Från HM, Facebook (detalj)
Nu har de suttit där i några dagar på busshållplatser och i affischskåp – vårens HM-affischer för baddräkter. Som väntat har de något oväntat som kan suga åt sig våra blickar när vi skyndar förbi genom stadens flimmer av information. Vi ser hårt disciplinerade kroppar som nästan ser ut som om de har blivit doppade i bronsfärg. Det är skulpturer mer än levande människor. Åter igen kan vi inte veta hur stor del av dessa kroppar som härstammar (via kameran) från verkliga kroppar och vilka delar/drag som har lagts till i Photoshop och 3D. Kampanjen har uppnått sitt syfte – reaktionerna har kommit genast och debatten i medierna har startat. Chocken gäller färgen – modellerna är alltför solbrända, detta kan förstöra åratal av upplysningsarbete när det gäller att varna för riskerna med UV-strålning, säger företrädare för Cancerfonden enligt Aftonbladet. Och de skriver: ”Oavsett hur H&M-modellen blivit brun – genom solen eller i ett datorprogram – blir effekten densamma.” (dn.se) Vanligtvis tar vi fortfarande för givet att bilden efterliknar verkligheten, men här är farhågan att verkligheten ska efterlikna bilden, och det är svårt att veta hur mycket ”verkligt” det finns i bilden.
http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12
Modellen heter Isabeli Fontana och är från Brasilien – här är en detalj av en mindre manipulerad bild tagen av en paparazzifotograf. Vi får anta att bilden ger en förhållandevis säker uppfattning om hur personen brukar se ut. Hon är smal, men definitivt inte så smal som hon framställs i affischen. I affischen har vissa partier tagits bort medan andra överdrivits och jämförelsen får oss att inse att affischen faktiskt visar en groteskt deformerad kropp. Bland kommentarerna på Facebook är det också många som har pekat på vattenreflexerna som något misstänkt – ”bad photoshop work” är en vanlig kommentar.
Jag var ute på stan igår tillsammans med fotografen Eddie Svärd som hjälper oss med veckans projekt om Body Modification. Vi blev stående framför just den här affischen. Eddie trodde inte att det behöver vara så som vissa trott – att modellens solbränna är helt adderad i bildbehandlingen. Men som en person med ganska mycket erfarenhet av Photoshop höll han med om att det är något mycket konstigt med reflexerna. De har en form och struktur som troligen avslöjar ett dåligt maskerat arbete med kloningsstämpel. Har branschen blivit så övermodig att man inte längre bryr sig om att dölja de mest uppenbara spåren av manipulering?
Så långt nutiden, men det finns intressanta historiska aspekter på det här också. De kroppar som män och kvinnor förväntas förkippa med välbefinnande, sex och köplust verkar ibland vara lika hopsydda av delar som Frankensteins monster. Automaten eller cyborgen som inte kan skiljas från en människa ”av kvinna född” är ju ett stort tema i populärkulturen och går bland annat tillbaka på E.T.A. Hoffmans novell ”Die Automate” från 1814, om en man som förälskar sig i en kvinna som visar sig vara en docka. Från att vara ett hot har myten om cyborgen gått till att vara ett ideal för den ”coola” människan, och kanske hör annonser som den här till de bästa nutida exemplen på det idealet. Nakenheten är inte sårbar, huden är snarare ett pansar. Modellerna är distanserade – ögonen är dolda av skugga eller solglasögon.
Jag tänker på Hans T Sternudds föreläsning hos oss i torsdags (se nedan) och hur han påpekade hur skärandet kan ses som ett motstånd snarare än en offerposition. Traditionellt har huden setts som ett neutralt hölje som innesluter jaget och identiteten, men nutida kroppskultur lär oss att identitet också kan vara något som skapas och kommuniceras på eller genom huden. Se text här. På så vis kommer det kanske att visa sig att det anorektiska idealet bara är ett av många uttryck för det coola idealet – kroppen disciplinerad till en vägran att delta känslomässigt och erkänna sårbarhet. Kanske är solbrännan bara en mindre del av provokationen. Det mest provocerande kan vara att Frankensteins monster numera ser ut som Afrodite.
Länkning pågår till intressant.se
