Etikettarkiv: photoshop

HM och Frankenstein

Från HM, Facebook (detalj)

Från HM, Facebook (detalj)

Nu har de suttit där i några dagar på busshållplatser och i affischskåp – vårens HM-affischer för baddräkter. Som väntat har de något oväntat som kan suga åt sig våra blickar när vi skyndar förbi genom stadens flimmer av information. Vi ser hårt disciplinerade kroppar som nästan ser ut som om de har blivit doppade i bronsfärg. Det är skulpturer mer än levande människor. Åter igen kan vi inte veta hur stor del av dessa kroppar som härstammar (via kameran) från verkliga kroppar och vilka delar/drag som har lagts till i Photoshop och 3D. Kampanjen har uppnått sitt syfte – reaktionerna har kommit genast och debatten i medierna har startat. Chocken gäller färgen – modellerna är alltför solbrända, detta kan förstöra åratal av upplysningsarbete när det gäller att varna för riskerna med UV-strålning, säger företrädare för Cancerfonden enligt Aftonbladet.  Och de skriver: ”Oavsett hur H&M-modellen blivit brun – genom solen eller i ett datorprogram – blir effekten densamma.” (dn.se) Vanligtvis tar vi fortfarande för givet att bilden efterliknar verkligheten, men här är farhågan att verkligheten ska efterlikna bilden, och det är svårt att veta hur mycket ”verkligt” det finns i bilden.

http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12

http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12

Modellen heter Isabeli Fontana och är från Brasilien – här är en detalj av en mindre manipulerad bild tagen av en paparazzifotograf. Vi får anta att bilden ger en förhållandevis säker uppfattning om hur personen brukar se ut. Hon är smal, men definitivt inte så smal som hon framställs i affischen. I affischen har vissa partier tagits bort medan andra överdrivits och jämförelsen får oss att inse att affischen faktiskt visar en groteskt deformerad kropp. Bland kommentarerna på Facebook är det också många som har pekat på vattenreflexerna som något misstänkt – ”bad photoshop work” är en vanlig kommentar.

Jag var ute på stan igår tillsammans med fotografen Eddie Svärd som hjälper oss med veckans projekt om Body Modification. Vi blev stående framför just den här affischen. Eddie trodde inte att det behöver vara så som vissa trott – att modellens solbränna är helt adderad i bildbehandlingen. Men som en person med ganska mycket erfarenhet av Photoshop höll han med om att det är något mycket konstigt med reflexerna. De har en form och struktur som troligen avslöjar ett dåligt maskerat arbete med kloningsstämpel. Har branschen blivit så övermodig att man inte längre bryr sig om att dölja de mest uppenbara spåren av manipulering?

Så långt nutiden, men det finns intressanta historiska aspekter på det här också. De kroppar som män och kvinnor förväntas förkippa med välbefinnande, sex och köplust verkar ibland vara lika hopsydda av delar som Frankensteins monster. Automaten eller cyborgen som inte kan skiljas från en människa ”av kvinna född” är ju ett stort tema i populärkulturen och går bland annat tillbaka på E.T.A. Hoffmans novell ”Die Automate” från 1814, om en man som förälskar sig i en kvinna som visar sig vara en docka. Från att vara ett hot har myten om cyborgen gått till att vara ett ideal för den ”coola” människan, och kanske hör annonser som den här till de bästa nutida exemplen på det idealet. Nakenheten är inte sårbar, huden är snarare ett pansar. Modellerna är distanserade – ögonen är dolda av skugga eller solglasögon.

Jag tänker på Hans T Sternudds föreläsning hos oss i torsdags (se nedan) och hur han påpekade hur skärandet kan ses som ett motstånd snarare än en offerposition. Traditionellt har huden setts som ett neutralt hölje som innesluter jaget och identiteten, men nutida kroppskultur lär oss att identitet också kan vara något som skapas och kommuniceras eller genom huden. Se text här. På så vis kommer det kanske att visa sig att det anorektiska idealet bara är ett av många uttryck för det coola idealet – kroppen disciplinerad till en vägran att delta känslomässigt och erkänna sårbarhet. Kanske är solbrännan bara en mindre del av provokationen. Det mest provocerande kan vara att Frankensteins monster numera ser ut som Afrodite.

Länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (2)

Såväl fotografin som verkligheten visar oss hur kroppar kan manipuleras och omformas idag. Det talas om body modification och till den kan man räkna många olika företeelser från botoxfyllda läppar till personer som opererar sig för att likna totemdjur och sagoväsen. Reklamfotograferna och deras assistenter klipper och suddar flitigt i Photoshop. Idealkropparna som du ser i annonserna tillhör inte alltid bara en person utan flera. I den digitala bildens värld kan kroppar lätt styckas, blandas och kombineras. Det är i och för sig inget nytt – renässansens teoretiker rådde skulptörerna att avbilda de vackraste delarna från flera modeller och på det sättet skapa en idealkropp. Principen gick tillbaka på den grekiska regeln för den perfekta kroppen – den så kallade kanon. Det var manskroppen som var normen för kanon, och idag är den normen för både män och kvinnor. Det antika idealet är kanske mer levande idag än någonsin. Men det är litet makabert att tänka på att det till stor del vilar på idén att kombinera de bästa delarna till en helhet. Att det förutsätter en styckning.

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Under den germanska järnåldern spred sig de antika idealen uppåt mot våra ogästvänliga trakter. Det skedde via romerska mynt med kejsarens bild. Lokala germanska och kanske sydskandinaviska guldsmeder kopierade mynten, och nu skedde en märklig uppdelning och omformning. Kejsarbilderna och deras symboler förenklades mer och mer. Olika drag och delar missuppfattades och flyttades runt på den runda ytan i nya kombinationer med lokala symboler. Till slut kunde det se ut som om ett jättelikt huvud red på ett sagodjur som kunde se ut som en häst, en hjort eller en fågel. Resultatet blev vissa varianter av de så kallade brakteaterna som enligt en bevarad runinskrift skulle ge sin bärare tur. En liknande uppdelning och kringspridning skedde med andra motiv och ornament. Arkelogen Wilhelm Holmqvist kallade den faktiskt uppstyckningens princip i sin bok Vår tidiga konst (1977) om järnålderns och vikingatidens nordiska guldsmide. Efter uppstyckningens princip kom sammanbindningens princip där man kan se starten på de så kallade ”vikingamönster” som bidragit till den moderna myten om vikingen.

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildmakarens frihet i förhållande till den visuella verkligheten (eller dess ”optiska struktur” som en fysiker skulle säga) är i princip obegränsad. I en bild kan man lägga till, dra ifrån och byta ut, allt eftersom syfte och förväntningar skiftar. Det vi som människor har störst träning att känna igen är exemplar av vår egen art, och då särskilt ansikten – det ska mycket till för att vi inte ska känna igen människofigurer och ansikten i bilder. När modernismen kom till Finland förfasade sig visserligen somliga över ansikten där ”näsan är på ögats plats” men ändå såg man att det var ett ansikte och ett öga (se Picasso, 30-talet). Surrealisten Victor Brauner gjorde bildserier som man kan se som experiment med hur långt man kan deformera en figur och fortfarande få den att bli igenkännlig. Men ju mer realistisk eller fotografisk en bild blir, desto större frågor väcker det om en figur är deformerad eller stympad. Många har sett varianter av Heppos reklam där skorna dansar omkring som om de satt direkt på personens hals eller bröst. ”Huvudfotingar” brukar man tala om när det gäller de allra minsta barnens sätt att teckna människor, men här är det foto/videokollage och inte bara enkla streck. Illusionen blir övertygande och effekten komisk. Ungefär som när man ser en pratande mun filmad upp och ner. Det bryter mot förväntningar om tillvarons (optiska) struktur. Men genom styckningen eller stympningen av det som avbildas uttrycker man också något om det. Ungefär som när man säger om en persons handling att den är ”huvudlös”. Vad säger Hepporeklamen om människorna och om skorna?

länkning pågår till intressant.se

Vår digitala kropp (påståenden)

(om foto, av Fred)

Traditionell FILM: en plastremsa täckt av emulsion

Lång tid har gått sedan fransmannen Nièpce lyckades fixera en utsikt mot en solbelyst vägg år 1826. Tekniken har ändrats men grunden består. En avbildning – antingen på papper eller på en elektronisk skärm. En optisk struktur – resultatet av ljusinformation som passerar genom en lins och registreras. Antingen av en ljuskänslig emulsion eller av en sensor.

Sensor, a – stoppfilter (IR), b – färgfilter, c – "färgblinda" sensorer, d – miljoner ljussensorer i chip

I båda fallen finns förstås en direkt koppling till det som avbildas. Påstående: Vi ser nästan alltid att ett foto är ett foto. Men visst kan 3Dkonstruktörernas bildvärldar för ett ögonblick misstas för att vara fotografiska. Se bara den här videon:

Photorealistic Male, video (courtesy www.ten24.info)

Tro alltså inte att modellerna du ser i klädreklamen nödvändigtvis motsvaras av verkliga individer som stått framför  kameran! De kan vara helt konstruerade i sådana program som den här 3D-konstruktören använder, till exempel ZBrush. Ändå finns det till och med här viss information som har samlats in på fotografisk väg – scannats.

En scanner för bilder och text är i grund och botten en stor kamera (eller många små, som registrerar det du lägger på glaset). Principen är densamma i en Xerox/kopieringsmaskin. Vem har inte varit med om att på skämt lägga en hand eller en arm på kopieringsmaskinens glas och dra en ”kopia” av den? Den kopian är ett foto, fast med ovanligt kort skärpedjup. Föreställ dig nu att du kopierar hela din kropp och ditt huvud på samma sätt och sedan använder bilderna som ”hudar” att sätta på en kropp i konstruerad i 3D. Ungefär så konstrueras de digitala kropparna från 3Dscanningar av verkliga kroppar:

Courtesy www.t24.info

Om du tycker att den konstruerade kroppen måste vara mänsklig är det alltså delvis sant – den baserar sig på information importerad från en verklig, fysisk kropp via en kamera. Vi ser nästan alltid att ett foto är ett foto, men begreppen ”verkligt” och ”overkligt” blir alltmer problematiska.

John Constable målar vatten, 1821

Anders Zorn målar vatten, 1886

Fotografi av Carl Curman (detalj), 1880-tal

Är detta helt nytt? Egentligen inte. Redan under naturalismens 1880-tal uppmärksammades vissa målningar för sin häpnadsväckande fotografiskhet, vilket berodde på att fotografin påverkat målare att eftersträva en viss nivå av naturalism. I foton kunde målarna i lugn och ro studera de mönster som vatten bildar i olika väder och vindstyrkor. Men först sedan exponeringstiderna blivit så korta att vattenkrusningar kunde fångas – före 1870-talet blev vattnet bara suddiga spegelytor.

Iphonebilder av Mikko Ijäs

Idag kan du måla och teckna i Photoshop eller med din I-Phone. Till exempel Mikko Ijäs vars bilder just nu visas på Wäinö Aaltonenmuseet i Åbo. Verkligheten konsumerar du däremot lekande lätt via samma telefons fotofunktion. Måleriet och fotografiet kan idag rymmas i samma lilla apparat i din ficka, men de motsvarar fortfarande helt olika sätt att orientera sig i verkligheten.

länkning pågår till intressant.se

Att ljuga med photoshop

Vad vet vi om verkligheten bakom en bild, eller en image? I höstas kom en student in till mig och ville ha råd om en uppsats hon hade skrivit om den brittiska sångerskan Susan Boyle. Jag hade aldrig hört talas om Boyle och fick göra en del research. Det visade sig att Susan Boyle var en medelålders kvinna med enkel bakgrund, vardagligt utseende och grovt språk, men med en fantastisk sångröst. Hon hade aldrig förut sjungit i något offentligt sammanhang när hon blev uttagen till TV-showen ”Britain’s got talent” i april 2009. Hon gjorde succé och blev under en kort tid en uppmärksammad artist innan pressen blev för stor och hon drog sig tillbaka. Studentens uppsats var en mycket noggrann bildanalys av en kort sekvens ur TV-sändningen där Boyle för första gången sjunger för juryn. Analysen handlade om hur juryns och publikens förakt för Boyle framhävdes genom miner och blickar och hur montagetekniken förstärkte kontrasten i ålder och utseende mellan Boyle och de andra. Ett givet ämne för studier av så kallade ”mass mediated rituals” och deras dramaturgi. Man kan bläddra igenom alla YouTube-klipp som finns om Boyle och förundras över hur skillnaden mellan ”before” och ”after” framhävs, som när hon genomgår en ”makeover” för tidskriften Harper’s Bazaar:

Fotografen och photoshopexperten Stephanie Valentin har senare använt ett fotografi av Boyle som material för en demonstration av hur effektivt man kan ljuga med photoshop. Hon påpekar att av alla hennes videos på YouTube är det ”tyvärr” just denna som haft flest träffar, vilket säger en del om ämnets sensationsvärde:

Semiotikern Göran Sonesson skriver år 1992 att det i en bild alltid finns ”transformationsregler” som bestämmer hur omgivningens tredimensionella former överförs till bildens platta former. Man han skriver också att i en teckning eller målning gäller reglerna ”enskilt för varje detalj” medan de i ett foto gäller ”globalt för hela bilden” (boken ”Bildbetydelser” 1992, s. 280). Fotot uppstår ju genom att optisk information (i form av fotoner) träffar en kemisk eller digital sensor i en så kallad kamera. Detta sker samtidigt för alla punkter i hela bilden (alltså globalt) och reglerna måste bestå av olika bildkonventioner som finns inbyggda i såväl kamerans teknik som i sättet man väljer att ta bilden på.

Idag är nästan alla bilder digitala. ”Remake” och ”post production” finns överallt. Sekundsnabbt överförs bilder mellan olika media och manipulationsverktyg. Programmet Photoshop innehåller transformationsregler som är identiska med de möjligheter som programmet erbjuder. Vissa fungerar globalt (till exempel rotationer och förvrängningar), vissa på detaljnivå och lokalt (som ”paintbrush”). Att skilja mellan teckning och foto är inte längre så lätt som Sonesson tog för givet ännu 1992.

(länkning pågår till intressant.se, bloggportalen.se)