Martin Gustafsson: Hur filosofera om AI?

Hej och välkomna till filosofiämnets blogg! Filosofi kan ju handla om nästa vad som helst, så var beredda på att alla möjliga frågor kan komma att diskuteras här. Det kan röra sig om mer än 2000 år gamla bekymmer, eller om dagsaktuella ämnen – eller om både och på samma gång, eftersom frågor man ibland tror är alldeles nya i själva verket diskuterades redan av Platon.

Här i den allra första bloggen ska jag ta upp ett hett ämne: AI. Som filosof blir jag ibland ombedd att yttra mig om AI, och jag har både gett kurser och skrivit artiklar i ämnet. Men inte sällan blir jag frustrerad över vad jag antas ha att bidra med. Ofta förväntas jag säga något spännande och kittlande om möjligheten av ”artificiellt liv” och ”tänkande maskiner”, och jag förmodas ha lust att spekulera i om datorerna en gång kommer att utveckla en ”superintelligens” som tar makten över oss alla.

Men det intresserar mig inte. Sådana ”kittlande” spekulationer bör ses för vad de är: vilseledande distraktioner som leder bort tanken från de reella utmaningar och problem som den snabba utvecklingen av AI-system och den ivrigt påhejade digitaliseringen redan nu innebär.

Dagens AI handlar om utvecklingen av avancerade algoritmer som tillämpas på den enorma mängd data som hela tiden samlas in från oss när vi använder mobiltelefoner, kontokort, sociala medier, och så vidare. Dessa algoritmer är oerhört kraftfulla, men att kalla det de håller på med för ”tänkande” förefaller mig inte det minsta frestande. 60-, 70- och 80-talens AI såg annorlunda ut, och där fanns en reell strävan att utveckla program eller nätverk som verkligen liknade mänskligt tänkande. Även om den strävan var missriktad, var det begripligt att många filosofer trodde att systemen kunde lära oss något väsentligt om och kanske till och med återskapa tänkande i mänsklig mening. Medan det är få seriösa filosofer som har liknande förhoppningar idag. Dagens AI är avancerad ingenjörskonst och ger sig i realiteten inte ut för att vara något annat. Insikter i tänkandets natur får vi söka på annat håll.

Vilka är då de reella utmaningarna och problemen? De har att göra med makt och pengar. De som idag styr över utvecklingen av AI i västvärlden är de fem stora giganterna på internet: Google, Facebook, Amazon, Apple och Microsoft. Som Paul Nemitz, juridikprofessor och en av EU:s ledande experter på området, påpekar i en alldeles ny artikel som alla borde läsa , härrör dessa bolags makt ur fyra sammanhängande källor: (1) deras enorma ekonomiska rikedom, (2) deras stora och ökande kontroll över det offentliga samtalets och de demokratiska valsystemens infrastruktur, (3) deras insamling av våra personliga data i vinstsyfte, samt (4) deras makt över utvecklingen och integreringen av AI-tillämpningar, en utveckling som de hemlighåller från offentlig insyn. Dessa bolag gör sitt allra bästa för att motverka att AI-teknologin regleras i lagstiftning.

Istället för lagstiftning vill bolagen förbättra ”etiken” på området. Och här är ytterligare en fälla man kan gå i som filosof: att man fastnar i en moraldiskussion istället för en diskussion om lagstiftning och affärsmodeller. Skillnaden mellan etiska regler och lagstiftning är ju att lagstiftning ger möjlighet till reell maktutövning: bryter någon mot lagen kan samhället straffa lagbrytaren och tvinga fram en förändring. Inte undra på att de fem nätgiganterna vill att vi diskuterar etik i stället för juridik!

Men på alla andra teknikområden är det självklart att det finns reglerande lagstiftning. Som Nemitz påpekar lär sig varje arkitekt under sin utbildning att byggnader måste uppföras i enlighet med demokratiskt stiftade lagar. Och vi vet hur det går när sådana lagar inte finns och vi istället litar till de vinstmaximerande byggherrarnas ”etik”: Hus rasar samman och människor dör. Varför skulle det vara annorlunda när det gäller AI?

Nemitz skräder inte orden: de fem nätgiganternas korståg mot lagstiftning gör att demokratin utsätts för en kniptångsmanöver där teknologin anfaller från ena sidan och populister och diktatorer från den andra. Att som filosof i denna krissituation fokusera på frågor om superintelligens innebär bara att ägna sig åt verklighetsflykt. Uppgiften är istället att få ner diskussionen på jorden och tillsammans med experter från andra vetenskapsgrenar sätta sig ner och fundera såväl principiellt som konkret kring de reella motåtgärder som det demokratiska samhället måste vidta för att överleva den digitala utvecklingen.

Avslutningsvis ett par exempel på hur bra kritiska diskussioner av det slag jag efterlyser kan se ut. Läs och kolla in följande:

Cathy O’Neils bok Weapons of Math Destruction

Zeynep Tufekcis artiklar i New York Times och TED-talks, t.ex. det här. 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *