Etikettarkiv: konstvetenskap

Tema konstkritik (”Art Criticism”)

art criticism, Art history, Finland, Humaniora, Konst, Konstkritik, Pedagogik, Utställningar, , , , ,

Bloggen återupplivas på svenska nu de sista veckorna i november med några texter på temat Konstkritik. De är skrivna av några av mina studenter. Uppgiften har varit att skriva en recension i dagspressformat av valfri pågående konstutställning, här i Åbo eller någon annanstans i Finland. Om de har fått högsta vitsord har jag frågat om de vill att jag publicerar texten här som en liten uppmuntran.

Svårigheten var att skriva en text som inte bara beskriver verken eller berättar om bakgrunden till utställningen, utan som också är tolkande och värderande/kritisk.

Det visade sig att väldigt många av deltagarna klarade uppgiften briljant och att vi tycks ha många blivande svenskspråkiga kulturjournalister och kritiker bland våra studenter här. Frågan är bara var de ska publicera sig i framtiden och var kanalerna och finansieringen för kulturkritik kommer att finnas. Även detta diskuteras förstås på kursen.

Kursen heter ”Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer” och presenteras så här:

”Kursen syftar till att ge en överblick av området vetenskaps- och kulturjournalistik samt att genom praktiska övningar utveckla förmågan till eget skrivande i några av de viktigaste genrerna. Genom att ett flertal ämnen tillsammans är ansvariga för kurserna anläggs och utvecklas genomgående tvärvetenskapliga perspektiv.”

 

Första recensionen kommer upp här på måndag.

 

Karikatyr av Grandville ur ”Un autre monde” (En annan värld”), Paris 1844.

Tecknade serier och mentala strukturer

Imagologi, Kognitiv teori, Psykologi, Semiotik, Tecknade serier, , , , , , , , , , , ,
Första sidan i Mari Ahokoivus "Talviunta" (vinterdröm), 2013

Första sidan i Mari Ahokoivus "Talviunta" (vinterdröm), 2013

Förra gången jag gjorde ett inlägg här på bloggen var i juni, och då med löfte om mer information om våra kurser om visualisering av data och om ämnet Imagologi. Sedan blev tiden för knapp, och sommaren är inte heller en tid då folk förväntas läsa inlägg om kurser och forskning. Det är också något som har märkts på statistiken över antalet besökare på bloggen i sommar. Därför har jag väntat tills nu med att önska gamla och nya läsare välkomna tillbaka. Jag befinner mig just nu i Helsingfors där konferensen ”Imagined Worlds” har pågått från onsdag till fredag – en konferens som samlat deltagare från konsthistoria, litteraturstudier och filosofi kring frågan om fiktionens betydelse nu och då. Den amerikanske filosofen Nelson Goodman och hans idéer om ”worldmaking” och fiktionernas påverkan på den verkliga världen har stått i fokus i de flesta av presentationerna på konferensen. Från Åbo Akademi deltog förutom jag själv också forskarna Marie-Sofie Lundström och Jenny Wiik från ämnet konstvetenskap, Freja Rudels från litteraturvetenskap och Petter Skult från engelska språket och litteraturen.

På en sådan här konferens är det tydligt hur stort intresse det finns idag för kognitiv psykologi och mentala strukturer bland forskare från de mest skilda fält. Kognitiv psykologi kan hjälpa oss förstå hur en värld byggs upp i läsarens eller betraktarens medvetande och hur händelser och skeenden byggs upp i olika genrer. På konferensen presenterades forskning om allt ifrån rekonstruktionen av städer som Los Angeles i videospel till föreställningen om Orienten i det sena 1800-talets finska bildkonst. Intressanta samband blev tydliga, till exempel hur konstnärer i 20-talets Europa (som den holländska gruppen De Stijl) tänkte sig ett universellt språk med abstrakta visuella tecken – något som förebådade mycket av kommunikationen med diagram och visualiseringar idag. En forskare som litteraturvetaren Merja Polvinen i Helsingfors vill veta hur olika typer av fiktion (t.ex. Fantasy) aktiverar visuella mentala funktioner. Detta har en klar klar koppling till både visualiseringar och Imagologi – ämnet Imagologi skulle man kunna definiera som studiet av världsbilder.

Själv valde jag att inte ta upp Nelson Goodman och hans ”worldmaking” men däremot en filosof som på många sätt var Goodmans motsats – Charles Sanders Peirce, en av den moderna semiotikens (teckenteorins) grundare. Peirces tänkande handlade inte bara om enstaka tecken och hur de uttrycker ett innehåll (eller refererar till en grupp av ”verkliga” föremål) utan också om mentala strukturer i en väldigt vid bemärkelse. Hans teori om interpretanter har haft stor betydelse för nutida kognitiv psykologi, trots att Peirce skrev sina texter för mer än hundra år sedan. Det är inte så lätt att i korta ord förklara vad ett tecken eller en interpretant är enligt Peirce. Jag har försökt att förklara Peirces teckenbegrepp med hjälp av den svenske konstnären Elis Erikssons märkliga tecknade serie Pavan, som jag presenterade på konferensen.

Jag är också intresserad av hur Peirces interpretanter kan hjälpa oss förstå vad som händer – mentalt – när vi läser tecknade serier. Trots att hans formuleringar kunde vara krångliga handlar Peirces teorier till stor del om vardagliga handlingar och praktiskt förnuft. Det är ingen tillfällighet att han själv kallade sin filosofi ”pragmaticism” och att hans efterföljare blev kända som ”pragmatiker”. Jag tror att anledningen till att tecknade serier är så populära är att deras struktur påminner om hur vi bearbetar och reagerar på den ständiga strömmen av intryck i vardagen. Med andra ord hur vi ständigt formar interpretanter. På konferensen för serieforskning i Helsingfors i maj försökte jag förklara det här med hjälp av bland annat tre mycket olika seriesidor av olika tecknare. Den finska serietecknaren Mari Ahokoivu valde jag som exempel på serier som drastiskt avviker från vad som ses som ”mainstream” i serier. Mari har en hemsida där man kan läsa mer om hennes produktion:

Mari Ahokoivus hemsida

Tack vare vårt Lärcentrum i Åbo och deras redskap för undervisning via Nätet har jag kunnat spela in min presentation om serier och interpretanter så att den är tillgänglig för alla. Presentationen är gjord i programmet Camtasia Studio och är 25 minuter inklusive abstract i början. Välkomna att höra och se mina argument via den här länken som öppnas i ett nytt fönster:

Fred Andersson: The Level of the Interpretant – Towards an Extended Use of Peircean Typology in Comics Analysis (Helsinki May 24th 2013)

Länking pågår till intressant.se

Vilks föreläsning

Okategoriserade, , , , ,
Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Här är bilden som Lars Vilks kanske inte borde ha ställt upp på. Han är tillsammans med organisationen SION:s president Pamela Galler, egyptiern Ashraf Ramelah som företräder en organisation för koptiska kristna, samt Robert Spencer som är vicepresident i SION. Vilks har just hållit sin föreläsning på SION:s kongress den 11/9:

Lars Vilks, SION lecture (30 min)

Som för det mesta när Lars Vilks framträder håller han en intelligent och humoristisk föreläsning, han är en mycket bra talare. Han är noga med att hålla sin vanliga distans som kontnär, framhåller att han som konstnär inte tar politisk ställning utan att hans uppgift är att ”distansera” (”I work with … distancing things”). Hans sammanfattning av hela historien med rondellhunden och dödshoten går ut på att det hela från början var tänkt att vara ett experiment inom konstvärlden. År 2007, säger han, verkade det som om allt var möjligt och tillåtet i konstvärlden, men med den lilla symboliska handlingen att rita och visa Muhammed som rondellhund fick han den illusionen att spricka. Islam visade sig höra till kontroversiella ämnen som inte kan behandlas hur som helst.

Efter den stora uppståndelsen före framträdandet har medierna visat väldigt svagt intresse för själva talet – Lars Vilks säger ingenting uppseendeväckande och är som sagt noga med att inte säga något som kan uppfattas som ett tydligt ställningstagande (till skillnad från meddelandet till Pamela Geller några dagar innan). Publiken skrattar, särskilt när skämten underförstått handlar om islamister som en oupplyst massa (de kan inte stava till ”Lars”, känner inte till konstvärlden, o.s.v.). De få mediakommentarer som har kommit handlar om det – Utskälld Vilks blev narr i New York skriver t.ex. Aftonbladet.

Den kritiken är lika förutsägbar som Vilks föredrag, för uppenbarligen är Vilks nöjd med att vara narr. Man kan försöka förstå Vilks mänskligt och psykologiskt, hur en person som lever under konstant dödshot och lever med livvakter dygnet runt måste använda humor och ironi för att överleva. Men också att det inte är möjligt att leva i en sådan situation utan att förr eller senare söka gemenskap med dem som är hotade och utpekade av samma grupper som en själv. Nu är Vilks fast i denna motsägelse eftersom gemenskapen (se bilden) inte kan bli fullständig utan att han tappar den ironiska distansen och upphör att vara konstnär. Vissa skulle säga att detta redan har skett.

länkning pågår till intressant.se

Lars Vilks och SION, idag 11 september

Okategoriserade, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

Idag befinner sig Skandinaviens i särklass mest kände doktor i konstvetenskap, Lars Vilks, i New York på den ”islamkritiska” organisationen SION’s kongress. Datumet är förstås djupt symboliskt – 11/9. Bakom det program som nedtonat brukar kallas ”islamkritiskt” finns en krets människor med sympatier långt ut på yttersta högerkanten, en helt öppen anslutning till sionismen som ideologi (se ordföranden Pamela Gellers bloggtexter) och uppfattningen att media i såväl USA som Europa förtiger vad man kallar ”sanningen” om islam och muslimer. Läser man SIONs skrifter och program blir det tydligt att organisationen inte bara är ”islamkritisk” utan entydigt fientlig mot hela den muslimska kulturen och tankevärlden. Muslimska civilisationer och stater beskrivs som mindervärdiga, muslimska bidrag till kultur och vetenskap förnekas och vi uppmanas att alla delta i kampen mot vad organisationen beskriver som ”islams strävan mot världsherravälde”. För den som vill titta närmare på SIONs världbild är Pamela Gellers blogg den kanske bästa källan:

Pamela Gellers blogg

Efter att Lars Vilks accepterade SIONs inbjudan till dagens kongress har något märkligt hänt. Det fortgående ”konstverk” som från början handlade om det fantastiska och inspirerande bygget Nimis i sydsverige, och en stimulerande debatt om vad konst är (se tidigare inlägg här om Vilks), har övergått till att bli ett tydligt politiskt ställningstagande. Och inte vilket ställningstagande som helst. Alltsedan teckningen ”Muhammed som rondellhund” har Vilks fått stark support från nationalistiska och islamfientliga krafter i Sverige och Danmark. I sina uttalanden har Vilks också gradvis alltmera närmat sig dessa krafter, använt sig av deras kanaler för att sprida sin konst och deltagit i arrangemang i deras regi. Hela tiden har han dock försäkrat att han deltar ”som konstnär” utan att ta ställning politiskt. Detta förändrades på några minuter onsdagen den 5 september då Vilks skickade ett offentligt epostmeddelande till Geller där han försäkrar att ”SION is firmly against all forms of racism and religious supremacism. I also strongly support SION’s important critique of political islam.”

Leslie Ragans originalaffish

Leslie Ragans originalaffish

Anledningen till meddelandet ska ha varit att Geller blivit irriterad när Vilks i svensk TV sagt att han inte gör någon skillnad mellan olika organisationer som vill bjuda in honom – ”jag skulle tacka ja till Ku Klux Klan” (Aftonbladets chatt, 30 augusti 2012). Torsten Kälvemarks analys att Lars Vilks ”gjort en pudel” och tvingats bekänna sin lojalitet (för att inte gå miste om framträdandet och publiciteten?) verkar trolig. Kälvemarks kommentar finns här. Detta försätter Vilks i en omöjlig situation. Men också vissa svenska konstnärer och kritiker måste anses vara komprometterade av affären. Särskilt Marianne Lindberg-De Geer och andra som i somras hoppade av en utställning på museet Jamtli för att Vilks portats från museet efter att hans medverkan hos SION blivit känd. Den senaste intervjun med Vilks i svensk media skedde i Dagens Nyheter, länk här. Se också Aftonbladets ledare i förrgår: ”Lars Vilks, nu spårar han ur”.

Var och en måste förstås ta ställning i frågan. Det är viktigt att framhålla att vi som representanter för ett universitet inte får driva privata kampanjer varken för eller emot någon person eller någon organisation. Det känns ändå naturligt att ta upp ämnet här på bloggen och jag kan motivera den tid jag ägnat frågan, ifall det skulle ifrågasättas. Att en akademiker och respekterad skribent och konstnär som Vilks nu gör just det som anses strida mot intellektuell och konstnärlig integritet – entydigt ställningstagande för en ideologi – bör rimligtvis tas upp till debatt vid universiteten. Särskilt intressant blir frågan för ämnena filosofi/estetik och konstvetenskap eftersom Vilks agerande väcker frågan hur långt en konstnär kan gå med hänvisning till att den gör ”konst”. Inom konstvärlden ses konstens autonomi som okränkbar, men är konstens speciella ställning (som en autonom sektor i samhället) automatiskt ett skydd mot alla sorters komprometterande allianser?

Ämnet Visuella studier fokuserar som vanligt på det visuella – i det här fallet affischen som SION spridit inför kongressen. Som ni kan se (klicka på bilderna om  ni vill ha dem större) har man tagit en av II världskrigets mest kända amerikanska propagandaaffischer och ändrat några detaljer. I originalet (höger) ser ni Sovjets flagga. Den är förstås borta. Istället har man satt dit Israels. Dessutom har man lagt till fanorna för sina regionala organisationer – SIOA (Stop Islamization of America) och SIOE (Stop Islamization of Europe). Panamas flagga (blå, röd och vit med två stjärnor) har också tagits bort (landet är väl för litet) och ersatts med Kanadas. Parollen ”The united nations fight for freedom” har man dock behållit – kampen mot islam jämställs alltså med kampen mot Hitler och Mussolini. Ett intressant exempel på vad som i konstvärlden skulle kallas appropriering – att ta något och använda det för egna syften.

Länkning pågår till intressant.se