Kategoriarkiv: Video

Nastja Säde Rönkkö, Årets unga konstnär 2019

art criticism, Konst, Konstkritik, Utställningar, Video, , , , ,

For your charred bones and restless soul av Nastja Säde Rönkkö. Aboa Vetus & Ars Nova, Åbo. Utställningen är slut. För aktuella utställningar på Aboa Vetus & Ars Nova, se https://www.aboavetusarsnova.fi/sv/utstallningar.

(Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Konstutställningen som jag har besökt är detta års Årets unga konstnärs Nastja Säde Rönkkös utställning ”for your charred bones and restless soul” på museet Aboa Vetus & Ars Nova i Åbo. Denna utställning innehöll mestadels videoverk som utgjorde delar av olika installationer.

Ur Nastja Säde Rönkkös installation ”How to skin a polar bear” i utställningen på Aboa Vetus & Ars Nova. Fotograf: Jari Nieminen, copyright 2019. Bildkälla: Aboa Vetus & Nova, https://www.aboavetusarsnova.fi/fi/nayttelyt/vuoden-nuori-taiteilija-2019-nastja-sade-ronkko-for-your-charred-bones-and-restless-soul

 

Bland installationerna fanns teckningar och annat material som relaterade till videoverken. Ett viktigt element i dessa videoverk är rösten som talar. För det mesta är det Säde Rönkkö själv som är berättaren i dessa verk. Det som sägs i dessa videos är diktliknande texter som läses upp medan man samtidigt bevittnar till exempel hisnande vyer från Islands glaciärer. Dessa vyer och texter samt musiken och den allmänna ljudmiljön i dessa olika videoverk skapar en stämningsfull och stark atmosfär som är viktig för helheten, och för att åskådaren skall uppleva hela verket och konsten.

Konstnären, Nastja Säde Rönkkö (f. 1985), är även ofta själv porträtterad i dessa verk, vilket skapar en personlig stämning och en känsla av att åskådaren kommer in i hennes värld och förstår hennes känslor och rädslor. Detta var likaså ett viktigt tema i utställningen, men med en tanke om en gemensam rädsla och känslor av oro samt till exempel empati. De teman som är av största vikt i hennes konst är personliga band mellan människor samt hotfulla scenarion om miljökatastrofer och en slags apokalyptisk stämning, vilket skapar denna gemensamma känsla av oro hos människor. Dessa känslor är råa och ärliga och något mycket relaterbart för åskådaren.

Denna råhet är speciellt närvarande till exempel i verket ”How to skin a polar bear” (2019), där konstnären själv porträtteras i dessa vackra vyer bland till exempel glaciärerna på Island. Samtidigt som man beundrar skönheten hör man i hörlurarna konstnären berätta väldigt detaljrikt och även vulgärt hur man skall gå till väga för att flå en isbjörn för att kunna äta dess kött och använda alla dess delar. Isbjörnen har blivit en slags symbol för de smältande glaciärerna samt klimatkatastrofen och är en viktig del av denna utställning, då det första man ser då man gick in i utställningen är ett stort isbjörnsskelett i pappersmassa som är framlagt och byggt ihop av alla de små och stora benen i realistisk storlek och form.

Det kan sägas att denna utställning följde ett väldigt enhetligt tema. Nästan alla videoverk såg liknande ut, tack vare liknande vyer av naturen, himlens olika färger och vattnets centrala roll. Det blev en vackert fungerande helhet som definitivt kunde vara ångestframkallande, dock fylldes man även med en känsla av värme av det nostalgiska och ett slags hopp om att världen ändå klarar sig, vilket symboliseras under verket ”ICELAND”s (2019) sista sekunder av en på morgonen alltid stigande sol och en ny dag.

Kajsa Lindholm

Vågar provocera – 95 år och vitalare än någonsin

art criticism, Finland, Konst, Konstkritik, Utställningar, Video, , ,

Åbo Konstnärsgilles 95e årsutställning (Turun Taiteilijaseuran 95. vuosinäyttely). Åbo Konsthall/Turun taidehalli, 1 november-8 december. (Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Konstnärsgillet i Åbo fyller 95 år och firar med en utställning som skapar skavsår lika mycket som den vill skildra dem.

Ur Milja-Liina Moilainens video ”Eat dirt! / Saa puskea!”, bildkälla https://www.uniarts.fi/blogit/kuvan-kev%C3%A4t-2019/saa-puskea

Redan det första konstverket i Åbo konsthall innehåller en rejäl portion samhällskritik. Konstnären bakom videoinstallationen ”Eat dirt”, Milja-Liina Moilanen, kastar kängor på såväl djurhållning som kapitalism och kroppshets – inga lättsamma ämnen direkt. Med svart humor diskuterar hon sådant som skaver i samhället i dag och synliggör allt sådant som är absurt i vår närhet, allt sådant som just nu diskuteras på dagspressens insändarsidor och i kommentarsfälten till nyhetsbyråers Facebookinlägg.

Moilanens videoinstallation efterföljs av andra konstnärer som med hjälp av olika tekniker försöker komma åt skavsåren i det inre själslandskapet såväl som i människans relation till miljön. Med så pass delikata budskap är det ingen utställning som man hastar sig igenom och som smälter lika lätt som såpoperan på kanal 3. Konstverken kräver tid att upplevas – ”Eat dirt” gör anspråk på hela 08,26 minuter för att vara exakt.

I Konstnärsgillet i Åbos utställning deltar 24 konstnärer med vad som på ytan skulle kunna ses som en brokig skara konstverk. De använder konsthallens utrymmen på många olika sätt –nästan så att brokigheten i sig skaver lika mycket som de samhällsproblem som de försöker skildra. Missförstå mig rätt: skavsåren jag får av utställningen är någonting bra. De gör att utställningen riktigt kryper under huden och etsar sig fast med sin obekvämhet.

Bland de 23 verken finns video- och ljudinstallationer, traditionella oljemålningar, landskap gjorda av hår, tänder och tuggummin, vissnade gravbuketter, massakrerade skyltdockor och tejpremsor. Fastän det är intressant att stå med ett förstoringsglas och betrakta håliga tänder och använda tuggummin är det ändå i det enkla som utställningens ömtålighet blir som mest påtaglig. Jag tror att det är en vacker sandstrand med lyckliga resenärer som Jaana Valtari låter mig betrakta när det plötsligt framträder en gummibåt bland vågorna och idyllen rivs sönder av tanken på flyktingkriser och döda barn. Jag tror att jag med barnslig förtjusning kan pyssla med oskyldiga dockor i hörnet där Mari Metsämäki uppmanar till lek när jag plötsligt inser att någon före mig lagt dockhuvudet på könets plats och således skapat en helt annan tolkningsdiskurs för vad jag trott var barndomens trygga vrå.

Inte ens på toaletten får jag vara ifred. Där påminner Maria Wests ljudinstallation om vad det är som vi med teknikens hjälp bygger vår existens på och det är omöjligt att värja sig från orden som strömmar fram i det trånga utrymmet. 95 år är ingen ålder som rymmer tillbakablickar och nostalgi – tvärtom. Konstnärsgillet gör snarare allt för att provocera och vitalisera, bevisa att man inte är gammal, dammig och grå bara för att man fyller många år. Det får mig att undra vad gillet kan göra som 100-åring. Att kliva ut genom fönstret och försvinna är knappast ett alternativ.

Miranda Eklund

Dessa kurser startar under mars-maj

Antony, Bildsociologi, Body Image, Body modification, Film, Ungdomskultur, Video, Visuell analys, ,

Klicka på bilderna för större text:

Fotografi och rörlig bild, 5 sp, 17 mars
poster_spring2014fot

Bilderbokens eststik, 5 eller 10 sp, 15 april
poster_spring2014bilderb

Bildsociologi, 5 sp, 5 maj
poster_spring2014bildsoc

Pdf: poster_spring2014foto_bilderb_bildsoc

ANMÄLAN VIA MIN PLAN (www.abo.fi/minplan) före 10.3 (Fotografi), 21.4 (Bilderboken) och 5.5 (Bildsociologi)

Tema Nutidskonst: Gästbloggare Milia Wallenius

Konst, Konstkritik, Okategoriserade, Utställningar, Video, , , , , , , , ,
Milia Wallenius. Bildkälla: Milia W.

Milia Wallenius. Bildkälla: Milia W.

Dagens bloggare från kursen Nutidskonst är Milia Wallenius, som i likhet med Anna och Sandra läser konstvetenskap i Åbo.

Milia skriver om årets konstbiennal på museet Aboa Vetus (mitt i Åbo) som förutom utställningar om stadens historia också rymmer konstmuseet Ars Nova. Årets tema är ”Idyll” och ett stort antal intressanta yngre konstnärer från alla nordiska länder deltar.

Texten skrevs i maj, och för den som ännu inte sett biennalen är just den här helgen sista chansen. Mer information om utställningen, konstmuseet och öppettiderna finns här:

Åbobiennalen 2013

Fred Andersson

Åbobiennalen 2013

Av Milia Wallenius

Åbobiennalen är det enda regelbundet återkommande evenemanget för nutidskonst i Åbo. Den ordandes för första gången år 1998 på Aboa Vetus & Ars Nova-museet för historia och nutidskonst och har sedan 2003 regelbundet ordnats på sommaren under ojämna år. Åbobiennalen utgör ett resultat av internationella samarbeten där såväl kuratorer som konstnärer medverkar från flera olika länder. För varje år utställningen arrangeras följer den ett specifikt tema som utgör utgångspunkten för verken (Aboa Vetus & Ars Nova, 2013). Åbobiennalen 2013 är ett nordiskt samarbete och dess tema är Idyll. I utställningen medverkar sammanlagt femton konstnärer från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island. De är utvalda till utställningen av en arbetsgrupp bestående av sju kuratorer där minst en från varje medverkande land är representerad (Lehtonen, 2013).

Från Heidi Hoves installation "Backyard History I & II" (2013) på Åbobiennalen. Foto: Ars Nova (pressbild)

Från Heidi Hoves installation "Backyard History I & II" (2013) på Åbobiennalen. Foto: Ars Nova (pressbild)

Utställningen upptar museets hela avdelning för nutidskonst och är därmed utspridd på två våningar. Eftersom Aboa Vetus & Ars Nova grundats i det gamla rettigska palatset från 1920-talet påverkas utställningsrummen av det tidigare palatsets arkitektur, rumsindelning och grundplan. Rummen är därmed väldigt små och oregelbundna till sin utformning. Samtidigt består själva palatset av ett flertal smala och långa korridorer. Denna rumsindelning söndrar den traditionella tanken om stora utställningssalar och enorma ytor för upphängning av konst. Eftersom rummen är små har utställningen i stort sett byggts upp enligt tanken att varje konstverk eller konstnär har tilldelats ett rum. På detta sätt upplevs utrymmet mer intimt samtidigt som upplevelsen av själva verket blir mer närvarande.

De långa korridorerna kan dock ibland upplevas som väldigt trånga och besvärliga. Man tappar lätt riktingen och förstår inte riktigt hur man skall röra sig mellan utrymmena. På så sätt är det speciellt i övre våningen svårt att få ett grepp om utställningslokalen. Samtidigt går de trånga korridorerna sällan att ordenligt utnyttja för upphängning av några konstverk. Med dessa korridorer och mindre rum upplevs museiutrymmet lätt som en typ av labyrint. Detta bidrar till en viss spänning där besökarna själva får orientera sig genom rummen, glänta på gardinerna som hänger för dörröppningarna och kika in i vrårna. Det blir nästan omöjligt att förutspå vad nästa rum och de verk som finns utställda där har att bidra med.

I detta skede kan man även passa på att påpeka att rummen anpassats efter konstverkens behov. Museets nedre våning, som saknar naturligt ljus, lämpar sig bra för videoverk och installationer medan övre våningens stora glasfönster passar utmärkt för exempelvis måleri. Variationen mellan ljusa och mörka utrymmen bildar en mångsidig och intressant helhet som inte blir tråkig i längden.

Verken och konstnärerna

Då man stiger in i första utställningsrummet på nedre våningen möter besökaren installationen Bakgårdshistoria I av danska konstnären Heidi Hove. Installationen har Hove placerat söndriga och upphittade föremål och föremålskopior av keramik och glas i två glasvitriner. De upphittade och söndriga föremålen fungerar på detta sätt som symboler för skräp som ofta kan upphittas på landsbygden och i den egna trädgården. Detta skräp fungerar som en söndrare av den idyll som ofta förknippas med landsbygd och trädgårdar. Samtidigt avspeglar verket teman som historia och arkeologi (Hove, 2013). På detta sätt för verket även en dialog med Aboa Vetus & Ars Novas underjordiska ruinområde vars ingång ligger alldeles intill utställningsutrymmet. Hoves verk är därmed bundet till Aboa Vetus & Ars Nova som plats. Samtidigt avspeglar verkets glasvitriner även ett mer traditionellt sätt att ställa ut föremål i en museikontext.

Tilda Lovell, detalj från installationen "Untitled Landscape" (video och objekt), 2013. Foto Ars Nova (pressbild)

Tilda Lovell, detalj från installationen "Untitled Landscape" (video och objekt), 2013. Foto Ars Nova (pressbild)

I utställningen finns en hel del videoverk och animationer. En av dessa utgörs av den svenska konstnären Tilda Lovells Untiteld Landscape. Lovell har här gjort en animation med små fantasifigurer som hon byggt ihop av olika naturliga föremål som ben och bitar av rötter upphittade i naturen (Lehtonen, 2013). Utöver själva animationen kan man i utställningen även se de konstruerade miniatyrmiljöer som Lovell använt i utförandet av animationen. Dessa har här blivit självständiga och fristående skulpturer. Inför miniatyrmiljöerna kan besökarna beundra det arbete som ligger bakom dem, samtidigt som de tar betraktaren bakom kulisserna till själva animationen. En annan konstnär vars verk utgörs av video men som valt att komplettera helheten med utomstående element är Elina Saloranta från Finland. I hennes videoverk Morgon kan man följa med konstnärens och hennes familjs morgonrutiner kring frukostbordet. På väggen mittemot videon hänger Adolf von Beckers genremålning Modersglädje från 1868. Morgon bildar här en modern genrebild som visar upp dagligt liv samtidigt som den drar paralleller till en äldre tradition av speciellt nederländskt genremåleri på 1600-talet (Saloranta, 2013).

Valeria Montti Colque, "Corazón de Oro y Alma de Cristal", akvarell 2013. Foto: Ars Nova (pressbild)

Valeria Montti Colque, "Corazón de Oro y Alma de Cristal", akvarell 2013. Foto: Ars Nova (pressbild)

Utöver video är installationskonst en annan populär form av konst i utställningen. Valeria Montti Colques är en svensk konstnär vars installation Golden heart crystal soul består av såväl en målning och en mask, som en hel del pärlor. Pärlorna hänger ner från taket i långa remsor och upptar på så sätt hela utställningsutrymmet. Som betraktare blir man tvungen att röra sig genom pärlregnet och går på så sätt in i själva verket. Från betraktarens position inne i verket kan man sedan betrakta såväl målningen i vattenfärg som den skickligt gjorda masken. En annan installation som kräver att betraktaren kliver in i verket är av konstnärsduon Mom & Jerrys Can you handle the truth? De norska konstnärerna anser sig själva vara levande konstverk som reser runt i karaktärerna Mom och Jerry. Genom att existera skapar de en typ av protest mot rådande värderingar. Deras performanser är ofta provokativa och kritiskt laddade mot den elitistiska och hierarkiskt uppbyggda så kallade finkulturen (Tampere, 2013). Can you handle the truth? består av ett helt rum där konstnärerna målat, klottrat och sprayat på väggarna, limmat upp bilder och posters samt skapat ett helt berg av föremål och skräp som härstammar från duons tidigare performanser. I rummet finns även ett flertal TV-apparater som visar upp klipp från dokumenterade performanser i takt med en högt dunkande musik. Rummet skapar nästan en känsla av en slags krog eller nattklubb.

Mom & Jerry, "The World is a Cruise", färgfoto 2013. (courtesy Ars Nova 2013)

Mom & Jerry, "The World is a Cruise", färgfoto 2013. (courtesy Ars Nova 2013)

Can you handle the truth? utgör därmed ett verk med många dimensioner. Dels fungerar den som dokumentation på konstnärerna som konstverk i sig. Dels handlar det om dokumentation av konstnärernas performanser. Dokumentationerna bidrar en egen multiscreen videoinstallation samtidigt som hela utrymmet bildar ett slags helhetskonstverk i sig. Då betraktaren stiger in i rummet blir även denna en del av verket. Installationen har även en stark bakomliggande tanke och idé bunden till politiska och hierarkiska system inom kultur.

Flera av utställningens verk kan härmed anses ha konceptuella eller platsspecifika drag. Ett annat verk som har en specifik bakomliggande tanke är norska konstnärsduon Joar Nangos och Tanya Busses Extraherande förslag. Själva verket bestod av arkitektoniskt formade föremål som kamouflerades och hängdes upp i björkar runtom i Åbo. Föremålens uppgift var att samla upp björksav. Experimentet resulterade i 30 liter björksav som kristalliserades till en liten skulptur (Nango & Busse, 2013). Den lilla skulpturen, fotografier från experimentet och föremålen i sig är utställda i utställningsutrymmet. Genom sina anknytningar till natur och sin starka koppling till Åbo kan verket även anses vara platsspecifikt just för Åbo.

En mångfald av verk

Eftersom så gott som alla verk i utställningen är gjorda för Åbobiennalen har de en väldigt specifik koppling till själva platsen och museet. Utöver de ovannämnda verken kan man i utställningen även ta del av mer traditionellt måleri, samt foto och ljudkonst. En hel del verk har dessutom konceptuella och platsspecifika drag. Installationer och videokonst förblir dock det populäraste mediet.  Eftersom konstnärerna på detta sätt själva fått i uppgift att välja passande arbetsteknik och medium saknar utställningen en specifik linje i verkens utformning. Utställningen erbjuder därmed ett mångfald av olika typer av verk där betraktaren själv får orientera sig genom museets små utrymmen där varje rum är anpassat enligt verket.

Källor:

Colque, Valeria Montti (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Hove, Heidi (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Lehtonen, Silja (red.), Turku biennaali 2013 – Idylli, Aboa Vetus & Ars Nova, utställningskatalog, Åbo, 2013.

Nango, Joar & Busse, Tanya (konstnärer), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Saloranta, Elina (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Tampere, Karolin (kurator), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Aboa Vetus & Ars Nova, 5.6.2013.

länkning pågår till intressant.se

”Om blickar kunde döda”

Afrika, Bildsociologi, Fotografi, Nyhetsbilder, Video, , , , , , , , ,

Är tillbaka i Finland efter en vistelse i Sverige där jag bland annat hann se aktuella utställningar på Fotografiska (museet för fotografi) i Stockholm. Det är faktiskt ett privilegium för oss i Åbotrakten att ha ett sådant museum tillgängligt via bara en nattresa med färja. Museet ligger alldeles vid Vikinglines kaj vid Stadsgården i Stockholm. Nu när vi blivit så präglade av ett ändlöst överflöd av immateriella fotografiska bilder kanske många frågar sig vad det är för poäng med att gå på Museum för att se på foton. Dem kan man väl lika bra se på datorskärmen? Kan ett fotografiskt museum bära sig ekonomiskt? Jodå, trots sitt undanskymda läge drar museet till sig ett imponerande stort antal besökare med stora fotografinamn som Diane Arbus, Cindy Sherman, Andy Warhol (jodå!) och nu senast Anton Corbijn, rockfotografen. Att se foto handlar minst lika mycket om materiella kvaliteter som att se måleri. Kanske gör det digitala överflödet att folk bara ännu mer hungrar efter riktigt bra papperskopior av riktigt bra kopister, från riktiga mörkrum. Att se Anton Corbijns svartvita bilder spotbelysta i den mörklagda huvudsalen på Fotografiska är en urstark upplevelse.

Corbijns utställning slutar på söndag, men i samma sal kan man också se pionjären André Kertész bilder ända fram till 27 maj. Ungraren Kertész blev efter sin emigration till Paris en av de främsta förnyarna av fotografin under 1920- och 30-talen. I museets övre våning visas just nu också fotojournalisten Marcus Bleasdales utställning om offren för Joseph Kone och hans rörelse LRA (se föregående inlägg). I utställningen finns både svartvita bilder och färgbilder, och i en video pratar Bleasdale själv om estetikens betydelse. Svåra ämnen kan skrämma bort betraktaren, säger Bleasdale, men själv vill han alltid försöka få in ett moment av skönhet även i de mest brutala motiv. Han berättar om bilden av en kvinna som fått läpparna och ena örat bortskurna av LRA och lämnats att dö, men överlevt. Hon hade själv accepterat sitt utseende och ville inte framstå som ett offer. På bilden sitter hon i sina finaste, färgstarkaste kläder. Detta är ett exempel på hur färg kan ha en bärande funktion i en bild, säger Bleasdale. Här hjälper den oss att närma oss bilden och att se den avbildade personen som en människa och inte ett monster.

Samma dag har jag suttit i bilen och av en slump hört ett radioprogram om August Strindberg och naturvetenskapen. Strindberg var kanske inte en seriös naturvetare i vår tids mening, men i likhet med brevvännen Nietzsche var han en skoningslös sanningssökare. Att inse tillvarons och naturens ondska ger bara två alternativ: självmord eller att ge insikten en estetisk form som gör den uthärdlig. Ungefär som Bleasdale i sin bild. Och trots olika syn på saken verkade deltagarna i programmet åtminstone eniga om att Strindbergs naturvetenskapliga försök måste förstås så. Som försök att ge naturen en estetisk form.

Ur min bilradio strömmar också kommentarer om attackplanet JAS39 Gripen som av tillverkaren SAAB marknadsförs med devisen ”see first, kill first”. Men det är inte en offentlig kampanj, utan bara avsedd för de slutna sammanhang som nyligen uppdagades och ledde till försvarsminister Tolgfors avgång. Att modern krigföring i första hand är visuell har varit mycket tydligt sedan USA:s första anfall mot Irak. Man kan inte studera 1900-talets mediehistoria utan att veta hur mycket av utvecklingen inom visuella medier och datorteknik som startades och finansierades av det militär-industriella komplexet. ”Se först – Döda först”, att se och att döda har blivit samma sak. Blickar kan numera döda. Den som tvivlar kan väl åter igen ta en titt på det mest berömda exemplet:

collateral murder

länkning pågår till intressant.se

Affären KONY 2012

Afrika, Bildsociologi, Okategoriserade, Uganda, Video, YouTube, , , , , , , , , , , , ,

Jobbar med många olika saker nu men har tagit mig tid att titta på det som ”alla” pratar om – YouTubevideon ”KONY 2012”. Om du inte har sett den, se den via YouTube-fönstret i listan här till höger. Då blir du en av de 80 miljoner människor som har sett den sedan den lades upp på Nätet i början av mars. Det innebär att hela världen nu har lärt sig namn och ord som Uganda (ett land många inte skulle kunna peka ut på kartan), Joseph Kony (krigsherre och barnarövare), Invisible Children (organisationen bakom filmen), en viss Jacob (barnflykting) och Jason Russell (regissör, kommentator). Den senaste nyheten var att Russell brutit ihop till följd av de senaste veckornas stress och sprungit naken på gatorna i San Diego. En cyniker kunde fråga sig om inte också detta var ett marknadsföringsknep. Faktum är hur som helst att ingen kampanj via YouTube tidigare har fått så stor uppmärksamhet på så kort tid.

Joseph Kony, ledare för den ugandiska rebellrörelsen LRA, är uppenbarligen en man med många liv på sitt samvete. Enligt uppgift skall omkring 60.000 personer ha drivits bort från sina hem och utsatts för olika typer av övergrepp under den tid då LRA ännu hade grepp om stora delar av landet. En stor del av dessa har varit barn, pojkar har tvingats till krigstjänst och flickor har utnyttjats sexuellt. Mord och bestialiska stympningar har praktiserats när människor på landsbygden inte velat samarbeta. Syftet med filmen KONY 2012 är att är att göra Josph Kony världskänd. På så sätt, sägs det i filmen, kan vi undvika att USA drar tillbaka en insats som redan är beslutad. Nämligen infångandet och dömandet av Kony.

Det man vill är alltså bara att öka folkets stöd för något som regeringen redan beslutat (ungfär som om Invisible Children vore en statlig propagandacentral) och det är grunden till mångas misstanke att filmen bara är ett ”SCAM” (falskt alarm) med syftet att tjäna pengar. Filmen har blivit minst lika kritiserad som hyllad. Den visar bara en sida av en politisk konflikt, den får en att tro att Kony ännu är en mäktig man (men han är i själva verket besegrad). Det finns tveksamma kopplingar till konservativa kretsar med önskan att öka USA:s inflytande i Afrika. Och det är knappast etiskt riktigt att använda sitt eget minderåriga barn (Russells son, knappast mer än sex år) som redskap för att förstärka sitt budskap. Debatten lär fortsätta.

Visuellt har filmen en stor kraft, den är ett paradexempel på visuell retorik. Se hur de snabba klippen påminner om modern nyhetsrapportering och hur filmen också kommenterar sig själv. Till bilder av datorer och telefoner reflekterar kommentatorn (Russell) över hur snabbt det idag går att dela information – ”We now live in the Facebook Age”. FIlmen vänder sig också direkt till oss som tittare med ett krav att genast engagera oss. Innan själva berättelsen börjar får vi höra att ”The next 27 minutes are going to be an experiment. In order for it to work, we need your close attention”.

Som ”visuellt läskunnig” är det lätt att se referenser till mediahistorien. Inledningen med jordklotet och solen påminner mycket om inledningen i Stanley Kubricks ”2001 – A Space Odyssey”. Sådant vet filmmakare, och de vet att öka publikens sympati genom att anknyta till saker som redan är välkända. Mycket av övertalningstekniken hinner man inte uppfatta på ett medvetet plan. Den verkar på annat sätt. Som när vi till slut skall övertygas om att vi måste göra allt för Kony skall bli världskänd: han måste bli världens mest uppmärksammade krigsförbrytare, säger Russell. Samtidigt visas i bild en fabricerad lista över all världens efterlysta skurkar och som nummer 1 ser vi Konys namn.

Observera: speakern säger inte att Kony verkligen är listad som nummer 1 av någon NGO eller myndighet. Det är bara något som visas visuellt och om filmmakarna skulle anklagas för lögn skulle de kunna försvara sig med att ”det är ju bara en bild”. För det är bara en verbal lögn som räknas som lögn i juridiska sammanhang. Ett annat exempel: stillbilden nedan. ”This is our dream” säger kommentatorn, nämligen infångandet av Kony som nyhet nr 1  på New York Times förstasida. Och se underrubriken på den fiktiva NYT-sidan: ”The World Agrees: Kony is the ’Worst'”. Det här är en detalj som bara flimrar förbi när filmen visas, få lägger märke till den, men den bidrar tillsammans med alla liknande detaljer till att övertyga tittaren.

Hur mäter man vem som är nutidens värste massmördare? Sådana besvärliga frågor ställs inte i retorik, för i retorik (verbal eller visuell) är allt en enkel sak.

länking pågår till intressant.se