Alla inlägg av Fred Andersson

Kungarikets lätta pengar

Okategoriserade, , , , , , , , , ,
Pressbild svenska Riksbanken

Pressbild svenska Riksbanken

Det nordiska kungariket där på andra sidan havet ska få nya mynt, och mynt är ju en visuell sak. Också. Mynten kommer i cirkulation tidigast i slutet av 2014. Det ser nästan ut som en medveten strategi att gårdagens lansering av mynten (se SvD) sker kort tid efter att kungahuset eller åtminstone Carl VXI Gustaf åter igen gjorts till åtlöje genom modifierade enkronor försedda med en känd fras. Och faktiskt bara sex dagar efter att mannen bakom kuppen, copywritern Karl Fredrik Mattson, trätt fram och blivit rikskändis.

På de nya mynten saknas kungens valspråk, och det har redan undrats huruvida Mattssons kupp kan vara orsaken. Det var ju just valspråket som Mattsson ersatte med den famösa frasen. Hans kupp har tillsammans med Lars Vilks och SION (se gårdagen) blivit huvudexemplen i en uppflammande debatt om konst och etik och hur långt en konstnär kan gå. Vad händer när en privatperson smädar en statschef, kan personen åtalas och blir målsägaren i så fall Statschefen eller Carl Gustaf? Vilka paradoxer kan uppstå när en kung/drottning är statschef i ett liberalt samhälle? Att reklammannen Mattsson också gärna vill skapa en konstdebatt märks när han kallar sin handling för konstprojekt. Då uppstår också frågan hur konstlivet reagerar när en utomstående gör anspråk på att vara konstnär. Han blev genast sågad av en känd kritiker.

När folk nu kommenterar de nya mynten är det inte konstnärliga värden som engagerar, för hela kollektionen är en återgång till konventionell myntstil, alltså den som fanns i kungariket före 1973 och före Carl XVI Gustafs första enkrona (världens mest utskällda mynt?). För den som vill se ett tidens tecken stämmer detta bra överens med neokonservatismen och det fortsatt starka stödet för kungahuset. Nej, det som engagerar är myntens färg och vikt. Enkronan och tvåkronan (som även den är en återkomst från gamla tider) ska nu vara kopparfärgade. För de som minns kommer de därmed att likna de gamla ett- och tvåöringarna. Femkronan ska vara guldfärgad precis som tiokronan samtidigt som den innehåller mer metall. Är det något som är helt uppenbart, så är det att myntens värde inte längre har någon som helst koppling till sina materiella egenskaper. Observera att det bara är kopparfärg och guldfärg. Silverfärgen måste undvikas av miljöskäl eftersom den bara kan göras med nickel. Det blir rent komiskt när Peter Egardt från Riksbanken säger att mynten trots allt får ”en viss tyngd för att inte kännas som leksakspengar”. För leksakspengar är just vad många tycker att de är. Den stora saken vid lanseringen var baksidesdesignen på temat ”sol, vind och vatten”. Som ju stämmer bra överens med miljövänligheten.

länkning pågår till intressant.se

Lars Vilks och SION, idag 11 september

Okategoriserade, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

Idag befinner sig Skandinaviens i särklass mest kände doktor i konstvetenskap, Lars Vilks, i New York på den ”islamkritiska” organisationen SION’s kongress. Datumet är förstås djupt symboliskt – 11/9. Bakom det program som nedtonat brukar kallas ”islamkritiskt” finns en krets människor med sympatier långt ut på yttersta högerkanten, en helt öppen anslutning till sionismen som ideologi (se ordföranden Pamela Gellers bloggtexter) och uppfattningen att media i såväl USA som Europa förtiger vad man kallar ”sanningen” om islam och muslimer. Läser man SIONs skrifter och program blir det tydligt att organisationen inte bara är ”islamkritisk” utan entydigt fientlig mot hela den muslimska kulturen och tankevärlden. Muslimska civilisationer och stater beskrivs som mindervärdiga, muslimska bidrag till kultur och vetenskap förnekas och vi uppmanas att alla delta i kampen mot vad organisationen beskriver som ”islams strävan mot världsherravälde”. För den som vill titta närmare på SIONs världbild är Pamela Gellers blogg den kanske bästa källan:

Pamela Gellers blogg

Efter att Lars Vilks accepterade SIONs inbjudan till dagens kongress har något märkligt hänt. Det fortgående ”konstverk” som från början handlade om det fantastiska och inspirerande bygget Nimis i sydsverige, och en stimulerande debatt om vad konst är (se tidigare inlägg här om Vilks), har övergått till att bli ett tydligt politiskt ställningstagande. Och inte vilket ställningstagande som helst. Alltsedan teckningen ”Muhammed som rondellhund” har Vilks fått stark support från nationalistiska och islamfientliga krafter i Sverige och Danmark. I sina uttalanden har Vilks också gradvis alltmera närmat sig dessa krafter, använt sig av deras kanaler för att sprida sin konst och deltagit i arrangemang i deras regi. Hela tiden har han dock försäkrat att han deltar ”som konstnär” utan att ta ställning politiskt. Detta förändrades på några minuter onsdagen den 5 september då Vilks skickade ett offentligt epostmeddelande till Geller där han försäkrar att ”SION is firmly against all forms of racism and religious supremacism. I also strongly support SION’s important critique of political islam.”

Leslie Ragans originalaffish

Leslie Ragans originalaffish

Anledningen till meddelandet ska ha varit att Geller blivit irriterad när Vilks i svensk TV sagt att han inte gör någon skillnad mellan olika organisationer som vill bjuda in honom – ”jag skulle tacka ja till Ku Klux Klan” (Aftonbladets chatt, 30 augusti 2012). Torsten Kälvemarks analys att Lars Vilks ”gjort en pudel” och tvingats bekänna sin lojalitet (för att inte gå miste om framträdandet och publiciteten?) verkar trolig. Kälvemarks kommentar finns här. Detta försätter Vilks i en omöjlig situation. Men också vissa svenska konstnärer och kritiker måste anses vara komprometterade av affären. Särskilt Marianne Lindberg-De Geer och andra som i somras hoppade av en utställning på museet Jamtli för att Vilks portats från museet efter att hans medverkan hos SION blivit känd. Den senaste intervjun med Vilks i svensk media skedde i Dagens Nyheter, länk här. Se också Aftonbladets ledare i förrgår: ”Lars Vilks, nu spårar han ur”.

Var och en måste förstås ta ställning i frågan. Det är viktigt att framhålla att vi som representanter för ett universitet inte får driva privata kampanjer varken för eller emot någon person eller någon organisation. Det känns ändå naturligt att ta upp ämnet här på bloggen och jag kan motivera den tid jag ägnat frågan, ifall det skulle ifrågasättas. Att en akademiker och respekterad skribent och konstnär som Vilks nu gör just det som anses strida mot intellektuell och konstnärlig integritet – entydigt ställningstagande för en ideologi – bör rimligtvis tas upp till debatt vid universiteten. Särskilt intressant blir frågan för ämnena filosofi/estetik och konstvetenskap eftersom Vilks agerande väcker frågan hur långt en konstnär kan gå med hänvisning till att den gör ”konst”. Inom konstvärlden ses konstens autonomi som okränkbar, men är konstens speciella ställning (som en autonom sektor i samhället) automatiskt ett skydd mot alla sorters komprometterande allianser?

Ämnet Visuella studier fokuserar som vanligt på det visuella – i det här fallet affischen som SION spridit inför kongressen. Som ni kan se (klicka på bilderna om  ni vill ha dem större) har man tagit en av II världskrigets mest kända amerikanska propagandaaffischer och ändrat några detaljer. I originalet (höger) ser ni Sovjets flagga. Den är förstås borta. Istället har man satt dit Israels. Dessutom har man lagt till fanorna för sina regionala organisationer – SIOA (Stop Islamization of America) och SIOE (Stop Islamization of Europe). Panamas flagga (blå, röd och vit med två stjärnor) har också tagits bort (landet är väl för litet) och ersatts med Kanadas. Parollen ”The united nations fight for freedom” har man dock behållit – kampen mot islam jämställs alltså med kampen mot Hitler och Mussolini. Ett intressant exempel på vad som i konstvärlden skulle kallas appropriering – att ta något och använda det för egna syften.

Länkning pågår till intressant.se

Start för Imagologi! / Imagology starts in Turku!

Okategoriserade, , , , , , , , , ,
Anthony Johnson (bild ÅA)

Anthony Johnson (bild ÅA)

Med friska tag efter sommaren startar bloggen med en annonsering. Särskilt för dem som studerar på kandidat-, gradu- eller doktorandnivå här på Åbo Akademi. Vår professor i engelska språket och litteraturen, Anthony Johnson (bilden) ger under hösten en ny kurs om forskningsfältet Imagologi som han själv till stor del har varit med om att skapa. ”Ant” är en mycket inspirerande och underhållande föreläsare och det här är ett unikt tillfälle att bekanta sig med ett helt nytt sätt att förhålla sig till det visuella inom såväl bild som språk.

Kursen startar redan på torsdag nästa vecka (den 6e) och den som är behörig och intresserad av att delta ska anmäla sig i systemet Min Plan innan dess. För den som ännu är på kandidatnivå avläggs kursen som 3 poäng, graduskribenter och doktorander avlägger däremot 5 poäng med litet mer avancerade uppgifter. Här är mer information på engelska:

Hello,

I (Fred) take the liberty to advertise a new course in the Åbo Akademi ”Visual Studies”
programme – ”Cultural Imagology – An Introduction”. It will be held by Professor Anthony
Johnson and starts next Thursday (the 6th) at 4-6 PM in Helikon, Arken. The target group
is BA, MA and doctoral students. For BA students there is a 3 credits option, for MA and
doctoral students a 5 credits option. Registration should be done at MinPlan prior to
Thursday 6th.

Please see the attached program for details:

Cultural Imagology: An Introduction

Week

36                  06.09             1.                   Introduction: Cultural Imagology (Or: What is an

Image?) – An Overview

37                  13.09             2.                   [Reading Period (No Lecture)]

38                  20.09             3.                   National Imagology – The Social Level

39                  27.09             4.                   Historical Imagology – The Temporal Level

40                  04.10             5.                   Geographical Imagology – The Spatial Level

41                  11.10             6.                   Sensual Imagology: the Soundscape; Smellscape,

Taste

42                  17.10             7.                   [Reading Period (No Lecture)]

Students will have the opportunity to take the course either for 5 credits or for 3 credits (see below):

a. The 5 credit option

MA (advanced) level, please see prerequisites (below)

Lecture/Seminar Course

Offered: Autumn 2012

Place: Helikon (A202) [September 6th]

Camera Obscura (E201) September 20th to November 11th)

Lecturer: Anthony Johnson

Contact: engelska@abo.fi

Aim: Because the study of images (and an understanding of ways in which images are constructed) is an essential component in all Humanities Research, the field of Cultural Imagology has been developed as an interdisciplinary service discipline to help researchers deepen their understanding of the issues behind image studies within their own discipline and to develop a working knowledge of selected theoretical approaches that may be of use to them in the pursuit of their own special research interests

Contents: Topics covered will include: Cultural Imagology (Or: What is an Image?) – An Overview; National Imagology – The Social Level; Historical Imagology – The Temporal Level; Geographical Imagology – The Spatial Level; The Soundscape, Smellscape, Taste

Mode of study: Seminars

Prerequisites for MA-students of English: 60 credits (ECTS) of English at university level. For other students there are no prerequisites.

Target audience: Doctoral, Licentiate and Masters level students within the Faculty of Humanities.

Form of assessment: One fifteen-page essay (6000 words) handed in to Anthony Johnson (anthony.johnson@abo.fi) by 5th December 2012, as well as adequate preparation (readings and tasks) for and active participation in seminars

Course literature: Manfred Beller and Joep Leerssen (eds.), Imagology: The Cultural Construction and Literary Representation of National Characters – A Critical Survey. Series: Studia Imagologica, vol. 13; series editors: Hugo Dyserinck and Joep Leerssen (Amsterdam and New York: Rodopi, 2007). ISBN 978-90-420-2318-5 + selected literary texts and handouts.]

b. The 3 credit option

BA level, please see prerequisites (below)

Lecture/Seminar Course

Offered: Autumn 2012

Place: Helikon (A202) [September 6th]

Camera Obscura (E201) September 20th to November 11th)

Lecturer: Anthony Johnson

Contact: engelska@abo.fi

Aim: Because the study of images (and an understanding of ways in which images are constructed) is an essential component in all Humanities Research, the field of Cultural Imagology has been developed as an interdisciplinary service discipline to help researchers develop understanding of the issues behind image studies within their own discipline and to begin to cultivate a working knowledge of selected theoretical approaches that may be of use to them in the pursuit of their own special research interests

Contents: Topics covered will include: Cultural Imagology (Or: What is an Image?) – An Overview; National Imagology – The Social Level; Historical Imagology – The Temporal Level; Geographical Imagology – The Spatial Level; The Soundscape, Smellscape, Taste

Mode of study: Seminars

Prerequisites for BA-students of English: 25 credits (ECTS) of English at university level. For other students there are no prerequisites.

Target audience: Students of English language and literature (Exchange students also welcome).

Form of assessment: A course journal (minimum 3000 words) handed in to Anthony Johnson (anthony.johnson@abo.fi) by 5th December 2012, as well adequate preparation (readings and tasks) for and active participation in all sessions.

Course literature: Manfred Beller and Joep Leerssen (eds.), Imagology: The Cultural Construction and Literary Representation of National Characters – A Critical Survey. Series: Studia Imagologica, vol. 13; series editors: Hugo Dyserinck and Joep Leerssen (Amsterdam and New York: Rodopi, 2007). ISBN 978-90-420-2318-5 + selected literary texts and handouts.]

länkning pågår till intressant.se

Bildverklighet

Body modification, Fotografi, representation, , , , , , , , , ,
Bild tagen med hålkamera, källa tidskriften Populär Teknik http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikrevyn/article268689.ece

Bild tagen med hålkamera, källa tidskriften Populär Teknik http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikrevyn/article268689.ece

Titta på den här bilden – verkar den främmande? Rentav spöklik? Det är i så fall en association som har att göra med hur du förväntar dig att mycket gamla fotografier ser ut. Men det här fotot är inte gammalt. Det är från 2008, taget med en hålkamera eller nålhålskamera. Den finlandssvenske konstnären Hans T. Hästbacka håller kurser i nålhålskamera. Nu har han ställt samman bilder tagna av honom själv och av 19 deltagare till en utställning som finns på Skärgårdscentrum i Korpo ström fram till 31 augusti. En nålhålskamera är den enklaste kamera man kan tillverka. En skolåda eller en läskburk (!) duger bra. Du sticker hål med en nål, täcker över hålet med tejp, monterar ett fotopapper inuti kameran (mörkrum krävs), går dit du vill fotografera, tar bort ”linslocket” (tejpen) och exponerar i valfritt antal minuter. Bilden här är exponerad i tre minuter.

Hans T. Hästbacka har lång erfarenhet av hålkamera och tar sina motiv från skog och natur. Ofta fotograferar han strömmande vatten som med de långa exponeringstiderna får ett helt annat utseende än vad vi är vana vid idag. Ett urval av dessa bilder finns här. Detta är ett av av många arrangemang på temat Foto som organisationen Vår Kultur har genomfört under våren i samarbete med fotografer och fotoföreningar i Åboland. Programbladet finns tillgängligt här. I måndags var det en avslutande sommarträff på Skärgårdscentrum, och Hästbackas utställning bildade lämplig bakgrund till paneldiskussionen om fotots status idag. Vad är egentligen foto idag, i den digitala bildteknikens tid? Visuella studier var representerat av mig och Jenny Wiik – man hade engagerat mig att hålla en inledning till diskussionen. Övriga medlemmar i panelen var konstnärerna och fotograferna Göran Torrkulla, Anna Franck och Renja Leino – Göran är också kollega här i huset.

Det var mycket intressant och givande. Diskussionen kretsade kring fotografins påstådda slut (efter digitaltekniken) och fotots obegränsade spridningsmöjligheter (tack vare digitaltekniken). ”Att bli till i bilden” var ett av de teman som vi utgick ifrån – med innebörden att vi kanske i allt större grad skapar vår identitet via bilder. Hos en ung människa är behovet av att skapa och pröva identiteter stort och man skulle kunna uttrycka det som att unga människor idag i allt större utsträckning lever i bildverkligheter. I Sverige har Berny Pålsson blivit en idol och kultfigur för tusentals unga tjejer som identifierar sig med hennes självdestruktivitet och utlevelse – som ett exempel på många ansikten hos samma person tittade vi på de här bilderna:

Vi ser några av de första bilderna som kommer upp när man slår på Berny Pålsson på Google och väljer bildfunktionen. Författaren och tonårsidolen Berny Pålsson sedd via olika kameraögon – vissa bilder är av professionella, andra av amatörer, vissa är från hennes olika bloggar. Vem vill hon vara i de olika sammanhangen och vem vill fotograferna att hon ska vara? För oss blir hon till i bilder, kanske också för sig själv.

Vi i panelen fick svara på frågan vilka bildverkligheter vi lever i, och svaren blev ganska olika. Frågor kom från en intresserad och engagerad publik. Flera deltagare kom från Fotoklubben vid Åbo Akademi, och de har också skrivit om arrangemanget på sin hemsida. Hoppas att vi kan återkomma till frågor om bild och ungdomskultur och samtidigt berätta mer om vårt projekt med bilder av body modification.

Nu tar Visuella studier semester och återkommer under augusti inför höstens kurser.

För den som passerar Stockholm rekommenderas ett besök på Fotografiska Museets utställning med Strindberg som fotograf.

(länkning pågår till intressant.se)

Att läsa serier

Okategoriserade, Semiotik, Tecknade serier, , , , , , , , , , , , ,

Har just för medverkan i NNCoRe (Nordic Network for Comics Research) läst The System of Comics av den belgiske forskaren Thierry Groensteen. Denna engelska översättning är från 2007. Tecknade serier (cartoons, comics, bande dessinée) kan man knappast forska om utan att samtidigt vara entusiast, eftersom serier fortfarande är något som behandlas nedlåtande i många sammanhang. Men det har nu gått lång tid sedan serier sågs som ett av de stora hoten mot ungdomens moral och läskunnighet – det som i svenska sammanhang kallades för ”serieeländet” på 50-talet. Idag spänner seriemediet från det mest populära till det mest experimentella – från Kalle Anka till serier som bryter mot de flesta etablerade ”regler” för serier. Sedan länge finns det tre stora seriekulturer – den engelskspråkiga, den franskspråkiga och den japanska. Det är i franskspråkiga länder som serier har högst status och där störst resurser har satsats på att uppmuntra innovativa serier. Därför är det ingen tillfällighet att också några av de mest seriösa serieforskarna är franskspråkiga. Thierry Groensteen hör till dem. Han har under decennier undervisat i serier och fördjupat sig i det som han kallar seriens system.

Detalj av teckning av Moebius (Jean Giraud) som avled den 10 mars i år, den främste tecknaren inom fransk Science Fiction-genre. Jean Giraud in memoriam (1938-2012).

Detalj av teckning av Moebius (Jean Giraud) som avled den 10 mars i år, den främste tecknaren inom fransk Science Fiction-genre. Jean Giraud in memoriam (1938-2012).

Vad är då seriens system? Man skulle kanske kunna tro att det som Groensteen är ute efter är en uppsättning regler som serietecknare bör följa, men så är det inte. Snarare motsatsen. Groensteen följer en semiotisk linje i analysen, och i semiotik och lingvistik är ett system en uppsättning valmöjligheter tillgängliga i ett språk. Motsatsen till ett system är en process. En mening, t.ex. ”Jag åkte till Stockholm”, är en process (i semiotisk mening) och systemet är de alternativ jag kan välja för varje del i processen. Istället för ”åkte” kan jag t.ex. välja ”gick”, ”sprang”, ”kröp” o.s.v. Vill man nu beskriva seriens system, hur serier i allmänhet är uppbyggda, så kan det se ut som en omöjlig uppgift. Serier finns ju i ett oöverskådligt antal format, genrer och stilar – varje tecknare verkar ha sina egna regler, hur ska man då kunna hitta några gemensamma regler? Men det behöver som sagt inte handla om att hitta regler, utan snarare att beskriva mediets begränsningar. Förhållandet mellan det som är möjligt och det som är omöjligt att göra är seriernas system. Att undersöka systemet är att förstå den tecknade serien som medium (ett medium med många olika genrer och separata subkulturer).

Nu är inte Groensteen direkt den mest kände serieteoretikern för en större publik. Semiotik är svårt och Groensteen riktar sig till folk som har åtminstone vissa baskunskaper om begreppen. Men vi kan räkna med att hans bok på sikt kommer att få stort inflytande och att översättarna Bart Beaty och Nick Nguyen har gjort en viktig insats när originalet Système de la bande dessinée (1999) blivit tillgängligt också på engelska. Groensteen representerar nämligen ett helt annat tillvägagångssätt än de hittills mest populära skribenterna. Och de mest populära skribenterna – vilka är de? Man måste nämna Will Eisner (skaparen av serien The Spirit) och Scott McCloud. Den senare publicerade år 1994 sin första utgåva av Understanding Comics – en serieteori i form av ett seriealbum. McCloud representerar mainstreamuppfattningen om hur serier fungerar och hur de ska analyseras. Men hans teori innehåller många underligheter och förenklingar.

McCloud tar till exempel för givet att det som gör serien till ett unikt medium (och inte bara en mix av andra medier) är relationen mellan ord och bild. Redan på en av de första sidorna i The System of Comics påpekar Groensteen att detta är absurt. För det första finns det många andra kommunikationsformer som kombinerar ord och bild – men viktigare är att en serie kan klara sig utmärkt utan ord och att många serier är fullt begripliga även om man tar bort orden.

Krazy Kat, söndagssida den 25 oktober 1936.

Krazy Kat, söndagssida den 25 oktober 1936.

Här ser ni till exempel ett avsnitt av George Herrimans absurdistiska och medvetet felstavade klassiker Krazy Kat om katten Krazy, musen Ignatz och kommissarie Pupp. Visst begriper ni historien och poängen även utan replikerna? Ni ska knappast behöva anstränga er för att läsa replikerna i min suddiga återgivning. Det finns för den delen också enstaka exempel på fullt fungerande serier utan bilder.

Skulle man utgå ifrån att det är relationen ord/bild som är grundläggande för serien som system, så skulle man förstås börja med varje enskild serieruta och jämföra hur samspelet mellan ord och bild driver berättelsen framåt. Det är vad MacCloud gör i sin inledning, där han också påstår att när bilderna blir alltmer abstrakta (förenklade) medan texten blir alltmer konkret (korthuggen) så finns de idealiska villkoren för en bra serie, och samtidigt återgår kulturen till den typ av kommunikation som fanns före Renässansen. Allt detta är mycket diskutabelt och visar inte minst att McCloud sätter sin egen subjektiva smak som norm för vad som är en lyckad serie.

Till skillnad från McCloud är Groensteen akademiker, och han gör det rakt motsatta jämfört med McCloud. Han startar inte med detaljen utan med helheten, dvs. hela seriesidan (i en tidning eller ett album). Den tänker han sig i det första stadiet inte som en yta full med bilder utan som helt tom rektangel. Denna tomma rektangel innehåller alla de möjligheter som står tecknaren till buds. Det första steget är att bryta ner helheten till de enheter som så småningom ska bli serierutor. Denna nedbrytning (décomposition, breakdown) står i relation till det som på franska kallas grille och på engelska grid. Jag kommer inte på något bra svenskt ord för detta. Ett grid är inte aktuellt utan virtuellt. Det består av summan av alla tänkbara rutnät som en yta kan delas in i.

Oregelbundet och regelbundet grid (bildkälla http://mohaps.com/2010/07/craft-gridlocked-using-grids-effectively-in-comics/)

Oregelbunden och regelbunden layout (bildkälla http://mohaps.com/2010/07/craft-gridlocked-using-grids-effectively-in-comics/)

Nedbrytningen av sidan kan på olika sätt avvika från the grid (bilden till vänster) eller sammanfalla med det (bilden till höger). Man talar om oregelbundna och regelbundna layouter. Groensteen är skeptisk till den vanliga uppfattningen att de regelbundna varianterna skulle vara en sorts standard eller normalfall. Statistiskt sett verkar den oregelbundet indelade sidan vara den i särklass vanligaste – se t.ex. Kalle Anka, världens mest lästa och spridda serie. Det är snarare den regelbundna sidan som är ovanlig och som kanske drar lika mycket uppmärksamhet till sig som den helt upplösta och vilda sidan (se Gary Panter t.ex.). Formen lämpar sig för långsamt berättande och subtil komik. På en sidan med strikta upprepningar kan minsta förändring av t.ex. en persons minspel få stor betydelse. Som hos Claire Bretécher i hennes Les frustrées (De frustrerade).

Groensteen använder sig av många distinktioner som enklare teorier bortser ifrån. Som semiotiker skiljer han mellan språksystemet (la langue) och det enskilda yttrandet (la parole). I seriesammanhang innebär det en distinktion mellan seriens system och den faktiska, realiserade seriesidan. Därmed är den faktiska, tecknade serierutan inte identisk med rutan som en rumslig position i förhållande till sidans virtuella grid. Den faktiska rutan är i Groensteens teori en panel, men rutan som rumslig position är en frame. Hela sidan som rumslig bakgrund är en hyperframe, varje helhet av enstaka frames är en multiframe. Jag tror inte att det ännu finns några bra svenska motsvarigheter till dessa termer. De olika nivåerna av frames ingår i vad Groensteen betecknar som the spatio-topical system (ungefär ”rums-platsens system”) och i detta system ingår också pratbubblornas positioner i förhållande till frames och hyperframe. Distinktionerna mellan panel, frame och hyperframe är inte onödiga. Tänk på hur många serier som fullständigt saknar tecknade ramar runt varje bild. Där finns inga panels, men däremot frames i en nedbruten hyperframe. Vi ser gränsen mellan ruta och bakgrund trots att den inte finns.

Analysen av the spatio-topical system utgör två tredjedelar av Groensteens bok, resten av boken ägnas åt den narrativa sekvensen och hur den fördelas på seriesidan. Groensteens egen term för detta är artrologi (arthrology) efter grekiskans αρτρος (artros) som ungefär betyder artikulation. I lingvistiken är artikulation det som får en kombination att skifta mening när ett element byts ut, t.ex. när ”BAR” blir ”FAR”. På liknande sätt demonstrerar Groensteens artrologi hur mening kan uppstå genom att föremål byts ut eller ändrar position från ruta till ruta, ibland från sida till sida.

Tintin: Coke en stock (1958), höger halva av första sidan.

Les adventures de Tintin: Coke en stock (1958), höger halva av första sidan.

Ett av hans exempel är den inledande sidan av Hergés Coke en stock (The Red Sea Sharks) där högerkantens lodräta sekvens av tre rutor visar analoga figurer i samma position. Överst en affisch med en filmhjälte i hatt och grön skjorta, i mitten en grön rock utan kropp (i ett skyltfönster) och nederst General Alcázar civilklädd, i hatt. Handlingen på sidan kan sammanfattas som att Tintin och Haddock samtalar om hjälten i filmen de just sett, tills de avbryts av generalens överraskande uppdykande. Nedbrytningen av sidan ger en artikulation av detta bestämda segment av berättelsen, och artikulationen sker inte bara horisontellt i läsningens riktning utan också vertikalt.

Med exempel som detta demonstrerar Groensteen några klargörande poänger: seriens egenart som medium kan inte ligga i samspelet ord/bild, serier är inte heller någon sorts frusna spelfilmer utan arbetar med helt andra villkor än filmen. I film baseras mycket av spänningen på ovissheten om vad som kommer härnäst  – i serier däremot ser vi hela seriesidan på en gång och läsningen är lika mycket en spatial process (nedbrytning i detaljer) som en linjär (vänster till höger). Seriens grundvillkor är sidan, eller dags-strippen, och analysen måste utgå från detta.

Groensteen är också noga med att framhålla skillnaden mellan serie och sekvens. För att det ska finnas en berättelse räcker det inte med en serie bilder – även om mediet på svenska kallas ”serier”. Bilderna måste befinna sig i en sekvens, det vill säga en helhet utgående från en narrativ ambition. På så sätt går det att se en tydlig skillnad mellan serier och seriella bilder (utan narrativ struktur), till exempel vissa verk av Victor Brauner och (särskilt) Andy Warhol. De ”abstrakta serier” som man ibland hör talas om är med denna avgränsning inga serier utan seriella bilder. Detta kan vara en ovälkommen slutsats om man hellre utgår från formmässiga än innehållsmässiga kriterier. Men Groensteens bok är en nödvändig läsning för den som vill förstå vad det är som får oss att fängslas och fascineras av serier.

Se också www.serieframjandet.se

En artikel om The System of Comics skriven av Helena Magnusson finns i Seriefrämjandets tidskrift Bild och Bubbla, nr 2 2011.

Länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik och det tredje könet

Body Image, Det tredje könet, komposition, Okategoriserade, Pedagogik, Semiotik, , , , ,
Copyright Jennifer Lindroos 2012

Copyright Jennifer Lindroos 2012

Idag vill jag visa den här bilden/textbilden av min student Jennifer Lindroos och åter igen påpeka att nej – Visuella studier bedriver ingen reklam- eller designutbildning. Men i kursen SIS (Semiotik Ikonografi Symbolanalys) får varje student göra sin egen poster som sedan analyseras av de andra deltagarna. Det är den analysen som är examinationsuppgiften. Sin poster gör studenten enligt egen förmåga – mycket enkelt eller mycket avacerat är valfritt – för det är inte kursens posters som bedöms utan bara förmågan att reflektera över arbetet. Att sedan en mängd intressanta och engagerande posters har gjort i kursen är en bonus. Jag tycker att Jennifers poster är en av de i särklass bästa från de hittills fyra år som kursen har gått. Ämnet är engagerande oavsett vad man tycker i sakfrågan och jag tror att postern direkt skulle kunna sättas in i en kampanj för att öka medvetenheten om HBT och HBT-lagstiftning i Finland. Då skulle förstås texten behöva översättas till finska, men frågan har samma aktualitet och vikt såväl i Finland som internationellt. Några länkar för den som vill läsa vidare finns här:

RFSL’s specialsidor om transsexualitet

Svenskt steriliseringskrav strider mot europakonventionen, mars 2012

Finskt upprop för lagändring, 2012

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om det som jag kallar Styckningens estetik, och Jennifers poster ger tillfälle att lägga till några synpunkter. Vad vi ser här är ju väldigt tydligt en kollageprincip, ytterligare understruken genom att vissa delar är framställda som om de hade rivits ur en tidningssida. Att stycka sönder bilderna av verkligheten och sätta samman bitarna i nya överraskende kombinationer är något som starkt förknippas med modernismen men också med den moderna tidens ifrågasättande av fasta könsroller och identiteter (se särskilt Hanna Höchs kollage från 1920-talet). Mellan det moderna och det postmoderna är skillnaderna inte så stora som det ibland har framställts som – men nu befinner vi oss enligt vissa teoretiker i ännu ett övergångsskede, det transhumana. Bilden av ”the recombinated body” har därmed fått en förnyad och delvis förändrad aktualitet. Den har blivit en metafor för en tidskänsla där människor allt oftare känner att löken är bättre än persikan som bild av deras personligheter – att inte ha någon kärna, att bestå av lager på lager av skiftande sociala roller och konstruerade identiteter. Att inte vara något utöver sina val. Jennifer har understrukit detta genom att låta ordet CONSTRUCTED vara skrivet på samma sorts utrivna fragment som i kroppen. Men bland fragmenten finns också en symbol med en annan karaktär – ett nästan naivistiskt tecknat hjärta, brustet men hopplåstrat. En påminnelse om alla berättelser om människor som inte accepterats just för vad de är.

Länkning pågår till intressant.se

Sternudd på radio om självskada

Body Image, Body modification, Kändisar, Självskadebeteende, Skolskjutningar, Ungdomskultur, , , , , , , , , ,

I dagens Kulturtimmen på svenskspråkiga YLE finns en radiointervju som gjordes med Hans T. Sternudd när han föreläste om bilder av självskada här hos oss. Intervjun finns nu tillgänglig här (hela Kulturtimmen, bara från Finland) och här (förkortat klipp, även från Sverige). I intervjun (med Sebastian Bergholm) tar Hans upp det viktigaste av det som han sade under föreläsningen och gör referenser till emo-förebilder som Amy Winehouse och Nine Inch Nails.

Emo och Goth hör till de ungdomskulturer som mest har förknippats med självskadebettende. När man söker på Nätet kan man ibland nästan få intrycket att Emo = SI (Self Injury). Emo står förstås för ”emotional” och den mörka musiken och klädstilen är en viktig del av identiteten. Vad som skiljer t.ex. Emo från Goth kan vara svårt att greppa för en utomstående – det kan röra sig om saker som klädkoder och vilka band man lyssnar på. Det är tydligt att Sternudd inte beskriver dessa fenomen som bara något han ser på distans, som forskare. Hans bakgrund i alternativkultur gör att han har haft direkt kontakt med många av kulturformerna, och därför har forskare som han en viktig uppgift att fylla i Visuella studier.

De flesta ungdomar som känner att världen är obegriplig och att den egna smärtan är outhärdig går inte ut med ett vapen och skjuter på jämnåriga. Men det händer, alltför ofta. Alldeles nyss hade vi en ny finsk skolskjutning, dramat i hyvinge. Fram till idag erbjuder Röda Korset och Rädda barnen en hjälptelefon för dem som behöver tala om upplevelsen, rapporterar YLE. Händelsen har redan startat en ny debatt om den ovanligt liberala finländska vapenlagstiftningen. De ungdomar vars instängda desperation tar sig sådana här uttryck skapar stora rubriker, de som istället vänder ilskan mot sig själva gör det däremot i tysthet. Men båda sakerna är lika viktiga att förstå och förebygga ifall inte det här samhället ska förvandlas till en mardröm.

Länkning pågår till intressant.se

Förändra kroppen – BLI någon?

Body Image, Body modification, Fotografi, Kändisar, Okategoriserade, Psykologi, Visuell analys, , , , , , , , ,
Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Återkommer litet försenat med rapport om vårt insamlingsprojekt kring BM (Body Modification) i samband med Hans T. Sternudds föreläsning här för två veckor sedan. Enligt en forskare som Mike Featherstone (”Body Modification – An Introduction”) kan och bör de mest olikartade fenomen räknas till BM – alltifrån gymnastik till extrem självsvält eller kirurgiska ingrepp i syfte att omforma kroppen. Den gemensamma nämnaren är att förändringarna ingår i en strävan efter att bli något annat eller att förverkliga det man känner att man är. Många BM-anhängare beskriver detta i andliga termer. Det existerar faktiskt också en Church of Body Modification och bland de som räknar sig till rörelsen Modern Primitives är det vanligt att hänvisa till ritualer i t.ex. amerikanska indiankulturer.

I den akademiska debatten om BM representeras två motsatta ståndpunkter av forskarna Bryan S. Turner och Paul Sweetman. Turner ser BM som ett typiskt uttryck för en postmodern urban kultur med ”fritt flytande tecken” där människor ändrar identitet och livssyn efter behag och sinnesstämning. Sweetman kontrar däremot med att många BM-praktiker syftar till att ge outplånliga spår och att de ofta har att göra med ideer om livslång bundenhet vid en grupp eller idé. Psykoanalytiskt har BM ofta setts som ett sätt att hantera smärtsamma upplevelser som inte låter sig formuleras i ord. Det finns psykologisk forskning där man försöker förstå BM från utövarnas synvinkel, som en överlevnadsstrategi eller ett led i den personliga utvecklingen, men också forskning där BM mer ensidigt ses som tecken på störningar. Uppenbart skadliga och stigmatiserande fenomen som självskada och anorexi utgör extremvarianter av BM (i bred mening) och det är förstås framför allt dit som psykiatrins och medicinens intresse koncentreras.

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Syftet med projektet var att samla in ett bildmaterial som kan bli utgångspunkt för framtida diskussioner mellan ämnen, forskare och studenter här vid Akademin. Vissa kriterier hade ställts upp från början: För det första skulle bilderna vara representativa exempel på så många former av BM som möjligt. För det andra skulle de vara representativa för många olika sätt att avbilda BM. Idén är att bildsamlingen ska kunna användas för att studera både innehållet i bilderna (alltså de olika BM-varianterna) och sättet att uttrycka innehållet (val av miljö, belysning, bildkvalitet o.s.v.). Om studenter vill använda bildmaterialet för examinationsuppgifter eller avhandlingar kan de redan få stöd genom det arbete som Hans T. Sternudd har gjort med en av BM-kategorierna (självskada). Alla bör vara medvetna om att materialet är delvis känsligt – på grund av detta + copyrightfrågor får det inte spridas. Visserligen har insamlingen skett på Internet, så bilderna finns redan där – men att ha en ordnad samling är en annan situation.

Under den vecka som vi arbetade med detta samlade vi in sammanlagt 1694 bilder fördelade på de här (innehålls)kategorierna:

1) Markerad hud (tatuering + ”scarification”)

2) Piercing (diskret + extrem)

3) Kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp (konforma + transgressiva)

4) Självskada (”cutting” + ”burning” + anorexia nevrosa)

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Varje kategori innehåller alltså underkategorier. Och underkategorierna innehåller i sin tur underkategorier. Tatuering finns i många former och stilar. ”Scarification” (ett bra svenskt ord finns inte ännu) innebär att huden skärs eller (faktiskt) flås så att ärren ska bilda dekorativa mönster. Detta praktiseras också i många traditionella kulturer. Som diskret piercing räknade vi det som vi antar upplevs som diskret i Europa idag (men kanske inte så sent som på 1980-talet). Gränsen är förstås flytande. När det gäller kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp tänkte vi så här: om åtgärderna syftar till att förstärka schablonmässigt manliga respektiva kvinnliga drag, så är de konforma. Det spelar ingen roll om personen är född som man/kvinna eller inte. Om de däremot syftar till att sudda ut gränser mellan vissa stora kategorier, så är de transgressiva. Vi räknade med två typer av transgressiva åtgärder: transgender och transhuman (jfr rörelsen transhumanism). Transgender känner de flesta till. Transhumana förändringar verkar också bestå av två typer: från människa till fantasidjur och från människa till maskin. Vampyrkvinnan på omslaget till senaste numret av magasinet Rebel Ink är Maria José Cristerna, en känd feministisk aktivist i Mexiko. Tittar ni noga på personen med de konventionella glasögonen ser ni att de sitter i fästen som borrats in i skallbenet intill näsroten. Det är sådana implantat med synlig metall eller elektronik som vi har räknat till den transhumana maskinkategorin. Stelarcs (misslyckade) försök att plantera in en mikrofon i sitt tredje öra (se nedan) hör till samma kategori.

Vi har också sorterat bilderna efter vilken del av kroppen som modifikationerna eller ingreppen sitter på. Resultatet har blivit en liten databas där vi också har taggat bilderna så att de ska vara sökbara med program som t.ex. picasa. Taggarna beskriver både motivens och bildernas egenskaper, både uttryck och innehåll. Taggningen utgår från en särskild modell från informationsvetenskapen. Modellen har många nivåer, men principen är den här: beroende på vad du vill undersöka kan du välja ett visst antal taggar ur en lista och skriva in dem i sökfältet i programmet. Du kanske vill se bilder av tatueringar med maorimönster, tagna i hemmiljö, i färg men med låg kontrast i fotot, med hela kroppen avbildad och med bilden tagen snett nerifrån ( vilket kan signalera att personen vill framstå som överlägsen). På så sätt kan man ställa olika frågor till materialet.

länkning pågår till intressant.se

Facebook och bilden

Cencur, Fotografi, Kändisar, , , , , , ,
Monster ("Babyface" ur filmen The Hills Run Red)

Monster ("Babyface" ur filmen The Hills Run Red)

Monster enligt fb? (Baby Grayson Walker)

Monster enligt fb? (Baby Grayson Walker)

Facebook lever på vår kreativitet, nu tog de också steget att lansera sig på börsen, men aktien dalade snabbt. Kulturteoretiker har velat få oss att tro att vi lever i en ekonomi frikopplad från det materiella men kanske är det svårt att få stabilitet i värden som inte grundar sig på något annat än att användare (låt vara miljoner) delar kreativitet och samtidigt själva blir en produkt (det är ju den tid vi sätter på fb som utgör fb:s värde). Men när kreativiteten avviker från vissa normer drar Facebook en gräns – det blev inte minst tydligt i det senaste fallet av cencurering av användares bilder, se här.

Fallet har uppmärksammats också av en annan anledning – respekt för livet. Det rör sig om ett ungt kristet amerikanskt par som hela tiden vetat att deras son skulle födas med anencefali (utan fungerande hjärna) och bara leva några timmar – ändå valde de att föda honom, övertygade om hans rätt att existera. De tog bilder av honom som på vilket nyfött barn som helst och delade bilderna bland vänner på Facebook – men där ansågs gränsen till det morbida ha överskridits och bilderna togs bort. På bilderna ser han ut som en mycket liten 100-åring, den deformerade skallen döljs av en mössa.Inget upprörande eller skrämmande – Facebook är garanterat fullt av mycket värre bilder.

Enligt vetenskapens och det rationella samhällets bedömning var Grayson James Walker (barnets namn) bara något som snarast möjligt borde ha tagits bort och spolats ner i avloppet, ett naturens misstag. Hans födsel och korta liv gjorde honom till en existens – men vilken sorts? Han hade inget medvetande i någon rationellt begriplig mening. Det var något helt annat som fick föräldrarna att handla som de gjorde.

Om Facebook representerar samtidsnormen för vad livet är och hur det ska levas, så kan bilderna på Grayson inte tillåtas eftersom de visar något bristfälligt (enligt normen). Samtidigt flödar populärkulturen och de kollektiva fantasierna över av styckningar och deformationer – men sådana bilder kan accepteras, antagligen eftersom de inte har någon koppling till faktiska personer. Bilderna på Grayson avviker från de idéer om lyckan som är viktiga för Facebooks attraktionskraft för annonsörerna. Det är av den anledningen de inte får synas.

Ett annat intressant cencurfall är den så kallade mangadomen som för några dagar sedan gick upp till HD (högsta domstolen) i Sverige – men där gäller det tecknade bilder och också vilka omständigheter som kan leda till att innehavet av en bild kan bli straffbart. Jag tror att omständigheter och sammanhang alltid är avgörande. Domstolens ”bildanalyser” under förhandlingarna visar om inte annat det stora behovet av kompetenta bildvetare, tyvärr oftast i sammanhang där vi sällan anlitas.

länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (3)

Body Image, Body modification, Kändisar, Konst, Okategoriserade, representation, Visuell analys, Visuell retorik, , , , , , , ,
Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Den syntetiska rösten som kommer ur telefonen när vi sitter i telefonkö (”du är är fortfarande placerad i kö, du har nummer 67 i kön”) eller ur högtalaren på tåget har en spöklik dimension. Det spöklika ligger inte inte i något robotliknande utan tvärtom i det faktum att det ibland är omöjligt att skilja maskinrösten från en verklig röst. Mediakonstnären Stelarc har ett projekt som är exempel på en vanlig tanke bland ”cyberpunks” och ”transhumanists” – en avatar som han på fullt allvar menar kommer att fortsätta att vara Stelarc när hans kropp är borta. Detta ”prosthetic head” (avatarens visuella del består bara av ett talande huvud) kommer med andra ord att kunna agera och tala på egen hand, oberoende av upphovsmannens kontroll. Under det intensiva arbetet med att samla in in bilder av BM (body modification) hittade jag och Eddie Svärd en intressant föreläsning av Stelarc där han också beskriver arbetet med The Third Ear – ett klonat öra som han med den nyaste biotekniken har fått att växa fast på sin ena arm. Dessutom har han försökt förse örat med en mikrofon som hela tiden ska kunna sända ut hans röst och andras röster via Internet. Det blir alltså i så fall ett öra som inte är för honom utan för oss, vilket Stelarc själv påpekar:

Stelarc om Third Ear och Prosthetic Head (youtube, 50 minuter)

Man kan observera att Stelarc hela tiden refererar till sig själv som ”The Body”. Den delning av jaget som vi hela tiden antyder när vi säger att vi ”har” och inte ”är” en kropp har Stelarc bejakat fullt ut – han menar ju att kroppen är ”obsolete”, överflödig. Det ser ut som en paradox att en konstnär vars konst hela tiden kretsar kring kroppen (Stelarc är oftast naken i sina performanceverk) samtidigt säger att kroppen är överflödig. Ända sedan jag första gången stötte på Stelarc för ca 20 år sedan har jag försökt komma tillrätta med denna paradox. I min teori med arbetsnamnet ”styckningens estetik” har jag låtit Stelarc representera den kanske mest radikala och samtidigt minst uppenbara styckningen, nämligen ett totalt förnekande av kroppen, alternativt ett överskridande av dess begränsningar. Styckningen eller delningen är i och för sig endast metaforisk. Det är den mänskliga existensen som styckas i två delar – kropp och (digitaliserat) medvetande. Stelarcs Third Ear är däremot ett exempel på styckning i en rent materiell bemärkelse – en del av en kropp har avskilts (eller som här klonats) från sin plats och placerats på en annan del av kroppen.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

För några inlägg sedan visade jag annonsen från Bianco Footwear med modellen som verkar ha sytt fast ett par fötter på händernas ställe (”Hands are so last year”) och en sådan annons skulle knappast ha kunnat göras om inte idén om denna sorts styckning hade varit allmän och etablerad i nutida visuell kultur. Biancoannonsen är från 2004 och samma år släpptes den första filmen med titeln ”Saw”, numera en klassiker. Jag påstår inte att det finns ett direkt samband, men både ”Saw” och Biancoannonsen visade att styckningens idé hade gått från obskyr underground till full synlighet i det offentliga rummet. Samtidigt fanns i konstvärlden ett fenomen som ”bröderna Chapman” som på 90-talet gjorde succé med sådana skulturer som ”Zygotisk acceleration” från 1995 – absurt uppstyckade och rekombinerade barnkroppar, enligt somliga en reaktion på sexualiseringen av familjereklamen. Här har vi alltså åter igen ett exempel på hur kroppsdelar flyttas från en plats till en annan eller hur kroppar och delar adderas till varandra. Istället för subtraktion (kroppar eller delar tas bort) har vi addition (kroppar eller delar läggs till) och då kan man också tänka sig en substitution (en del tas bort och en annan läggs till).

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

I ett annat verk av bröderna Chapman, baserat på en av Goyas etsningar i serien Krigets elände (1810), har de styckade kropparnas kött ruttnat bort men på en skalle sitter ett groteskt rosa öra som tillsammans med andra detaljer gör det omöjligt att längre ta bilden på allvar. Bröderna Chapman driver med döden, med Goya, med allt – vilket understryks av att de inte kallar skulpturen för Death utan för Sex. Istället för att som Stelarc addera ett öra på ett oväntat ställe (addition) har de både i skulpturen och i titeln ersatt det förväntade (död) med det oväntade (liv) och budskapet kan tolkas som att liv eller död inte spelar någon roll, det finns ändå ingen mening i någon högre ”mening”. Man kan alltså driva med allt.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

I en skiss som jag skrev för tidskriften Konstnären (nr 1 2007 ss 32-15, kan läsas här) föreslog jag att styckningens estetik på så sätt kan reduceras till de tre operationerna subtraktion (dra ifrån), addition (lägga till) och substitution (ersätta) – plus en fjärde, permutation (omkastning). Den här modellen har jag inte hittat på själv. Den kommer från den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”mi”) och deras teori om visuell retorik, men Groupe µ är mest intresserad av modernismens bildkonst och har inte (åtminstone inte ännu) sett vilka möjligheter bildretoriken har vid analysen av populärkultur. När det gäller film kom det upp några intressanta referenser i våra diskussioner förra veckan: förutom ”Saw” också filmerna ”Anamorph” (2008, en galen konstnär och seriemördare gör verk av styckade offer), ”The Human Centipede” (den mänskliga tusenfotingen, I 2010 och II 2011) och ”Hills run red” (2009).

Detta är bara en (extrem) aspekt på den tänjning av den mänskliga kroppens och identitetens möjligheter som blir allt synligare idag – i form av tatuering, peircing, body modification (implantat, operationer) och självdestruktiva beteenden. Mitt och Eddie Svärds insamlingsarbete under v. 19-20 har illustrerat alla dessa fenomen. Mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se