Etikettarkiv: Facebook

Känna igen tatueringar

I förrgår försökte jag definiera vad direkt visuell analys är genom att ta vårt insamlingsprojekt med bilder av BM (Body Modification) som exempel. Se schemat nedan. Tatueringar är en typ av BM med lång tradition. En tatuering kan vara framträdande eller nästan osynlig. Den kan vara helt personlig eller ingå i en lång tradition. I kulturer utan skrift och utan museer har tatueringar varit ett sätt att föra vidare gruppens gemensamma minne. Nutida teoretiker som vill förklara vår tids tatueringar som symptom på ”postmoderna” utbytbara roller får problem när de ska förklara varför folk i så fall väljer att smycka sig på det mest permanenta sätt som finns. Detta måste ha att göra med ett starkt behov av att tillhöra en viss grupp.

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

I schemat utgår jag från ett europeiskt perspektiv och räknar med att kategorin ”old school” är tatueringar som är traditionella i Europa. Resten, alltså alla nya motiv och alla mönster som hämtats från andra delar av världen, är ”polykultur”. För att räkna upp alla varianter av ”polykulturell” tatuering kan man bara skriva ”Etc”, för mångfalden är enorm. Det finns naturligtvis inga etablerade taxonomier eller klassifikationer. Men det finns mängder av förslag på sådana, överallt på Nätet. Se till exempel:

Styles of Tattoos

Top ten most popular tattoos (”Tao of Tattoos”)

Starlight Tattoo: Tattoo Ideas

Free tattoo designs

Eller populära böcker som Tatueringar: gamla traditioner, hemliga tecken och moderna trender (D. Picerno)

I insamlingsarbetet använde vi några få av alla förekommande termer för att beskriva tatueringarna på bilderna: tribal, haida, keltisk, maori, nordisk, polynesisk, arabisk, indisk, balinesisk, asiatisk, japansk, kanji, kinesisk, latino, gang, prison, hiphop, gothic, sailor, military, newage, biker, kristen, buddhistisk, hinduisk, katolsk, muslimsk, judisk, karikatyr, orientalisk, feminin, fantasy, scifi, kawaii, otaku, black&grey

Exempel på "polynesisk stil"

Exempel på "polynesisk stil"

Som sagt, detta är bara några få. Hur skiljer man mellan dessa motiv och stilar? Varken jag eller Eddie hade någon erfarenhet av tatueringsvärlden. Det blev en hel liten bildningsresa i tatueringsmönster.

Tribal är en vanlig stil, men den kan se ut på många olika sätt beroende på vilka influenser bäraren föredrar. Vissa väljer mer oblandade varianter som Polynesian (se bild), Maori eller Celtic. Ibland är mönstren mer eller mindre trogna imitationer av traditionen i ett visst specifikt område. Ett polynesiskt mönster med den bakgrunden kan då kallas till exempel Tahitian eller Samoan.

Skillnaden mellan ”old school” och ”polykultur” blir litet mer komplicerad när det gäller mönster inspirerade av gammal europeisk kultur. Men de fantasifulla tatueringar som idag kallas ”nordic” eller ”celtic” har inte många likheter med de enkla märken som man har hittat på t.ex. ismannen Ötzi.

"Keltiskt" mönster, kanske Black Metal?

"Keltiskt" mönster, kanske Black Metal?

En ”keltisk” tatuering som den här intill kan vara inspirerad av ornamentik på gravfynd från 800-talet och fram till tidig medeltid, men att den tidens människor skulle ha burit något liknande är knappast troligt. ”Pikterna” i norra Skottland lär däremot ha prytt sig med kroppsmålning, enligt romerska reseskildringar. Bäraren av den här tatueringen är kanske ett fan av Black Metal eller Death Metal, musikstilar som har stark koppling till olika typer av nyhedendom och intresse för magiska symboler. Pentagrammet i tatueringens centrum har till exempel inget med den ”keltiska” ornamentiken att göra. Mönstrets två ”horn” kan anspela på djävulen, som för ”nyhedningar” bara är en karikatyr av våra ”riktiga” gudar.

(Se Vagn Vikernes hemsida med hans personliga mytologi)

"Japansk" tatuering med Shinto-gud (?)

"Japansk" tatuering med Shinto-gud (?)

Precis som ”Polynesian” och ”Nordic” är ”Asian” en ganska diffus kategori. De tatueringar som håller sig närmast traditionella förebilder är kanske de som baserar sig på gamla japanska helkroppstatueringar – en gång statussymboler bland samurajer, idag vanliga inom Yakuzan.

Den sittade gestalten på magen är knappast en Buddha, men kanske vind- och ormguden Susanoo i Shinto.

I vårt material finns åtta bilder av det här slaget – alla har taggarna ”japan” och ”opersonlig”. Syftet med bilderna är bara att visa tatueringarna. Det finns inga ansikten, ben eller händer på bilderna. Relationen mellan objekt och fotograf är neutral och ”jämställd” – objektet framställs varken som överlägset eller underlägset ”oss” som tittar. Bilden är tagen så nära att vi nästan inte får någon information alls om ”kontexten” (miljön och sammanhanget) utan bara om ”kulturen” (samuraj, yakuza, manlighet.)

Andra mindre traditionella tatueringar har inslag som mest signalerar ”japanskhet” i största allmänhet – som fiskar, körsbärsblommor, skrivtecken. När jag nu ändrar sökningen i vår databas (som gränssnitt använder jag Picasa) till bara ”asiatisk” får jag upp 34 bilder som bara har det gemensamt att tatueringarna anspelar på något ”asiatiskt”. Jag ser direkt att det bara är fyra bilder som gör ett personligt intryck genom att vi ser ett ansikte och en blick. Tre av dem är bilder av kvinnor, av vilka två helt tydligt är poserade studiobilder.

"Old School", "personlig", "nedåtvinkel", "kvinna", "inne", "suddig", "färg". Ur databasen (anonymiserad)

"Old School", "personlig", "nedåtvinkel", "kvinna", "inne", "suddig", "färg". Ur databasen (anonymiserad)

Detta mönster verkar ganska typiskt om man jämför med fördelningen vid andra sökningar – en tendens att BM hos kvinnor mer framställs som ett sätt att attrahera än när det gäller män. Detta framhävs i bildernas utformning, hur stor del av kroppen som syns, och så vidare.

Söker jag i hela databasen efter taggen ”personlig” får jag 216 bilder där könsfördelningen verkar ganska jämn. Men kombinerar jag ”personlig” med ”leende” får jag 35 bilder med förkrossande dominans av kvinnor. När leenden saknas kan bilden kodas som ”inbjudande” med andra grepp, till exempel kameravinklar som framhäver erotiskt laddade zoner, som i bilden här intill. (Dominansen av sådana bilder på unga kvinnors profiler på Facebook har varit föremål för forskning i Sverige.) I vår databas är taggar som ”nedåtvinkel”, ”uppåtvinkel”, ”sidovinkel”, ”leende”, ”neutral”, ”avvisande”, ”inbjudande”, ”personlig”, ”aktiv”, ”passiv” användbara för att undersöka sådana mönster. Detta som exempel på hur insamling och taggning av bilder kan användas för fördjupad visuell analys av dagens globala kultur.

länkning pågår till intressant.se

Facebook och bilden

Monster ("Babyface" ur filmen The Hills Run Red)

Monster ("Babyface" ur filmen The Hills Run Red)

Monster enligt fb? (Baby Grayson Walker)

Monster enligt fb? (Baby Grayson Walker)

Facebook lever på vår kreativitet, nu tog de också steget att lansera sig på börsen, men aktien dalade snabbt. Kulturteoretiker har velat få oss att tro att vi lever i en ekonomi frikopplad från det materiella men kanske är det svårt att få stabilitet i värden som inte grundar sig på något annat än att användare (låt vara miljoner) delar kreativitet och samtidigt själva blir en produkt (det är ju den tid vi sätter på fb som utgör fb:s värde). Men när kreativiteten avviker från vissa normer drar Facebook en gräns – det blev inte minst tydligt i det senaste fallet av cencurering av användares bilder, se här.

Fallet har uppmärksammats också av en annan anledning – respekt för livet. Det rör sig om ett ungt kristet amerikanskt par som hela tiden vetat att deras son skulle födas med anencefali (utan fungerande hjärna) och bara leva några timmar – ändå valde de att föda honom, övertygade om hans rätt att existera. De tog bilder av honom som på vilket nyfött barn som helst och delade bilderna bland vänner på Facebook – men där ansågs gränsen till det morbida ha överskridits och bilderna togs bort. På bilderna ser han ut som en mycket liten 100-åring, den deformerade skallen döljs av en mössa.Inget upprörande eller skrämmande – Facebook är garanterat fullt av mycket värre bilder.

Enligt vetenskapens och det rationella samhällets bedömning var Grayson James Walker (barnets namn) bara något som snarast möjligt borde ha tagits bort och spolats ner i avloppet, ett naturens misstag. Hans födsel och korta liv gjorde honom till en existens – men vilken sorts? Han hade inget medvetande i någon rationellt begriplig mening. Det var något helt annat som fick föräldrarna att handla som de gjorde.

Om Facebook representerar samtidsnormen för vad livet är och hur det ska levas, så kan bilderna på Grayson inte tillåtas eftersom de visar något bristfälligt (enligt normen). Samtidigt flödar populärkulturen och de kollektiva fantasierna över av styckningar och deformationer – men sådana bilder kan accepteras, antagligen eftersom de inte har någon koppling till faktiska personer. Bilderna på Grayson avviker från de idéer om lyckan som är viktiga för Facebooks attraktionskraft för annonsörerna. Det är av den anledningen de inte får synas.

Ett annat intressant cencurfall är den så kallade mangadomen som för några dagar sedan gick upp till HD (högsta domstolen) i Sverige – men där gäller det tecknade bilder och också vilka omständigheter som kan leda till att innehavet av en bild kan bli straffbart. Jag tror att omständigheter och sammanhang alltid är avgörande. Domstolens ”bildanalyser” under förhandlingarna visar om inte annat det stora behovet av kompetenta bildvetare, tyvärr oftast i sammanhang där vi sällan anlitas.

länkning pågår till intressant.se

Ondskans ansikte, iscensatt

Breiviks profilbild på facebook

Breiviks profilbild på facebook

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Skådespelet pågår – vi får inte se det men ändå finns det överallt. Skådespelet, rättegången, mediaritualen (se t.ex. Dayan & Katz, ”Media Events: the Live Broadcasting of History”, 1992). De sakliga orden sorlar oupphörligt – vad säger han, hur tänker han, hur gjorde han, vem är han? Och samtidigt alla dessa bilder – Anders Behring Breivik måste just nu vara en av världens mest avbildade personer. Bilderna är en del av den ritual som nu utspelar sig i massmedierna – en ritual i modern form men av urgammalt ursprung eftersom den handlar om att besvärja ondskan. I ritualen bearbetas vårt kollektiva trauma – att vi är medvetna om detta dåd och varken kan fatta dess fulla vidd eller hur någon kan begå en sådan handling. Den är en ritual i den ”globala byn”, som Marshall McLuhan skulle ha sagt. Lika visuell som vilken exorcism som helst.

I bilderna hoppas vi se ondskan, så att vi kan få den visshet som den oöverskådliga massan av fakta inte kan ge oss. Vissheten att det är så här ondskan ser ut. Det ordlösa visuella beviset. ”Det ser man ju att han är galen”. Men Breiviks kyla och kontroll gäckar psykiatrin, och bilderna gäckar oss. Det är inte en person vi ser i dessa bilder, utan flera. Bilderna fångar ett antal roller – soldaten, talaren, martyren, den glade, den triumferande, den galne, o.s.v. Men personligheten (om det finns någon sådan) slipper undan.

Vi har att göra med en man som hela tiden är upptagen av vilken bild han ger av sig själv, och som saknar intresse för annat eller andra. Det är inte en psykos vi ser, utan en narcissistisk personlighetsstörning. Psykiatern Sten Levander påpekar att en sådan störning är omöjlig att behandla om personen tillräckligt länge har isolerat sig i sin privata värld (utan behov av emotionellt eller intellektuellt utbyte med andra). Levander vill ändå kalla Breivik psykotisk – fast ett annat stadium av psykos än det som präglas av hallucinationer och upplöst verklighetsuppfattning.

Den etikett vi sätter på en brottsling är beroende på brottets art och experternas olika tolkningar av etiketternas innebörd. Psykotisk? Schizofren? Narcissist? Tillräknelig? I det här fallet handlar det också uppenbarligen om politiska förväntningar. Traumat är ju nationellt.

Men titta också på de här bilderna! Trots vårt hopp att bilder av en person ska visa oss sanningen om personen, så visar de bara en medierad relation. Med andra ord en relation mellan en persons attityd och fotografens ofta blixtsnabba tolkning av denna attityd.

Fotografen kan vara personen själv, eller styrd av personen själv. På facebook ser vi Breivik sådan han vill att vi ser honom- en sympatisk ung man. Vem kunde ana att denne man är massmördare? Soldaten Breivik är sammanbiten, talaren Breivik ser ut som vilken politiker som helst.

Breivik, galningen (16/4-12)

Breivik, galningen (16/4-12)

Vi ser en representation av Breivik. Men vi ser också en interaktion mellan motiv och fotograf. Det lätta grodperspektivet i ”soldatbilden” förstärker det hotfulla intrycket. ”Galningen” har samma min, men här ser vi istället personen snett uppifrån, ur ett överläge – vi är överlägsna denne galning. Den gråtande Breivik och den skrattade Breivik visas varken ur underlägset eller överlägset perspektiv. Han visas som jämställd, en människa som du och jag.

Det skrämmande, skrev Hanna Arendt, är inte ondskans omänsklighet utan dess banalitet. Den onde kan vara vem som helst.

Länkning pågår till intressant.se

Affären KONY 2012

Jobbar med många olika saker nu men har tagit mig tid att titta på det som ”alla” pratar om – YouTubevideon ”KONY 2012”. Om du inte har sett den, se den via YouTube-fönstret i listan här till höger. Då blir du en av de 80 miljoner människor som har sett den sedan den lades upp på Nätet i början av mars. Det innebär att hela världen nu har lärt sig namn och ord som Uganda (ett land många inte skulle kunna peka ut på kartan), Joseph Kony (krigsherre och barnarövare), Invisible Children (organisationen bakom filmen), en viss Jacob (barnflykting) och Jason Russell (regissör, kommentator). Den senaste nyheten var att Russell brutit ihop till följd av de senaste veckornas stress och sprungit naken på gatorna i San Diego. En cyniker kunde fråga sig om inte också detta var ett marknadsföringsknep. Faktum är hur som helst att ingen kampanj via YouTube tidigare har fått så stor uppmärksamhet på så kort tid.

Joseph Kony, ledare för den ugandiska rebellrörelsen LRA, är uppenbarligen en man med många liv på sitt samvete. Enligt uppgift skall omkring 60.000 personer ha drivits bort från sina hem och utsatts för olika typer av övergrepp under den tid då LRA ännu hade grepp om stora delar av landet. En stor del av dessa har varit barn, pojkar har tvingats till krigstjänst och flickor har utnyttjats sexuellt. Mord och bestialiska stympningar har praktiserats när människor på landsbygden inte velat samarbeta. Syftet med filmen KONY 2012 är att är att göra Josph Kony världskänd. På så sätt, sägs det i filmen, kan vi undvika att USA drar tillbaka en insats som redan är beslutad. Nämligen infångandet och dömandet av Kony.

Det man vill är alltså bara att öka folkets stöd för något som regeringen redan beslutat (ungfär som om Invisible Children vore en statlig propagandacentral) och det är grunden till mångas misstanke att filmen bara är ett ”SCAM” (falskt alarm) med syftet att tjäna pengar. Filmen har blivit minst lika kritiserad som hyllad. Den visar bara en sida av en politisk konflikt, den får en att tro att Kony ännu är en mäktig man (men han är i själva verket besegrad). Det finns tveksamma kopplingar till konservativa kretsar med önskan att öka USA:s inflytande i Afrika. Och det är knappast etiskt riktigt att använda sitt eget minderåriga barn (Russells son, knappast mer än sex år) som redskap för att förstärka sitt budskap. Debatten lär fortsätta.

Visuellt har filmen en stor kraft, den är ett paradexempel på visuell retorik. Se hur de snabba klippen påminner om modern nyhetsrapportering och hur filmen också kommenterar sig själv. Till bilder av datorer och telefoner reflekterar kommentatorn (Russell) över hur snabbt det idag går att dela information – ”We now live in the Facebook Age”. FIlmen vänder sig också direkt till oss som tittare med ett krav att genast engagera oss. Innan själva berättelsen börjar får vi höra att ”The next 27 minutes are going to be an experiment. In order for it to work, we need your close attention”.

Som ”visuellt läskunnig” är det lätt att se referenser till mediahistorien. Inledningen med jordklotet och solen påminner mycket om inledningen i Stanley Kubricks ”2001 – A Space Odyssey”. Sådant vet filmmakare, och de vet att öka publikens sympati genom att anknyta till saker som redan är välkända. Mycket av övertalningstekniken hinner man inte uppfatta på ett medvetet plan. Den verkar på annat sätt. Som när vi till slut skall övertygas om att vi måste göra allt för Kony skall bli världskänd: han måste bli världens mest uppmärksammade krigsförbrytare, säger Russell. Samtidigt visas i bild en fabricerad lista över all världens efterlysta skurkar och som nummer 1 ser vi Konys namn.

Observera: speakern säger inte att Kony verkligen är listad som nummer 1 av någon NGO eller myndighet. Det är bara något som visas visuellt och om filmmakarna skulle anklagas för lögn skulle de kunna försvara sig med att ”det är ju bara en bild”. För det är bara en verbal lögn som räknas som lögn i juridiska sammanhang. Ett annat exempel: stillbilden nedan. ”This is our dream” säger kommentatorn, nämligen infångandet av Kony som nyhet nr 1  på New York Times förstasida. Och se underrubriken på den fiktiva NYT-sidan: ”The World Agrees: Kony is the ’Worst'”. Det här är en detalj som bara flimrar förbi när filmen visas, få lägger märke till den, men den bidrar tillsammans med alla liknande detaljer till att övertyga tittaren.

Hur mäter man vem som är nutidens värste massmördare? Sådana besvärliga frågor ställs inte i retorik, för i retorik (verbal eller visuell) är allt en enkel sak.

länking pågår till intressant.se