Är tillbaka i Finland efter en vistelse i Sverige där jag bland annat hann se aktuella utställningar på Fotografiska (museet för fotografi) i Stockholm. Det är faktiskt ett privilegium för oss i Åbotrakten att ha ett sådant museum tillgängligt via bara en nattresa med färja. Museet ligger alldeles vid Vikinglines kaj vid Stadsgården i Stockholm. Nu när vi blivit så präglade av ett ändlöst överflöd av immateriella fotografiska bilder kanske många frågar sig vad det är för poäng med att gå på Museum för att se på foton. Dem kan man väl lika bra se på datorskärmen? Kan ett fotografiskt museum bära sig ekonomiskt? Jodå, trots sitt undanskymda läge drar museet till sig ett imponerande stort antal besökare med stora fotografinamn som Diane Arbus, Cindy Sherman, Andy Warhol (jodå!) och nu senast Anton Corbijn, rockfotografen. Att se foto handlar minst lika mycket om materiella kvaliteter som att se måleri. Kanske gör det digitala överflödet att folk bara ännu mer hungrar efter riktigt bra papperskopior av riktigt bra kopister, från riktiga mörkrum. Att se Anton Corbijns svartvita bilder spotbelysta i den mörklagda huvudsalen på Fotografiska är en urstark upplevelse.
Corbijns utställning slutar på söndag, men i samma sal kan man också se pionjären André Kertész bilder ända fram till 27 maj. Ungraren Kertész blev efter sin emigration till Paris en av de främsta förnyarna av fotografin under 1920- och 30-talen. I museets övre våning visas just nu också fotojournalisten Marcus Bleasdales utställning om offren för Joseph Kone och hans rörelse LRA (se föregående inlägg). I utställningen finns både svartvita bilder och färgbilder, och i en video pratar Bleasdale själv om estetikens betydelse. Svåra ämnen kan skrämma bort betraktaren, säger Bleasdale, men själv vill han alltid försöka få in ett moment av skönhet även i de mest brutala motiv. Han berättar om bilden av en kvinna som fått läpparna och ena örat bortskurna av LRA och lämnats att dö, men överlevt. Hon hade själv accepterat sitt utseende och ville inte framstå som ett offer. På bilden sitter hon i sina finaste, färgstarkaste kläder. Detta är ett exempel på hur färg kan ha en bärande funktion i en bild, säger Bleasdale. Här hjälper den oss att närma oss bilden och att se den avbildade personen som en människa och inte ett monster.
Samma dag har jag suttit i bilen och av en slump hört ett radioprogram om August Strindberg och naturvetenskapen. Strindberg var kanske inte en seriös naturvetare i vår tids mening, men i likhet med brevvännen Nietzsche var han en skoningslös sanningssökare. Att inse tillvarons och naturens ondska ger bara två alternativ: självmord eller att ge insikten en estetisk form som gör den uthärdlig. Ungefär som Bleasdale i sin bild. Och trots olika syn på saken verkade deltagarna i programmet åtminstone eniga om att Strindbergs naturvetenskapliga försök måste förstås så. Som försök att ge naturen en estetisk form.
Ur min bilradio strömmar också kommentarer om attackplanet JAS39 Gripen som av tillverkaren SAAB marknadsförs med devisen ”see first, kill first”. Men det är inte en offentlig kampanj, utan bara avsedd för de slutna sammanhang som nyligen uppdagades och ledde till försvarsminister Tolgfors avgång. Att modern krigföring i första hand är visuell har varit mycket tydligt sedan USA:s första anfall mot Irak. Man kan inte studera 1900-talets mediehistoria utan att veta hur mycket av utvecklingen inom visuella medier och datorteknik som startades och finansierades av det militär-industriella komplexet. ”Se först – Döda först”, att se och att döda har blivit samma sak. Blickar kan numera döda. Den som tvivlar kan väl åter igen ta en titt på det mest berömda exemplet:
länkning pågår till intressant.se