Etikettarkiv: Heidi Lunabba

Kurs i mars – den rörliga bilden och seendets historia

Inuti Heidi Lunabbas "Sauna Obscura" i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Inuti Heidi Lunabbas ”Sauna Obscura” i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Årets första kurs, ”Semiotik, Ikonografi och symbolanalys” har nu pågått ett tag med en liten men trogen grupp studenter. I mars startar Antony Fredrikssons kurs ”Den rörliga bilden” och samtidigt ger jag själv också en kurs om konsten efter 1950 Öppna Universitetet. Antony blev licentiat förra året med en avhandling som han lade fram i ämnet filosofi år 2011. Avhandlingen handlar om seendets och fotografins historia och heter To Discover and to Create – A Genealogy of the Concept of Visual Record. Kursen ”Den rörliga bilden” följer i viss utsträckning samma spår som avhandlingen – den ger en historisk bakgrund till fotografins och filmens betydelse för vår tids visuella kultur.

Filmen som teknologi utgår från fotografin, och fotografin utgick i sin tur från Camera Obscura (”det mörka rummet”) som beskrevs redan på 1000-talet men som blev ett hjälpmedel för för tecknare och målare under 1600- och 1700-talen. Konstnären Heidi Lunabba är en entusiast för Camera Obscura och har byggt flera stora sådana, bland annat en i form av en bastu under kulturhuvudstadsåret i Åbo.

Utan att kunna tala för Antony tror jag att hans kurs handlar om att seendet har en historia, en tanke som kan verka främmande i början. Att fotografi och film har en historia är lätt att förstå, men att skriva seendets historia kräver att man ser seendet som kulturellt betingat och inte bara som något biologiskt. Forskaren Jonathan Crary, som Antony hänvisar till i avhandlingen, har visat att filosofins och naturvetenskapens ideer om seendet förändras efter 1820-talet, då Camera Obscura ersattes av fotografin. Före fotografin dominerade en rationalistisk perceptionsmodell präglad av filosofen Descartes, som beskrev kropp och själ som helt åtskilda. I rationalistiska beskrivningar av seendet reflekteras synbilden som en kopia eller ”representation” inne i huvudet, och därinne tittar själen på bilden – som i en Camera Obscura! Fast om det vore så, så skulle det lilla själsliga ”jaget” inne i huvudet i sin tur innehålla en kopia och en annan liten åskådare som i sin tur innehåller en kopia och… Modellen hamnar i vad som brukar kallas ”oändlig regress”, ett tecken på att det är något som är fel på den från början.

Efter uppfinnandet av fotografin befinner sig såväl fotografiet som filosofernas synbilder utanför Camera Obscura, och det mentala seendet börjar mer och mer beskrivas som en subjektiv process snarare än en objektiv kopia. Själen trängs gradvis ut ur naturvetenskapens synteorier och överlämnas till kulturhistoriker och andra humanister. En mer materialistisk naturvetenskap växer fram. Samtidigt kräver tillväxten av information och medier i samhället ett annat och mer aktivt seende när hjärnan ständigt ska anpassa sig till nya och annorlunda arrangemang av text och bild. Seendeforskningen anpassar sig till den nya situationen och börjar mer och mer betona hur seendet är aktivt och undersökande – psykologin avlägsnar sig alltmer från Descartes kopior. Seendets karaktär förändras och teorierna om seendet förändras – dessa förändringar hänger samman, och seendet har en historia.

länkning pågår till intressant.se