Såväl fotografin som verkligheten visar oss hur kroppar kan manipuleras och omformas idag. Det talas om body modification och till den kan man räkna många olika företeelser från botoxfyllda läppar till personer som opererar sig för att likna totemdjur och sagoväsen. Reklamfotograferna och deras assistenter klipper och suddar flitigt i Photoshop. Idealkropparna som du ser i annonserna tillhör inte alltid bara en person utan flera. I den digitala bildens värld kan kroppar lätt styckas, blandas och kombineras. Det är i och för sig inget nytt – renässansens teoretiker rådde skulptörerna att avbilda de vackraste delarna från flera modeller och på det sättet skapa en idealkropp. Principen gick tillbaka på den grekiska regeln för den perfekta kroppen – den så kallade kanon. Det var manskroppen som var normen för kanon, och idag är den normen för både män och kvinnor. Det antika idealet är kanske mer levande idag än någonsin. Men det är litet makabert att tänka på att det till stor del vilar på idén att kombinera de bästa delarna till en helhet. Att det förutsätter en styckning.

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Under den germanska järnåldern spred sig de antika idealen uppåt mot våra ogästvänliga trakter. Det skedde via romerska mynt med kejsarens bild. Lokala germanska och kanske sydskandinaviska guldsmeder kopierade mynten, och nu skedde en märklig uppdelning och omformning. Kejsarbilderna och deras symboler förenklades mer och mer. Olika drag och delar missuppfattades och flyttades runt på den runda ytan i nya kombinationer med lokala symboler. Till slut kunde det se ut som om ett jättelikt huvud red på ett sagodjur som kunde se ut som en häst, en hjort eller en fågel. Resultatet blev vissa varianter av de så kallade brakteaterna som enligt en bevarad runinskrift skulle ge sin bärare tur. En liknande uppdelning och kringspridning skedde med andra motiv och ornament. Arkelogen Wilhelm Holmqvist kallade den faktiskt uppstyckningens princip i sin bok Vår tidiga konst (1977) om järnålderns och vikingatidens nordiska guldsmide. Efter uppstyckningens princip kom sammanbindningens princip där man kan se starten på de så kallade ”vikingamönster” som bidragit till den moderna myten om vikingen.

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildmakarens frihet i förhållande till den visuella verkligheten (eller dess ”optiska struktur” som en fysiker skulle säga) är i princip obegränsad. I en bild kan man lägga till, dra ifrån och byta ut, allt eftersom syfte och förväntningar skiftar. Det vi som människor har störst träning att känna igen är exemplar av vår egen art, och då särskilt ansikten – det ska mycket till för att vi inte ska känna igen människofigurer och ansikten i bilder. När modernismen kom till Finland förfasade sig visserligen somliga över ansikten där ”näsan är på ögats plats” men ändå såg man att det var ett ansikte och ett öga (se Picasso, 30-talet). Surrealisten Victor Brauner gjorde bildserier som man kan se som experiment med hur långt man kan deformera en figur och fortfarande få den att bli igenkännlig. Men ju mer realistisk eller fotografisk en bild blir, desto större frågor väcker det om en figur är deformerad eller stympad. Många har sett varianter av Heppos reklam där skorna dansar omkring som om de satt direkt på personens hals eller bröst. ”Huvudfotingar” brukar man tala om när det gäller de allra minsta barnens sätt att teckna människor, men här är det foto/videokollage och inte bara enkla streck. Illusionen blir övertygande och effekten komisk. Ungefär som när man ser en pratande mun filmad upp och ner. Det bryter mot förväntningar om tillvarons (optiska) struktur. Men genom styckningen eller stympningen av det som avbildas uttrycker man också något om det. Ungefär som när man säger om en persons handling att den är ”huvudlös”. Vad säger Hepporeklamen om människorna och om skorna?

länkning pågår till intressant.se