Etikettarkiv: tecknade serier

Tecknade serier som visuell kommunikation – föreläsning för docentur idag 18.9 kl. 15.15

Jag börjar åter igen lägga ut både svensk- och engelskspråkigt material på Visuella Studiers blogg, och börjar med hela texten till en 30 minuters presentation  jag höll alldeles nyss. Den var undervisningsprov för att ge mig en docenttitel i konstvetenskap, inriktning visuell kommunikation. Jag ser inte detta som ett personligt behov av titlar utan ett sätt att stärka ämnet Visuella Studier här i Finland. Presentationen handlar om tecknade serier som visuell kommunikation:

 

 

docent2014_1

1) Först några ord om själva termen tecknade serier. På svenska talar vi alltså om tecknade serier, eller bara serier. På engelska används termer som comics och cartoons. Franskan har en term som ligger närmare vår: bande dessinée, alltså i singularis, ungefär som när vi säger ”den tecknade serien” och menar alla tecknade serier eller tecknade serier som medium. Finskan har på liknande sätt termen sarjakuva. Bande dessinée betyder ordagrant tecknad remsa, medan sarjakuva betyder seriebild. Den finska termen förutsätter alltså inte att serier är tecknade för hand, som den svenska och den franska. Engelskans termer comic och cartoon har sitt ursprung i den anglosaxiska dagspressen vid 1800-talets slut. I det sammanhanget förutsattes det att seriemediet skulle vara komiskt eller satiriskt. De tre bilder vi ser är exempel på hur olikartade de företeelser är som ryms inom seriemediet idag. Vi har Kalle Anka, som fortfarande representerar den internationella standardnormen för comics i ordets komiska bemärkelse. Till vänster ser vi första sidan i den unga finländska serieskaparen Mari Ahokoivus album Talviunta eller Vinterdröm, ett exempel på dagens ickekommersiella, poetiska och experimentella serier. I mitten ser vi en typisk animalisk situation ur Gary Larsons The Far Side. Den räknas som serie trots att den så att säga inte är någon serie utan bara består av enstaka bilder. Att serier som The Far Side ändå kallas serier beror antagligen på att de publiceras på dagstidningarnas seriesidor och att teckningsstilen förknippas med seriemediet.

 

docent2014_2

2) Vad är då kommunikation? Diagrammet visar den gängse uppfattningen om kommunikationsprocessen. I kommunikation finns alltid en avsändare, ett meddelande och en mottagare. En fullbordad kommunikation förutsätter någon form av kontakt där meddelandet kan nå mottagaren. För att meddelandets innebörd ska uppfattas krävs att parterna har tillgång till en gemensam kod för avläsning. För att meddelandet ska kunna tolkas och eventuellt leda till handling och inte bara läsning krävs tillgång till en gemensam referensram. En kontext.

 

docent2014_3

3) Den belgiske franskspråkige forskaren Thierry Groensteen är en av dem som bidragit till en semiotisk förståelse av tecknade serier som visuell kommunikation. Detta skedde först med boken Système de la bande dessinée. Jag kommer här att hålla mig till de engelskspråkiga översättningarna av Groensteens termer och försöka mig på egna svenska översättningar. Groensteens bok skall ses som en grundläggande inledning till studiet av seriemediets systematiska aspekter. Han fokuserar medvetet på system och struktur och utelämnar till exempel det sociologiska perspektiv som har präglat mycket av forskningen om serier. I bokens första kapitel definierar Groensteen bland annat ett antal funktioner hos serierutan i relation till seriesidan som helhet. Hans definitioner kan tolkas i anslutning till den gängse kommunikationsteorin. De första två av de funktioner som Groensteen tar upp kallar han The function of closure och The separative function. I min tolkning opererar dessa funktioner med en visuell kod som gör det möjligt att identifiera seriesidans separata bildrutor som bilder av åtskilda moment i ett sammanhängande skeende. Groensteens tredje och fjärde funktioner kallas The Function of Rhythm och The Function of Structuration. Dessa funktioner är kopplade till struktureringen av själva seriesidan som visuellt meddelande. Den femte funktionen består av visuella grepp som uttrycker hur serien är avsedd att läsas och tolkas. Den kallas för The Expressive Function och är kopplad till avsändarens intention. Den sjätte funktionen kallar The Readerly Function , eller i franskt original La fonction lecturale. Groensteen förknippar den med egenskaper hos serierutan som både etablerar kontakt med läsaren och inbjuder till reflektion. Det verkar alltså vara i första hand kontakten och mottagaren som står i fokus för The Readerly Function.

 

docent2014_4

4) Vi ser här en sida ur tecknaren Dave MacKean och manusförfattaren Grant Morrisons album Arkham Asylum från 1989. Den får illustrera The Function of Closure. Denna funktion kallar jag nu Inneslutandets funktion. Mest för att jag inte har hittat någon bättre svensk term. Termen closure eller på franska clôture innebär här att varje ruta ramar in ett visst moment av ett skeende i tid och rum. Vi ser här hur en son närmar sig sin sjuka mor för att ge henne något att äta. Ruta för ruta kommer bilderna allt närmare gestalten i sängen tills dess att vi ser den mardrömslika sanningen. En sådan inzooming skulle lätt kunna jämföras med ett motsvarande grepp i en film, men för Groensteen är det viktigt att serierutans inneslutande inte sker på samma villkor som den rörliga bildens. För Groensteen är det inneslutna innehållet i serierutan primärt en mental bild som finns innan den realiseras på papperet och som redan då är bestämd av serien som system. I just detta exempel är det extra tydligt hur inneslutandets karaktär också är bestämd av varje rutas format eftersom dessa långsmala rutor avviker från gängse normer och koder för bildrutor.

 

docent2014_5

5) The Separative Function eller separationens funktion har enbart att göra med den gräns som omger varje bildruta och separerar den ena från den andra. Den är inte identisk med inneslutandets funktion eftersom den senare förutsätter ett redan uttänkt bildinnehåll som sluts in. Separation innebär däremot avgränsning mellan rutor. En ruta i en serie kan mycket väl vara tom eller helt svart. Och i sådana fall finns ju inget innehåll som innesluts. I andra fall, som i det svartvita exemplet från George Herrimans serie Krazy Kat, finns inga uppritade gränser mellan bilderna utan enbart tomrum. I avsnittet av The Katzenjammer Kids från mars 1909 finns två standardtyper av separation. Dels den där bildramarna är fristående rektanglar med tomrum mellan, dels den där samma linje utgör gemensam gräns mellan två rutor. Skillnaden mellan dessa två typer utgör i detta fall en del av koden som skiljer två verklighetsnivåer från varandra i serien. Den första typen finns i de partier där verkligheten utspelar sig. Den andra typen finns i det bildblock som utgör ”The captain’s dream”, alltså en berättelse innesluten i berättelsen.

 

docent2014_6

6) The Function of Rhythm eller rytmens funktion kan kopplas till meddelandet snarare än koden. Serien som visuellt meddelande utgörs av en slät yta, oftast av papper, vars indelning bestämmer rutornas positioner, storlekar och proportioner. Den enklaste formen av indelning kallar Groensteen på franska för quadrillage, alltså inrutning eller snarare ingallring. De enklaste formerna av gallerindelning av ett papper är en mental struktur som de faktiska och synliga rutorna förhåller sig till. Man kan säga att rytmen uppstår som ett resultat av det förhållandet. Samtidigt finns här det tydligaste sambandet mellan berättelsens tidsliga förlopp och seriesidans rumsliga struktur. Exemplet är hämtat från Frank Millers dystopiska album Hardboiled. Explosionen upptar uppslagets hela vänstersida. Sedan får sex bildrutors jämna rytm åskådliggöra den brinnande mannens fall. Nästa ruta är långsmal och liggande. Detta accentuerar den nya inramningen och den nya synvinkeln som visar mannens bana genom luften. Alltså ett utdraget förlopp, i en utdragen ruta. Slutligen den oramade bilden av flickan som är det sista mannen ser innan han slår i gatan.

 

docent2014_7

7) The Function of Structuration eller struktureringens funktion är också den kopplad till indelningen av det tomma papperet och därmed tillkomsten av meddelandet. Struktureringens grund är som sagt indelningen eller ingallringen. De synliga rutorna kan ansluta sig till gallret eller avvika från det, så som visas i schemat till vänster. Sidans layout kan alltså vara regelbunden eller oregelbunden. Exemplet är hämtat från Jacques Tardis La véritable histoire du soldat inconnu, eller Den sanningsenliga berättelsen om den okände soldaten, från 1974. Vi ser en layout som är oregelbunden men ändå har starka inslag av symmetri både i rutornas relationer och i gestalternas placeringar inuti rutorna. Visuell symmetri i struktureringen framhäver symmetrier i den narrativa strukturen. Till exempel växlingar mellan parterna i ett samtal, som här. Som Groensteen ofta gör kan man beskriva struktureringen av en seriesida som en ekonomi där valet av en viss indelning begränsar vad som är möjligt att berätta.

 

docent2014_8

8) The Expressive Function eller uttryckets funktion behöver inte ha något att göra med känsloutbrott eller så kallad expressionistisk stil i bilden. Det handlar om att förtydliga avsikten med ett bildmontage. Det här exemplet är ett uppslag ur den amerikanske serieskaparen Chris Wares Jimmy Corrigan – The Smartest Kid on Earth från 2003. Uppslaget för oss i hisnande kronologiska språng från ett sjukvårdstält under amerikanska inbördeskriget till ett sjukhus i sekelskiftets Chicago, ett gatuhörn kring 1930 och 1960, och fram till kliniken ”Med-Life” i nutidens 2000-tal. Men den röda fågeln är återkommande och förtydligar serieskaparens avsikt att knyta samman dåtid och nutid.

 

docent2014_9

9) The Readerly Function är en funktion som angår läsandet men som också innebär att serien explicit vänder sig till publiken i egenskap av läsare och tolkare. Denna hänvändelse kan med en mer specialiserad term kallas en interpellation. Därför har jag valt att använda termen ”Den interpellerande funktionen”. Exemplet råkar vara hela det uppslag som vi tidigare bara såg högersidan av. Det är de inledande sidorna i McKeans och Morrisons Arkham Asylum. Här etableras alltså den första kontakten med läsaren som uppmanas att tränga in i berättelsens mörka värld. Vi ser huvudpersonen Amadeus Arkham gå uppför trappan med matbrickan till modern. Längst upp i trappan möter han för första gången en gåtfull entitet: ”I first caught a glimpse of that other world”. Därmed är berättelsens sceneri och stämning etablerade.

 

docent2014_10

10) Serien som kommunikativ form beskrivs av Thierry Groensteen som ett komplext nätverk av funktioner och relationer. Utgångspunkten är alltid uppslaget, sidan eller strippen som helhet. Detta synsätt står i motsättning till vissa mer förenklade sätt att beskriva serier. Kanske särskilt det som vi hittar i den amerikanske tecknaren Scott McClouds bok Understanding Comics från 1993. Det populariserande draget hos Scott McCloud understryks av att boken är en teori om serier i form av serie. Medan Groensteen betonar kompositionen av sidan som helhet betonar McCloud förhållandet mellan enskilda rutor. Han definierar begreppet closure helt annorlunda än Groensteen och förknippar det med hur vi mentalt fyller i tomrummen mellan rutorna i en bildsekvens. Eller som här: raderade partier av en form eller ett ord. I en dialog med en fiktiv publik kommer McCloud fram till en definition av serier som betonar just bildserien eller sekvensen. I svensk översättning lyder den ungefär ”Motställda tecknade eller andra bilder i medveten sekvens”. Vidare definierar han som vi ser här sex olika övergångar mellan bilder i sekvenser. Analysen påminner om hur filmers struktur är byggd på övergångar mellan synvinklar, tagningar och scener. Den uppmuntrar alltså de jämförelser mellan serier och film som Groensteen undviker.

 

docent2014_11

11) I Dave McKeans serier finns starkt filmiska drag och uppslaget ur Arkham Asylum kan därför exemplifiera McClouds kategorier. Vandringen uppför trappan är som utvalda bilder ur en och samma tagning, alltså ”from moment to moment”. Spökets uppträdande innebär ett byte av synvinkel och en växling mellan två aktörer, alltså ”from subject to subject”. Gränsen mellan vänster- och högersida markerar övergången från den första scenen till den andra, där den första handlingen är att pojken öppnar dörren. I nästa ruta följs den av en ny handling i form av en vädjan: ”Please, I think you should try to eat some of this”. De avslutande rutorna kan ses som delar av en filmisk inzoomning men visar också nya aspekter av samma scen, alltså ”from aspect to aspect”.

 

docent2014_12

12) I förhållande till Groensteens funktioner kan McClouds teori om bildövergångar förklara en del av inneslutandets funktion, alltså closure eller clôture. Han demonstrerar också att det verkar finnas en närmast tvångsmässig tendens hos oss att konstruera samband även mellan helt absurda och godtyckliga bilder, som i exemplet uppe till höger. Vad McClouds teori däremot inte förklarar är hur indelningen bryter ner sidans partier till rutor, alltså separationens funktion. Hans fokus på sekvenser och bildövergångar gör att han har mycket litet att säga om rytm och strukturering. Upprättandet av kontakt mellan avsändare och mottagare via koden förblir en oklar punkt. Åter igen eftersom McCloud fokuserar på den enskilda bilden snarare än helhetens koder. Slutligen är meddelandets referens till en gemensam kontext eller gemensamma erfarenheter något som försummas av både Groensteen och McCloud. Ett klargörande av detta kräver en betydligt mer sociologisk utgångspunkt.

 

docent2014_13

13) Mer sociologiskt kan seriers kommunikativa potential kanske bäst visas med exempel som inte räknas som serier, till exempel visuella instruktionsblad som detta. Här ser vi ett handlingsorienterat visuellt språk med samma struktur som serien. Detta exemplifierar att seriemediets särskilda möjligheter för det första beror på att det är multimodalt. Det etablerar kontakt via flera parallella kodsystem. För det första via bilder och via layoutens struktur. För det andra genom det som kallas deiktiska tecken, till exempel som här pilar och pratbubblor eller tankebubblor. För det tredje genom ord och begrepp förmedlade via alfanumerisk kod. Vidare är serier multidimensionella genom att de artikulerar mening på många olika nivåer. De uttrycker tidsliga relationer genom rytm och rumsliga relationer genom spatial struktur. Beroende på genre och kommunicerad avsikt kan en serie betecknas som känsloorienterad, handlingsorienterad eller logiskt orienterad. Detta får konsekvenser för de estetiska val som görs. Handlingsorienterade instruktioner som denna är också tydliga exempel på logisk orientering. Förhållandet mellan känsloorienterad, handlingsorienterad och logisk orientering är föremål för mina fortsatta undersökningar.

 

Tack

Vem behöver humanister? (3)

(c) Julia Numan 2012

(c) Julia Numan 2012

Denna poster har skapats av min student Julia Nyman i kursen SIS (Semiotik Ikonografi och Symboler). Till examinationen hör att under kursens gång göra en poster för ”en idé man brinner för, en organisation eller grupp som man tillhör”. Men inte bara för posterns skull, utan som en väg till fördjupad förståelse av teorier om visuell kommunikation. Julia valde att göra en poster för arrangemanget ”Vem behöver humanister?” som äger rum här i hus Arken, auditorium Armfelt, imorgon onsdag kl. 18. Det blir intressant! Julias poster sammanfattar ganska bra den attityd som ofta möter humanister i dagens samhälle. ”Vad intressant att du läser filosofi, vad ska du bli på riktigt?

De semiotiska (teckenteoretiska) modeller som vi nu gjort posters för att förstå handlar om att se och att läsa, och hur dessa processer samverkar när vi tar till oss information effektivt. Inte minst tecknade serier är exempel på detta. (Att tecknade serier ofta använts som pedagogiskt hjälpmedel är ett förbisett faktum.) Det har sagts att det trots skillnader i medium, funktion o.s.v. ändå finns tre kriterier som alla meddelanden måste uppfylla: de måste återge något som kan observeras eller tänkas, de måste etablera kontakt med mottagaren och de måste vara artikulerade. Hur skapar en bild- eller postermakare kontakt med publiken? I Julias poster uppstår kontakten i första hand via de skrivna orden i en tankebubbla. Men tankebubblan är en visuell representation (återgivning) av något som inte kan observeras visuellt – en tanke. Bildfiguren (Auguste Rodins berömda Tänkaren) är sluten i sig själv och etablerar ingen kontakt med oss. Han sitter också på ganska långt avstånd inne i det ”rum” som bilden utgör.

Postern är artikulerad genom att bubblan och det skrivna befinner sig ovanför bilden och genom att Tänkaren tittar mot högersidan som har mer tomrum än vänstersidan. I tomrummet kunde man lägga till skriven information om arrangemangets tid och plats och innehåll, och det har också gjorts i andra versioner. På så vis uppstår en åtskillnad mellan det abstrakta (ett allmänt påstående) och det konkreta (en person som påstår), mellan nuet (enskilt grubbel) och det som ska komma (diskussionen).

På liknande vis kan man som skribent få rådet att ”ta det allmänna först och detaljerna sedan”, att skapa artikulation mellan olika begreppsliga nivåer.

Postern återger alltså en mental process hos en mänsklig aktör (representation), kontakten med oss sker via ord (interaktion), och det finns artikulation mellan uppe och nere, vänster och höger (komposition). Det är ungefär i de termerna vi har diskuterat ”visuell grammatik” de senaste veckorna. På den mest allmänna nivån, alltså. De tre ”metafunktioner” som forskarduon Kress & van Leeuwen anser finns i alla bilder och visuella kompositioner kallar de representation, interaktion och komposition.

Men poängen med övningen är inte att göra en poster som ska stämma överens med Kress & van Leeuwens teorier utan att undersöka vilken giltighet de har i praktiken. Kombinationen av teori, observation och självständig operation ger tankarna fastare form.

Länkning pågår till intressant.se