Den finlandssvenska nationalsocialistiska tidningen Hakkorset (1933-34), 13 november 1933.
Som en liten uppvärmning inför vår kurs ”Bildsociologi” (se föregående post) rekommenderar jag alla som har möjlighet att gå till Åbo Akademis bibliotek (”Boktornet”) och titta på utställningen ”Motsättningarnas tidskrifter”. Den är sammanställd av Martin Ellfolk och Tom Karlsson vid Biblioteket och visar ett urval av alla de politiska och satiriska tidskrifter som utkom i Finland före och efter självständigheten. Utställningen finns i glasmontrar i entrén och pågår fram till den 17 april. Det är bra att studenter och andra på det här sättet blir påminda om att allt inte finns på Internet och att biblioteken och arkiven garanterar en oberoende granskning av historien. Särskilt överraskande är det hur många nationalistiska eller uttryckligen nazistiska tidskrifter det fanns. Ellfolk och Karlsson blev själva förvånade över detta, och påpekar att mångfalden av tidskrifter speglar splittringen mellan olika grupper och partifraktioner. (YLE 26 mars) Vissa av tidskrifterna och tidningarna utkom bara med ett fåtal nummer. En annan intressant sak är att det särskilt på högersidan fanns flera svenskspråkiga publikationer. Här ser ni till exempel partiet SKJ:s (Suomen Kansan Järjestö) svenskspråkiga nyhetstidning Hakkorset, utgiven 1933-34 och redigerad av Thorvald Oljemark. Detta var vid tiden för Hitlers maktövertagande, och tidningen polemiserade våldsamt mot Hufvudstadsbladets och Svenska Pressens tolkningar.
Siniristi (Blå korset) nr 12 1937 och Kustaa Vaasa (Gustav Vasa) nr 7-8.
Andra svenskspråkiga högerpublikationer som kan ses i utställningen är Radikalen (lapporörelsen 1930), Lappo Lösen (lapporörelsen 1931-32), Aktivisten/Aktivisti (Österbotten 1929-31), För Frihet och Rätt (Helsingfors under fortsättningskriget), Svensk Vakt (omkring 1940) och Nya Finland (samma tid). De finskspråkiga tidskrifterna är i flera fall mer påkostade, med färgtryck på omslaget som framhäver den nationella rörelsens ”blåsvarta” identitet. En av tidskrifterna hette också Sinimusta (Blåsvart). I Siniristi (Blå korset) från 1937 kontrasteras det blå hakkorset mot den röda ”bolshevikiska” davidsstjärnan, och i dubbelnumret 7-8 av Kustaa Vaasa är det inget tvivel om vilket ”vapenbrödraskap” som eftersträvas. Men splittringen hos högern innebar bland annat att de finlandssvenska grupperna kände sig hotade av finskheten. Förstasidan av Svensk Vakt nr 1 (oktober 1940) har till exempel rubriken ”Ej en tum av svenska jorden innan Svensk-Finlands fortbestånd tryggats”, och tidningen fortsätter: ”Vid folkpartiets extra partidag gjordes kraftiga yrkanden på Svenska Folktingets sammankallande med anledning av det hot mot den svenska folkstammens fortsatta existens vilket förelåg i den nya kolonisationslagen och planerna på dess tillämpning.” Frågan hade förstås att göra med de stora evakueringarna från det förlorade Karelen.
Samfundet Finland-Sovjetunionens svenskspråkiga tidskrift Kontakt, nr 3-4 1945.
Å andra sidan kunde Samfundet Finland-Sovjetunionens tidskrift Kontakt fem år senare oförblommerat hylla Stalin på sitt omslag, i känd retorisk stil: ”Marskalk Stalin, Sovjetunionens framsynte hövding, går till historien som en av alla tiders yppersta fältherrar”. Naturligtvis visas han som den gode landsfadern tillsammans med barn – ett standardgrepp i de flesta diktaturer. Vid denna tid startade också Folktidningen Ny Tid (som ännu finns som veckotidning), utgiven av samlingsorganisationen SKDL/DFFF (Demokratiska förbundet för Finlands Folk). Första numret kom den 20 december 1944 och finns med i utställningen. Här betonades det demokratiska återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Partiet tryckte också svenskspråkiga publikationer till första maj och till julhelgerna. SKDL:s hårda kärna i SKP/FKP (Finlands kommunistiska parti) hade färre kanaler för svenskspråkiga, men gjorde ett försök med idétidskriften Kommunisten år 1945.
Proletären drämmer arbetarorganisationen i skallen på kapitalisten. Fabriksägarnas ”påse” är ynkligt liten. Tuisku, nr 14 (juli 1928).
Visuellt var det Tove Jansson som sammanfattade den politiska situationen på omslaget till den finlandssvenska skämttidningen Garm, där hon visade hur finländska nazister står på kö för att tvättas i en ”kvarn” där de förvandlas till vita änglar. Garm var inte en vänstertidskrift – snarare var den demokratiskt konservativ med en starkt svensksinnad inriktning. I den här utställningen hamnar den ändå på vänstersidan, och det är där vi hittar humorn och satiren som vapen mot den blåsvarta hatpropagandan. Här hittar vi omslagen till mer eller mindre bortglömda finländska vänstertidskrifter som Penikka sosialisti (”Socialistvalpen”, Tavastehus, 1920-talet), Tuisku (Snöstorm, Helsingfors 1924-30), Passivisti (Helsingfors 1931) och Itä ja Länsi (Öst och väst, Helsingfors 1924-30). I dessa sammanhang medverkade tecknare som Ola Fogelberg (1894-1952), mer känd som skapare av den populära serien Pekka Puupää (Kalle träskalle) under många år. Hos tecknare som Fogelberg märker man också hur modernismen i bildkonsten påverkade stilen i satirteckningar och affischer, säkert via 20-talets affischkonst i Sovjet. I utställningen finns ett exempel i form av hans omslag till Työväen Vappu (Arbetarnas 1:a maj) 1933. Ett annat exempel har jag själv tidigare publicerat här (tidskriften Tahiti).
Några nummer av Fyren och Tuulispää från omkring 1905
Först kan det verka som om utställningsmakarna pedagogiskt tydligt har lagt alla högerblad på ena sidan i montrarna (mot fönstren) och alla vänsterblad på andra sidan (mot receptionen), men så är det inte riktigt. Utställningen är kronologisk och kronologin går motsols. Den börjar omkring 1905 med finsksinnade tidskrifter och slutar omkring 1945 med de nya vänsterpublikationerna. Ju längre tillbaka vi går, desto oklarare blir de politiska skiljelinjerna. År 1905 hade bladen namn som Fria Ord och Fosterländsk läsning, och dagsfrågorna gällde den pågående storstrejken som förenade arbetare och tjänstemän mot tsarens repressiva manifest. Den stora satirtidningen var svenskspråkig – den hette Fyren (Helsingfors 1894 och 1898-1922) och blev känd som starkt nationalistisk och antisemitisk. Åren 1903-1957 utkom den mer långlivade finskspråkiga Tuulispää som är särskilt intressant för den som vill undersöka skämtteckningarnas och seriernas historia i Finland. Men bara genom att fragmentariskt titta på de här bladen genom monterglas får man ingen uppfattning om vad de stod för, och det hade varit bra om utställningen också hade innehållit åtminstone några förtydligande texter.
Blinkfyren – flygblad för Hangö, Ekenäs och den övriga världen, augustinumret 1924.
Alldeles intill vänstertidskrifter som Penikka sosialisti från 20-talet ligger ett exemplar av den svenskspråkiga Blinkfyren, utgiven i Hangö av Rafael Lindqvist under åren 1924-39. Men dessa tidskrifter har mycket litet med varandra att göra. Blinkfyren var den direkta efterträdaren till Fyren och hade samma redaktör: Rafael Lindqvist (1867-1952). Lindqvist var övertygad anhängare av det vita Finland. Han hade också starka kopplingar till den österbottniska lapporörelsen och medverkade i deras tidskrift Aktivisten (se ovan). Den framsida som vi ser i montern hör de mer oskyldiga – ”den tysk-svenska bron” eller ”sjöormen” i Hangö sommaren 1924 är en jättelik brännvinsplunta. Bland badgästerna på stranden ser vi groteska karikatyrer av semesterortens societet.
Kerberos nr 1 1919. ”Det är längesedan en flagga vajade vid åländska hem” sade Julius Sundblom.
Som den sverigefinska historikern Ainur Elmgren har visat i sin viktiga avhandling Den allrakäraste fienden (2008) riktade sig den finlandssvenska satiren inte bara mot det finska utan kanske lika ofta mot det svenska, dvs. det rikssvenska. Satirtecknare i Garm framställde gärna Sverige som en undfallen lakej till det unga Sovjetunionen. Satiren kunde ha starkt anisemitiska drag och den nämnde Rafael Lindqvist var också en uppskattad medarbetare i Garm. Åter igen var det ofta svårt att dra en tydlig gräns mellan höger och vänster, särskilt när det gällde svenskspråkiga tidskrifter. År 1919 kunde skämttidningen Kerberos (på svenska 1917-21 med finsk edition 1917-18) kosta på sig att driva med ålandsrörelsens ledare Julius Sundblom och hans glädje över att slippa den finska flaggan. Att skämta om Åland och ålänningar har nog inte blivit mindre populärt i Svenskfinland sedan dess. Skämt om andra grupper som nästan är densamma som ens egen (men bara nästan) är en förbisedd del av skapandet av regional eller lokal identitet. Det är många typer av motsättningar som visas i den här utställningen – kanske alltför många.
Vill man verkligen få en uppfattning om mångfalden bland finska skämttidningar ska man ta en titt på Nationalbibliotekets förteckning. Den får du upp som pdf här: Kansalliskokoelman_pilalehdet.
Bibliotekets egen bloggtext om utställningen finns här.
Se också Martin Ellfolks egna bilder.
länkning pågår till intressant.se