Tack för ditt inlägg Fred. För att fortsätta på tanken om seendet som historiskt så bör det påpekas att det här är en ganska omstridd uppfattning inom idehistorisk och estetisk forskning. Som Fred påpekar handlar min avhandling om att förstå hur förändringar inom filosofi, vetenskap och kulturen över lag har konsekvenser för hur vi använder våra sinnen (och vice versa). Det här blir tydligt om vi ser på brytningspunkter inom bildkonstens historia. Då man under 1800-talets senare hälft började måla i impressionistisk still handlade det inte enbart om att vissa visionära målare uppfann ett nytt sätt att måla på, det innefattade också att de här konstnärerna upptäckte ett nytt sätt att använda synsinnet på. Det berättas om Cézanne att han ofta jobbade på flera dukar samtidigt för att fånga en specifik tidpunkt i målningen (se bilderna ovan alla målade av Cézanne vid Mont Sainte-Victoire, 1904-1906). Cézanne insåg att då han försöker återge de färg- och ljusförhållanden som han såg då han betraktar ett visst landskap under en viss tidpunkt, så jobbade han egentligen med en omöjlig uppgift. Varje minut, ja inom vissa omständigheter t.o.m. varje sekund, ändras ljusförhållandena ute i naturen. Ifall en målning skall fånga ljusförhållandena under en specifik tidpunkt måste målaren egentligen sammanställa ett kollage av olika synintryck. Cézanne målade på en duk, och när ljusförhållandena ändrades övergick han till nästa osv., för att sedan återkomma till respektive dukar då ljuset återgått till ungefär vad det var tidigare. Man kan säga att Cezanne renodlade ett visst sätt att se, han var uppmärksam på hur föränderligt och flyktigt ett visst synintryck är, och hur ljusförhållandena ständigt förändrar den synliga världen. Därför målade han samma vy gång på gång. Trots att han insåg att varje synintryck är flyktigt, ville han fånga en specifik vy, ljusförhållandena under en vis tipunkt. Han insåg den filosofiska omöjligheten i det som han åtog sig. Varje synintryck är endast en sekvens i ett ständigt förlopp och en ständig förändring.
Poängen med det här exemplet är att det inte är en slump att Cezanne i slutet av 1800-talet undersökte de här nya sätten att använda sin uppmärksamhet och sitt synsinne på. Fotografiet hade möjliggjort att man kunde fånga en specifik stund på bild. Fotografiet fixerar eller ”fryser” stunden. D.v.s. i och med fotografiets uppkomst kunde man börja se hur en vy ser ut då man plockar den ur det kontinuum och den föränderlighet som vår vardagliga synupplevelse innebär. Man kunde säga att impressionismen föds på grund av den uppfattning om det synliga som fotografiet bär med sig.
Det här är nu ett exempel på, på vilket sätt det synliga är historiskt, hur även sinnesförnimmelsen är en dynamisk del av vår kultur. Sen fins det flera forskare som kritiserat uppfattningen om att synsinnet är kulturellt och historiskt (tex. Arthur Danto). Dom hävdar att ögat som är ett biologiskt organ, inte förändrats under de senaste tusentals åren och därför är vårt synsinne alltid konstant, oberoende av kulturen och historia. Och det fins någonting korrekt i det här resonemanget. Till exempel om jag på grund av att jag är närsynt ser saker på ett annorlunda sätt än andra som inte är närsynta, är det givetvis inte en kulturell eller historisk skillnad de handlar om, utan en fysiologisk skillnad, mina ögon är fysiologiskt formade på ett annat sett än deras ögon som har normal syn. Att hänvisa till kultur fungerar inte som förklaring till varför synsinnet är format på ett visst sätt. Men det är inte det som de moderata forskarna (här fins en hel del knäppgökar också) som påvisar samband mellan historiska förändringar egentligen påstår. Att säga att vårt seende är historiskt betyder inte att vårt synsinne skulle förändras p g a av att våra kulturella omständigheter förändras. Men vårt förhållningssätt till vårt synsinne förändras, vi lär oss nya sätt att vara uppmärksamma på. Och de här förändringarna kommer också att inverka på vad vi får syn på (och på vad vi blir blinda för).
Info:
Anmälning till kursen ”Den rörliga bilden” öppnar på lördag, den 16e, via Min Plan. Man kan anmäla sig ända fram till den 12e mars. Mer information om kursen finns här:
![[Valid RSS]](valid-rss-rogers.png)
Hej Antony, och tack för din intressanta och viktiga precisering! Jag tror heller inte att det är en tillfällighet att vi nu diskuterar det här, eftersom motsättningen eller skillnaden mellan biologiska och kulturella förklaringen av det visuella har präglat Visuella studier från början, och den går igen också i vårt eget program här i Åbo. Vår första kurs om bildperception är ju en ganska klart biologisk kurs. De andra kurserna är mer sociologiskt och kulturellt präglade. För ett antal år sedan var det en intressat debatt i Journal of Visual Culture där James Elkins varnade för att ett helt kulturellt perspektiv kan dölja det som skiljer seende från läsning. Mieke Bal, en semiotiker och litteraturvetare, svarade med att anklaga Elkins för ”Visuell essentialism”. Den debatten tar kanske aldrig slut – men som du så riktigt påpekar är det många som övertolkar de kulturella förklaringsmodellerna och blandar ihop biologi och kultur. Just Cézanne och impressionisterna är ett givande ”fall” eftersom deras nya förhållningssätt till det sedda är så nära kopplade till den fotografiska tekniken. De kämpade alla med att försöka kombinera det ögonblickliga intrycket och den utdragna måleriprocessen – särskilt Cézanne. Det har väl visserligen målare gjort i alla tider, men för impressionisterna blev problemet krisartat. Inte bara fotografin utan också annan bildteknik finns med i bakgrunden till detta. Filmen fanns ännu inte, men Muybridges och Mareys ”kronofotografi” fanns, och redan på 1840-talet var filmillusioner som ”zootropen” populära. I ett tittapparat sätts en bildserie igång så att betraktaren tycker sig se en figur som rör sig. Det var ju sensation, och snarare än att förändra biologin skapade uppfinningen ett ny uppgift för biologin – att hitta orsakerna till att fenomenet kan uppstå. Du nämner det kontinuum och den föränderlighet som vår vardagliga synupplevelse innebär, och insikten att dessa synupplevelser kan återskapas i en maskin gjorde att förhållandet mellan ögonblick och process blev ett problem. Ett både vetenskapligt och estetiskt problem, som du behandlar i det tredje kapitlet i din avhandling, med fokus på Mach, Muybridge och Marey
Pingback: Filmklassiker och kursstart imorgon | Visuella Studier