Etikettarkiv: Marcel Duchamp

Tema Nutidskonst: Gästbloggare Sandra Törnroth

Kändisar, Konst, Konstkritik, , , , , , , , ,
Sandra Törnqvist. Bildkälla: Sandra T.

Sandra Törnroth. Bildkälla: Sandra T.

Dagens skribent från kursen Nutidskonst heter Sandra Törnroth och bodde fortfarande på Åland när hon skrev det här. Nu har hon precis flyttat med sin familj till Åbo för att påbörja sina studier tillsammans med en rad andra nyantagna i huvudämnet Konstvetenskap.

En resa väntar från historiens början och framåt, och när grundstudierna är färdiga i juni nästa år är studenterna tillbaka i Nutidskonsten.

Vi önskar Sandra och alla hennes studiekamrater välkomna till ämnena Konstvetenskap och Visuella studier!

Fred Andersson

Utställningen Fabric Icons

Av Sandra Törnroth


Inledning

Utställningen består av tygkollage som konstnären Linda Karlsson har skapat utgående från berömda popkonstverk och fotografier. Motiven föreställer kändisar som Elvis, Coco Chanel, David Bowie med flera (bildkollage över alstren finns nedan).  Linda har använt sig av tygrester och limmat upp små tygbitar på duk för att skapa motivet. Tygbitarna är restprodukter från hennes designverksamhet. Konstnären driver ett företag som heter ”Labelled” och har som mål att återanvända material och skapa nya kläder och föremål. Konstverken är en spinoff från just denna verksamhet.

• https://www.facebook.com/events/519088698129128/ • http://faktargubben.wordpress.com/2013/05/14/fabricon/ • http://www.labelled.ax/

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

Stil, teknik och bakgrund

Utställningen i sig är väldigt inspirerad av popkonst och då främst Andy Warhols (Andrew Warhola, 1928-1987) verk. Mediet är dock ett lite annat då det handlar om tygkollage. I originalen av Andy användes silkscreenteknik, serigrafi och akryl på duk. Linda har i utställningen fokuserat på just porträtt av kändisar och begränsat färgskalan till ett fåtal nyanser. Detta gör att det påminner mycket om just silkscreentrycken. I kursen har vi tagit upp popkonsten och den beskrivs väl i det inledande kapitlet i kursboken ”Art Since 1960”, ”The real and Its Objects”. Popkonst var en stil som uppkom i slutet av 1950-talet i England och USA och fortsatte till början av 1970-talet. Det var konstkritikern Laurence Alloway som myntade begreppet 1958 efter att ha sett verk av bland annat Richard Hamilton (1922-2011). Marcel Duchamp lär ha varit en stor inspirationskälla för popkonsten. Stilen var en reaktion mot den rådande abstrakta expressionismen som kunde vara svår att begripa sig på och i vissa delar också väldigt elitistisk. Vissa har även kallat stilen neodada. Under den här tiden delades konstfältet grovt upp i popkonst och minimalism (”Art Since 1960” Michael Archer, sidan 13).

Många av de medier som användes inom stilen var massmediala. Detta var långt ifrån marmorskulpturen och de högtravande aristokratiska målningarna med pampig guldram. Mycket av motiven var hämtade/inspirerade av reklam, serier, filmer, hollywoodstjärnor och liknande. Motiven riktade sig till den ”vanliga” människan genom de medier som var bekanta för dem och som de möttes av dagligen (vare sig man vill eller inte). Människan var en del av den materialistiska och kommersiella världen och stilen var en reaktion på detta. Över lag var motiven hämtade från banaliteten i det amerikanska urbana samhället (”Art Since 1960” Michael Archer, sidan 13). Kända konstnärer inom det här området är bland många andra, Richard Hamilton, Jasper Johns, Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Charles Oldenburg, Tom Wesselmann och Robert Rauschenberg.  Trots att stilen skulle tilltala människorna på gatorna, var den många gånger ändå svår att förstå. Ofta var man tvungen att vara medveten om kontext och konstnärens egna (ofta narcissistiska enligt min mening) agendor och ideologi. Därmed blev stilen ganska akademiskt trots allt, eller så blev den det för att akademikerna gav den mer innehåll än den faktiskt innehöll? I vissa fall känns det som om akademiker ger vissa verk mer innehåll än vad som finns där, eller är tänkt att finnas där. Nå ja, nog om det. Detta kan man skriva en hel uppsats om ifall man önskar.

Bildkälla http://faktargubben.files.wordpress.com/2013/04/elvis.jpg

Bildkälla http://faktargubben.files.wordpress.com/2013/04/elvis.jpg

Jag tänkte fortsätta med att ta en tur i kollagets värld, eftersom dessa konstverk är just kollage. Kollagetekniken har tagits upp i kursen och jag tyckte att popkonststilen i kollageteknik var lite rolig. Kollage kommer från det franska ”coller” och betyder ”uppklistra”. Kollage kan bestå av pappers- eller tygbitar, tidningsutklipp, fjädrar, etiketter, förpackningar, ja egentligen allt som går att klistra fast på en yta. Kollage avser även tekniken som sådan, ”papier collé”. Picasso var en flitig användare av tekniken och redan 1908 finns verk av honom i kollageformat. Här användes kollaget i den kubistiska konsten för att framhäva spänning och kontraster mellan bildelement. Kollaget kom sedan att vidareutvecklas till assemblaget. Inom ramen för den här kursen har vi berört just assemblage i till exempel Robert Rauschenbergs (1925-2008) ”Monogram” från 1959. När man talar om assemblage handlar det så klart främst om mer skulpturala verk än Lindas kollage, men bör ändå nämnas när vi tagit upp konstformen i kursen. Kanske man skulle kunna referera till samme konstnärs verk ”Bed” från 1955 då detta bestod bara av tyg (hans sängkläder), men detta verk är inget kollage, utan ett assemblage (och påminner inte i övrigt om utställningens verk).

Linda skapade sina motiv från ”skräp”, rester från hennes övriga verksamhet. Denna utställning är då även en form av skräpkonst, ”junkart”. I kursen har vi berört även detta område. Skräpkonsten blev aktuell under 1950-talet. Även Robert Rauschenberg var en framstående konstnär med sina ”combines”, Baldacinni Césars bilvrak samt Edward Kienholz ”tablåer” (Art Since 1960” Michael Archer, sidan 22, 38. Se också ”junk art”, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-05-24.) Alla dessa tre kan man nog även kalla ”assemblage” även om de själva skulle hävda något annat kan jag tro. Mike Kelley skapade även assemblage innehållande tygprodukter. Även Mikes verk går inte att direkt jämföra med Lindas, men i kurslitteraturen tas ”Dialogue #2” från 1991 upp. (Art Since 1960,Michael Archer, sidan 191.) Här ser man mjukdjur, en mysfilt och en liten stereo. Jag tänker även på exemplet ”A Lon Walk in the Wilderness” från 1991 av Rasheed Areen. (Art Since 1960, Michael Archer, sidan 197.) Här handlar det om skor, men även de är ju en form av textil (om de inte är av skinn så att säga).

Vi har även tagit upp feminism i kursen men jag har svårt att applicera det på den här utställningen. Jag tycker inte att jag ser några feministiska drag i konstverken mer än att vissa av de avbildade personligheterna var kvinnliga ”maktfaktorer” på sin tid. Till exempel Coco Chanel var ju en kvinna som ändrade mycket av kvinnans vardag då hon introducerade till exempelvis byxor för kvinnor och så vidare. Men längre än så vågar jag inte gå med tanken om feministisk underton i verken. Tyg över lag hör kanske till de mer ”kvinnliga” materialen att skapa konstverk i, men är inte i sig en indikator för feministisk konst. Vi har studerat feministisk konst i kursen och stött på kvinnliga konstnärer, som till exempel Carolee Schneemann (f. 1939), men här handlade det mer om environments än kollage. Yayoi Kusamas livmoder är ju en annan environment eller installation baserad i tyg. Yayois konst var inspirerad av popkonsten och minimalismen och här kan man kanske se en likhet med Lindas utställning på vissa plan. Se till exempel ”Air Mail Stickers” från 1962. (Art Since 1960, Michael Archer, sidan 32.) Här har vi en form av kollage, dock inte i tyg utan i etiketter. Yayois kollage föreställer inget i sig, men jag tycker mig ändå skönja en viss ”junkart” känsla gemensam med Lindas. ”P&D” (Pattern & Deoration) är även det något vi tar upp i kursen och jag nämner det även här angående Lindas verk, även om det är ganska fjärran den aktuella utställningen. Mike Kellys (1954-2012) ”Sculpture” (http://arrestedmotion.com/wp-content/uploads/2012/02/kelley.jpg) från 1989 är även en tyginstallation men i övrigt är den inte så lik Lindas verk. Bakgrunden till Lindas kollage är ändå så pass vag att jag inte kan göra någon egentlig slutsats om utställningen och eventuell närvaro av feminism. Jag slutar därför det resonemanget här.

Utställningsrummet

Galleriet där utställningen visades var i mina ögon verkligen inte den optimala för Lindas utställning. Utställningen visades i ett litet rum på bara några kvadratmeter och en trång korridor som var kanske max två meter bred. Lindas verk var ganska stora (ca 1 x 1 m och någon större än så) och kollagetekniken gör sig inte så bra om betraktaren står för nära verket. Dessutom hängdes konstverken på tok för nära varandra för att göra sig bra. Lokalen i sig är nog inte värst anpassad för att hänga utställningar utan är nog mest en kompromiss då en del av galleriet består av en hantverksaffär. De konstverk som hängde i korridoren var man tvungen att se från ”sidan” då man inte kunde se dem rakt framifrån på grund av det smala utrymmet. Lite trist tycker jag, men de gjorde det bästa av de förutsättningar de hade. Jag har tagit ett fotografi där man ser utrymmets begränsning nedan. Jag har lite svårt att ”seriöst” jämföra galleriets arkitektur i de termer som vi tagit upp i kursen men kan snabbt referera till stiltrenden. Tyvärr var jag inte klipsk nog att ta en bild av utsidan av galleriet och byggnaden när jag väl var där. Byggnaden är ett bostadshus med affärslokaler i bottenvåningen. Stilen är typisk funktionalism från 60-talet. Gallerilokalen är av ”lägenhetskaraktär” men tre rum. Ett stort (för affären) och två små för utställningar och ”lager”. Jag hoppas att jag kan kompensera denna lite spartanska genomgång av arkitektur med min miniintervju av konstnären.

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/2013/05/14/fabricon/

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

Intervju med konstnären

Jag valde att göra en liten miniintervju med konstnären då galleriet där konstverken ställdes ut hade väldigt lite information över lag att tillgå. Jag bifogar den helt oredigerad som kontext till mitt arbete. Vi genomförde intervjun via Facebook vilket ju i sig är lite roligt då man tänker på hur nutidssamhället fungerar.

Varför valde du att göra motiv som är inspirerade av popkonsten?

Hela grejen med tygtavlor började med att dom från konstrundan 2011 ansökte om bidrag till lotteriet. Då tänkte jag att det är svårt att ge något plagg eftersom det ju kan vara en man som vinner. Jag hade sparat allt överloppstyg från min beklädnadsproduktion, sådant som är för smått att sy något av, och hade i åtanke att använda det till tex tavlor. Jag har gått konstutbildningar också så konsten ligger varmt om hjärtat och är inget jag skulle vilja sluta med.

När jag kom på att jag skulle göra en tavla av tygrester kom ju frågan vad det skall vara för motiv, då poppade bara namnet Rita Hayworth upp i huvudet och hon blev det. När Barbro på fäktargubben såg tavlan i konstrundantidningen så ringde hon genast och bokade in en utställning med mig i maj 2012. Det utställningen fortsatte jag på temat gamla Hollywoodaktriser med Garbo, Monroe, Lauren Bacall, Veronica Lake och Audrey Hepburn. Då gjorde jag motiven väldigt skuggade och detaljrika i jämförelse med den här utställningen. Anledningen till det är att jag ville testa att göra dem mera grafiska i max 3 färger för att se hur uttrycket skulle te sig, mest egentligen för att få omväxling och utveckling för mig själv.

Hur valde du dina motiv?

Motiven till den här utställningen är väldigt varierat, dels finns The Beatles och Helan och Halvan som är privata beställningar som jag lånat in för utställningen. Sedan är Twiggy och Chanel iconer från modevärlden som inspirerar mig i mitt klädskapande, Bowie, Madonna och Elvis är impulsplock från musikindustrin men också personligheter som har påverkat modet under sina glansdagar.

Vilken teknik använde du? Alltså, har du ”bilden” fastlimmad under kollaget för att ”passa” in tyget eller arbetar du på fri hand? Har du konserverat tyget på något vis mot blekning av sol etc.? Vilket lim använde du? Kommer limmet att ändra karaktär över tid (som att gulna eller lossna), måste man behandla dem efter en tid för att bibehålla dem?

Tekniken är att jag utgår från en bild där jag skissar upp fält som ska bli olika färger på duken, sedan börjar jag klippa och klistra dit bitarna för att sedan på fri hand skapa detaljerna, mycket kommer från min egen uppfattning av personen jag arbetar med. Jag använder en lim och vattenblandning, limmet är alltså vattenlösligt. Dom är inte konserverade mot solblekning, de bör hanteras med varsamhet som vilken målning som helst. Färgerna på tyget förändras redan i skapandeprocessen i kontakt med limmet vilket gör att det krävs vissa färgtester innan man kör på. Jag har inte märkt av någon förändring efteråt i färgerna dock. Summa summarum, hanterar man dem med varsamhet så håller de sig i ursprungligt skick.

Vad var din tanke bakom verken (om det fanns en tanke så klart! Konst kan man skapa utan att ha en agenda också, bara för skapandets och ögonfröjdens skull!

Agendan för mina verk ligger egentligen mest i att kunna påvisa hur vackra saker man kan skapa av rester och skräp som annars hade hamnat på tippen. Att det har blivit porträtt hittills var en lyckosam slump, däremot så vill jag utvecklas och kanske frångå porträtt om jag har fler utställningar, känns som jag är klar med det, dock gör jag förstås beställningar.

Utställningsinformation:

Fabric Icons

Konstnär: Linda Karlsson

Galleri: Fäktargubben i Mariehamn

Visningstid: 7.5.2013-1.6.2013

Referenser och länkar

https://www.facebook.com/events/519088698129128/

http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

http://www.labelled.ax/

länkning pågår till intressant.se

Vilks och konstvilks

Bloggar, Fotografi, Fred, Kändisar, Konst, Nyhetsbilder, Sverige, , , , , , ,

Arbetat hemma denna förmiddag och sedan lagat diverse mat att frysa in till nästa veckas luncher. Forskarens vardag, om man inte vill äta på akademins kantin. Har de senaste åren blivit mer och mer känslig för höga ljud och står varken ut med ljuden eller maten. Kantinen har stora tomma ytor där alla ljud studsar och förstärks – här skulle man kunna hänga upp till exempel textilkonst för att förbättra miljön, men det sägs att husets arkitekt inte godkänner det. Nåväl. Skickar ut några ord innan eftermiddagens allvar börjar.

Vilks som ung

Vilks som ung

Här är en känd man – professor Lars Vilks som ung konstnär i Balderup, Skåne, sommaren 1971. Han håller i en målning som senare blev såld i en utställning i Paris. En bra prestation med tanke på att han hade målat i bara några år. Lars Vilks är doktor i konsthistoria och professor i konst, men det är intressant att det som plötsligt gjorde honom världskänd var en enkel pennteckning. ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Samtidigt fick världen lära sig det mycket lokalt svenska begreppet ”rondellhund”. Den första rondellhunden var inte av Vilks utan av skulptören Stina Opitz som år 2006 färdigställde en utsmyckning av en rondell eller trafikcirkulationsplats utanför Linköping. Utsmyckningen består av en jättelik röd, lutande metallring och framför den en liten vit hund som antagligen ska hoppa genom ringen. Av någon anledning retade verket upp vissa personer, och det blev vandaliserat. I sympati med konstnären (eller med hunden?) uppstod en hel folkrörelse av personer som i smyg placerade ut hundar av alla möjliga slag och storlekar i lokala rondeller.

Lars Vilks hade länge turnerat från stad till stad med miniversioner av sitt stora vrakbygge Nimis vid havet i Skåne. År 2007 lät han en av byggena (utförd tillsammans med skolelever) få formen av en hund. Det blev hunden Trelle i Trelleborg. Den vandaliserades. Då hade Vilks redan kopplat samman rondellhundarna med de berömda teckningarna av Muhammed i den danska tidningen Jyllandsposten, och teckningen av Muhammed som rondellhund hade refuserats av flera konsthallar och gallerier. Via media hade refuseringarna blivit kända och det hela hade snabbt blivit en fråga på hög diplomatisk nivå. Flera mordhot mot Vilks kom från radikala muslimska grupper i augusti och september 2007.

Mitt i allt detta verkar Lars Vilks ha behållit sitt lugn. Han ställer ut, föreläser och publicerar sig som vanligt. Han har förmodligen starka nerver. Många inklusive jag själv har konstaterat att det finns en begränsning i hans konstteori när han utgår ifrån att all konst fungerar så som hans egen konst gör – som medvetna strategiska positioneringar i förhållande till det som han i boken Art kallar ”det kontemporära”, dvs. det som gäller i konsten just nu (”the contemporary”). I boken återkommer han ofta till begreppet Relevans – Vilks institutionella konstteori beskriver enligt honom själv inte bara vad som är konst utan också vad som är bra konst. Och bra konst är (enligt Vilks) den konst som är relevant för ”det kontemporära”. Han påstår saker som att en konstkritiker idag inte kan vara känslomässig eftersom sådan kritik hör till en föråldrad modernism som saknar relevans inom ”det kontemporära”. Men han ger inga exempel och man kan fråga sig om det stämmer -Vilks har själv i andra sammanhang sagt att dagens konst är pluralistisk.

Som nybörjade kring 1970 var Lars Vilks själv svårt försvuren åt romantisk känslomässighet, och en av hans idoler var den gamle katolske expressionisten Georges Rouault. Detta är förstås något som han idag beskriver med road distans. Den beskrivningen hittar man i loggen Konstvilks från 2007 (namnet möjligen en ironisk referens till en viss Konstfred som sedan 1997 varit engagerad i debatter med Vilks). Vilks självbiografi är en intressant och underhållande läsning som också ger en bra bild av kreativiteten kring institutionen för konstvetenskap i Lund på 1970-talet. Självbiografin börjar här.

Något man lätt glömmer bort är att Vilks hela tiden har varit bildskapare (se Konstvilks) och han har själv illustrerat flera av sina böcker. Vad har hans bilder betytt för bilden av honom som konstnär? Man talar om konstbild och massbild där det är underförstått att konstbilden har ett högre värde – men är Vilks ”Muhammed som rondellhund” en konstbild eller en massbild? Begreppet ”konstbild” är nära knutet till begreppet ”original”. För att något ska vara en konstbild skall den helst vara utförd i ett enda unikt exemplar, eller i mycket begränsad upplaga, som i ”konstgrafik”. Men genom fotografiska reproduktioner och senare digital kopiering har bilders originalitet kommit i upplösning – vilket konstaterades redan för över 80 år sedan av den marxistiske kritikern Walter Benjamin. Rondellhunden har fått ett sådant genomslag därför att den som massbild kan spridas via ett oändligt antal digitala kopior, tillgängliga via världens alla internetanslutningar 24 timmar om dygnet. Alla konstbilder kan också bli massbilder via dessa kopior – även Mona Lisa. Men någonstans finns en papperslapp med Konstvilks egna pennstreck i autentiskt original, och man kan tänka sig att detta objekt vid det här laget kan inbringa stora summor om det säljs på auktion.

Man kan alltså i Vilks anda säga att skillnaden mellan konstbilder och andra bilder visar sig i praxis, till exempel via auktionshusens utropspriser. Men vill man snabbt ha exempel på konstbilder är det enklast att vända till vissa etablerade förteckningar över konstverk, till exempel museikataloger eller olika versioner av ”Konstens världshistoria” (”Jansons version”, ”Stokstads version”, ”Honour & Flemings version” och så vidare).

Då kan man genast se att kataloger och versioner innehåller ”verk” av personer som inte kan ha varit medvetna om att de gjorde konst. Personer som med andra ord inte kan ha varit medvetna om att deras bilder och föremål skulle hamna i sammanhang där de inte längre skulle ha någon annan funktion än att vara exempel på så kallad ”konst”. Detta gäller t.ex. för jägarstenålderns grottmålare och för tillverkare av kultföremål i stam- och naturreligioner.

Konsthistorikerna bakom konsthistorieskrivningen har i allmänhet resonerat precis som vissa psykologer utan kunskap om konstbegreppets historia – de har utgått ifrån att konst kan skapas utan avsikt att skapa konst och/eller att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov. I så fall kan även barnteckningar vara konst – men barnteckningar ingår inte i konsthistorien utan bara i särskilda samlingar av ”child art” (till exempel den som skapades av psykologen Rhoda Kellog).

Den som definierar konst som ”uttryck” och påstår att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov trasslar in sig i motsägelser eftersom alla uttryck inte är konst, men också eftersom det finns verk som inte uttrycker något särskilt men som ändå räknas som konst. Marcel Duchamps berömda ready-mades t.ex. Inte heller förekomsten av bilder är en nödvändig betingelse för att ”något” ska vara konst. Enligt konsthistorien finns det mycket konst som inte är bilder. Arkitektur till exempel.

Form som bild, se Mona Lisa

Form som bild, se Mona Lisa

Man skulle också mer kvalificerat kunna säga att ”det är inte bilderna som är konsten” med innebörden att det inte är avbildningen som gör en bild till konst. Den tankegången var en gång populär i form av så kallad ”formalism” (”konst är form”) där man försökte hitta konstvärdet i sådana faktorer som komposition och färgkontrast, vilket paradoxalt ledde till att även ickeföreställande kompositioner började kallas ”bilder” (åter igen en följd av sammanblandningen mellan konst och bild).

Men att det ”inte är bilderna som är konsten” kan också tolkas som att status som konst inte har att göra med någon som helst egenskap hos själva bilderna (inte ens ”formen”) utan enbart är en social överenskommelse. Där kommer förstås Lars Vilks in i bilden, igen.

Länkning pågår till intressant.se

Göra bild är en konst

Bloggar, Kändisar, Konst, Sverige, , , , , , ,
Konst

Konst

Läser just nu Lars Vilks senaste bok som han kort och gott har valt att kalla Art. Men i övrigt är boken på svenska. Långt innan han gjorde en teckning av profeten Muhammed som rondellhund och blev polisbevakad kändis visste Lars Vilks vad konst är. På 70-talet studerade han konstvetenskap i Lund och orsakade redan då viss uppståndelse. Senare doktorerade han på avhandlingen Konst och konster som utgick från ett enkelt faktum: det finns konst och det finns konster. Men konster kan vara många olika saker, till exempel retorik och fårskötsel (i antikens Rom) eller kökets konster. Än idag kan en akademis officiella namn vara ”Kungliga akademien för de fria konsterna” (i Stockholm) och en studerande i humaniora och språk blir ”mästare i konster” (Master of Arts). Vilket syftar på en mängd konster – utom just det som de flesta kallar ”konst”.

En konstnär som gått på högskola kallas istället MFA, ”Master of Fine Arts”. Eller på svenska: ”mästare i sköna konster”. Man ser ibland akademiernas sköna konster i form av kvinnofigurer som beskyddar måleri, skulptur, arkitektur och (ända sedan antiken) musik. Först på 1700-talet uppstod det moderna konstbegreppet när filosofer började teoretisera om ”skön konst” – konst i allmänhet. I det längsta sågs ”skön konst” eller bara ”konst” som summan av måleri, skulptur och arkitektur.

Men på 1950-talet hände något. Unga konstnärer började höra talas om en märklig fransman som hette Duchamp och som 1917 försökt få en urinoar i porslin utställd som konst. I Duchamps och andras efterföljd uppstod verk som inte varken kunde definieras som måleri, skulptur eller arkitektur. Vad skulle man göra? Man blev tvungen att alltmer tala om ”konst” i singularis och mena allmänt kreativa och gränsöverskridande aktiviteter. Frånvaron av vedertagna estetiska kvaliteter i mycket ny konst ledde snart fram till den så kallade institutionella konstteorin med innebörden att ”det som konstvärlden betraktar som konst är konst”. Filosoferna George Dickie och Arthur Danto formulerade teorin. Lars Vilks är deras profet. Hans blogg är ett ständigt svällande berg av polemik. Han hör till Sveriges i särklass mest produktiva bloggare. Vilks har verkligen vigt sitt liv åt att sprida den institutionella konstteorin – han har upprepat sitt budskap i ett flertal böcker sedan Konst och konster men det har förblivit detsamma: det som konstvärlden betraktar som konst är konst. Någon förändring av budskapet lär inte komma. Det fungerar nämligen utmärkt – med andra ord ger det upphov till mängder av kommentarer. Ungefär som urinoaren som Marchel Duchamp signerade år 1917.

Länkning pågår till  intressant.se