Styckningens estetik (3)

Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Den syntetiska rösten som kommer ur telefonen när vi sitter i telefonkö (”du är är fortfarande placerad i kö, du har nummer 67 i kön”) eller ur högtalaren på tåget har en spöklik dimension. Det spöklika ligger inte inte i något robotliknande utan tvärtom i det faktum att det ibland är omöjligt att skilja maskinrösten från en verklig röst. Mediakonstnären Stelarc har ett projekt som är exempel på en vanlig tanke bland ”cyberpunks” och ”transhumanists” – en avatar som han på fullt allvar menar kommer att fortsätta att vara Stelarc när hans kropp är borta. Detta ”prosthetic head” (avatarens visuella del består bara av ett talande huvud) kommer med andra ord att kunna agera och tala på egen hand, oberoende av upphovsmannens kontroll. Under det intensiva arbetet med att samla in in bilder av BM (body modification) hittade jag och Eddie Svärd en intressant föreläsning av Stelarc där han också beskriver arbetet med The Third Ear – ett klonat öra som han med den nyaste biotekniken har fått att växa fast på sin ena arm. Dessutom har han försökt förse örat med en mikrofon som hela tiden ska kunna sända ut hans röst och andras röster via Internet. Det blir alltså i så fall ett öra som inte är för honom utan för oss, vilket Stelarc själv påpekar:

Stelarc om Third Ear och Prosthetic Head (youtube, 50 minuter)

Man kan observera att Stelarc hela tiden refererar till sig själv som ”The Body”. Den delning av jaget som vi hela tiden antyder när vi säger att vi ”har” och inte ”är” en kropp har Stelarc bejakat fullt ut – han menar ju att kroppen är ”obsolete”, överflödig. Det ser ut som en paradox att en konstnär vars konst hela tiden kretsar kring kroppen (Stelarc är oftast naken i sina performanceverk) samtidigt säger att kroppen är överflödig. Ända sedan jag första gången stötte på Stelarc för ca 20 år sedan har jag försökt komma tillrätta med denna paradox. I min teori med arbetsnamnet ”styckningens estetik” har jag låtit Stelarc representera den kanske mest radikala och samtidigt minst uppenbara styckningen, nämligen ett totalt förnekande av kroppen, alternativt ett överskridande av dess begränsningar. Styckningen eller delningen är i och för sig endast metaforisk. Det är den mänskliga existensen som styckas i två delar – kropp och (digitaliserat) medvetande. Stelarcs Third Ear är däremot ett exempel på styckning i en rent materiell bemärkelse – en del av en kropp har avskilts (eller som här klonats) från sin plats och placerats på en annan del av kroppen.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

För några inlägg sedan visade jag annonsen från Bianco Footwear med modellen som verkar ha sytt fast ett par fötter på händernas ställe (”Hands are so last year”) och en sådan annons skulle knappast ha kunnat göras om inte idén om denna sorts styckning hade varit allmän och etablerad i nutida visuell kultur. Biancoannonsen är från 2004 och samma år släpptes den första filmen med titeln ”Saw”, numera en klassiker. Jag påstår inte att det finns ett direkt samband, men både ”Saw” och Biancoannonsen visade att styckningens idé hade gått från obskyr underground till full synlighet i det offentliga rummet. Samtidigt fanns i konstvärlden ett fenomen som ”bröderna Chapman” som på 90-talet gjorde succé med sådana skulturer som ”Zygotisk acceleration” från 1995 – absurt uppstyckade och rekombinerade barnkroppar, enligt somliga en reaktion på sexualiseringen av familjereklamen. Här har vi alltså åter igen ett exempel på hur kroppsdelar flyttas från en plats till en annan eller hur kroppar och delar adderas till varandra. Istället för subtraktion (kroppar eller delar tas bort) har vi addition (kroppar eller delar läggs till) och då kan man också tänka sig en substitution (en del tas bort och en annan läggs till).

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

I ett annat verk av bröderna Chapman, baserat på en av Goyas etsningar i serien Krigets elände (1810), har de styckade kropparnas kött ruttnat bort men på en skalle sitter ett groteskt rosa öra som tillsammans med andra detaljer gör det omöjligt att längre ta bilden på allvar. Bröderna Chapman driver med döden, med Goya, med allt – vilket understryks av att de inte kallar skulpturen för Death utan för Sex. Istället för att som Stelarc addera ett öra på ett oväntat ställe (addition) har de både i skulpturen och i titeln ersatt det förväntade (död) med det oväntade (liv) och budskapet kan tolkas som att liv eller död inte spelar någon roll, det finns ändå ingen mening i någon högre ”mening”. Man kan alltså driva med allt.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

I en skiss som jag skrev för tidskriften Konstnären (nr 1 2007 ss 32-15, kan läsas här) föreslog jag att styckningens estetik på så sätt kan reduceras till de tre operationerna subtraktion (dra ifrån), addition (lägga till) och substitution (ersätta) – plus en fjärde, permutation (omkastning). Den här modellen har jag inte hittat på själv. Den kommer från den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”mi”) och deras teori om visuell retorik, men Groupe µ är mest intresserad av modernismens bildkonst och har inte (åtminstone inte ännu) sett vilka möjligheter bildretoriken har vid analysen av populärkultur. När det gäller film kom det upp några intressanta referenser i våra diskussioner förra veckan: förutom ”Saw” också filmerna ”Anamorph” (2008, en galen konstnär och seriemördare gör verk av styckade offer), ”The Human Centipede” (den mänskliga tusenfotingen, I 2010 och II 2011) och ”Hills run red” (2009).

Detta är bara en (extrem) aspekt på den tänjning av den mänskliga kroppens och identitetens möjligheter som blir allt synligare idag – i form av tatuering, peircing, body modification (implantat, operationer) och självdestruktiva beteenden. Mitt och Eddie Svärds insamlingsarbete under v. 19-20 har illustrerat alla dessa fenomen. Mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se