Tintin, a nazi?

Afrika, Cencur, Okategoriserade, Rasism, Sverige, Tecknade serier, Ungdomskultur, , , , , , , ,
Panel from "Tintin au Congo"

Panel from "Tintin au Congo"

From now on I will start to write some blog enties in English in such cases where a topic might be of interest for other people than Swedishspeakers. We also have international students, for example at our Imagology course.

To associate our righteous hero Tintin with nazism might seem ridiculous at first, but there are some who would say that it is not entirely misplaced. Georges Rémi, who became known as Tintin’s creator under the name Hergé, used to be friends withn a certain Léon Degrelle. In 1929, they both worked for the same  Catholic newpaper in Brussels. The first strips of Tintin were published there, and later in his book Tintin, mon copain, Degrelle claimed that he was the real model for Tintin. The journalist Degrelle became more and more personally involved with politics. He became the chief ideologist and leader of the Belgian equivalent to Nazism, Rexism. As a volunteer in Hitler’s army, he also earned decorations as a war-hero at the Eastern front, before withdrawing to Franco’s Spain where he remained until his death. As for Hergé himself, he basically shared the same convictions during the War, and only made his lip service to democracy when it was clear that Germany had lost.

For a person living at that time and with such friends, it is hardly surprising that the Hergé of Tintin au Congo (1930) would render Africans in a highly stereotyped way. A couple of years ago, a major British bookshop chain decided to withdraw a new edition of Tintin  au Congo from its children & youth’s section. The decision was made after a strongly formulated recommedation from the state Commission for Racial Equality. And yesterday, breaking news in Swedish media kicked off a flow of comments about the decision to remove all Tintin albums from display in the children’s area at the public Stockholm Kulturhuset (House of Culture). Behrang Miri, the newly appointed curator responsible for the decision, said to the daily Dagens Nyheter that visitors with African backgrounds had made complaints about racist pictures in Tintin, and that the removal was a part of a larger strategy to educate even small children to think critically about stereotypes in culture. He also said that introductory texts about the historical background for Hergé’s work (as seen in many new editions) are not enough.

Reactions immediately came. Probably the most articulate one is written by the daily Svenska Dagbladet’s new editor of culture, Martin Jönsson. In national Swedish Radio, Mr Miri was asked how there can ever be a discussion about these issues if people (and especially young people) are not even allowed to see the books. Mr Miri could’t really find any good answer to that question, and later the same morning (nb – the same morning that the news about his decision came!) he ”made a poodle” as Swedes say, i.e. admitted that he had gone too far. Still, today a scholar in comparative literature has written a comment in support of the Kulturhuset censorship. As for myself, I think that the ”house of culture” was now very close to become a grave of culture. One can write critically and expose the ideological patterns in the stories, like Dougal MacDonald of the Marxist-Leninist Party of Canada, but such criticism would die without the circulation of all kinds of messages and media in accordance with freedom of speech.

länkning pågår till intressant.se

Korvens retorik

Finland, representation, Semiotik, Visuell analys, Visuell retorik, , , , , , ,

Den här flyern satt på vindrutan på min bil en lördagsmorgon här i Åbo. Någon hade dessutom hällt öl på på bilens högra sida, så fastän nykterist fick jag mig denna morgon ändå till livs det äktfinska ”olut ja makkaraa” (öl & korv). Kanske tänkte flyerns utdelare att den som kör en sådan gammal repad och bucklig Volvo Kombi måste vara en typisk kund på ByggMax. Att detta inte är fallet kunde ju den stackars utdelaren inte veta.

Sagde Volvoägare märker också genast en för honom främmande vändning i den svenska översättningen – ”färdigt prutade” istället för ”färdigprutade”. En annan svenska än den egna svenskan – du är inte finne och inte heller finlandssvensk, utan rikssvensk i Finland, en minoritet i minoriteten. Men korv äter du likafullt, under förutsättning att du inte till råga på allt är vegetarian. Korven står i likhet med hammaren för kraft. Fysisk kraft, det riktiga hederliga arbetets kraft – och till det behövs korv. En äkta man äter korv och hanterar en hammare. Det simpla reklamtricket med ”korv som hammare” är en koncentrerad bild av en hel genusideologi som också anspelar på nationell identitet.

På ett mer allmänt plan är korvhammaren ett exempel på visuell retorik. Den visuella retoriken i reklambranschen och i politisk propaganda är en av de områden som står i fokus i Visuella Studier vid Åbo Akademi, särskilt i kurserna Visuell Analys och SIS (semiotik ikonografi och symbolanalys). Kursen Visuell Analys går i höst också vid Öppna Universitetet i Vasa för den som har för långt till Åbo eller inte är inskriven vid akademin:

Se mer information här

Kurserna är teoretiska men innehåller också en del praktiska inslag som ger träning i att förstå hur visuella budskap är uppbyggda och hur de påverkar oss på olika plan. I en tid när allt mer av kommunikationen blir ”multimodal” (alltså uppbyggd av flera medier och sinneskanaler) är det också viktigt att observera faktorer som underlättar samverkan mellan bild och text. Studiet av visuell retorik är särskilt viktigt i det sammanhanget. Och dessutom pedagogiskt tacksamt eftersom den visuella retoriken ofta handlar om enkla, simpla trick – som korvhammaren eller ”huvudet direkt på skorna” i Heppos skoreklam. Den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”my”) vid universitetet i Liège har sedan 1970-talet samlat in exempel på visuell retorik och visat hur de kan systematiseras enligt samma principer som talad retorik. På svenska har det under senare år kommit ut två läroböcker i visuell retorik. En på grundläggande nivå: Visuell retorik – bilden i reklam, nyheter och livsstilsmedia. Och en på mer avancerad: Bild och föreställning – Om visuell retorik.

Nedskrivna system för talekonstens retorik har funnits alltsedan romaren Quintilianus och hans De Oratoria. System för bildtecken (emblemata) och gester (chirologia) har funnits sedan renässansen, men den visuella retoriken har fått vänta till vår tid. Typiskt nog, eftersom bilder har tagit över mer och mer av kommunikationen sedan 1800-talets slut.

Enligt den visuella retoriken i Groupe µ:s termer är korvhammaren ett solklart exempel på en trop (tråp), alltså ett uttryck där ett element har ersatts med ett annat. Betydelsen hos det närvarande elementet (korven) påverkas av det frånvarande elementet (hammarens huvud). I den finska nationalsången sjunger vi på svenska ”Din blomning sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång” där blomning står för folket under den ryska tiden. Också detta är en trop. Den nationella kampens allvar har ersatts av vår tids ironi, men ordet ”folket” står fortfarande för en idé om majoriteten, och ”korvhammaren” är en grotesk men koncentrerad trop för vad majoriteten förväntas göra och äta.

länkning pågår till intressant.se

Dödlig visuell politik

Okategoriserade, , , , , , , , , , , , ,
Demonstranten Ali i Basra igår (svt, Aktuellt)

Demonstranten Ali i Basra igår (svt, Aktuellt)

Pratade just med en kollega om att åka Finlandsfärja och om folk som gör livet surt för städarna genom att ta sina exkrementer och lägga dem under sängkläderna i hytterna när de lämnar båten. Tänkte då att det måste vara den sortens människor som  har gjort den senaste stora YouTubebomben, Innocence of Muslims. En ”film” så dåligt gjord och med en sådan total frånvaro av anständighet att en länk till den eller en bild ur den skulle kännas som att själv lägga sig i en av de smutsade sängar vi talade om. Som de flesta kommentatorer konstaterat måste den vara gjort enbart med syfte att provocera fram konflikt, och medan historien nu rullas upp blir det allt tydligare att det är en komplicerad härva av svek och bedrägeri som ligger bakom.

Nyhetsrapporteringen har hittills fokuserat på ”Sam Bacile”, psudonym för N. B. Nakoula, en 55-årig dömd knarkhandlare och penningsvindlare som brutit mot protokollet för sin villkorliga frigivning genom att operera via Nätet under pseudonym. Men det mesta av finansieringen verkar komma från ett kaliforniskt mediacenter för produktion av extremistisk kristen propaganda – den uppgiften kom idag från Associated Press via Northwest Asian Weekly. Skådespelare vittnar om att de aldrig fått se hela manus och att de blivit lurade att tro att filmen skulle handla om något helt annat. Konspirationsteorierna har redan börjat ta fart – från Iran kommer till exempel det sedvanliga utpekandet av Israel. Men vilka intressen som i slutändan kan tjäna på det kaos som filmen skapat kommer att visa sig först när intresset för de enskilda upphovspersonerna och deras smuts har klingat av. Enligt medieernas vanliga logik är det personerna som får nästan allt intresse just nu.

En sak är i alla fall säker – fyra amerikanska diplomater har redan dött till följd av filmen, och igår dödades minst 23 personer, och 200 skadades, under upplopp i Pakistan. Det var det årliga dagen till Muhammeds minne som gick överstyr när folk uppmanades att göra den till en dag för protester mot Muhammedfilmen. Ett eländigt stycke skräp av några fuskande charlataner har därmed blivit dödlig visuell politik. Men även med hänsyn till islams förbud mot att ens avbilda profeten är det mycket mer än så som ligger bakom protesterna, påpekar mellanösternkännaren Vincent Durac i The Irish Times idag. Demonstranten Alis ord om oljebolagen (se bilden) är värda att minnas i det sammanhanget. När däremot Staffan Heimersson tar upp frågan i sin kolumn i Aftonbladet verkar han helt ovillig att diskutera de större politiska sammanhangen.

Som om det inte vore nog med filmen har också den franska satirtidningen Charlie Hebro demonstrerat sin yttrandefrihet i ett uppslag där man förstås gör narr av hela historien – men den nyansen uppfattas tyvärr knappast av människor som redan är uppretade. Alltså har även tidningen utsatts för hot, och Frankrike befinner sig idag i praktiken i undantagstillstånd, med förbud mot demonstrationer. Det som nu händer skärper drastiskt det globala säkerhetsläget, till förmån för krigshetsare i alla läger. Samtidigt ser vi en kulturell konflikt mellan två helt olika sätt att förhålla sig till bilder och bilders makt.

länkning pågår till intressant.se

Vilks föreläsning

Okategoriserade, , , , ,
Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Här är bilden som Lars Vilks kanske inte borde ha ställt upp på. Han är tillsammans med organisationen SION:s president Pamela Galler, egyptiern Ashraf Ramelah som företräder en organisation för koptiska kristna, samt Robert Spencer som är vicepresident i SION. Vilks har just hållit sin föreläsning på SION:s kongress den 11/9:

Lars Vilks, SION lecture (30 min)

Som för det mesta när Lars Vilks framträder håller han en intelligent och humoristisk föreläsning, han är en mycket bra talare. Han är noga med att hålla sin vanliga distans som kontnär, framhåller att han som konstnär inte tar politisk ställning utan att hans uppgift är att ”distansera” (”I work with … distancing things”). Hans sammanfattning av hela historien med rondellhunden och dödshoten går ut på att det hela från början var tänkt att vara ett experiment inom konstvärlden. År 2007, säger han, verkade det som om allt var möjligt och tillåtet i konstvärlden, men med den lilla symboliska handlingen att rita och visa Muhammed som rondellhund fick han den illusionen att spricka. Islam visade sig höra till kontroversiella ämnen som inte kan behandlas hur som helst.

Efter den stora uppståndelsen före framträdandet har medierna visat väldigt svagt intresse för själva talet – Lars Vilks säger ingenting uppseendeväckande och är som sagt noga med att inte säga något som kan uppfattas som ett tydligt ställningstagande (till skillnad från meddelandet till Pamela Geller några dagar innan). Publiken skrattar, särskilt när skämten underförstått handlar om islamister som en oupplyst massa (de kan inte stava till ”Lars”, känner inte till konstvärlden, o.s.v.). De få mediakommentarer som har kommit handlar om det – Utskälld Vilks blev narr i New York skriver t.ex. Aftonbladet.

Den kritiken är lika förutsägbar som Vilks föredrag, för uppenbarligen är Vilks nöjd med att vara narr. Man kan försöka förstå Vilks mänskligt och psykologiskt, hur en person som lever under konstant dödshot och lever med livvakter dygnet runt måste använda humor och ironi för att överleva. Men också att det inte är möjligt att leva i en sådan situation utan att förr eller senare söka gemenskap med dem som är hotade och utpekade av samma grupper som en själv. Nu är Vilks fast i denna motsägelse eftersom gemenskapen (se bilden) inte kan bli fullständig utan att han tappar den ironiska distansen och upphör att vara konstnär. Vissa skulle säga att detta redan har skett.

länkning pågår till intressant.se

Digitalt sudd på en gammal floppy-disk

Okategoriserade, , , , , , , ,

Hittade i helgen en gammal CD-skiva med filmfiler som jag tog i november 2001. Insåg då att elva år är en oändligt lång tid i den digitala bildens värld. (Någon skrev att ett år i den världen är som 25 år i den vanliga.) Filerna är tolv stycken och har döpts automatiskt så att alla börjar med ”MVC”. Det påminner mig om att de de togs med en kamera ur Sonys MVC-serie som började lanseras 1997. Det här var digitala stillbildskameror för vanligt folk, och det som var extra sensationellt med dem var att de också kunde ta korta filmsnuttar.

Nu satt jag i helgen med YouTubes enkla redigeringsverktyg och satte ihop filerna till en sammanhängande film på 3 minuter. Filmen dokumenterar en utställning med och om nordiska konstnärer som arbetar med måleri. Jag var kontrakterad som ”curator” på Kristinehamns konstmuseum för att göra utställningen och introducera konstnärerna med texter. Detta var alltså 2001. Idag är jag glad att jag har den här filmdokumentationen trots att den är suddig och kort, för att arrangera en utställning handlar mycket om att tänka sig hur besökarna kommer att röra sig i rummet, och hur verken kommer att samspela ur olika vinklar. För att dokumentera och minnas en sådan tankeprocess räcker det förstås inte med stillbilder. Tekniskt sett är resultatet ganska patetiskt (utan adderade pratbubblor och textrutor hade nog flera verk varit oigenkännliga) men här är det iallafall:

A very quick exhibition tour, 2001 (YouTube)

Ett Sony MVC-set till salu, komplett med disketter (EBay)

Ett Sony MVC-set till salu, komplett med disketter (EBay)

Med MVC-kamera och under tidsbrist blev det inte bättre än så här. En tagning kunde aldrig bli mer än en minut lång, för en minuts film var vad som maximalt kunde gå in på en FloppyDisc, förutsatt att bildkvaliteten inte var bättre än att man bara precis kunde se vad filmen föreställde, om inte motivet rörde sig för mycket.

Tanken svindlar när jag inser att det kanske finns läsare som är för unga för att ens minnas vad en FloppyDisc var… Idag får man leta länge för att hitta någon med en dator försedd med floppystation. Och idag sätter man in ett litet minneskort i sin kamera. Ett kort som inte är större än en kraftig mans tumnagel, men som kan rymma flera Gigabyte. En Floppy var däremot 9 x 9 cm stor och rymde i allmänhet 144o Kilobyte, alltså 1,44 MB. Minns ni?

Idag är detta storleken på en medelstor stillbild i jpg-format. Mina tolv sparade filmfiler är vardera 15 sekunder långa och mellan 300 och 350 Kilobyte stora. Av någon anledning klarade just den här lånade kameran inte av att producera längre filer. Efter 15 sekunder fick jag alltså trycka på ”play” igen och efter bara 4 shots var Floppyn full och jag fick sätta in en ny. Ja, kameran hade faktiskt en lång bred skåra på sidan där Floppyn matades ut med ett utdraget ”bzzzzzzzzz”.

Tanken svindlar. Media Archeology är verkligen ett ämne med allt kortare tidsperspektiv.

Länkning pågår till intressant.se

Kungarikets lätta pengar

Okategoriserade, , , , , , , , , ,
Pressbild svenska Riksbanken

Pressbild svenska Riksbanken

Det nordiska kungariket där på andra sidan havet ska få nya mynt, och mynt är ju en visuell sak. Också. Mynten kommer i cirkulation tidigast i slutet av 2014. Det ser nästan ut som en medveten strategi att gårdagens lansering av mynten (se SvD) sker kort tid efter att kungahuset eller åtminstone Carl VXI Gustaf åter igen gjorts till åtlöje genom modifierade enkronor försedda med en känd fras. Och faktiskt bara sex dagar efter att mannen bakom kuppen, copywritern Karl Fredrik Mattson, trätt fram och blivit rikskändis.

På de nya mynten saknas kungens valspråk, och det har redan undrats huruvida Mattssons kupp kan vara orsaken. Det var ju just valspråket som Mattsson ersatte med den famösa frasen. Hans kupp har tillsammans med Lars Vilks och SION (se gårdagen) blivit huvudexemplen i en uppflammande debatt om konst och etik och hur långt en konstnär kan gå. Vad händer när en privatperson smädar en statschef, kan personen åtalas och blir målsägaren i så fall Statschefen eller Carl Gustaf? Vilka paradoxer kan uppstå när en kung/drottning är statschef i ett liberalt samhälle? Att reklammannen Mattsson också gärna vill skapa en konstdebatt märks när han kallar sin handling för konstprojekt. Då uppstår också frågan hur konstlivet reagerar när en utomstående gör anspråk på att vara konstnär. Han blev genast sågad av en känd kritiker.

När folk nu kommenterar de nya mynten är det inte konstnärliga värden som engagerar, för hela kollektionen är en återgång till konventionell myntstil, alltså den som fanns i kungariket före 1973 och före Carl XVI Gustafs första enkrona (världens mest utskällda mynt?). För den som vill se ett tidens tecken stämmer detta bra överens med neokonservatismen och det fortsatt starka stödet för kungahuset. Nej, det som engagerar är myntens färg och vikt. Enkronan och tvåkronan (som även den är en återkomst från gamla tider) ska nu vara kopparfärgade. För de som minns kommer de därmed att likna de gamla ett- och tvåöringarna. Femkronan ska vara guldfärgad precis som tiokronan samtidigt som den innehåller mer metall. Är det något som är helt uppenbart, så är det att myntens värde inte längre har någon som helst koppling till sina materiella egenskaper. Observera att det bara är kopparfärg och guldfärg. Silverfärgen måste undvikas av miljöskäl eftersom den bara kan göras med nickel. Det blir rent komiskt när Peter Egardt från Riksbanken säger att mynten trots allt får ”en viss tyngd för att inte kännas som leksakspengar”. För leksakspengar är just vad många tycker att de är. Den stora saken vid lanseringen var baksidesdesignen på temat ”sol, vind och vatten”. Som ju stämmer bra överens med miljövänligheten.

länkning pågår till intressant.se

Lars Vilks och SION, idag 11 september

Okategoriserade, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

Idag befinner sig Skandinaviens i särklass mest kände doktor i konstvetenskap, Lars Vilks, i New York på den ”islamkritiska” organisationen SION’s kongress. Datumet är förstås djupt symboliskt – 11/9. Bakom det program som nedtonat brukar kallas ”islamkritiskt” finns en krets människor med sympatier långt ut på yttersta högerkanten, en helt öppen anslutning till sionismen som ideologi (se ordföranden Pamela Gellers bloggtexter) och uppfattningen att media i såväl USA som Europa förtiger vad man kallar ”sanningen” om islam och muslimer. Läser man SIONs skrifter och program blir det tydligt att organisationen inte bara är ”islamkritisk” utan entydigt fientlig mot hela den muslimska kulturen och tankevärlden. Muslimska civilisationer och stater beskrivs som mindervärdiga, muslimska bidrag till kultur och vetenskap förnekas och vi uppmanas att alla delta i kampen mot vad organisationen beskriver som ”islams strävan mot världsherravälde”. För den som vill titta närmare på SIONs världbild är Pamela Gellers blogg den kanske bästa källan:

Pamela Gellers blogg

Efter att Lars Vilks accepterade SIONs inbjudan till dagens kongress har något märkligt hänt. Det fortgående ”konstverk” som från början handlade om det fantastiska och inspirerande bygget Nimis i sydsverige, och en stimulerande debatt om vad konst är (se tidigare inlägg här om Vilks), har övergått till att bli ett tydligt politiskt ställningstagande. Och inte vilket ställningstagande som helst. Alltsedan teckningen ”Muhammed som rondellhund” har Vilks fått stark support från nationalistiska och islamfientliga krafter i Sverige och Danmark. I sina uttalanden har Vilks också gradvis alltmera närmat sig dessa krafter, använt sig av deras kanaler för att sprida sin konst och deltagit i arrangemang i deras regi. Hela tiden har han dock försäkrat att han deltar ”som konstnär” utan att ta ställning politiskt. Detta förändrades på några minuter onsdagen den 5 september då Vilks skickade ett offentligt epostmeddelande till Geller där han försäkrar att ”SION is firmly against all forms of racism and religious supremacism. I also strongly support SION’s important critique of political islam.”

Leslie Ragans originalaffish

Leslie Ragans originalaffish

Anledningen till meddelandet ska ha varit att Geller blivit irriterad när Vilks i svensk TV sagt att han inte gör någon skillnad mellan olika organisationer som vill bjuda in honom – ”jag skulle tacka ja till Ku Klux Klan” (Aftonbladets chatt, 30 augusti 2012). Torsten Kälvemarks analys att Lars Vilks ”gjort en pudel” och tvingats bekänna sin lojalitet (för att inte gå miste om framträdandet och publiciteten?) verkar trolig. Kälvemarks kommentar finns här. Detta försätter Vilks i en omöjlig situation. Men också vissa svenska konstnärer och kritiker måste anses vara komprometterade av affären. Särskilt Marianne Lindberg-De Geer och andra som i somras hoppade av en utställning på museet Jamtli för att Vilks portats från museet efter att hans medverkan hos SION blivit känd. Den senaste intervjun med Vilks i svensk media skedde i Dagens Nyheter, länk här. Se också Aftonbladets ledare i förrgår: ”Lars Vilks, nu spårar han ur”.

Var och en måste förstås ta ställning i frågan. Det är viktigt att framhålla att vi som representanter för ett universitet inte får driva privata kampanjer varken för eller emot någon person eller någon organisation. Det känns ändå naturligt att ta upp ämnet här på bloggen och jag kan motivera den tid jag ägnat frågan, ifall det skulle ifrågasättas. Att en akademiker och respekterad skribent och konstnär som Vilks nu gör just det som anses strida mot intellektuell och konstnärlig integritet – entydigt ställningstagande för en ideologi – bör rimligtvis tas upp till debatt vid universiteten. Särskilt intressant blir frågan för ämnena filosofi/estetik och konstvetenskap eftersom Vilks agerande väcker frågan hur långt en konstnär kan gå med hänvisning till att den gör ”konst”. Inom konstvärlden ses konstens autonomi som okränkbar, men är konstens speciella ställning (som en autonom sektor i samhället) automatiskt ett skydd mot alla sorters komprometterande allianser?

Ämnet Visuella studier fokuserar som vanligt på det visuella – i det här fallet affischen som SION spridit inför kongressen. Som ni kan se (klicka på bilderna om  ni vill ha dem större) har man tagit en av II världskrigets mest kända amerikanska propagandaaffischer och ändrat några detaljer. I originalet (höger) ser ni Sovjets flagga. Den är förstås borta. Istället har man satt dit Israels. Dessutom har man lagt till fanorna för sina regionala organisationer – SIOA (Stop Islamization of America) och SIOE (Stop Islamization of Europe). Panamas flagga (blå, röd och vit med två stjärnor) har också tagits bort (landet är väl för litet) och ersatts med Kanadas. Parollen ”The united nations fight for freedom” har man dock behållit – kampen mot islam jämställs alltså med kampen mot Hitler och Mussolini. Ett intressant exempel på vad som i konstvärlden skulle kallas appropriering – att ta något och använda det för egna syften.

Länkning pågår till intressant.se

Start för Imagologi! / Imagology starts in Turku!

Okategoriserade, , , , , , , , , ,
Anthony Johnson (bild ÅA)

Anthony Johnson (bild ÅA)

Med friska tag efter sommaren startar bloggen med en annonsering. Särskilt för dem som studerar på kandidat-, gradu- eller doktorandnivå här på Åbo Akademi. Vår professor i engelska språket och litteraturen, Anthony Johnson (bilden) ger under hösten en ny kurs om forskningsfältet Imagologi som han själv till stor del har varit med om att skapa. ”Ant” är en mycket inspirerande och underhållande föreläsare och det här är ett unikt tillfälle att bekanta sig med ett helt nytt sätt att förhålla sig till det visuella inom såväl bild som språk.

Kursen startar redan på torsdag nästa vecka (den 6e) och den som är behörig och intresserad av att delta ska anmäla sig i systemet Min Plan innan dess. För den som ännu är på kandidatnivå avläggs kursen som 3 poäng, graduskribenter och doktorander avlägger däremot 5 poäng med litet mer avancerade uppgifter. Här är mer information på engelska:

Hello,

I (Fred) take the liberty to advertise a new course in the Åbo Akademi ”Visual Studies”
programme – ”Cultural Imagology – An Introduction”. It will be held by Professor Anthony
Johnson and starts next Thursday (the 6th) at 4-6 PM in Helikon, Arken. The target group
is BA, MA and doctoral students. For BA students there is a 3 credits option, for MA and
doctoral students a 5 credits option. Registration should be done at MinPlan prior to
Thursday 6th.

Please see the attached program for details:

Cultural Imagology: An Introduction

Week

36                  06.09             1.                   Introduction: Cultural Imagology (Or: What is an

Image?) – An Overview

37                  13.09             2.                   [Reading Period (No Lecture)]

38                  20.09             3.                   National Imagology – The Social Level

39                  27.09             4.                   Historical Imagology – The Temporal Level

40                  04.10             5.                   Geographical Imagology – The Spatial Level

41                  11.10             6.                   Sensual Imagology: the Soundscape; Smellscape,

Taste

42                  17.10             7.                   [Reading Period (No Lecture)]

Students will have the opportunity to take the course either for 5 credits or for 3 credits (see below):

a. The 5 credit option

MA (advanced) level, please see prerequisites (below)

Lecture/Seminar Course

Offered: Autumn 2012

Place: Helikon (A202) [September 6th]

Camera Obscura (E201) September 20th to November 11th)

Lecturer: Anthony Johnson

Contact: engelska@abo.fi

Aim: Because the study of images (and an understanding of ways in which images are constructed) is an essential component in all Humanities Research, the field of Cultural Imagology has been developed as an interdisciplinary service discipline to help researchers deepen their understanding of the issues behind image studies within their own discipline and to develop a working knowledge of selected theoretical approaches that may be of use to them in the pursuit of their own special research interests

Contents: Topics covered will include: Cultural Imagology (Or: What is an Image?) – An Overview; National Imagology – The Social Level; Historical Imagology – The Temporal Level; Geographical Imagology – The Spatial Level; The Soundscape, Smellscape, Taste

Mode of study: Seminars

Prerequisites for MA-students of English: 60 credits (ECTS) of English at university level. For other students there are no prerequisites.

Target audience: Doctoral, Licentiate and Masters level students within the Faculty of Humanities.

Form of assessment: One fifteen-page essay (6000 words) handed in to Anthony Johnson (anthony.johnson@abo.fi) by 5th December 2012, as well as adequate preparation (readings and tasks) for and active participation in seminars

Course literature: Manfred Beller and Joep Leerssen (eds.), Imagology: The Cultural Construction and Literary Representation of National Characters – A Critical Survey. Series: Studia Imagologica, vol. 13; series editors: Hugo Dyserinck and Joep Leerssen (Amsterdam and New York: Rodopi, 2007). ISBN 978-90-420-2318-5 + selected literary texts and handouts.]

b. The 3 credit option

BA level, please see prerequisites (below)

Lecture/Seminar Course

Offered: Autumn 2012

Place: Helikon (A202) [September 6th]

Camera Obscura (E201) September 20th to November 11th)

Lecturer: Anthony Johnson

Contact: engelska@abo.fi

Aim: Because the study of images (and an understanding of ways in which images are constructed) is an essential component in all Humanities Research, the field of Cultural Imagology has been developed as an interdisciplinary service discipline to help researchers develop understanding of the issues behind image studies within their own discipline and to begin to cultivate a working knowledge of selected theoretical approaches that may be of use to them in the pursuit of their own special research interests

Contents: Topics covered will include: Cultural Imagology (Or: What is an Image?) – An Overview; National Imagology – The Social Level; Historical Imagology – The Temporal Level; Geographical Imagology – The Spatial Level; The Soundscape, Smellscape, Taste

Mode of study: Seminars

Prerequisites for BA-students of English: 25 credits (ECTS) of English at university level. For other students there are no prerequisites.

Target audience: Students of English language and literature (Exchange students also welcome).

Form of assessment: A course journal (minimum 3000 words) handed in to Anthony Johnson (anthony.johnson@abo.fi) by 5th December 2012, as well adequate preparation (readings and tasks) for and active participation in all sessions.

Course literature: Manfred Beller and Joep Leerssen (eds.), Imagology: The Cultural Construction and Literary Representation of National Characters – A Critical Survey. Series: Studia Imagologica, vol. 13; series editors: Hugo Dyserinck and Joep Leerssen (Amsterdam and New York: Rodopi, 2007). ISBN 978-90-420-2318-5 + selected literary texts and handouts.]

länkning pågår till intressant.se

Bildverklighet

Body modification, Fotografi, representation, , , , , , , , , ,
Bild tagen med hålkamera, källa tidskriften Populär Teknik http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikrevyn/article268689.ece

Bild tagen med hålkamera, källa tidskriften Populär Teknik http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikrevyn/article268689.ece

Titta på den här bilden – verkar den främmande? Rentav spöklik? Det är i så fall en association som har att göra med hur du förväntar dig att mycket gamla fotografier ser ut. Men det här fotot är inte gammalt. Det är från 2008, taget med en hålkamera eller nålhålskamera. Den finlandssvenske konstnären Hans T. Hästbacka håller kurser i nålhålskamera. Nu har han ställt samman bilder tagna av honom själv och av 19 deltagare till en utställning som finns på Skärgårdscentrum i Korpo ström fram till 31 augusti. En nålhålskamera är den enklaste kamera man kan tillverka. En skolåda eller en läskburk (!) duger bra. Du sticker hål med en nål, täcker över hålet med tejp, monterar ett fotopapper inuti kameran (mörkrum krävs), går dit du vill fotografera, tar bort ”linslocket” (tejpen) och exponerar i valfritt antal minuter. Bilden här är exponerad i tre minuter.

Hans T. Hästbacka har lång erfarenhet av hålkamera och tar sina motiv från skog och natur. Ofta fotograferar han strömmande vatten som med de långa exponeringstiderna får ett helt annat utseende än vad vi är vana vid idag. Ett urval av dessa bilder finns här. Detta är ett av av många arrangemang på temat Foto som organisationen Vår Kultur har genomfört under våren i samarbete med fotografer och fotoföreningar i Åboland. Programbladet finns tillgängligt här. I måndags var det en avslutande sommarträff på Skärgårdscentrum, och Hästbackas utställning bildade lämplig bakgrund till paneldiskussionen om fotots status idag. Vad är egentligen foto idag, i den digitala bildteknikens tid? Visuella studier var representerat av mig och Jenny Wiik – man hade engagerat mig att hålla en inledning till diskussionen. Övriga medlemmar i panelen var konstnärerna och fotograferna Göran Torrkulla, Anna Franck och Renja Leino – Göran är också kollega här i huset.

Det var mycket intressant och givande. Diskussionen kretsade kring fotografins påstådda slut (efter digitaltekniken) och fotots obegränsade spridningsmöjligheter (tack vare digitaltekniken). ”Att bli till i bilden” var ett av de teman som vi utgick ifrån – med innebörden att vi kanske i allt större grad skapar vår identitet via bilder. Hos en ung människa är behovet av att skapa och pröva identiteter stort och man skulle kunna uttrycka det som att unga människor idag i allt större utsträckning lever i bildverkligheter. I Sverige har Berny Pålsson blivit en idol och kultfigur för tusentals unga tjejer som identifierar sig med hennes självdestruktivitet och utlevelse – som ett exempel på många ansikten hos samma person tittade vi på de här bilderna:

Vi ser några av de första bilderna som kommer upp när man slår på Berny Pålsson på Google och väljer bildfunktionen. Författaren och tonårsidolen Berny Pålsson sedd via olika kameraögon – vissa bilder är av professionella, andra av amatörer, vissa är från hennes olika bloggar. Vem vill hon vara i de olika sammanhangen och vem vill fotograferna att hon ska vara? För oss blir hon till i bilder, kanske också för sig själv.

Vi i panelen fick svara på frågan vilka bildverkligheter vi lever i, och svaren blev ganska olika. Frågor kom från en intresserad och engagerad publik. Flera deltagare kom från Fotoklubben vid Åbo Akademi, och de har också skrivit om arrangemanget på sin hemsida. Hoppas att vi kan återkomma till frågor om bild och ungdomskultur och samtidigt berätta mer om vårt projekt med bilder av body modification.

Nu tar Visuella studier semester och återkommer under augusti inför höstens kurser.

För den som passerar Stockholm rekommenderas ett besök på Fotografiska Museets utställning med Strindberg som fotograf.

(länkning pågår till intressant.se)

Att läsa serier

Okategoriserade, Semiotik, Tecknade serier, , , , , , , , , , , , ,

Har just för medverkan i NNCoRe (Nordic Network for Comics Research) läst The System of Comics av den belgiske forskaren Thierry Groensteen. Denna engelska översättning är från 2007. Tecknade serier (cartoons, comics, bande dessinée) kan man knappast forska om utan att samtidigt vara entusiast, eftersom serier fortfarande är något som behandlas nedlåtande i många sammanhang. Men det har nu gått lång tid sedan serier sågs som ett av de stora hoten mot ungdomens moral och läskunnighet – det som i svenska sammanhang kallades för ”serieeländet” på 50-talet. Idag spänner seriemediet från det mest populära till det mest experimentella – från Kalle Anka till serier som bryter mot de flesta etablerade ”regler” för serier. Sedan länge finns det tre stora seriekulturer – den engelskspråkiga, den franskspråkiga och den japanska. Det är i franskspråkiga länder som serier har högst status och där störst resurser har satsats på att uppmuntra innovativa serier. Därför är det ingen tillfällighet att också några av de mest seriösa serieforskarna är franskspråkiga. Thierry Groensteen hör till dem. Han har under decennier undervisat i serier och fördjupat sig i det som han kallar seriens system.

Detalj av teckning av Moebius (Jean Giraud) som avled den 10 mars i år, den främste tecknaren inom fransk Science Fiction-genre. Jean Giraud in memoriam (1938-2012).

Detalj av teckning av Moebius (Jean Giraud) som avled den 10 mars i år, den främste tecknaren inom fransk Science Fiction-genre. Jean Giraud in memoriam (1938-2012).

Vad är då seriens system? Man skulle kanske kunna tro att det som Groensteen är ute efter är en uppsättning regler som serietecknare bör följa, men så är det inte. Snarare motsatsen. Groensteen följer en semiotisk linje i analysen, och i semiotik och lingvistik är ett system en uppsättning valmöjligheter tillgängliga i ett språk. Motsatsen till ett system är en process. En mening, t.ex. ”Jag åkte till Stockholm”, är en process (i semiotisk mening) och systemet är de alternativ jag kan välja för varje del i processen. Istället för ”åkte” kan jag t.ex. välja ”gick”, ”sprang”, ”kröp” o.s.v. Vill man nu beskriva seriens system, hur serier i allmänhet är uppbyggda, så kan det se ut som en omöjlig uppgift. Serier finns ju i ett oöverskådligt antal format, genrer och stilar – varje tecknare verkar ha sina egna regler, hur ska man då kunna hitta några gemensamma regler? Men det behöver som sagt inte handla om att hitta regler, utan snarare att beskriva mediets begränsningar. Förhållandet mellan det som är möjligt och det som är omöjligt att göra är seriernas system. Att undersöka systemet är att förstå den tecknade serien som medium (ett medium med många olika genrer och separata subkulturer).

Nu är inte Groensteen direkt den mest kände serieteoretikern för en större publik. Semiotik är svårt och Groensteen riktar sig till folk som har åtminstone vissa baskunskaper om begreppen. Men vi kan räkna med att hans bok på sikt kommer att få stort inflytande och att översättarna Bart Beaty och Nick Nguyen har gjort en viktig insats när originalet Système de la bande dessinée (1999) blivit tillgängligt också på engelska. Groensteen representerar nämligen ett helt annat tillvägagångssätt än de hittills mest populära skribenterna. Och de mest populära skribenterna – vilka är de? Man måste nämna Will Eisner (skaparen av serien The Spirit) och Scott McCloud. Den senare publicerade år 1994 sin första utgåva av Understanding Comics – en serieteori i form av ett seriealbum. McCloud representerar mainstreamuppfattningen om hur serier fungerar och hur de ska analyseras. Men hans teori innehåller många underligheter och förenklingar.

McCloud tar till exempel för givet att det som gör serien till ett unikt medium (och inte bara en mix av andra medier) är relationen mellan ord och bild. Redan på en av de första sidorna i The System of Comics påpekar Groensteen att detta är absurt. För det första finns det många andra kommunikationsformer som kombinerar ord och bild – men viktigare är att en serie kan klara sig utmärkt utan ord och att många serier är fullt begripliga även om man tar bort orden.

Krazy Kat, söndagssida den 25 oktober 1936.

Krazy Kat, söndagssida den 25 oktober 1936.

Här ser ni till exempel ett avsnitt av George Herrimans absurdistiska och medvetet felstavade klassiker Krazy Kat om katten Krazy, musen Ignatz och kommissarie Pupp. Visst begriper ni historien och poängen även utan replikerna? Ni ska knappast behöva anstränga er för att läsa replikerna i min suddiga återgivning. Det finns för den delen också enstaka exempel på fullt fungerande serier utan bilder.

Skulle man utgå ifrån att det är relationen ord/bild som är grundläggande för serien som system, så skulle man förstås börja med varje enskild serieruta och jämföra hur samspelet mellan ord och bild driver berättelsen framåt. Det är vad MacCloud gör i sin inledning, där han också påstår att när bilderna blir alltmer abstrakta (förenklade) medan texten blir alltmer konkret (korthuggen) så finns de idealiska villkoren för en bra serie, och samtidigt återgår kulturen till den typ av kommunikation som fanns före Renässansen. Allt detta är mycket diskutabelt och visar inte minst att McCloud sätter sin egen subjektiva smak som norm för vad som är en lyckad serie.

Till skillnad från McCloud är Groensteen akademiker, och han gör det rakt motsatta jämfört med McCloud. Han startar inte med detaljen utan med helheten, dvs. hela seriesidan (i en tidning eller ett album). Den tänker han sig i det första stadiet inte som en yta full med bilder utan som helt tom rektangel. Denna tomma rektangel innehåller alla de möjligheter som står tecknaren till buds. Det första steget är att bryta ner helheten till de enheter som så småningom ska bli serierutor. Denna nedbrytning (décomposition, breakdown) står i relation till det som på franska kallas grille och på engelska grid. Jag kommer inte på något bra svenskt ord för detta. Ett grid är inte aktuellt utan virtuellt. Det består av summan av alla tänkbara rutnät som en yta kan delas in i.

Oregelbundet och regelbundet grid (bildkälla http://mohaps.com/2010/07/craft-gridlocked-using-grids-effectively-in-comics/)

Oregelbunden och regelbunden layout (bildkälla http://mohaps.com/2010/07/craft-gridlocked-using-grids-effectively-in-comics/)

Nedbrytningen av sidan kan på olika sätt avvika från the grid (bilden till vänster) eller sammanfalla med det (bilden till höger). Man talar om oregelbundna och regelbundna layouter. Groensteen är skeptisk till den vanliga uppfattningen att de regelbundna varianterna skulle vara en sorts standard eller normalfall. Statistiskt sett verkar den oregelbundet indelade sidan vara den i särklass vanligaste – se t.ex. Kalle Anka, världens mest lästa och spridda serie. Det är snarare den regelbundna sidan som är ovanlig och som kanske drar lika mycket uppmärksamhet till sig som den helt upplösta och vilda sidan (se Gary Panter t.ex.). Formen lämpar sig för långsamt berättande och subtil komik. På en sidan med strikta upprepningar kan minsta förändring av t.ex. en persons minspel få stor betydelse. Som hos Claire Bretécher i hennes Les frustrées (De frustrerade).

Groensteen använder sig av många distinktioner som enklare teorier bortser ifrån. Som semiotiker skiljer han mellan språksystemet (la langue) och det enskilda yttrandet (la parole). I seriesammanhang innebär det en distinktion mellan seriens system och den faktiska, realiserade seriesidan. Därmed är den faktiska, tecknade serierutan inte identisk med rutan som en rumslig position i förhållande till sidans virtuella grid. Den faktiska rutan är i Groensteens teori en panel, men rutan som rumslig position är en frame. Hela sidan som rumslig bakgrund är en hyperframe, varje helhet av enstaka frames är en multiframe. Jag tror inte att det ännu finns några bra svenska motsvarigheter till dessa termer. De olika nivåerna av frames ingår i vad Groensteen betecknar som the spatio-topical system (ungefär ”rums-platsens system”) och i detta system ingår också pratbubblornas positioner i förhållande till frames och hyperframe. Distinktionerna mellan panel, frame och hyperframe är inte onödiga. Tänk på hur många serier som fullständigt saknar tecknade ramar runt varje bild. Där finns inga panels, men däremot frames i en nedbruten hyperframe. Vi ser gränsen mellan ruta och bakgrund trots att den inte finns.

Analysen av the spatio-topical system utgör två tredjedelar av Groensteens bok, resten av boken ägnas åt den narrativa sekvensen och hur den fördelas på seriesidan. Groensteens egen term för detta är artrologi (arthrology) efter grekiskans αρτρος (artros) som ungefär betyder artikulation. I lingvistiken är artikulation det som får en kombination att skifta mening när ett element byts ut, t.ex. när ”BAR” blir ”FAR”. På liknande sätt demonstrerar Groensteens artrologi hur mening kan uppstå genom att föremål byts ut eller ändrar position från ruta till ruta, ibland från sida till sida.

Tintin: Coke en stock (1958), höger halva av första sidan.

Les adventures de Tintin: Coke en stock (1958), höger halva av första sidan.

Ett av hans exempel är den inledande sidan av Hergés Coke en stock (The Red Sea Sharks) där högerkantens lodräta sekvens av tre rutor visar analoga figurer i samma position. Överst en affisch med en filmhjälte i hatt och grön skjorta, i mitten en grön rock utan kropp (i ett skyltfönster) och nederst General Alcázar civilklädd, i hatt. Handlingen på sidan kan sammanfattas som att Tintin och Haddock samtalar om hjälten i filmen de just sett, tills de avbryts av generalens överraskande uppdykande. Nedbrytningen av sidan ger en artikulation av detta bestämda segment av berättelsen, och artikulationen sker inte bara horisontellt i läsningens riktning utan också vertikalt.

Med exempel som detta demonstrerar Groensteen några klargörande poänger: seriens egenart som medium kan inte ligga i samspelet ord/bild, serier är inte heller någon sorts frusna spelfilmer utan arbetar med helt andra villkor än filmen. I film baseras mycket av spänningen på ovissheten om vad som kommer härnäst  – i serier däremot ser vi hela seriesidan på en gång och läsningen är lika mycket en spatial process (nedbrytning i detaljer) som en linjär (vänster till höger). Seriens grundvillkor är sidan, eller dags-strippen, och analysen måste utgå från detta.

Groensteen är också noga med att framhålla skillnaden mellan serie och sekvens. För att det ska finnas en berättelse räcker det inte med en serie bilder – även om mediet på svenska kallas ”serier”. Bilderna måste befinna sig i en sekvens, det vill säga en helhet utgående från en narrativ ambition. På så sätt går det att se en tydlig skillnad mellan serier och seriella bilder (utan narrativ struktur), till exempel vissa verk av Victor Brauner och (särskilt) Andy Warhol. De ”abstrakta serier” som man ibland hör talas om är med denna avgränsning inga serier utan seriella bilder. Detta kan vara en ovälkommen slutsats om man hellre utgår från formmässiga än innehållsmässiga kriterier. Men Groensteens bok är en nödvändig läsning för den som vill förstå vad det är som får oss att fängslas och fascineras av serier.

Se också www.serieframjandet.se

En artikel om The System of Comics skriven av Helena Magnusson finns i Seriefrämjandets tidskrift Bild och Bubbla, nr 2 2011.

Länkning pågår till intressant.se