Etikettarkiv: remake

Lars Vilks och SION, idag 11 september

SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

Idag befinner sig Skandinaviens i särklass mest kände doktor i konstvetenskap, Lars Vilks, i New York på den ”islamkritiska” organisationen SION’s kongress. Datumet är förstås djupt symboliskt – 11/9. Bakom det program som nedtonat brukar kallas ”islamkritiskt” finns en krets människor med sympatier långt ut på yttersta högerkanten, en helt öppen anslutning till sionismen som ideologi (se ordföranden Pamela Gellers bloggtexter) och uppfattningen att media i såväl USA som Europa förtiger vad man kallar ”sanningen” om islam och muslimer. Läser man SIONs skrifter och program blir det tydligt att organisationen inte bara är ”islamkritisk” utan entydigt fientlig mot hela den muslimska kulturen och tankevärlden. Muslimska civilisationer och stater beskrivs som mindervärdiga, muslimska bidrag till kultur och vetenskap förnekas och vi uppmanas att alla delta i kampen mot vad organisationen beskriver som ”islams strävan mot världsherravälde”. För den som vill titta närmare på SIONs världbild är Pamela Gellers blogg den kanske bästa källan:

Pamela Gellers blogg

Efter att Lars Vilks accepterade SIONs inbjudan till dagens kongress har något märkligt hänt. Det fortgående ”konstverk” som från början handlade om det fantastiska och inspirerande bygget Nimis i sydsverige, och en stimulerande debatt om vad konst är (se tidigare inlägg här om Vilks), har övergått till att bli ett tydligt politiskt ställningstagande. Och inte vilket ställningstagande som helst. Alltsedan teckningen ”Muhammed som rondellhund” har Vilks fått stark support från nationalistiska och islamfientliga krafter i Sverige och Danmark. I sina uttalanden har Vilks också gradvis alltmera närmat sig dessa krafter, använt sig av deras kanaler för att sprida sin konst och deltagit i arrangemang i deras regi. Hela tiden har han dock försäkrat att han deltar ”som konstnär” utan att ta ställning politiskt. Detta förändrades på några minuter onsdagen den 5 september då Vilks skickade ett offentligt epostmeddelande till Geller där han försäkrar att ”SION is firmly against all forms of racism and religious supremacism. I also strongly support SION’s important critique of political islam.”

Leslie Ragans originalaffish

Leslie Ragans originalaffish

Anledningen till meddelandet ska ha varit att Geller blivit irriterad när Vilks i svensk TV sagt att han inte gör någon skillnad mellan olika organisationer som vill bjuda in honom – ”jag skulle tacka ja till Ku Klux Klan” (Aftonbladets chatt, 30 augusti 2012). Torsten Kälvemarks analys att Lars Vilks ”gjort en pudel” och tvingats bekänna sin lojalitet (för att inte gå miste om framträdandet och publiciteten?) verkar trolig. Kälvemarks kommentar finns här. Detta försätter Vilks i en omöjlig situation. Men också vissa svenska konstnärer och kritiker måste anses vara komprometterade av affären. Särskilt Marianne Lindberg-De Geer och andra som i somras hoppade av en utställning på museet Jamtli för att Vilks portats från museet efter att hans medverkan hos SION blivit känd. Den senaste intervjun med Vilks i svensk media skedde i Dagens Nyheter, länk här. Se också Aftonbladets ledare i förrgår: ”Lars Vilks, nu spårar han ur”.

Var och en måste förstås ta ställning i frågan. Det är viktigt att framhålla att vi som representanter för ett universitet inte får driva privata kampanjer varken för eller emot någon person eller någon organisation. Det känns ändå naturligt att ta upp ämnet här på bloggen och jag kan motivera den tid jag ägnat frågan, ifall det skulle ifrågasättas. Att en akademiker och respekterad skribent och konstnär som Vilks nu gör just det som anses strida mot intellektuell och konstnärlig integritet – entydigt ställningstagande för en ideologi – bör rimligtvis tas upp till debatt vid universiteten. Särskilt intressant blir frågan för ämnena filosofi/estetik och konstvetenskap eftersom Vilks agerande väcker frågan hur långt en konstnär kan gå med hänvisning till att den gör ”konst”. Inom konstvärlden ses konstens autonomi som okränkbar, men är konstens speciella ställning (som en autonom sektor i samhället) automatiskt ett skydd mot alla sorters komprometterande allianser?

Ämnet Visuella studier fokuserar som vanligt på det visuella – i det här fallet affischen som SION spridit inför kongressen. Som ni kan se (klicka på bilderna om  ni vill ha dem större) har man tagit en av II världskrigets mest kända amerikanska propagandaaffischer och ändrat några detaljer. I originalet (höger) ser ni Sovjets flagga. Den är förstås borta. Istället har man satt dit Israels. Dessutom har man lagt till fanorna för sina regionala organisationer – SIOA (Stop Islamization of America) och SIOE (Stop Islamization of Europe). Panamas flagga (blå, röd och vit med två stjärnor) har också tagits bort (landet är väl för litet) och ersatts med Kanadas. Parollen ”The united nations fight for freedom” har man dock behållit – kampen mot islam jämställs alltså med kampen mot Hitler och Mussolini. Ett intressant exempel på vad som i konstvärlden skulle kallas appropriering – att ta något och använda det för egna syften.

Länkning pågår till intressant.se

Att ljuga med photoshop

Vad vet vi om verkligheten bakom en bild, eller en image? I höstas kom en student in till mig och ville ha råd om en uppsats hon hade skrivit om den brittiska sångerskan Susan Boyle. Jag hade aldrig hört talas om Boyle och fick göra en del research. Det visade sig att Susan Boyle var en medelålders kvinna med enkel bakgrund, vardagligt utseende och grovt språk, men med en fantastisk sångröst. Hon hade aldrig förut sjungit i något offentligt sammanhang när hon blev uttagen till TV-showen ”Britain’s got talent” i april 2009. Hon gjorde succé och blev under en kort tid en uppmärksammad artist innan pressen blev för stor och hon drog sig tillbaka. Studentens uppsats var en mycket noggrann bildanalys av en kort sekvens ur TV-sändningen där Boyle för första gången sjunger för juryn. Analysen handlade om hur juryns och publikens förakt för Boyle framhävdes genom miner och blickar och hur montagetekniken förstärkte kontrasten i ålder och utseende mellan Boyle och de andra. Ett givet ämne för studier av så kallade ”mass mediated rituals” och deras dramaturgi. Man kan bläddra igenom alla YouTube-klipp som finns om Boyle och förundras över hur skillnaden mellan ”before” och ”after” framhävs, som när hon genomgår en ”makeover” för tidskriften Harper’s Bazaar:

Fotografen och photoshopexperten Stephanie Valentin har senare använt ett fotografi av Boyle som material för en demonstration av hur effektivt man kan ljuga med photoshop. Hon påpekar att av alla hennes videos på YouTube är det ”tyvärr” just denna som haft flest träffar, vilket säger en del om ämnets sensationsvärde:

Semiotikern Göran Sonesson skriver år 1992 att det i en bild alltid finns ”transformationsregler” som bestämmer hur omgivningens tredimensionella former överförs till bildens platta former. Man han skriver också att i en teckning eller målning gäller reglerna ”enskilt för varje detalj” medan de i ett foto gäller ”globalt för hela bilden” (boken ”Bildbetydelser” 1992, s. 280). Fotot uppstår ju genom att optisk information (i form av fotoner) träffar en kemisk eller digital sensor i en så kallad kamera. Detta sker samtidigt för alla punkter i hela bilden (alltså globalt) och reglerna måste bestå av olika bildkonventioner som finns inbyggda i såväl kamerans teknik som i sättet man väljer att ta bilden på.

Idag är nästan alla bilder digitala. ”Remake” och ”post production” finns överallt. Sekundsnabbt överförs bilder mellan olika media och manipulationsverktyg. Programmet Photoshop innehåller transformationsregler som är identiska med de möjligheter som programmet erbjuder. Vissa fungerar globalt (till exempel rotationer och förvrängningar), vissa på detaljnivå och lokalt (som ”paintbrush”). Att skilja mellan teckning och foto är inte längre så lätt som Sonesson tog för givet ännu 1992.

(länkning pågår till intressant.se, bloggportalen.se)