Tisdagen 22 november disputerar Natan Elgabsi på sin avhandling Literacy, Historiography, and the Ethics of Writing About the Absent Other: On Responsibility Toward the Past. Disputationen äger rum i Stora Auditoriet, ASA-huset, med start kl. 14:15. Opponent är Victoria Fareld från Stockholms universitet.

Så här sammanfattar Natan avhandlingens innehåll:

I denna artikelavhandling granskas existentiella och etiska dimensioner av skrivande och läsande, särskilt vad gäller frågan om vad det betyder att tänka, berätta och skriva om det förflutna. Ett centralt syfte med avhandlingen är att visa att läsande och skrivande som kulturella fenomen bär på en transgenerationell dimension, som inbegriper relationer med människor och livssammanhang som i sin frånvaro står utanför en individuell och omedelbar livshorisont. Att växa upp i en skriftkultur innebär att gradvis komma att förstå ett liv som sträcker sig över flera generationer, särskilt relationer med människor i en förfluten värld som i sin frånvaro ständigt omtalas och åberopas i eftervärldens fortsatta liv. I ljuset av detta framstår framför allt historieskrivning som ett sätt att upprätthålla ett liv över generationer, vilket i sin tur väcker en etisk-existentiell ansvarsfråga om hur eftervärlden omtalar och förhåller sig till dem som inte längre lever. Avhandlingens artiklar är fallstudier vars syfte är att tydliggöra hur denna mångbottnade ansvarsdimension ser ut i vår skriftkultur, vad gäller eftervärldens förhållande till det förflutna.

Avhandlingens metodologiska utgångspunkter står främst att finna i existentiell moralfilosofi, filosofisk hermeneutik och dekonstruktiv fenomenologi. Det är också i dialog med centrala tänkare i dessa filosofiska tanketraditioner som avhandlingsartiklarnas argument tar form. Tankegångarna som kritiskt granskas i avhandlingen ses dock av många som oproblematiska eller legitima, vilket gör det ännu viktigare att peka på deras möjligtvis problematiska implikationer. Centrala teman som undersöks i avhandlingens artiklar rör uppfattningen att skriftspråket har en generellt etiskt opålitlig karaktär (Derrida, Ricoeur, Platon), relationen mellan skriftspråket, gravkulturen och den performativa minneskulturen (Jonas, Derrida, Ruin, Fritsch), estetiska frestelser i förhållande till vittnesmålsberättelser och realistisk prosa (Lévinas, Levi, White, Žižek), samt de problem vad gäller ansvar som kan uppstå när en empatisk eller socialpsykologisk metod används i historisk forskning (Browning, Brison, Wyschogrod).

Genom en granskning av dessa teman synliggör avhandlingen flera omoraliska och existentiellt förenklade aspekter beträffande frågan om hur eftervärldens ansvar är konstituerad. Dessa förenklingar genomsyrar vårt historiemedvetande, och är särskilt tydliga i historievetenskapens metodologi och teori, samt i historieskrivningens filosofi och estetik. Avhandligens positiva argument består därför i att klarlägga hur en etisk-existentiell ansvarsrelation med andra människor föregår litterär mediering, narrativitet, och sökandet efter evidens, eftersom dessa människor är de som eftervärlden talar om, lever vidare med, och fortsättningsvis ombesörjer även i deras frånvaro.