Erasmus av Rotterdam visste inget om arbetslivsrelevans. Bild av Dürer (1526)

Ett arrangemang på detta tema ordnas av organisationen HumOm här i Åbo nästa onsdag, och frågan är just nu högaktuell med tanke på en utredning som har gjorts om humaniora och språkämnen vid vår Akademi. Det var stormöte om detta i förrgår. Utredaren Anders Ahlbäck presenterade sina resultat. Han har gjort ett bra arbete. Fast en utredning sker ju aldrig utan orsak – utredningar är alltid beställda av någon/några som vill ha bekräftelse på ett visst antal antaganden som ska ligga till grund för en viss förändring. Politiska utredningar har oftast slutsatsen formulerad från början, och är därmed motsatsen till vetenskapliga. De ska ”visa”, inte ”pröva”. Eftersom utredningen i det här fallet var mer öppen och utredaren ambitiös och objektiv framgick det vid mötet att majoriteten av oss som arbetar i det här huset inte håller med om vissa antaganden som vår ledning verkar vilja ha bekräftade, nämligen:

– Arbetslivsrelevans försummas i humanistisk utbildning

– Utbildningar i humaniora har så mycket gemensamt att de kan ha gemensamma grundstudier

– Humanistiska utbildningar är ineffektiva

– Humanistiska ämnen (särskilt vid ÅA) är små och svaga och måste därför samlas till större enheter

Dessa antaganden framgår uttryckligen eller underförstått i de olika åtgärdsalternativ som utredningen undersöker. De har i olika former dykt upp i höstens och vinterns debatt om ”humaniora och konst” på universiteten. De är i stor utsträckning uttryck för utomståendes syn på humaniora – fördomar om humaniora, rentav. Det är bara alltför lätt att bunta ihop ”humaniora och konst” som ”de där onyttiga ämnena” som varken producerar departementssekreterare, järnvägsbroar eller Angry Birds och som man kan ge litet pengar då och då, men bara om pengar finns. Också humanister har blandat sig i debatten, dessbättre.

Nu har det visat sig att tilldelningen av medel för humaniora vid Åbo akademi inte täcker de utgifter man hoppas på (penningen fluktuerar som bekant), och då måste humaniora skäras ner. Enkel matematik. Det ser illa ut om felslagna finansieringsplaner motiverar nedskärningarna. Hellre pekas det på olika brister hos de humanistiska utbildningarna som sådana. I en tid då yrkesutbildning blivit en så självklar norm för universiteten att den nästan aldrig ifrågasätts blir så kallad arbetslivsrelevans en käpphäst. Ämnen kan först skäras ner, sedan beskrivas som små och svaga och till slut slås samman till enheter där fyra-fem ämnen kanske får samsas om två-tre professorer. Den omtalade ineffektiviteten hos humanistiska utbldningar kan avhjälpas genom att allt fler kursmoment blir gemensamma, vilket förstås sparar pengar, men utan att pengarna nödvändigtvis återinvesteras i mer undervisning per student (vilket faktiskt borde vara det mest logiska sättet att hjälpa studenter att studera effektivare). Vart ska då de medlen ta vägen, kan man fråga sig.

I höstens debatt har det hänvisats till en utredning från näringslivsorganisationen  i Sverige. Under rubriken ”Konsten att strula till sitt liv” rapporteras det där om där om hur svenska studenter hamnar i situationer med höga studieskulder och lågbetalda arbeten. Förslaget är att studielånen skall vara lägre för studenter som inte kan räkna med någon hög inkomst i sina framtida yrken – främst förstås humanister. Här i Finland har utredningen refererats – även av kritiska kommentatorer –  som om systemen i våra länder skulle vara jämförbara, men det är de inte. I Finland finns en helt annan medvetenhet om riskerna med höga studielån och villkoren för antagning till högre utbildning är helt andra. I Finland saknas också de ideologiskt motiverade argumenten för ”bildning för alla”. I gengäld är också risken för massarbetslöshet bland humanister mindre. Här har det framkommit en del viktiga data, bland annat i Ahlbäcks utredning, som visar att idén om finska humanisters arbetslöshet är en myt. Då kan man gå vidare och fråga sig om det inte är så att humanistiska utbildningar har betydligt mer arbetslivsrelevans än vad som oftast antas. För visuella studiers del har arbetslivsrelevansen funnits som en aspekt redan från början – visuella färdigheter och kunskaper blir allt viktigare i samhället.

Men att humanistiska studier i allmänhet kan ha arbetslivsrelevans är en annan sak än kravet att alla kurser och kursmoment bör ha arbetslivsrelevans – ett sådant krav skulle förvandla all utbildning till yrkesutbildning, och då skulle vi inte längre ha ett universitet utan en yrkesskola. Privat träffar jag själv ofta personer inom management och ekonomi. För dem kan det vara svårt att förstå ståndpunkten att kunskap kan förmedlas enbart för kunskapens egen skull och att ansvaret för detta ligger hos samhället. Det faktum att universitetet som institution funnits i åtminstone tusen år som förvaltare och förmedlare av kunskap kan vara överraskande för den som endast lärt sig att tänka i uppåt- och framåtpekande kurvor.

Sociologiskt sett finns det tre huvudmodeller för det moderna utbildningsväsendet: bildningsmodellen (universitetet), yrkesmodellen (”applied science”) och den kritiska modellen (läraren som politisk gestalt och mentor). Att dessa tre modeller konfronteras och blandas vid vår tids universitet visar sig bland annat i pedagogernas standardmodeller för de mål vi förväntas skriva för våra kurser. Det skall vara kunskapsmål (bildning), färdighetsmål (yrke) och de mål som ibland kallas ”attitydmål” (t.ex. kritiskt tänkande och samarbetsförmåga). Att målen för våra utbildningar kommer från olika modeller för relationen  mellan universitet och samhälle förklarar de konfrontationer som uppstår när universitetsledningar vill definiera arbetslivsrelevans som något entydigt.

Frågan ”Vem behöver humanister?” bör därför också kompletteras med frågan vad det idag innebär att behövas. Vilka former (inte minst finansieringsformer) finns idag för definitionen och uppfyllandet av nytta och behov i vårt samhälle? Vilka behov motsvaras av enkelt inlärda kunskaper och färdigheter, och vilka förutsätter djupare insikt och personlig mognad? Skall utbildning utgå från antaganden (ofta lösa) om framtida behov, eller skall den göra människor mogna att själva värdera kunskapers relevans?

Stora frågor som inte avhandlas på en kafferast – så det här blir nog del 1 av (x).

Länkning pågår till intressant.se