Här kommer Pavan!

Pavan är en cowboy. Han är också ”en dröm i åskådarens medvetande” som kritikern Ulf Linde en gång skrev om den första i en rad små häften med serien ”Pavan”. Jo, Pavan är en seriefigur. Men han är också en pappersfigur som var och en kan vika med hjälp av instruktioner som finns på de första sidorna i det första Pavan-häftet. Den ”Pava” som ni ser här har jag vikt själv. Pavan lever i sin värld (i vårt medvetandes dröm) under ett träd på ”prerien” (så stavas det i Pavan, på Stockholmska) i underjordiska rum med fiffiga gångar och anordningar. År 2007 gav jag ut en doktorsavhandling om Pavans upphovsman, den svenske konstnären Elis Eriksson (1906-2006). Där hävdar jag bland annat att det finns flera sidor av berättelserna om Pavan. Dels är de skämtserier skapade för att vara på skämt och inget annat. Några dolda budskap ligger inte på lut. Men skämten och ”gagsen” i Pavan är också fulla av filosofiska paradoxer. Det gäller i och för sig för många skämt – ett skämt är något som vänder upp- och ner på en förväntad ordning, till exempel den ordning vi förväntar oss att den verkliga världen har. Fast skämten i Pavan ingår dessutom i en hel livsattityd som vi kan se i Elis Erikssons utveckling som konstnär från 1960-talet och framåt. Vissa har kallat den dadaistisk, andra anarkistisk. Framför allt är den lekfull. Och lek behöver inte alltid vara motsatsen till allvar.

Jag har just avslutat en artikel om Pavan och Elis Eriksson för en amerikansk antologi om tecknade serier i Norden. I artikeln beskriver jag Pavan som ett exempel på ”basic comic language”, ett språk (i ord + bild) som närmar sig gränsen för hur långt en tecknad serie kan förenklas. Jag hävdar också att det som sker i Pavan ofta kan beskrivas som ”ontological jokes”, ontologiska skämt – skämt som bryter mot våra förväntningar om verkligt och overkligt. Egentligen är Pavan själv ett sådant ontologiskt skämt. Hans sätt att vara är inte på allvar. (OBS, ”ontologi” kan ordagrant översättas som ”vara-lära”.) Hela serien av Pavan-häften inleds med att Pavan klipps ut och viks – och han klipps ut ur själva det papper som berättelsen är tryckt på! Hela serien igenom är Pavan och de andra figurerna tecknade på ett sätt som påminner om att teckningarna inte avbildar verkliga figurer utan figurer utklippta i papper. Pavan började som urklippt pappersfigur – i en julutställning som Elis Eriksson gjorde på Galerie Burén i Stockholm 1964, Sveriges första så kallade ”installation”. Pavan är inte en människa (utan en pappersfigur) men han agerar och talar som en människa.

Här ser ni en sida ur det första häftet – Pavan och hans kära Häst flyr undan ”indijanerna” (indianerna) men vägen stoppas ev ett berg. Fast berget är ju av papper. Lösningen kommer snart – ”vi tjör ett rör ijenåm berje å så kryper vi inn å så ut på jungeln” (ut i djungeln). Men hur ser egentligen ”berje från söder” ut? Och ”berje från norr”? Och ”berje från höger”? Red ut detta ontologiska skämt om du kan.

Ja, sånt kan man också syssla med i Visuella studier. För övrigt har vi en kurs i Bilderbokens estetik som startar imorgon, ledd av litteraturvetaren Maria Lassén-Seger.

Mer om  Pavan kan du läsa här.

länkning pågår till intressant.se

Det här inlägget postades i Konst, Okategoriserade, representation, Semiotik, Tecknade serier och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.