månadsarkiv: september 2012

More blackfaces, types, stereotypes

Afrika, Imagologi, Okategoriserade, Rasism, representation, Semiotik, Tecknade serier, Visuell retorik, , , , , , , ,
From Stina Wirsén's Lilla skär och alla de brokiga

From Stina Wirsén's Lilla skär och alla de brokiga

Our Imagology course is continuing and at the same time Nordic media currently resound with debates that might be highly relevant to it. A couple of days ago the headlines in Sweden were about the decision, withdrawn within a couple of hours, to remove all Tintin albums from display for children at the ”Kulturhuset” (see previous post). There has also been a long discussion about the children’s books series about Lilla Skär (Little Pink) by the Swedish cartoonist Stina Wirsén. It started when a local section of Folkets Bio (a network of progressive movie theaters) chose not to show the new filmed version. The whole reason for that controversy is the little dark figure in the middle of this picture – her name is Lilla Hjärtat (Little Heart) and Stina Wirsén has told in an interview that her African friends were actually quite pleased with it.

Betty Boop as blackface according to Makode Linde (litograph 2012) http://konstochfolk.se/graphic_s.aspx?art_ID=119&work_ID=1260

Betty Boop as blackface according to Makode Linde (litograph 2012) http://konstochfolk.se/graphic_s.aspx?art_ID=119&work_ID=1260

Others have loudly made their opinion known – occording to them Lilla Hjärtat is a typical blackface character, they say, a direct heir to the white actors with grotesquely painted black faces who used to do the ”niggers” in early American movies. If we look into the modern history of children cartoons and animations, the blackface is everywhere – from Winsor McCay’s Little Nemo (1908) to Donald Duck and Tintin of the Thirties and onwards, right up to some anti-Obama comics circulated in the Tea Party-movement in recent years. In the Sixties, underground cartoonist Robert Crumb started to make parodies of this common stereotype, as did the Afro-Swede Makode Linde at Moderna Museet in Stockholm half a year ago. To say that this stereotype is politically charged and controversial is almost an understatement.

Jeff Werner (arthistory.su.se)

Jeff Werner (arthistory.su.se)

But is it really the picture as such which is the problem? My Swedish colleague Jeff Werner at Stockholm University quickly wrote a comment in which he claims that both Stina Wirsén and those who defend her, like the journalist Sverker Lenas, are being naive in thinking that one can comprehend the full consquences of a picture by just looking at it. It is naive, he says, to use a stereotype without a good knowledge of its history and of the contexts in which it has been used, and therefore Image history and interpretation should be a mandatory subject in School (maybe also as Imagology?). I guess most of us who teach art history and image history are ready too agree with him on this matter. But then he also makes another claim – he says that an intelligent approch in analyzing an image is to find out not what it is but what it does. By this he seems to imply that we should not allow Wirsén and others to circulate their stereotypes without control, because neither the cartoonist nor her supporters can predict what the image will do in the long run.

An active image

A very active image... (Cartoon by Grandville)

The more I look at Werner’s sentences, the more I realize that they are a typical example of someone saying something which is supposed to sound smart, but which on closer inspection means absolutely nothing. Is the issue really ”not what the image is but what it does”? Well, then I guess you must assume that the image mysteriously has a life of its own rather than being a number of colored fields on a piece of paper (or similarly). That the image is animated, like certain holy images once were believed to be. What then comes to my mind is the British sociologist Janet Wolff and her sharp criticism of this kind of animism at a summer school here at ÅA in 2010 – up for scrutiny were such influential figures as W.J.T. Mitchell and James Elkins (and his The Image Stares Back). I appreciated this criticism very much. It was timely.

Racist

Racist

As a scholar in semiotics, my own candidate for the most urgent question is not ”what the image does” but rather what we do with the image, including what the artist does when she makes her choices. This is a question of semiotics, but also of visual rhetorics. Rhetorics is all about choices and a lot about stereotypes. I think what Anthony Johnson has said recently in our Imagology course could support a semiotic argument as well. One of the most important distinctions he has made is that between types and stereotypes – stereotypes being essentially something which is repeated, just like the printing cast from which the term originally came. The black color of the blackfaces is identically repeated, and therefore it is a stereotype. In terms of rhetorics, the stereotype is a choice, and in being a choice it is an action. The type, by contast, is not an action but a mental construct or cognitive pattern. Such types make it possible for us to imagine, for example, trees as a single concept in spite of the fact that there is a wide variation of trees.

Not racist

Not racist

In contradistinction to a simplification of matters à la Jeff Werner, I would say that increased historical knowledge will not make the racist dimension of Wirséns Lilla Hjärtat character more obvious, but rather less so. Especially if historical knowledge is combined with a semiotic understanding of different levels of ”abstraction” (or, with a more precise term, typification) in images. My basic argument for this is simple: imagine a highly abstract drawing of a human face, for example Wirséns Lilla Hjärtat, or Betty Boop by Macode Linde. Take away the black color – what would then remain of racial features? Simply nothing. The style is so simplified that depiction of racial features is impossible, except by means of exaggerated color. Then take the first wooden head in this post. I have marked it as ”racist” because it comes from an Internet auction where the seller explitly descibes it as a specimen of racist North American folkart. It is from about the same time as the blackfaces of American movies. Take away all painted color here – what would remain? A rather neutral wooden head, albeit with strangely exaggerated lips. A bit like Lilla Hjärtat without black color.

Then look at the second wooden head, taken from another Internet auction, and probably a tourist souvenir. Made by an african artisan, it has some traits of traditional tribal art, the dark color is the color of the wood, and from a naturalistic point of view the features are neither less nor more distorted than those of the previous head. If we would discuss which of the heads is the most ”negroid” one we would most probably never reach a conclusion.

I guess that my point with this demonstration is now clear – the racism of a picture has nothing whatsoever to do with some likness between picture and reality – it has to do with a choice of a certain stereotype in a certain context. In other contexts, the stereotype may rather serve as a means of silhouetting as imagologists say – i.e. of making an identity stand out ”in silhouette” against another identity. There is much more I could say about this, but I would like to save that ”powder” for a later occasion.

länkning pågår till intressant.se

Tintin, a nazi?

Afrika, Cencur, Okategoriserade, Rasism, Sverige, Tecknade serier, Ungdomskultur, , , , , , , ,
Panel from "Tintin au Congo"

Panel from "Tintin au Congo"

From now on I will start to write some blog enties in English in such cases where a topic might be of interest for other people than Swedishspeakers. We also have international students, for example at our Imagology course.

To associate our righteous hero Tintin with nazism might seem ridiculous at first, but there are some who would say that it is not entirely misplaced. Georges Rémi, who became known as Tintin’s creator under the name Hergé, used to be friends withn a certain Léon Degrelle. In 1929, they both worked for the same  Catholic newpaper in Brussels. The first strips of Tintin were published there, and later in his book Tintin, mon copain, Degrelle claimed that he was the real model for Tintin. The journalist Degrelle became more and more personally involved with politics. He became the chief ideologist and leader of the Belgian equivalent to Nazism, Rexism. As a volunteer in Hitler’s army, he also earned decorations as a war-hero at the Eastern front, before withdrawing to Franco’s Spain where he remained until his death. As for Hergé himself, he basically shared the same convictions during the War, and only made his lip service to democracy when it was clear that Germany had lost.

For a person living at that time and with such friends, it is hardly surprising that the Hergé of Tintin au Congo (1930) would render Africans in a highly stereotyped way. A couple of years ago, a major British bookshop chain decided to withdraw a new edition of Tintin  au Congo from its children & youth’s section. The decision was made after a strongly formulated recommedation from the state Commission for Racial Equality. And yesterday, breaking news in Swedish media kicked off a flow of comments about the decision to remove all Tintin albums from display in the children’s area at the public Stockholm Kulturhuset (House of Culture). Behrang Miri, the newly appointed curator responsible for the decision, said to the daily Dagens Nyheter that visitors with African backgrounds had made complaints about racist pictures in Tintin, and that the removal was a part of a larger strategy to educate even small children to think critically about stereotypes in culture. He also said that introductory texts about the historical background for Hergé’s work (as seen in many new editions) are not enough.

Reactions immediately came. Probably the most articulate one is written by the daily Svenska Dagbladet’s new editor of culture, Martin Jönsson. In national Swedish Radio, Mr Miri was asked how there can ever be a discussion about these issues if people (and especially young people) are not even allowed to see the books. Mr Miri could’t really find any good answer to that question, and later the same morning (nb – the same morning that the news about his decision came!) he ”made a poodle” as Swedes say, i.e. admitted that he had gone too far. Still, today a scholar in comparative literature has written a comment in support of the Kulturhuset censorship. As for myself, I think that the ”house of culture” was now very close to become a grave of culture. One can write critically and expose the ideological patterns in the stories, like Dougal MacDonald of the Marxist-Leninist Party of Canada, but such criticism would die without the circulation of all kinds of messages and media in accordance with freedom of speech.

länkning pågår till intressant.se

Korvens retorik

Finland, representation, Semiotik, Visuell analys, Visuell retorik, , , , , , ,

Den här flyern satt på vindrutan på min bil en lördagsmorgon här i Åbo. Någon hade dessutom hällt öl på på bilens högra sida, så fastän nykterist fick jag mig denna morgon ändå till livs det äktfinska ”olut ja makkaraa” (öl & korv). Kanske tänkte flyerns utdelare att den som kör en sådan gammal repad och bucklig Volvo Kombi måste vara en typisk kund på ByggMax. Att detta inte är fallet kunde ju den stackars utdelaren inte veta.

Sagde Volvoägare märker också genast en för honom främmande vändning i den svenska översättningen – ”färdigt prutade” istället för ”färdigprutade”. En annan svenska än den egna svenskan – du är inte finne och inte heller finlandssvensk, utan rikssvensk i Finland, en minoritet i minoriteten. Men korv äter du likafullt, under förutsättning att du inte till råga på allt är vegetarian. Korven står i likhet med hammaren för kraft. Fysisk kraft, det riktiga hederliga arbetets kraft – och till det behövs korv. En äkta man äter korv och hanterar en hammare. Det simpla reklamtricket med ”korv som hammare” är en koncentrerad bild av en hel genusideologi som också anspelar på nationell identitet.

På ett mer allmänt plan är korvhammaren ett exempel på visuell retorik. Den visuella retoriken i reklambranschen och i politisk propaganda är en av de områden som står i fokus i Visuella Studier vid Åbo Akademi, särskilt i kurserna Visuell Analys och SIS (semiotik ikonografi och symbolanalys). Kursen Visuell Analys går i höst också vid Öppna Universitetet i Vasa för den som har för långt till Åbo eller inte är inskriven vid akademin:

Se mer information här

Kurserna är teoretiska men innehåller också en del praktiska inslag som ger träning i att förstå hur visuella budskap är uppbyggda och hur de påverkar oss på olika plan. I en tid när allt mer av kommunikationen blir ”multimodal” (alltså uppbyggd av flera medier och sinneskanaler) är det också viktigt att observera faktorer som underlättar samverkan mellan bild och text. Studiet av visuell retorik är särskilt viktigt i det sammanhanget. Och dessutom pedagogiskt tacksamt eftersom den visuella retoriken ofta handlar om enkla, simpla trick – som korvhammaren eller ”huvudet direkt på skorna” i Heppos skoreklam. Den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”my”) vid universitetet i Liège har sedan 1970-talet samlat in exempel på visuell retorik och visat hur de kan systematiseras enligt samma principer som talad retorik. På svenska har det under senare år kommit ut två läroböcker i visuell retorik. En på grundläggande nivå: Visuell retorik – bilden i reklam, nyheter och livsstilsmedia. Och en på mer avancerad: Bild och föreställning – Om visuell retorik.

Nedskrivna system för talekonstens retorik har funnits alltsedan romaren Quintilianus och hans De Oratoria. System för bildtecken (emblemata) och gester (chirologia) har funnits sedan renässansen, men den visuella retoriken har fått vänta till vår tid. Typiskt nog, eftersom bilder har tagit över mer och mer av kommunikationen sedan 1800-talets slut.

Enligt den visuella retoriken i Groupe µ:s termer är korvhammaren ett solklart exempel på en trop (tråp), alltså ett uttryck där ett element har ersatts med ett annat. Betydelsen hos det närvarande elementet (korven) påverkas av det frånvarande elementet (hammarens huvud). I den finska nationalsången sjunger vi på svenska ”Din blomning sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång” där blomning står för folket under den ryska tiden. Också detta är en trop. Den nationella kampens allvar har ersatts av vår tids ironi, men ordet ”folket” står fortfarande för en idé om majoriteten, och ”korvhammaren” är en grotesk men koncentrerad trop för vad majoriteten förväntas göra och äta.

länkning pågår till intressant.se

Dödlig visuell politik

Okategoriserade, , , , , , , , , , , , ,
Demonstranten Ali i Basra igår (svt, Aktuellt)

Demonstranten Ali i Basra igår (svt, Aktuellt)

Pratade just med en kollega om att åka Finlandsfärja och om folk som gör livet surt för städarna genom att ta sina exkrementer och lägga dem under sängkläderna i hytterna när de lämnar båten. Tänkte då att det måste vara den sortens människor som  har gjort den senaste stora YouTubebomben, Innocence of Muslims. En ”film” så dåligt gjord och med en sådan total frånvaro av anständighet att en länk till den eller en bild ur den skulle kännas som att själv lägga sig i en av de smutsade sängar vi talade om. Som de flesta kommentatorer konstaterat måste den vara gjort enbart med syfte att provocera fram konflikt, och medan historien nu rullas upp blir det allt tydligare att det är en komplicerad härva av svek och bedrägeri som ligger bakom.

Nyhetsrapporteringen har hittills fokuserat på ”Sam Bacile”, psudonym för N. B. Nakoula, en 55-årig dömd knarkhandlare och penningsvindlare som brutit mot protokollet för sin villkorliga frigivning genom att operera via Nätet under pseudonym. Men det mesta av finansieringen verkar komma från ett kaliforniskt mediacenter för produktion av extremistisk kristen propaganda – den uppgiften kom idag från Associated Press via Northwest Asian Weekly. Skådespelare vittnar om att de aldrig fått se hela manus och att de blivit lurade att tro att filmen skulle handla om något helt annat. Konspirationsteorierna har redan börjat ta fart – från Iran kommer till exempel det sedvanliga utpekandet av Israel. Men vilka intressen som i slutändan kan tjäna på det kaos som filmen skapat kommer att visa sig först när intresset för de enskilda upphovspersonerna och deras smuts har klingat av. Enligt medieernas vanliga logik är det personerna som får nästan allt intresse just nu.

En sak är i alla fall säker – fyra amerikanska diplomater har redan dött till följd av filmen, och igår dödades minst 23 personer, och 200 skadades, under upplopp i Pakistan. Det var det årliga dagen till Muhammeds minne som gick överstyr när folk uppmanades att göra den till en dag för protester mot Muhammedfilmen. Ett eländigt stycke skräp av några fuskande charlataner har därmed blivit dödlig visuell politik. Men även med hänsyn till islams förbud mot att ens avbilda profeten är det mycket mer än så som ligger bakom protesterna, påpekar mellanösternkännaren Vincent Durac i The Irish Times idag. Demonstranten Alis ord om oljebolagen (se bilden) är värda att minnas i det sammanhanget. När däremot Staffan Heimersson tar upp frågan i sin kolumn i Aftonbladet verkar han helt ovillig att diskutera de större politiska sammanhangen.

Som om det inte vore nog med filmen har också den franska satirtidningen Charlie Hebro demonstrerat sin yttrandefrihet i ett uppslag där man förstås gör narr av hela historien – men den nyansen uppfattas tyvärr knappast av människor som redan är uppretade. Alltså har även tidningen utsatts för hot, och Frankrike befinner sig idag i praktiken i undantagstillstånd, med förbud mot demonstrationer. Det som nu händer skärper drastiskt det globala säkerhetsläget, till förmån för krigshetsare i alla läger. Samtidigt ser vi en kulturell konflikt mellan två helt olika sätt att förhålla sig till bilder och bilders makt.

länkning pågår till intressant.se

Vilks föreläsning

Okategoriserade, , , , ,
Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Här är bilden som Lars Vilks kanske inte borde ha ställt upp på. Han är tillsammans med organisationen SION:s president Pamela Galler, egyptiern Ashraf Ramelah som företräder en organisation för koptiska kristna, samt Robert Spencer som är vicepresident i SION. Vilks har just hållit sin föreläsning på SION:s kongress den 11/9:

Lars Vilks, SION lecture (30 min)

Som för det mesta när Lars Vilks framträder håller han en intelligent och humoristisk föreläsning, han är en mycket bra talare. Han är noga med att hålla sin vanliga distans som kontnär, framhåller att han som konstnär inte tar politisk ställning utan att hans uppgift är att ”distansera” (”I work with … distancing things”). Hans sammanfattning av hela historien med rondellhunden och dödshoten går ut på att det hela från början var tänkt att vara ett experiment inom konstvärlden. År 2007, säger han, verkade det som om allt var möjligt och tillåtet i konstvärlden, men med den lilla symboliska handlingen att rita och visa Muhammed som rondellhund fick han den illusionen att spricka. Islam visade sig höra till kontroversiella ämnen som inte kan behandlas hur som helst.

Efter den stora uppståndelsen före framträdandet har medierna visat väldigt svagt intresse för själva talet – Lars Vilks säger ingenting uppseendeväckande och är som sagt noga med att inte säga något som kan uppfattas som ett tydligt ställningstagande (till skillnad från meddelandet till Pamela Geller några dagar innan). Publiken skrattar, särskilt när skämten underförstått handlar om islamister som en oupplyst massa (de kan inte stava till ”Lars”, känner inte till konstvärlden, o.s.v.). De få mediakommentarer som har kommit handlar om det – Utskälld Vilks blev narr i New York skriver t.ex. Aftonbladet.

Den kritiken är lika förutsägbar som Vilks föredrag, för uppenbarligen är Vilks nöjd med att vara narr. Man kan försöka förstå Vilks mänskligt och psykologiskt, hur en person som lever under konstant dödshot och lever med livvakter dygnet runt måste använda humor och ironi för att överleva. Men också att det inte är möjligt att leva i en sådan situation utan att förr eller senare söka gemenskap med dem som är hotade och utpekade av samma grupper som en själv. Nu är Vilks fast i denna motsägelse eftersom gemenskapen (se bilden) inte kan bli fullständig utan att han tappar den ironiska distansen och upphör att vara konstnär. Vissa skulle säga att detta redan har skett.

länkning pågår till intressant.se

Digitalt sudd på en gammal floppy-disk

Okategoriserade, , , , , , , ,

Hittade i helgen en gammal CD-skiva med filmfiler som jag tog i november 2001. Insåg då att elva år är en oändligt lång tid i den digitala bildens värld. (Någon skrev att ett år i den världen är som 25 år i den vanliga.) Filerna är tolv stycken och har döpts automatiskt så att alla börjar med ”MVC”. Det påminner mig om att de de togs med en kamera ur Sonys MVC-serie som började lanseras 1997. Det här var digitala stillbildskameror för vanligt folk, och det som var extra sensationellt med dem var att de också kunde ta korta filmsnuttar.

Nu satt jag i helgen med YouTubes enkla redigeringsverktyg och satte ihop filerna till en sammanhängande film på 3 minuter. Filmen dokumenterar en utställning med och om nordiska konstnärer som arbetar med måleri. Jag var kontrakterad som ”curator” på Kristinehamns konstmuseum för att göra utställningen och introducera konstnärerna med texter. Detta var alltså 2001. Idag är jag glad att jag har den här filmdokumentationen trots att den är suddig och kort, för att arrangera en utställning handlar mycket om att tänka sig hur besökarna kommer att röra sig i rummet, och hur verken kommer att samspela ur olika vinklar. För att dokumentera och minnas en sådan tankeprocess räcker det förstås inte med stillbilder. Tekniskt sett är resultatet ganska patetiskt (utan adderade pratbubblor och textrutor hade nog flera verk varit oigenkännliga) men här är det iallafall:

A very quick exhibition tour, 2001 (YouTube)

Ett Sony MVC-set till salu, komplett med disketter (EBay)

Ett Sony MVC-set till salu, komplett med disketter (EBay)

Med MVC-kamera och under tidsbrist blev det inte bättre än så här. En tagning kunde aldrig bli mer än en minut lång, för en minuts film var vad som maximalt kunde gå in på en FloppyDisc, förutsatt att bildkvaliteten inte var bättre än att man bara precis kunde se vad filmen föreställde, om inte motivet rörde sig för mycket.

Tanken svindlar när jag inser att det kanske finns läsare som är för unga för att ens minnas vad en FloppyDisc var… Idag får man leta länge för att hitta någon med en dator försedd med floppystation. Och idag sätter man in ett litet minneskort i sin kamera. Ett kort som inte är större än en kraftig mans tumnagel, men som kan rymma flera Gigabyte. En Floppy var däremot 9 x 9 cm stor och rymde i allmänhet 144o Kilobyte, alltså 1,44 MB. Minns ni?

Idag är detta storleken på en medelstor stillbild i jpg-format. Mina tolv sparade filmfiler är vardera 15 sekunder långa och mellan 300 och 350 Kilobyte stora. Av någon anledning klarade just den här lånade kameran inte av att producera längre filer. Efter 15 sekunder fick jag alltså trycka på ”play” igen och efter bara 4 shots var Floppyn full och jag fick sätta in en ny. Ja, kameran hade faktiskt en lång bred skåra på sidan där Floppyn matades ut med ett utdraget ”bzzzzzzzzz”.

Tanken svindlar. Media Archeology är verkligen ett ämne med allt kortare tidsperspektiv.

Länkning pågår till intressant.se

Kungarikets lätta pengar

Okategoriserade, , , , , , , , , ,
Pressbild svenska Riksbanken

Pressbild svenska Riksbanken

Det nordiska kungariket där på andra sidan havet ska få nya mynt, och mynt är ju en visuell sak. Också. Mynten kommer i cirkulation tidigast i slutet av 2014. Det ser nästan ut som en medveten strategi att gårdagens lansering av mynten (se SvD) sker kort tid efter att kungahuset eller åtminstone Carl VXI Gustaf åter igen gjorts till åtlöje genom modifierade enkronor försedda med en känd fras. Och faktiskt bara sex dagar efter att mannen bakom kuppen, copywritern Karl Fredrik Mattson, trätt fram och blivit rikskändis.

På de nya mynten saknas kungens valspråk, och det har redan undrats huruvida Mattssons kupp kan vara orsaken. Det var ju just valspråket som Mattsson ersatte med den famösa frasen. Hans kupp har tillsammans med Lars Vilks och SION (se gårdagen) blivit huvudexemplen i en uppflammande debatt om konst och etik och hur långt en konstnär kan gå. Vad händer när en privatperson smädar en statschef, kan personen åtalas och blir målsägaren i så fall Statschefen eller Carl Gustaf? Vilka paradoxer kan uppstå när en kung/drottning är statschef i ett liberalt samhälle? Att reklammannen Mattsson också gärna vill skapa en konstdebatt märks när han kallar sin handling för konstprojekt. Då uppstår också frågan hur konstlivet reagerar när en utomstående gör anspråk på att vara konstnär. Han blev genast sågad av en känd kritiker.

När folk nu kommenterar de nya mynten är det inte konstnärliga värden som engagerar, för hela kollektionen är en återgång till konventionell myntstil, alltså den som fanns i kungariket före 1973 och före Carl XVI Gustafs första enkrona (världens mest utskällda mynt?). För den som vill se ett tidens tecken stämmer detta bra överens med neokonservatismen och det fortsatt starka stödet för kungahuset. Nej, det som engagerar är myntens färg och vikt. Enkronan och tvåkronan (som även den är en återkomst från gamla tider) ska nu vara kopparfärgade. För de som minns kommer de därmed att likna de gamla ett- och tvåöringarna. Femkronan ska vara guldfärgad precis som tiokronan samtidigt som den innehåller mer metall. Är det något som är helt uppenbart, så är det att myntens värde inte längre har någon som helst koppling till sina materiella egenskaper. Observera att det bara är kopparfärg och guldfärg. Silverfärgen måste undvikas av miljöskäl eftersom den bara kan göras med nickel. Det blir rent komiskt när Peter Egardt från Riksbanken säger att mynten trots allt får ”en viss tyngd för att inte kännas som leksakspengar”. För leksakspengar är just vad många tycker att de är. Den stora saken vid lanseringen var baksidesdesignen på temat ”sol, vind och vatten”. Som ju stämmer bra överens med miljövänligheten.

länkning pågår till intressant.se

Lars Vilks och SION, idag 11 september

Okategoriserade, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

Idag befinner sig Skandinaviens i särklass mest kände doktor i konstvetenskap, Lars Vilks, i New York på den ”islamkritiska” organisationen SION’s kongress. Datumet är förstås djupt symboliskt – 11/9. Bakom det program som nedtonat brukar kallas ”islamkritiskt” finns en krets människor med sympatier långt ut på yttersta högerkanten, en helt öppen anslutning till sionismen som ideologi (se ordföranden Pamela Gellers bloggtexter) och uppfattningen att media i såväl USA som Europa förtiger vad man kallar ”sanningen” om islam och muslimer. Läser man SIONs skrifter och program blir det tydligt att organisationen inte bara är ”islamkritisk” utan entydigt fientlig mot hela den muslimska kulturen och tankevärlden. Muslimska civilisationer och stater beskrivs som mindervärdiga, muslimska bidrag till kultur och vetenskap förnekas och vi uppmanas att alla delta i kampen mot vad organisationen beskriver som ”islams strävan mot världsherravälde”. För den som vill titta närmare på SIONs världbild är Pamela Gellers blogg den kanske bästa källan:

Pamela Gellers blogg

Efter att Lars Vilks accepterade SIONs inbjudan till dagens kongress har något märkligt hänt. Det fortgående ”konstverk” som från början handlade om det fantastiska och inspirerande bygget Nimis i sydsverige, och en stimulerande debatt om vad konst är (se tidigare inlägg här om Vilks), har övergått till att bli ett tydligt politiskt ställningstagande. Och inte vilket ställningstagande som helst. Alltsedan teckningen ”Muhammed som rondellhund” har Vilks fått stark support från nationalistiska och islamfientliga krafter i Sverige och Danmark. I sina uttalanden har Vilks också gradvis alltmera närmat sig dessa krafter, använt sig av deras kanaler för att sprida sin konst och deltagit i arrangemang i deras regi. Hela tiden har han dock försäkrat att han deltar ”som konstnär” utan att ta ställning politiskt. Detta förändrades på några minuter onsdagen den 5 september då Vilks skickade ett offentligt epostmeddelande till Geller där han försäkrar att ”SION is firmly against all forms of racism and religious supremacism. I also strongly support SION’s important critique of political islam.”

Leslie Ragans originalaffish

Leslie Ragans originalaffish

Anledningen till meddelandet ska ha varit att Geller blivit irriterad när Vilks i svensk TV sagt att han inte gör någon skillnad mellan olika organisationer som vill bjuda in honom – ”jag skulle tacka ja till Ku Klux Klan” (Aftonbladets chatt, 30 augusti 2012). Torsten Kälvemarks analys att Lars Vilks ”gjort en pudel” och tvingats bekänna sin lojalitet (för att inte gå miste om framträdandet och publiciteten?) verkar trolig. Kälvemarks kommentar finns här. Detta försätter Vilks i en omöjlig situation. Men också vissa svenska konstnärer och kritiker måste anses vara komprometterade av affären. Särskilt Marianne Lindberg-De Geer och andra som i somras hoppade av en utställning på museet Jamtli för att Vilks portats från museet efter att hans medverkan hos SION blivit känd. Den senaste intervjun med Vilks i svensk media skedde i Dagens Nyheter, länk här. Se också Aftonbladets ledare i förrgår: ”Lars Vilks, nu spårar han ur”.

Var och en måste förstås ta ställning i frågan. Det är viktigt att framhålla att vi som representanter för ett universitet inte får driva privata kampanjer varken för eller emot någon person eller någon organisation. Det känns ändå naturligt att ta upp ämnet här på bloggen och jag kan motivera den tid jag ägnat frågan, ifall det skulle ifrågasättas. Att en akademiker och respekterad skribent och konstnär som Vilks nu gör just det som anses strida mot intellektuell och konstnärlig integritet – entydigt ställningstagande för en ideologi – bör rimligtvis tas upp till debatt vid universiteten. Särskilt intressant blir frågan för ämnena filosofi/estetik och konstvetenskap eftersom Vilks agerande väcker frågan hur långt en konstnär kan gå med hänvisning till att den gör ”konst”. Inom konstvärlden ses konstens autonomi som okränkbar, men är konstens speciella ställning (som en autonom sektor i samhället) automatiskt ett skydd mot alla sorters komprometterande allianser?

Ämnet Visuella studier fokuserar som vanligt på det visuella – i det här fallet affischen som SION spridit inför kongressen. Som ni kan se (klicka på bilderna om  ni vill ha dem större) har man tagit en av II världskrigets mest kända amerikanska propagandaaffischer och ändrat några detaljer. I originalet (höger) ser ni Sovjets flagga. Den är förstås borta. Istället har man satt dit Israels. Dessutom har man lagt till fanorna för sina regionala organisationer – SIOA (Stop Islamization of America) och SIOE (Stop Islamization of Europe). Panamas flagga (blå, röd och vit med två stjärnor) har också tagits bort (landet är väl för litet) och ersatts med Kanadas. Parollen ”The united nations fight for freedom” har man dock behållit – kampen mot islam jämställs alltså med kampen mot Hitler och Mussolini. Ett intressant exempel på vad som i konstvärlden skulle kallas appropriering – att ta något och använda det för egna syften.

Länkning pågår till intressant.se