Att läsa serier

Har just för medverkan i NNCoRe (Nordic Network for Comics Research) läst The System of Comics av den belgiske forskaren Thierry Groensteen. Denna engelska översättning är från 2007. Tecknade serier (cartoons, comics, bande dessinée) kan man knappast forska om utan att samtidigt vara entusiast, eftersom serier fortfarande är något som behandlas nedlåtande i många sammanhang. Men det har nu gått lång tid sedan serier sågs som ett av de stora hoten mot ungdomens moral och läskunnighet – det som i svenska sammanhang kallades för ”serieeländet” på 50-talet. Idag spänner seriemediet från det mest populära till det mest experimentella – från Kalle Anka till serier som bryter mot de flesta etablerade ”regler” för serier. Sedan länge finns det tre stora seriekulturer – den engelskspråkiga, den franskspråkiga och den japanska. Det är i franskspråkiga länder som serier har högst status och där störst resurser har satsats på att uppmuntra innovativa serier. Därför är det ingen tillfällighet att också några av de mest seriösa serieforskarna är franskspråkiga. Thierry Groensteen hör till dem. Han har under decennier undervisat i serier och fördjupat sig i det som han kallar seriens system.

Detalj av teckning av Moebius (Jean Giraud) som avled den 10 mars i år, den främste tecknaren inom fransk Science Fiction-genre. Jean Giraud in memoriam (1938-2012).

Detalj av teckning av Moebius (Jean Giraud) som avled den 10 mars i år, den främste tecknaren inom fransk Science Fiction-genre. Jean Giraud in memoriam (1938-2012).

Vad är då seriens system? Man skulle kanske kunna tro att det som Groensteen är ute efter är en uppsättning regler som serietecknare bör följa, men så är det inte. Snarare motsatsen. Groensteen följer en semiotisk linje i analysen, och i semiotik och lingvistik är ett system en uppsättning valmöjligheter tillgängliga i ett språk. Motsatsen till ett system är en process. En mening, t.ex. ”Jag åkte till Stockholm”, är en process (i semiotisk mening) och systemet är de alternativ jag kan välja för varje del i processen. Istället för ”åkte” kan jag t.ex. välja ”gick”, ”sprang”, ”kröp” o.s.v. Vill man nu beskriva seriens system, hur serier i allmänhet är uppbyggda, så kan det se ut som en omöjlig uppgift. Serier finns ju i ett oöverskådligt antal format, genrer och stilar – varje tecknare verkar ha sina egna regler, hur ska man då kunna hitta några gemensamma regler? Men det behöver som sagt inte handla om att hitta regler, utan snarare att beskriva mediets begränsningar. Förhållandet mellan det som är möjligt och det som är omöjligt att göra är seriernas system. Att undersöka systemet är att förstå den tecknade serien som medium (ett medium med många olika genrer och separata subkulturer).

Nu är inte Groensteen direkt den mest kände serieteoretikern för en större publik. Semiotik är svårt och Groensteen riktar sig till folk som har åtminstone vissa baskunskaper om begreppen. Men vi kan räkna med att hans bok på sikt kommer att få stort inflytande och att översättarna Bart Beaty och Nick Nguyen har gjort en viktig insats när originalet Système de la bande dessinée (1999) blivit tillgängligt också på engelska. Groensteen representerar nämligen ett helt annat tillvägagångssätt än de hittills mest populära skribenterna. Och de mest populära skribenterna – vilka är de? Man måste nämna Will Eisner (skaparen av serien The Spirit) och Scott McCloud. Den senare publicerade år 1994 sin första utgåva av Understanding Comics – en serieteori i form av ett seriealbum. McCloud representerar mainstreamuppfattningen om hur serier fungerar och hur de ska analyseras. Men hans teori innehåller många underligheter och förenklingar.

McCloud tar till exempel för givet att det som gör serien till ett unikt medium (och inte bara en mix av andra medier) är relationen mellan ord och bild. Redan på en av de första sidorna i The System of Comics påpekar Groensteen att detta är absurt. För det första finns det många andra kommunikationsformer som kombinerar ord och bild – men viktigare är att en serie kan klara sig utmärkt utan ord och att många serier är fullt begripliga även om man tar bort orden.

Krazy Kat, söndagssida den 25 oktober 1936.

Krazy Kat, söndagssida den 25 oktober 1936.

Här ser ni till exempel ett avsnitt av George Herrimans absurdistiska och medvetet felstavade klassiker Krazy Kat om katten Krazy, musen Ignatz och kommissarie Pupp. Visst begriper ni historien och poängen även utan replikerna? Ni ska knappast behöva anstränga er för att läsa replikerna i min suddiga återgivning. Det finns för den delen också enstaka exempel på fullt fungerande serier utan bilder.

Skulle man utgå ifrån att det är relationen ord/bild som är grundläggande för serien som system, så skulle man förstås börja med varje enskild serieruta och jämföra hur samspelet mellan ord och bild driver berättelsen framåt. Det är vad MacCloud gör i sin inledning, där han också påstår att när bilderna blir alltmer abstrakta (förenklade) medan texten blir alltmer konkret (korthuggen) så finns de idealiska villkoren för en bra serie, och samtidigt återgår kulturen till den typ av kommunikation som fanns före Renässansen. Allt detta är mycket diskutabelt och visar inte minst att McCloud sätter sin egen subjektiva smak som norm för vad som är en lyckad serie.

Till skillnad från McCloud är Groensteen akademiker, och han gör det rakt motsatta jämfört med McCloud. Han startar inte med detaljen utan med helheten, dvs. hela seriesidan (i en tidning eller ett album). Den tänker han sig i det första stadiet inte som en yta full med bilder utan som helt tom rektangel. Denna tomma rektangel innehåller alla de möjligheter som står tecknaren till buds. Det första steget är att bryta ner helheten till de enheter som så småningom ska bli serierutor. Denna nedbrytning (décomposition, breakdown) står i relation till det som på franska kallas grille och på engelska grid. Jag kommer inte på något bra svenskt ord för detta. Ett grid är inte aktuellt utan virtuellt. Det består av summan av alla tänkbara rutnät som en yta kan delas in i.

    Oregelbundet och regelbundet grid (bildkälla http://mohaps.com/2010/07/craft-gridlocked-using-grids-effectively-in-comics/)

Oregelbunden och regelbunden layout (bildkälla http://mohaps.com/2010/07/craft-gridlocked-using-grids-effectively-in-comics/)

Nedbrytningen av sidan kan på olika sätt avvika från the grid (bilden till vänster) eller sammanfalla med det (bilden till höger). Man talar om oregelbundna och regelbundna layouter. Groensteen är skeptisk till den vanliga uppfattningen att de regelbundna varianterna skulle vara en sorts standard eller normalfall. Statistiskt sett verkar den oregelbundet indelade sidan vara den i särklass vanligaste – se t.ex. Kalle Anka, världens mest lästa och spridda serie. Det är snarare den regelbundna sidan som är ovanlig och som kanske drar lika mycket uppmärksamhet till sig som den helt upplösta och vilda sidan (se Gary Panter t.ex.). Formen lämpar sig för långsamt berättande och subtil komik. På en sidan med strikta upprepningar kan minsta förändring av t.ex. en persons minspel få stor betydelse. Som hos Claire Bretécher i hennes Les frustrées (De frustrerade).

Groensteen använder sig av många distinktioner som enklare teorier bortser ifrån. Som semiotiker skiljer han mellan språksystemet (la langue) och det enskilda yttrandet (la parole). I seriesammanhang innebär det en distinktion mellan seriens system och den faktiska, realiserade seriesidan. Därmed är den faktiska, tecknade serierutan inte identisk med rutan som en rumslig position i förhållande till sidans virtuella grid. Den faktiska rutan är i Groensteens teori en panel, men rutan som rumslig position är en frame. Hela sidan som rumslig bakgrund är en hyperframe, varje helhet av enstaka frames är en multiframe. Jag tror inte att det ännu finns några bra svenska motsvarigheter till dessa termer. De olika nivåerna av frames ingår i vad Groensteen betecknar som the spatio-topical system (ungefär ”rums-platsens system”) och i detta system ingår också pratbubblornas positioner i förhållande till frames och hyperframe. Distinktionerna mellan panel, frame och hyperframe är inte onödiga. Tänk på hur många serier som fullständigt saknar tecknade ramar runt varje bild. Där finns inga panels, men däremot frames i en nedbruten hyperframe. Vi ser gränsen mellan ruta och bakgrund trots att den inte finns.

Analysen av the spatio-topical system utgör två tredjedelar av Groensteens bok, resten av boken ägnas åt den narrativa sekvensen och hur den fördelas på seriesidan. Groensteens egen term för detta är artrologi (arthrology) efter grekiskans αρτρος (artros) som ungefär betyder artikulation. I lingvistiken är artikulation det som får en kombination att skifta mening när ett element byts ut, t.ex. när ”BAR” blir ”FAR”. På liknande sätt demonstrerar Groensteens artrologi hur mening kan uppstå genom att föremål byts ut eller ändrar position från ruta till ruta, ibland från sida till sida.

Tintin: Coke en stock (1958), höger halva av första sidan.

Les adventures de Tintin: Coke en stock (1958), höger halva av första sidan.

Ett av hans exempel är den inledande sidan av Hergés Coke en stock (The Red Sea Sharks) där högerkantens lodräta sekvens av tre rutor visar analoga figurer i samma position. Överst en affisch med en filmhjälte i hatt och grön skjorta, i mitten en grön rock utan kropp (i ett skyltfönster) och nederst General Alcázar civilklädd, i hatt. Handlingen på sidan kan sammanfattas som att Tintin och Haddock samtalar om hjälten i filmen de just sett, tills de avbryts av generalens överraskande uppdykande. Nedbrytningen av sidan ger en artikulation av detta bestämda segment av berättelsen, och artikulationen sker inte bara horisontellt i läsningens riktning utan också vertikalt.

Med exempel som detta demonstrerar Groensteen några klargörande poänger: seriens egenart som medium kan inte ligga i samspelet ord/bild, serier är inte heller någon sorts frusna spelfilmer utan arbetar med helt andra villkor än filmen. I film baseras mycket av spänningen på ovissheten om vad som kommer härnäst  – i serier däremot ser vi hela seriesidan på en gång och läsningen är lika mycket en spatial process (nedbrytning i detaljer) som en linjär (vänster till höger). Seriens grundvillkor är sidan, eller dags-strippen, och analysen måste utgå från detta.

Groensteen är också noga med att framhålla skillnaden mellan serie och sekvens. För att det ska finnas en berättelse räcker det inte med en serie bilder – även om mediet på svenska kallas ”serier”. Bilderna måste befinna sig i en sekvens, det vill säga en helhet utgående från en narrativ ambition. På så sätt går det att se en tydlig skillnad mellan serier och seriella bilder (utan narrativ struktur), till exempel vissa verk av Victor Brauner och (särskilt) Andy Warhol. De ”abstrakta serier” som man ibland hör talas om är med denna avgränsning inga serier utan seriella bilder. Detta kan vara en ovälkommen slutsats om man hellre utgår från formmässiga än innehållsmässiga kriterier. Men Groensteens bok är en nödvändig läsning för den som vill förstå vad det är som får oss att fängslas och fascineras av serier.

Se också www.serieframjandet.se

En artikel om The System of Comics skriven av Helena Magnusson finns i Seriefrämjandets tidskrift Bild och Bubbla, nr 2 2011.

Länkning pågår till intressant.se

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Semiotik, Tecknade serier och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att läsa serier

  1. Pingback: Visuella studier – aktuellt och gjort | Visuella Studier

Kommentarer inaktiverade.