne visa verklighetens brutala och perversa sidor. Därmed tar hon avstånd från såväl politiska konströrelser som den dokumentariska foto- och videokonsten.

Lehtinens produktion innehåller drag som är typiska för företagsverksamhet och industriell produktion, vilket är ett bra exempel på att skillnaden mellan konst och konsumtionskultur har suddats ut. Lehtinen producerar nya verk i snabb takt och kombinerar traditionellt hantverk med tekniker som tillåter (mass-)reproduktion. Hon återanvänder sina grafikplattor i nya verk och säljer reproduktioner av sina verk i form av broderimodeller. Lehtinen anställer gärna konststuderande som praktikanter i sin ateljé och får därmed både arbetskraft, idéer och kunskap om de nyare, digitala teknikerna. (Perälä, diskussion med Tuula Lehtinen i WAM 13.3.2013.)

Lehtinen är ett bra exempel på hur konstnärerna på 2000-talet allt oftare arbetar på som företagare. Lehtinens företag Frei Zimmer gör noggranna kostnadskalkyler och planer för platsspecifika konstprojekt. Verken planeras ofta så att de helt och hållet kan integreras i arkitekturen. Som exempel kan nämnas verket Kotimetsä som förverkligades i samband med Tammerfors stads konstprojekt i stadsdelen Vuores 2011. Kotimetsä består av väggelement till höghusens trappuppgångar. De genomskinliga elementen innehåller bilder från granskogen som tidigare växt på platsen. (”Tuula Lehtinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, pdf via denna länk, 2.5.2013.)

Litteraturförteckning

Archer, Michael, Art since 1960, London: Thames & Hudson, 2002.

Ghirardo, Diane, Architecture after modernism, London: Thames & Hudson, 1996.

Glaser, Bruce, ”Intervju med Stella och Judd”, Minimalism och postminimalism, Sven-Olov Wallenstein (red.), Stockholm: Kairos, 2005, 33–54.

Rush, Michael, New Media in Art, London: Thames & Hudson, 2005.

Elektroniska resurser

Andersson, Fred, kursmaterialet på kursen Nutidskonst vid Åbo Akademi, 2013.

”Harro Koskinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/fi/taiteilijat/638, 3.5.2013.

”Tuula Lehtinen”, konstnärens meritförteckning, http://c0027077.cdn1.cloudfiles.rackspacecloud.com/a972ab5bca1e83777d39a6ac50779f0f.pdf, 2.5.2013.

”Tuula Lehtinen” i Uppslagsverket Finland http://www.uppslagsverket.fi/bin/view/Uppslagsverket/LehtinenTuula, 2.5.2013.

”Tuula Lehtinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/fi/taiteilijat/749, 2.5.2013.

Opublicerade

Perälä, Anna, Diskussion med Tuula Lehtinen på Wäinö Aaltonens museum, 13.3.2013.

Länkning pågår till intressant.se