Kategoriarkiv: art criticism

Recension: ”Vävt och Vackert – Fyra århundraden av finsk rya”

art criticism, Finland, Konstkritik, kulturjournalistik, Okategoriserade, , , , , ,

Bloggen nu tillfälligt åter på svenska. Vi brukar vid den här tiden på året publicera texter som studenter skrivit som del av kursen Vetenskaps- och kulturjournalistikens genrer, en kurs där studenter från alla ”kulturämnen” vid ÅA (t.ex. konstvetenskap och litteraturvetenskap) kan delta. Texterna är övningar i att skriva en egen recension som skulle kunna publiceras i en dagstidning. I år har ämnesvalet varit fritt: det har kunnat handla om konstutställningar, skönlitteratur, teaterföreställningar, musikaliska arrangemang eller annat som kan vara föremål för ”dagskritik” eller ”kulturkritik” i pressen, inklusive sätt att göra kultur virtuellt tillgänglig under pandemin. Den text vi nu publicerar är skriven av en av våra konstvetare, Edith Lignell, som just nu arbetar med sin avhandling pro gradu (Master thesis). Texten tar upp intressanta frågor om presentationen av finländskt kulturarv i ett museisammanhang:

Vävt och Vackert – Fyra århundraden av finsk rya

Helsingfors Konsthall 7.11–3.1.2020

Av Edith Lignell

I Helsingfors Konsthall hittas nu ett urval av Tuomas Sopanens samling med ca 600 finska ryor. Bland de utställda verken hittas exempel på både det traditionella, men även mer moderna eller konstnärligt ”materialistiska” tolkningar av ämnet (se bild). Utställningen av den imponerande mängden av 130 ryor är ämnad att visa ett tvärsnitt av den finska ryans historia.

Katri Haahti, Tranbärsmosse, planeringsår 2008, vävd av konstnären själv, 160 x 105 cm, ur Tuomas Sopanens kollektion. Bild: Kari Jämsén. Bildkälla: Helsingfors konsthall, https://taidehalli.fi/sv/events/vavt-och-vackert/

Utställningskuratorerna Tuomas Sopanen och Juha-Heikki Tihinen samt utställningschef Eeva Holkeri har valt att ställa fram ryorna ordnade varken enligt kronologi, material eller föreställande motiv. Istället möter man de olika tolkningarna av ämnet sida vid sida, arrangerade snarare efter färg och stämning än något annat. Att kuratorerna valt att framställa ryorna på så vis bidrar till förståelsen den stora mångfalden av motiv och syften när verk från olika tider jämförs. Ryor började först från och med 1800-talet hängas upp på väggar och var innan dess bruksobjekt i nordiska hem. Detta är en tradition som spårats ändå tillbaka till vikingatiden genom textilfynd i bevarade skeppsgravar från den tiden.

Synen på ryor som konstverk är bunden till framväxten av konstindustrins och hantverkets roll för det inhemska konstfältet på 1900-talet. Oberoende av det bruk som ryorna tillverkats för ursprungligen, visas ryorna här på utställningen upp som konstverk, en status som endast förstärks av akten att bli upphängda på en Konsthalls vitmålade väggar. Samtidigt är det inte konstnärskapet som betonas, utan den historiska relevansen – själva traditionen av finsk rya. Nyanseringen av de olika konstnärernas eller upphovspersonernas roll ter sig som en försummad möjlighet i utställningen.

Det är sällan man tar del av en konstutställning i Finland som visar nästan uteslutande kvinnliga konstnärers verk. Att textilkonst historiskt sett är en konstform som utövats av kvinnor är välkänt och en tradition som fortsätter än idag. Konstnärerna bakom verken på utställningen i Konsthallen förblir förhållandevis osynliga, nämnda endast kortfattat på de små vita skyltarna. Dels har det att göra med att ett stort antal av ryorna är så gamla att tillverkarna är okända. Detta leder till betonandet av funktion och historisk relevans. Men här visas också verk av några av den finska konstindustrins mest hyllade namn från både 1900- och 2000-talen.

Detta faktum förblir dock osynligt för alla förutom för dem som känner till namnen och kontexten, och de få som verkligen går med programbladet i hand och läser. Det kan påpekas att väldigt få av de människor som vandrade omkring i konsthallens salar vid mitt besök gjorde just så, möjligtvis på grund av att verken är numrerade kronologiskt men inte uppställda i samma ordning, vilket leder till ett rätt så mödosamt bläddrande i häftet.

Frågan vaknar: förstärks konstnärernas anonymitet av uppfattningen att textilkonstens utövare till största delen varit kvinnor? Detta är en aspekt som inte uttalas på utställningen, men som spökar med sin närvaro. Att kuratorerna valt att inte mer synligt presentera konstnärerna stöder denna uppfattning.

Länkar om du vill veta mera:

Om den tidigaste nordiska textilen: Forskning och Framsteg, juli 1999.

”Månadens föremål” från Nationalmuseet (september 2003): Ryan från Vesilahti

Konsten den första ideologin för Emil Nolde?

art criticism, Art history, Finland, Konst, Konstkritik, Okategoriserade, Rasism, , , , , , ,

Emil Nolde. Åbo konstmuseum / Turun Taidemuseo, 10 oktober 2019 – 5 januari 2020.
(Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Under hösten pågår vid Åbo Konstmuseum en utställning av den internationellt erkände expressionisten Emil Nolde (1867-1956). Utställningen finns för påseende i konstmuseets nedre våning fram till 5.1.2020 och är utspridd över åtta salar. Expositionen består av ungefär ett hundratal verk, där två tredjedelar utgörs av akvareller medan den resterande delen är oljemålningar. Samtliga verk ägs av Nolde Stiftung Seebüll. Senast Nolde visades i denna utsträckning i Finland var år 1958 och 1972.

Emil Nolde, målningen ”Upprörda människor” (Aufgeregte Menschen), ca 1910. Bildkälla Åbo Konstmuseum, http://www.turuntaidemuseo.fi/se/emil_nolde/

 

Varje rum i utställningen utgörs av ett eget tema, vilket tydligt knyter ihop verken samtidigt som man som betraktare lotsas genom Noldes livshistoria kronologiskt. Inledningsvis möts man av lättsmälta trädgårdsmotiv, i vilka den senare grova expressionistiska stilen inte ännu syns. De tidiga verken av den konstnärliga bondpojken har nyromantiska spår och inspirationen av Van Gogh är genomgående för hela utställningen. Vidare i utställningen får vi följa Noldes sökande efter erkännande som tog honom över Tyskland och övriga mellaneuropa. Likväl tycktes Nolde, och i förlängningen även hans verk, alltid ha en stark lokal identitet i det norra Tyskland som avgränsar till Danmark. Majoriteten av landskapsmålningarna föreställer det platta, rurala området där den färgstarka himlen mäktigt tornar fram mellan de grova penseldragen.

Likt många andra konstnärer vid det tidiga 1900-talet var Nolde intresserad av det exotiska och det ”primitiva”. I denna utställning ser vi fyra verk målade under en expedition till Tyska Nya Guinea vid första världskrigets början. Det är i Noldes reseavskildringar samt i hans religiösa motiv som den expressionistiska stilen syns tydligast: stiliserade masklikande ansikten i bjärta färger med lysande färgkraft och utmanande figurer, allt utfört i tjocka lager av olja.

Dock är det i hans mindre färgmättade akvareller Nolde verkligen briljerar. Men det är även i dessa som utställningen tar en tvär vändning och lämnar betraktaren ambivalent inför konstnären. I en hel sal mot utställningens slut nystas en legend Nolde själv skapat upp. I salen hänger små tekniskt förträffliga akvareller som Nolde kallade ”omålade bilder”. Dessa bilder har sedan krigets slut setts som Noldes sätt att göra motstånd mot makten i Tyskland, efter att 1000 av hans verk beslagtogs av nazisterna till den ökända utställningen Entartete Kunst som vandrade genom landet för att göra modernistiska konstnärer till åtlöje. Emellertid har det visat sig, sedan Nolde Stiftung Seebüll år 2013 öppnat sina arkiv för forskare, att Nolde själv var både nazist och antisemit och av en sorts självbevarelsedrift skapat myten. Noldes nazistiska hängivenhet sträckte sig så pass långt att han drömde om att bli partiets egen målare.

Utställningen lämnar en som betraktare med intressanta etiska frågeställningar. Kan man skilja på verk och konstnär? Detta är givetvis upp till var och en. Angela Merkel avlägsnade i våras två verk av Nolde från sitt kontor i samband med att konstnärens politiska hängivenhet uppdagades. Utställningens och stiftelsens transparens kring frågan är ett måste. Frågan om vem som har företräde – konstnären eller partimedlemmen – kanske skaver hos någon besökare, men faktum återstår att Emil Nolde är en av de största expressionisterna, och kanske framförallt akvarellmålarna genom tiderna. Just akvarellerna känns exceptionellt moderna och är de verk som verkligen stannar hos en. Som betraktare kan man ta med sig att Nolde trots sina tveksamma sympatier aldrig ändrade sitt konstnärliga uttryck för att tillfredsställa det parti han tillhörde. Kanske konsten ändå var den första ideologin för Nolde?

Emilia Augustsson

Nastja Säde Rönkkö, Årets unga konstnär 2019

art criticism, Konst, Konstkritik, Utställningar, Video, , , , ,

For your charred bones and restless soul av Nastja Säde Rönkkö. Aboa Vetus & Ars Nova, Åbo. Utställningen är slut. För aktuella utställningar på Aboa Vetus & Ars Nova, se https://www.aboavetusarsnova.fi/sv/utstallningar.

(Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Konstutställningen som jag har besökt är detta års Årets unga konstnärs Nastja Säde Rönkkös utställning ”for your charred bones and restless soul” på museet Aboa Vetus & Ars Nova i Åbo. Denna utställning innehöll mestadels videoverk som utgjorde delar av olika installationer.

Ur Nastja Säde Rönkkös installation ”How to skin a polar bear” i utställningen på Aboa Vetus & Ars Nova. Fotograf: Jari Nieminen, copyright 2019. Bildkälla: Aboa Vetus & Nova, https://www.aboavetusarsnova.fi/fi/nayttelyt/vuoden-nuori-taiteilija-2019-nastja-sade-ronkko-for-your-charred-bones-and-restless-soul

 

Bland installationerna fanns teckningar och annat material som relaterade till videoverken. Ett viktigt element i dessa videoverk är rösten som talar. För det mesta är det Säde Rönkkö själv som är berättaren i dessa verk. Det som sägs i dessa videos är diktliknande texter som läses upp medan man samtidigt bevittnar till exempel hisnande vyer från Islands glaciärer. Dessa vyer och texter samt musiken och den allmänna ljudmiljön i dessa olika videoverk skapar en stämningsfull och stark atmosfär som är viktig för helheten, och för att åskådaren skall uppleva hela verket och konsten.

Konstnären, Nastja Säde Rönkkö (f. 1985), är även ofta själv porträtterad i dessa verk, vilket skapar en personlig stämning och en känsla av att åskådaren kommer in i hennes värld och förstår hennes känslor och rädslor. Detta var likaså ett viktigt tema i utställningen, men med en tanke om en gemensam rädsla och känslor av oro samt till exempel empati. De teman som är av största vikt i hennes konst är personliga band mellan människor samt hotfulla scenarion om miljökatastrofer och en slags apokalyptisk stämning, vilket skapar denna gemensamma känsla av oro hos människor. Dessa känslor är råa och ärliga och något mycket relaterbart för åskådaren.

Denna råhet är speciellt närvarande till exempel i verket ”How to skin a polar bear” (2019), där konstnären själv porträtteras i dessa vackra vyer bland till exempel glaciärerna på Island. Samtidigt som man beundrar skönheten hör man i hörlurarna konstnären berätta väldigt detaljrikt och även vulgärt hur man skall gå till väga för att flå en isbjörn för att kunna äta dess kött och använda alla dess delar. Isbjörnen har blivit en slags symbol för de smältande glaciärerna samt klimatkatastrofen och är en viktig del av denna utställning, då det första man ser då man gick in i utställningen är ett stort isbjörnsskelett i pappersmassa som är framlagt och byggt ihop av alla de små och stora benen i realistisk storlek och form.

Det kan sägas att denna utställning följde ett väldigt enhetligt tema. Nästan alla videoverk såg liknande ut, tack vare liknande vyer av naturen, himlens olika färger och vattnets centrala roll. Det blev en vackert fungerande helhet som definitivt kunde vara ångestframkallande, dock fylldes man även med en känsla av värme av det nostalgiska och ett slags hopp om att världen ändå klarar sig, vilket symboliseras under verket ”ICELAND”s (2019) sista sekunder av en på morgonen alltid stigande sol och en ny dag.

Kajsa Lindholm

Vågar provocera – 95 år och vitalare än någonsin

art criticism, Finland, Konst, Konstkritik, Utställningar, Video, , ,

Åbo Konstnärsgilles 95e årsutställning (Turun Taiteilijaseuran 95. vuosinäyttely). Åbo Konsthall/Turun taidehalli, 1 november-8 december. (Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Konstnärsgillet i Åbo fyller 95 år och firar med en utställning som skapar skavsår lika mycket som den vill skildra dem.

Ur Milja-Liina Moilainens video ”Eat dirt! / Saa puskea!”, bildkälla https://www.uniarts.fi/blogit/kuvan-kev%C3%A4t-2019/saa-puskea

Redan det första konstverket i Åbo konsthall innehåller en rejäl portion samhällskritik. Konstnären bakom videoinstallationen ”Eat dirt”, Milja-Liina Moilanen, kastar kängor på såväl djurhållning som kapitalism och kroppshets – inga lättsamma ämnen direkt. Med svart humor diskuterar hon sådant som skaver i samhället i dag och synliggör allt sådant som är absurt i vår närhet, allt sådant som just nu diskuteras på dagspressens insändarsidor och i kommentarsfälten till nyhetsbyråers Facebookinlägg.

Moilanens videoinstallation efterföljs av andra konstnärer som med hjälp av olika tekniker försöker komma åt skavsåren i det inre själslandskapet såväl som i människans relation till miljön. Med så pass delikata budskap är det ingen utställning som man hastar sig igenom och som smälter lika lätt som såpoperan på kanal 3. Konstverken kräver tid att upplevas – ”Eat dirt” gör anspråk på hela 08,26 minuter för att vara exakt.

I Konstnärsgillet i Åbos utställning deltar 24 konstnärer med vad som på ytan skulle kunna ses som en brokig skara konstverk. De använder konsthallens utrymmen på många olika sätt –nästan så att brokigheten i sig skaver lika mycket som de samhällsproblem som de försöker skildra. Missförstå mig rätt: skavsåren jag får av utställningen är någonting bra. De gör att utställningen riktigt kryper under huden och etsar sig fast med sin obekvämhet.

Bland de 23 verken finns video- och ljudinstallationer, traditionella oljemålningar, landskap gjorda av hår, tänder och tuggummin, vissnade gravbuketter, massakrerade skyltdockor och tejpremsor. Fastän det är intressant att stå med ett förstoringsglas och betrakta håliga tänder och använda tuggummin är det ändå i det enkla som utställningens ömtålighet blir som mest påtaglig. Jag tror att det är en vacker sandstrand med lyckliga resenärer som Jaana Valtari låter mig betrakta när det plötsligt framträder en gummibåt bland vågorna och idyllen rivs sönder av tanken på flyktingkriser och döda barn. Jag tror att jag med barnslig förtjusning kan pyssla med oskyldiga dockor i hörnet där Mari Metsämäki uppmanar till lek när jag plötsligt inser att någon före mig lagt dockhuvudet på könets plats och således skapat en helt annan tolkningsdiskurs för vad jag trott var barndomens trygga vrå.

Inte ens på toaletten får jag vara ifred. Där påminner Maria Wests ljudinstallation om vad det är som vi med teknikens hjälp bygger vår existens på och det är omöjligt att värja sig från orden som strömmar fram i det trånga utrymmet. 95 år är ingen ålder som rymmer tillbakablickar och nostalgi – tvärtom. Konstnärsgillet gör snarare allt för att provocera och vitalisera, bevisa att man inte är gammal, dammig och grå bara för att man fyller många år. Det får mig att undra vad gillet kan göra som 100-åring. Att kliva ut genom fönstret och försvinna är knappast ett alternativ.

Miranda Eklund

Tema konstkritik (”Art Criticism”)

art criticism, Art history, Finland, Humaniora, Konst, Konstkritik, Pedagogik, Utställningar, , , , ,

Bloggen återupplivas på svenska nu de sista veckorna i november med några texter på temat Konstkritik. De är skrivna av några av mina studenter. Uppgiften har varit att skriva en recension i dagspressformat av valfri pågående konstutställning, här i Åbo eller någon annanstans i Finland. Om de har fått högsta vitsord har jag frågat om de vill att jag publicerar texten här som en liten uppmuntran.

Svårigheten var att skriva en text som inte bara beskriver verken eller berättar om bakgrunden till utställningen, utan som också är tolkande och värderande/kritisk.

Det visade sig att väldigt många av deltagarna klarade uppgiften briljant och att vi tycks ha många blivande svenskspråkiga kulturjournalister och kritiker bland våra studenter här. Frågan är bara var de ska publicera sig i framtiden och var kanalerna och finansieringen för kulturkritik kommer att finnas. Även detta diskuteras förstås på kursen.

Kursen heter ”Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer” och presenteras så här:

”Kursen syftar till att ge en överblick av området vetenskaps- och kulturjournalistik samt att genom praktiska övningar utveckla förmågan till eget skrivande i några av de viktigaste genrerna. Genom att ett flertal ämnen tillsammans är ansvariga för kurserna anläggs och utvecklas genomgående tvärvetenskapliga perspektiv.”

 

Första recensionen kommer upp här på måndag.

 

Karikatyr av Grandville ur ”Un autre monde” (En annan värld”), Paris 1844.

Visual studies into the future…

about blog, art criticism, Bloggar, blogs, Konstkritik, Om bloggen, Visual studies, Visuella studier, ,

James Elkins proclaimed ”Farewell” to Visual studies in 2016, as an ironic gesture. The Stone Art Theory Institutes: Volume Five.

It was almost three years ago since anything was last posted here. Probably blogs are already outdated as a means of communication; things develop at an increasing speed (technology, industry, culture, economy, World population), and things which used to be effective become obsolete almost overnight.  Anyhow, I have decided to test this medium again in order to probably reach some souls outside the building in which I work.

This ”I” (ego) which is writing is Fred Andersson, art historian and responsible for the Visual studies initiative at Åbo Akademi University. I started writing this blog in 2012 in order to inform about our activities. From now on I will write all posts in English, simply because that is the only language in which I can make myself generally understood in Finland, and not only for the Swedish-speaking population. Every year quite many exchange students from different countries take our courses in Visual studies and Art history.

To begin with I have some announcements:

  1. Åbo Akademi has given me a regular full time position as University Teacher in Visual Studies (universitetslärare i visuella studier, anställning tillsvidare), which means that Visual studies will continue here. There is a future, in spite of James Elkins (one of the founding ”fathers”) who ironically bid ”Farewell” already in 2016.
  2. The Åbo Akademi web pages and the Åbo Akademi course catalogue and registration system have been completely changed this year. In the process, much information has become unavailable for those without access to the intranet. For safety, I have created an open page with all our courses. Click the link ”Våra kurser/Our courses”. For Åbo Akademi students with access, it is possible to register directly though links to the Moodle pages.
  3. There has been an ongoing project about art criticism in Finland and Sweden. It belongs to Art history rather than Visual studies, but material from the project is now available in Swedish though the ”NAC (Nordic Art Criticism) register och statistik” link.
  4. I will probably write short postings, starting immediately. Consider this as the ”sketchpad” of Visual studies at Åbo Akademi. It is nice if someone reads it, but comments are de-activated due to massive amounts of spam.