Copyright Jennifer Lindroos 2012
Idag vill jag visa den här bilden/textbilden av min student Jennifer Lindroos och åter igen påpeka att nej – Visuella studier bedriver ingen reklam- eller designutbildning. Men i kursen SIS (Semiotik Ikonografi Symbolanalys) får varje student göra sin egen poster som sedan analyseras av de andra deltagarna. Det är den analysen som är examinationsuppgiften. Sin poster gör studenten enligt egen förmåga – mycket enkelt eller mycket avacerat är valfritt – för det är inte kursens posters som bedöms utan bara förmågan att reflektera över arbetet. Att sedan en mängd intressanta och engagerande posters har gjort i kursen är en bonus. Jag tycker att Jennifers poster är en av de i särklass bästa från de hittills fyra år som kursen har gått. Ämnet är engagerande oavsett vad man tycker i sakfrågan och jag tror att postern direkt skulle kunna sättas in i en kampanj för att öka medvetenheten om HBT och HBT-lagstiftning i Finland. Då skulle förstås texten behöva översättas till finska, men frågan har samma aktualitet och vikt såväl i Finland som internationellt. Några länkar för den som vill läsa vidare finns här:
RFSL’s specialsidor om transsexualitet
Svenskt steriliseringskrav strider mot europakonventionen, mars 2012
Finskt upprop för lagändring, 2012
Jag har tidigare här på bloggen skrivit om det som jag kallar Styckningens estetik, och Jennifers poster ger tillfälle att lägga till några synpunkter. Vad vi ser här är ju väldigt tydligt en kollageprincip, ytterligare understruken genom att vissa delar är framställda som om de hade rivits ur en tidningssida. Att stycka sönder bilderna av verkligheten och sätta samman bitarna i nya överraskende kombinationer är något som starkt förknippas med modernismen men också med den moderna tidens ifrågasättande av fasta könsroller och identiteter (se särskilt Hanna Höchs kollage från 1920-talet). Mellan det moderna och det postmoderna är skillnaderna inte så stora som det ibland har framställts som – men nu befinner vi oss enligt vissa teoretiker i ännu ett övergångsskede, det transhumana. Bilden av ”the recombinated body” har därmed fått en förnyad och delvis förändrad aktualitet. Den har blivit en metafor för en tidskänsla där människor allt oftare känner att löken är bättre än persikan som bild av deras personligheter – att inte ha någon kärna, att bestå av lager på lager av skiftande sociala roller och konstruerade identiteter. Att inte vara något utöver sina val. Jennifer har understrukit detta genom att låta ordet CONSTRUCTED vara skrivet på samma sorts utrivna fragment som i kroppen. Men bland fragmenten finns också en symbol med en annan karaktär – ett nästan naivistiskt tecknat hjärta, brustet men hopplåstrat. En påminnelse om alla berättelser om människor som inte accepterats just för vad de är.
Länkning pågår till intressant.se