Kategoriarkiv: Konst

Konsten den första ideologin för Emil Nolde?

art criticism, Art history, Finland, Konst, Konstkritik, Okategoriserade, Rasism, , , , , , ,

Emil Nolde. Åbo konstmuseum / Turun Taidemuseo, 10 oktober 2019 – 5 januari 2020.
(Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Under hösten pågår vid Åbo Konstmuseum en utställning av den internationellt erkände expressionisten Emil Nolde (1867-1956). Utställningen finns för påseende i konstmuseets nedre våning fram till 5.1.2020 och är utspridd över åtta salar. Expositionen består av ungefär ett hundratal verk, där två tredjedelar utgörs av akvareller medan den resterande delen är oljemålningar. Samtliga verk ägs av Nolde Stiftung Seebüll. Senast Nolde visades i denna utsträckning i Finland var år 1958 och 1972.

Emil Nolde, målningen ”Upprörda människor” (Aufgeregte Menschen), ca 1910. Bildkälla Åbo Konstmuseum, http://www.turuntaidemuseo.fi/se/emil_nolde/

 

Varje rum i utställningen utgörs av ett eget tema, vilket tydligt knyter ihop verken samtidigt som man som betraktare lotsas genom Noldes livshistoria kronologiskt. Inledningsvis möts man av lättsmälta trädgårdsmotiv, i vilka den senare grova expressionistiska stilen inte ännu syns. De tidiga verken av den konstnärliga bondpojken har nyromantiska spår och inspirationen av Van Gogh är genomgående för hela utställningen. Vidare i utställningen får vi följa Noldes sökande efter erkännande som tog honom över Tyskland och övriga mellaneuropa. Likväl tycktes Nolde, och i förlängningen även hans verk, alltid ha en stark lokal identitet i det norra Tyskland som avgränsar till Danmark. Majoriteten av landskapsmålningarna föreställer det platta, rurala området där den färgstarka himlen mäktigt tornar fram mellan de grova penseldragen.

Likt många andra konstnärer vid det tidiga 1900-talet var Nolde intresserad av det exotiska och det ”primitiva”. I denna utställning ser vi fyra verk målade under en expedition till Tyska Nya Guinea vid första världskrigets början. Det är i Noldes reseavskildringar samt i hans religiösa motiv som den expressionistiska stilen syns tydligast: stiliserade masklikande ansikten i bjärta färger med lysande färgkraft och utmanande figurer, allt utfört i tjocka lager av olja.

Dock är det i hans mindre färgmättade akvareller Nolde verkligen briljerar. Men det är även i dessa som utställningen tar en tvär vändning och lämnar betraktaren ambivalent inför konstnären. I en hel sal mot utställningens slut nystas en legend Nolde själv skapat upp. I salen hänger små tekniskt förträffliga akvareller som Nolde kallade ”omålade bilder”. Dessa bilder har sedan krigets slut setts som Noldes sätt att göra motstånd mot makten i Tyskland, efter att 1000 av hans verk beslagtogs av nazisterna till den ökända utställningen Entartete Kunst som vandrade genom landet för att göra modernistiska konstnärer till åtlöje. Emellertid har det visat sig, sedan Nolde Stiftung Seebüll år 2013 öppnat sina arkiv för forskare, att Nolde själv var både nazist och antisemit och av en sorts självbevarelsedrift skapat myten. Noldes nazistiska hängivenhet sträckte sig så pass långt att han drömde om att bli partiets egen målare.

Utställningen lämnar en som betraktare med intressanta etiska frågeställningar. Kan man skilja på verk och konstnär? Detta är givetvis upp till var och en. Angela Merkel avlägsnade i våras två verk av Nolde från sitt kontor i samband med att konstnärens politiska hängivenhet uppdagades. Utställningens och stiftelsens transparens kring frågan är ett måste. Frågan om vem som har företräde – konstnären eller partimedlemmen – kanske skaver hos någon besökare, men faktum återstår att Emil Nolde är en av de största expressionisterna, och kanske framförallt akvarellmålarna genom tiderna. Just akvarellerna känns exceptionellt moderna och är de verk som verkligen stannar hos en. Som betraktare kan man ta med sig att Nolde trots sina tveksamma sympatier aldrig ändrade sitt konstnärliga uttryck för att tillfredsställa det parti han tillhörde. Kanske konsten ändå var den första ideologin för Nolde?

Emilia Augustsson

Nastja Säde Rönkkö, Årets unga konstnär 2019

art criticism, Konst, Konstkritik, Utställningar, Video, , , , ,

For your charred bones and restless soul av Nastja Säde Rönkkö. Aboa Vetus & Ars Nova, Åbo. Utställningen är slut. För aktuella utställningar på Aboa Vetus & Ars Nova, se https://www.aboavetusarsnova.fi/sv/utstallningar.

(Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Konstutställningen som jag har besökt är detta års Årets unga konstnärs Nastja Säde Rönkkös utställning ”for your charred bones and restless soul” på museet Aboa Vetus & Ars Nova i Åbo. Denna utställning innehöll mestadels videoverk som utgjorde delar av olika installationer.

Ur Nastja Säde Rönkkös installation ”How to skin a polar bear” i utställningen på Aboa Vetus & Ars Nova. Fotograf: Jari Nieminen, copyright 2019. Bildkälla: Aboa Vetus & Nova, https://www.aboavetusarsnova.fi/fi/nayttelyt/vuoden-nuori-taiteilija-2019-nastja-sade-ronkko-for-your-charred-bones-and-restless-soul

 

Bland installationerna fanns teckningar och annat material som relaterade till videoverken. Ett viktigt element i dessa videoverk är rösten som talar. För det mesta är det Säde Rönkkö själv som är berättaren i dessa verk. Det som sägs i dessa videos är diktliknande texter som läses upp medan man samtidigt bevittnar till exempel hisnande vyer från Islands glaciärer. Dessa vyer och texter samt musiken och den allmänna ljudmiljön i dessa olika videoverk skapar en stämningsfull och stark atmosfär som är viktig för helheten, och för att åskådaren skall uppleva hela verket och konsten.

Konstnären, Nastja Säde Rönkkö (f. 1985), är även ofta själv porträtterad i dessa verk, vilket skapar en personlig stämning och en känsla av att åskådaren kommer in i hennes värld och förstår hennes känslor och rädslor. Detta var likaså ett viktigt tema i utställningen, men med en tanke om en gemensam rädsla och känslor av oro samt till exempel empati. De teman som är av största vikt i hennes konst är personliga band mellan människor samt hotfulla scenarion om miljökatastrofer och en slags apokalyptisk stämning, vilket skapar denna gemensamma känsla av oro hos människor. Dessa känslor är råa och ärliga och något mycket relaterbart för åskådaren.

Denna råhet är speciellt närvarande till exempel i verket ”How to skin a polar bear” (2019), där konstnären själv porträtteras i dessa vackra vyer bland till exempel glaciärerna på Island. Samtidigt som man beundrar skönheten hör man i hörlurarna konstnären berätta väldigt detaljrikt och även vulgärt hur man skall gå till väga för att flå en isbjörn för att kunna äta dess kött och använda alla dess delar. Isbjörnen har blivit en slags symbol för de smältande glaciärerna samt klimatkatastrofen och är en viktig del av denna utställning, då det första man ser då man gick in i utställningen är ett stort isbjörnsskelett i pappersmassa som är framlagt och byggt ihop av alla de små och stora benen i realistisk storlek och form.

Det kan sägas att denna utställning följde ett väldigt enhetligt tema. Nästan alla videoverk såg liknande ut, tack vare liknande vyer av naturen, himlens olika färger och vattnets centrala roll. Det blev en vackert fungerande helhet som definitivt kunde vara ångestframkallande, dock fylldes man även med en känsla av värme av det nostalgiska och ett slags hopp om att världen ändå klarar sig, vilket symboliseras under verket ”ICELAND”s (2019) sista sekunder av en på morgonen alltid stigande sol och en ny dag.

Kajsa Lindholm

JERUSALEM, en installation på Ålands konstmuseum

Åland, böcker, Konst, Utställningar, , , ,

Jerusalem av Ann Edholm and Tom Sandqvist. Ålands konstmuseum i Mariehamn, 10 november 2019 – 6 januari 2020. (Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Den 9 november är det datum då man brukar uppmärksamma minnet av novemberpogromen 1938 i det nazistiska Tyskland, de händelser som också kallas Kristallnatten. I år inföll det på en lördag så det blev ett väl valt tillfälle när Ålands konstmuseum höll vernissage för installationen Jerusalem, skapad av konstnären Ann Edholm och konstvetaren Tom Sandqvist.

Bildkälla: Ålands konstmuseum. Den finlandssvenske konsthistorikern Tom Sandqvist har skrivit boken Jerusalem som en del av installationen. Det går inte att köpa den från någon bokhandel, utan endast där installationen ställs ut. Boken kostar 10€ i Ålands museums butik.

Redan utanför lägger jag märke till en reciterande röst som berättar om ”sammansvetsande tidsfördriv” och räknar upp beställningslistor över olika varor. Fastän det inte sägs ut associerar jag ganska snart till de kollektiv som utgjordes av vaktstyrkorna vid olika fång- och förintelseläger under kriget, och vid en närmare titt på det utställda materialet visar det sig handla om just det.

En person sitter lyssnande med slutna ögon på den enda stolen i utställningsrummet Qben (kuben), jag blir lite rädd att störa med mitt stilla prasslande. Insidans väggar visar fyra stycken stora abstrakta målningar med snarlika grafitgrå motiv. En femte, lite mindre målning i rött och svart hänger också där. Motivet är flera långa och vassa spetsar, som likt lansar eller spjut pekar snett mot varandra. Efter en stunds betraktande av alla målningar på samma gång framträder ett sorts mönster, som har med tudelning och vassa spetsar att göra.

Diagonalt mot lyssnarstolen hänger också en liten bild, den är Tom Sandqvists montage i blandteknik som visar en grupp uniformerade människor av båda könen stående på en bro. En av dem håller ett dragspel, alla ser glada och uppsluppna ut. Tvärs över bilden går en grov, lodrät svart balk.

Det blir en egendomlig effekt av att höra rösten på bandet samtidigt som man tittar på bildens människor, vilka uppenbarligen hörde till personalstyrkan som verkställde tredje rikets ”instrumentellt teknologiska utrotning” enligt utställningskatalogen. Intill lyssnarstolen finns också en liten monitor där en skakig handvideo visar en gudstjänst i Jerusalems Gravkyrka, och ett blädderexemplar av Tom Sandqvists bok ”Jerusalem”. Av den finns bara hundra exemplar, enkom tillverkade för installationen. Texten består av olika reflektioner kring staden Jerusalem och vad den symboliserar.

Den kopplingen, ”drömmen om det himmelska Jerusalem, som gick upp i rök”, synes för mig personligen inte tillföra så väldigt mycket. Jag tänker först att det säkert har med min, och många andras, rätt problematiska förhållande till den israeliska statsmakten med dess militärteknokratiska slagsida. Och sedan att konstnärerna möjligtvis har räknat med just den associationsgången också…

Under lördagens följande programpunkt, som består av däckbytarbestyr med familjen, vandrar tankarna ofta tillbaka till det som fanns i Qben på Ålands konstmuseum. Det kan nog ses som ett betyg på att man blivit berörd av installationen.

Jonna Kevin

Vågar provocera – 95 år och vitalare än någonsin

art criticism, Finland, Konst, Konstkritik, Utställningar, Video, , ,

Åbo Konstnärsgilles 95e årsutställning (Turun Taiteilijaseuran 95. vuosinäyttely). Åbo Konsthall/Turun taidehalli, 1 november-8 december. (Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Konstnärsgillet i Åbo fyller 95 år och firar med en utställning som skapar skavsår lika mycket som den vill skildra dem.

Ur Milja-Liina Moilainens video ”Eat dirt! / Saa puskea!”, bildkälla https://www.uniarts.fi/blogit/kuvan-kev%C3%A4t-2019/saa-puskea

Redan det första konstverket i Åbo konsthall innehåller en rejäl portion samhällskritik. Konstnären bakom videoinstallationen ”Eat dirt”, Milja-Liina Moilanen, kastar kängor på såväl djurhållning som kapitalism och kroppshets – inga lättsamma ämnen direkt. Med svart humor diskuterar hon sådant som skaver i samhället i dag och synliggör allt sådant som är absurt i vår närhet, allt sådant som just nu diskuteras på dagspressens insändarsidor och i kommentarsfälten till nyhetsbyråers Facebookinlägg.

Moilanens videoinstallation efterföljs av andra konstnärer som med hjälp av olika tekniker försöker komma åt skavsåren i det inre själslandskapet såväl som i människans relation till miljön. Med så pass delikata budskap är det ingen utställning som man hastar sig igenom och som smälter lika lätt som såpoperan på kanal 3. Konstverken kräver tid att upplevas – ”Eat dirt” gör anspråk på hela 08,26 minuter för att vara exakt.

I Konstnärsgillet i Åbos utställning deltar 24 konstnärer med vad som på ytan skulle kunna ses som en brokig skara konstverk. De använder konsthallens utrymmen på många olika sätt –nästan så att brokigheten i sig skaver lika mycket som de samhällsproblem som de försöker skildra. Missförstå mig rätt: skavsåren jag får av utställningen är någonting bra. De gör att utställningen riktigt kryper under huden och etsar sig fast med sin obekvämhet.

Bland de 23 verken finns video- och ljudinstallationer, traditionella oljemålningar, landskap gjorda av hår, tänder och tuggummin, vissnade gravbuketter, massakrerade skyltdockor och tejpremsor. Fastän det är intressant att stå med ett förstoringsglas och betrakta håliga tänder och använda tuggummin är det ändå i det enkla som utställningens ömtålighet blir som mest påtaglig. Jag tror att det är en vacker sandstrand med lyckliga resenärer som Jaana Valtari låter mig betrakta när det plötsligt framträder en gummibåt bland vågorna och idyllen rivs sönder av tanken på flyktingkriser och döda barn. Jag tror att jag med barnslig förtjusning kan pyssla med oskyldiga dockor i hörnet där Mari Metsämäki uppmanar till lek när jag plötsligt inser att någon före mig lagt dockhuvudet på könets plats och således skapat en helt annan tolkningsdiskurs för vad jag trott var barndomens trygga vrå.

Inte ens på toaletten får jag vara ifred. Där påminner Maria Wests ljudinstallation om vad det är som vi med teknikens hjälp bygger vår existens på och det är omöjligt att värja sig från orden som strömmar fram i det trånga utrymmet. 95 år är ingen ålder som rymmer tillbakablickar och nostalgi – tvärtom. Konstnärsgillet gör snarare allt för att provocera och vitalisera, bevisa att man inte är gammal, dammig och grå bara för att man fyller många år. Det får mig att undra vad gillet kan göra som 100-åring. Att kliva ut genom fönstret och försvinna är knappast ett alternativ.

Miranda Eklund

Tema konstkritik (”Art Criticism”)

art criticism, Art history, Finland, Humaniora, Konst, Konstkritik, Pedagogik, Utställningar, , , , ,

Bloggen återupplivas på svenska nu de sista veckorna i november med några texter på temat Konstkritik. De är skrivna av några av mina studenter. Uppgiften har varit att skriva en recension i dagspressformat av valfri pågående konstutställning, här i Åbo eller någon annanstans i Finland. Om de har fått högsta vitsord har jag frågat om de vill att jag publicerar texten här som en liten uppmuntran.

Svårigheten var att skriva en text som inte bara beskriver verken eller berättar om bakgrunden till utställningen, utan som också är tolkande och värderande/kritisk.

Det visade sig att väldigt många av deltagarna klarade uppgiften briljant och att vi tycks ha många blivande svenskspråkiga kulturjournalister och kritiker bland våra studenter här. Frågan är bara var de ska publicera sig i framtiden och var kanalerna och finansieringen för kulturkritik kommer att finnas. Även detta diskuteras förstås på kursen.

Kursen heter ”Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer” och presenteras så här:

”Kursen syftar till att ge en överblick av området vetenskaps- och kulturjournalistik samt att genom praktiska övningar utveckla förmågan till eget skrivande i några av de viktigaste genrerna. Genom att ett flertal ämnen tillsammans är ansvariga för kurserna anläggs och utvecklas genomgående tvärvetenskapliga perspektiv.”

 

Första recensionen kommer upp här på måndag.

 

Karikatyr av Grandville ur ”Un autre monde” (En annan värld”), Paris 1844.

Tema Nutidskonst: Gästbloggare Milia Wallenius

Konst, Konstkritik, Okategoriserade, Utställningar, Video, , , , , , , , ,
Milia Wallenius. Bildkälla: Milia W.

Milia Wallenius. Bildkälla: Milia W.

Dagens bloggare från kursen Nutidskonst är Milia Wallenius, som i likhet med Anna och Sandra läser konstvetenskap i Åbo.

Milia skriver om årets konstbiennal på museet Aboa Vetus (mitt i Åbo) som förutom utställningar om stadens historia också rymmer konstmuseet Ars Nova. Årets tema är ”Idyll” och ett stort antal intressanta yngre konstnärer från alla nordiska länder deltar.

Texten skrevs i maj, och för den som ännu inte sett biennalen är just den här helgen sista chansen. Mer information om utställningen, konstmuseet och öppettiderna finns här:

Åbobiennalen 2013

Fred Andersson

Åbobiennalen 2013

Av Milia Wallenius

Åbobiennalen är det enda regelbundet återkommande evenemanget för nutidskonst i Åbo. Den ordandes för första gången år 1998 på Aboa Vetus & Ars Nova-museet för historia och nutidskonst och har sedan 2003 regelbundet ordnats på sommaren under ojämna år. Åbobiennalen utgör ett resultat av internationella samarbeten där såväl kuratorer som konstnärer medverkar från flera olika länder. För varje år utställningen arrangeras följer den ett specifikt tema som utgör utgångspunkten för verken (Aboa Vetus & Ars Nova, 2013). Åbobiennalen 2013 är ett nordiskt samarbete och dess tema är Idyll. I utställningen medverkar sammanlagt femton konstnärer från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island. De är utvalda till utställningen av en arbetsgrupp bestående av sju kuratorer där minst en från varje medverkande land är representerad (Lehtonen, 2013).

Från Heidi Hoves installation "Backyard History I & II" (2013) på Åbobiennalen. Foto: Ars Nova (pressbild)

Från Heidi Hoves installation "Backyard History I & II" (2013) på Åbobiennalen. Foto: Ars Nova (pressbild)

Utställningen upptar museets hela avdelning för nutidskonst och är därmed utspridd på två våningar. Eftersom Aboa Vetus & Ars Nova grundats i det gamla rettigska palatset från 1920-talet påverkas utställningsrummen av det tidigare palatsets arkitektur, rumsindelning och grundplan. Rummen är därmed väldigt små och oregelbundna till sin utformning. Samtidigt består själva palatset av ett flertal smala och långa korridorer. Denna rumsindelning söndrar den traditionella tanken om stora utställningssalar och enorma ytor för upphängning av konst. Eftersom rummen är små har utställningen i stort sett byggts upp enligt tanken att varje konstverk eller konstnär har tilldelats ett rum. På detta sätt upplevs utrymmet mer intimt samtidigt som upplevelsen av själva verket blir mer närvarande.

De långa korridorerna kan dock ibland upplevas som väldigt trånga och besvärliga. Man tappar lätt riktingen och förstår inte riktigt hur man skall röra sig mellan utrymmena. På så sätt är det speciellt i övre våningen svårt att få ett grepp om utställningslokalen. Samtidigt går de trånga korridorerna sällan att ordenligt utnyttja för upphängning av några konstverk. Med dessa korridorer och mindre rum upplevs museiutrymmet lätt som en typ av labyrint. Detta bidrar till en viss spänning där besökarna själva får orientera sig genom rummen, glänta på gardinerna som hänger för dörröppningarna och kika in i vrårna. Det blir nästan omöjligt att förutspå vad nästa rum och de verk som finns utställda där har att bidra med.

I detta skede kan man även passa på att påpeka att rummen anpassats efter konstverkens behov. Museets nedre våning, som saknar naturligt ljus, lämpar sig bra för videoverk och installationer medan övre våningens stora glasfönster passar utmärkt för exempelvis måleri. Variationen mellan ljusa och mörka utrymmen bildar en mångsidig och intressant helhet som inte blir tråkig i längden.

Verken och konstnärerna

Då man stiger in i första utställningsrummet på nedre våningen möter besökaren installationen Bakgårdshistoria I av danska konstnären Heidi Hove. Installationen har Hove placerat söndriga och upphittade föremål och föremålskopior av keramik och glas i två glasvitriner. De upphittade och söndriga föremålen fungerar på detta sätt som symboler för skräp som ofta kan upphittas på landsbygden och i den egna trädgården. Detta skräp fungerar som en söndrare av den idyll som ofta förknippas med landsbygd och trädgårdar. Samtidigt avspeglar verket teman som historia och arkeologi (Hove, 2013). På detta sätt för verket även en dialog med Aboa Vetus & Ars Novas underjordiska ruinområde vars ingång ligger alldeles intill utställningsutrymmet. Hoves verk är därmed bundet till Aboa Vetus & Ars Nova som plats. Samtidigt avspeglar verkets glasvitriner även ett mer traditionellt sätt att ställa ut föremål i en museikontext.

Tilda Lovell, detalj från installationen "Untitled Landscape" (video och objekt), 2013. Foto Ars Nova (pressbild)

Tilda Lovell, detalj från installationen "Untitled Landscape" (video och objekt), 2013. Foto Ars Nova (pressbild)

I utställningen finns en hel del videoverk och animationer. En av dessa utgörs av den svenska konstnären Tilda Lovells Untiteld Landscape. Lovell har här gjort en animation med små fantasifigurer som hon byggt ihop av olika naturliga föremål som ben och bitar av rötter upphittade i naturen (Lehtonen, 2013). Utöver själva animationen kan man i utställningen även se de konstruerade miniatyrmiljöer som Lovell använt i utförandet av animationen. Dessa har här blivit självständiga och fristående skulpturer. Inför miniatyrmiljöerna kan besökarna beundra det arbete som ligger bakom dem, samtidigt som de tar betraktaren bakom kulisserna till själva animationen. En annan konstnär vars verk utgörs av video men som valt att komplettera helheten med utomstående element är Elina Saloranta från Finland. I hennes videoverk Morgon kan man följa med konstnärens och hennes familjs morgonrutiner kring frukostbordet. På väggen mittemot videon hänger Adolf von Beckers genremålning Modersglädje från 1868. Morgon bildar här en modern genrebild som visar upp dagligt liv samtidigt som den drar paralleller till en äldre tradition av speciellt nederländskt genremåleri på 1600-talet (Saloranta, 2013).

Valeria Montti Colque, "Corazón de Oro y Alma de Cristal", akvarell 2013. Foto: Ars Nova (pressbild)

Valeria Montti Colque, "Corazón de Oro y Alma de Cristal", akvarell 2013. Foto: Ars Nova (pressbild)

Utöver video är installationskonst en annan populär form av konst i utställningen. Valeria Montti Colques är en svensk konstnär vars installation Golden heart crystal soul består av såväl en målning och en mask, som en hel del pärlor. Pärlorna hänger ner från taket i långa remsor och upptar på så sätt hela utställningsutrymmet. Som betraktare blir man tvungen att röra sig genom pärlregnet och går på så sätt in i själva verket. Från betraktarens position inne i verket kan man sedan betrakta såväl målningen i vattenfärg som den skickligt gjorda masken. En annan installation som kräver att betraktaren kliver in i verket är av konstnärsduon Mom & Jerrys Can you handle the truth? De norska konstnärerna anser sig själva vara levande konstverk som reser runt i karaktärerna Mom och Jerry. Genom att existera skapar de en typ av protest mot rådande värderingar. Deras performanser är ofta provokativa och kritiskt laddade mot den elitistiska och hierarkiskt uppbyggda så kallade finkulturen (Tampere, 2013). Can you handle the truth? består av ett helt rum där konstnärerna målat, klottrat och sprayat på väggarna, limmat upp bilder och posters samt skapat ett helt berg av föremål och skräp som härstammar från duons tidigare performanser. I rummet finns även ett flertal TV-apparater som visar upp klipp från dokumenterade performanser i takt med en högt dunkande musik. Rummet skapar nästan en känsla av en slags krog eller nattklubb.

Mom & Jerry, "The World is a Cruise", färgfoto 2013. (courtesy Ars Nova 2013)

Mom & Jerry, "The World is a Cruise", färgfoto 2013. (courtesy Ars Nova 2013)

Can you handle the truth? utgör därmed ett verk med många dimensioner. Dels fungerar den som dokumentation på konstnärerna som konstverk i sig. Dels handlar det om dokumentation av konstnärernas performanser. Dokumentationerna bidrar en egen multiscreen videoinstallation samtidigt som hela utrymmet bildar ett slags helhetskonstverk i sig. Då betraktaren stiger in i rummet blir även denna en del av verket. Installationen har även en stark bakomliggande tanke och idé bunden till politiska och hierarkiska system inom kultur.

Flera av utställningens verk kan härmed anses ha konceptuella eller platsspecifika drag. Ett annat verk som har en specifik bakomliggande tanke är norska konstnärsduon Joar Nangos och Tanya Busses Extraherande förslag. Själva verket bestod av arkitektoniskt formade föremål som kamouflerades och hängdes upp i björkar runtom i Åbo. Föremålens uppgift var att samla upp björksav. Experimentet resulterade i 30 liter björksav som kristalliserades till en liten skulptur (Nango & Busse, 2013). Den lilla skulpturen, fotografier från experimentet och föremålen i sig är utställda i utställningsutrymmet. Genom sina anknytningar till natur och sin starka koppling till Åbo kan verket även anses vara platsspecifikt just för Åbo.

En mångfald av verk

Eftersom så gott som alla verk i utställningen är gjorda för Åbobiennalen har de en väldigt specifik koppling till själva platsen och museet. Utöver de ovannämnda verken kan man i utställningen även ta del av mer traditionellt måleri, samt foto och ljudkonst. En hel del verk har dessutom konceptuella och platsspecifika drag. Installationer och videokonst förblir dock det populäraste mediet.  Eftersom konstnärerna på detta sätt själva fått i uppgift att välja passande arbetsteknik och medium saknar utställningen en specifik linje i verkens utformning. Utställningen erbjuder därmed ett mångfald av olika typer av verk där betraktaren själv får orientera sig genom museets små utrymmen där varje rum är anpassat enligt verket.

Källor:

Colque, Valeria Montti (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Hove, Heidi (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Lehtonen, Silja (red.), Turku biennaali 2013 – Idylli, Aboa Vetus & Ars Nova, utställningskatalog, Åbo, 2013.

Nango, Joar & Busse, Tanya (konstnärer), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Saloranta, Elina (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Tampere, Karolin (kurator), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Aboa Vetus & Ars Nova, 5.6.2013.

länkning pågår till intressant.se

Tema Nutidskonst: Gästbloggare Sandra Törnroth

Kändisar, Konst, Konstkritik, , , , , , , , ,
Sandra Törnqvist. Bildkälla: Sandra T.

Sandra Törnroth. Bildkälla: Sandra T.

Dagens skribent från kursen Nutidskonst heter Sandra Törnroth och bodde fortfarande på Åland när hon skrev det här. Nu har hon precis flyttat med sin familj till Åbo för att påbörja sina studier tillsammans med en rad andra nyantagna i huvudämnet Konstvetenskap.

En resa väntar från historiens början och framåt, och när grundstudierna är färdiga i juni nästa år är studenterna tillbaka i Nutidskonsten.

Vi önskar Sandra och alla hennes studiekamrater välkomna till ämnena Konstvetenskap och Visuella studier!

Fred Andersson

Utställningen Fabric Icons

Av Sandra Törnroth


Inledning

Utställningen består av tygkollage som konstnären Linda Karlsson har skapat utgående från berömda popkonstverk och fotografier. Motiven föreställer kändisar som Elvis, Coco Chanel, David Bowie med flera (bildkollage över alstren finns nedan).  Linda har använt sig av tygrester och limmat upp små tygbitar på duk för att skapa motivet. Tygbitarna är restprodukter från hennes designverksamhet. Konstnären driver ett företag som heter ”Labelled” och har som mål att återanvända material och skapa nya kläder och föremål. Konstverken är en spinoff från just denna verksamhet.

• https://www.facebook.com/events/519088698129128/ • http://faktargubben.wordpress.com/2013/05/14/fabricon/ • http://www.labelled.ax/

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

Stil, teknik och bakgrund

Utställningen i sig är väldigt inspirerad av popkonst och då främst Andy Warhols (Andrew Warhola, 1928-1987) verk. Mediet är dock ett lite annat då det handlar om tygkollage. I originalen av Andy användes silkscreenteknik, serigrafi och akryl på duk. Linda har i utställningen fokuserat på just porträtt av kändisar och begränsat färgskalan till ett fåtal nyanser. Detta gör att det påminner mycket om just silkscreentrycken. I kursen har vi tagit upp popkonsten och den beskrivs väl i det inledande kapitlet i kursboken ”Art Since 1960”, ”The real and Its Objects”. Popkonst var en stil som uppkom i slutet av 1950-talet i England och USA och fortsatte till början av 1970-talet. Det var konstkritikern Laurence Alloway som myntade begreppet 1958 efter att ha sett verk av bland annat Richard Hamilton (1922-2011). Marcel Duchamp lär ha varit en stor inspirationskälla för popkonsten. Stilen var en reaktion mot den rådande abstrakta expressionismen som kunde vara svår att begripa sig på och i vissa delar också väldigt elitistisk. Vissa har även kallat stilen neodada. Under den här tiden delades konstfältet grovt upp i popkonst och minimalism (”Art Since 1960” Michael Archer, sidan 13).

Många av de medier som användes inom stilen var massmediala. Detta var långt ifrån marmorskulpturen och de högtravande aristokratiska målningarna med pampig guldram. Mycket av motiven var hämtade/inspirerade av reklam, serier, filmer, hollywoodstjärnor och liknande. Motiven riktade sig till den ”vanliga” människan genom de medier som var bekanta för dem och som de möttes av dagligen (vare sig man vill eller inte). Människan var en del av den materialistiska och kommersiella världen och stilen var en reaktion på detta. Över lag var motiven hämtade från banaliteten i det amerikanska urbana samhället (”Art Since 1960” Michael Archer, sidan 13). Kända konstnärer inom det här området är bland många andra, Richard Hamilton, Jasper Johns, Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Charles Oldenburg, Tom Wesselmann och Robert Rauschenberg.  Trots att stilen skulle tilltala människorna på gatorna, var den många gånger ändå svår att förstå. Ofta var man tvungen att vara medveten om kontext och konstnärens egna (ofta narcissistiska enligt min mening) agendor och ideologi. Därmed blev stilen ganska akademiskt trots allt, eller så blev den det för att akademikerna gav den mer innehåll än den faktiskt innehöll? I vissa fall känns det som om akademiker ger vissa verk mer innehåll än vad som finns där, eller är tänkt att finnas där. Nå ja, nog om det. Detta kan man skriva en hel uppsats om ifall man önskar.

Bildkälla http://faktargubben.files.wordpress.com/2013/04/elvis.jpg

Bildkälla http://faktargubben.files.wordpress.com/2013/04/elvis.jpg

Jag tänkte fortsätta med att ta en tur i kollagets värld, eftersom dessa konstverk är just kollage. Kollagetekniken har tagits upp i kursen och jag tyckte att popkonststilen i kollageteknik var lite rolig. Kollage kommer från det franska ”coller” och betyder ”uppklistra”. Kollage kan bestå av pappers- eller tygbitar, tidningsutklipp, fjädrar, etiketter, förpackningar, ja egentligen allt som går att klistra fast på en yta. Kollage avser även tekniken som sådan, ”papier collé”. Picasso var en flitig användare av tekniken och redan 1908 finns verk av honom i kollageformat. Här användes kollaget i den kubistiska konsten för att framhäva spänning och kontraster mellan bildelement. Kollaget kom sedan att vidareutvecklas till assemblaget. Inom ramen för den här kursen har vi berört just assemblage i till exempel Robert Rauschenbergs (1925-2008) ”Monogram” från 1959. När man talar om assemblage handlar det så klart främst om mer skulpturala verk än Lindas kollage, men bör ändå nämnas när vi tagit upp konstformen i kursen. Kanske man skulle kunna referera till samme konstnärs verk ”Bed” från 1955 då detta bestod bara av tyg (hans sängkläder), men detta verk är inget kollage, utan ett assemblage (och påminner inte i övrigt om utställningens verk).

Linda skapade sina motiv från ”skräp”, rester från hennes övriga verksamhet. Denna utställning är då även en form av skräpkonst, ”junkart”. I kursen har vi berört även detta område. Skräpkonsten blev aktuell under 1950-talet. Även Robert Rauschenberg var en framstående konstnär med sina ”combines”, Baldacinni Césars bilvrak samt Edward Kienholz ”tablåer” (Art Since 1960” Michael Archer, sidan 22, 38. Se också ”junk art”, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-05-24.) Alla dessa tre kan man nog även kalla ”assemblage” även om de själva skulle hävda något annat kan jag tro. Mike Kelley skapade även assemblage innehållande tygprodukter. Även Mikes verk går inte att direkt jämföra med Lindas, men i kurslitteraturen tas ”Dialogue #2” från 1991 upp. (Art Since 1960,Michael Archer, sidan 191.) Här ser man mjukdjur, en mysfilt och en liten stereo. Jag tänker även på exemplet ”A Lon Walk in the Wilderness” från 1991 av Rasheed Areen. (Art Since 1960, Michael Archer, sidan 197.) Här handlar det om skor, men även de är ju en form av textil (om de inte är av skinn så att säga).

Vi har även tagit upp feminism i kursen men jag har svårt att applicera det på den här utställningen. Jag tycker inte att jag ser några feministiska drag i konstverken mer än att vissa av de avbildade personligheterna var kvinnliga ”maktfaktorer” på sin tid. Till exempel Coco Chanel var ju en kvinna som ändrade mycket av kvinnans vardag då hon introducerade till exempelvis byxor för kvinnor och så vidare. Men längre än så vågar jag inte gå med tanken om feministisk underton i verken. Tyg över lag hör kanske till de mer ”kvinnliga” materialen att skapa konstverk i, men är inte i sig en indikator för feministisk konst. Vi har studerat feministisk konst i kursen och stött på kvinnliga konstnärer, som till exempel Carolee Schneemann (f. 1939), men här handlade det mer om environments än kollage. Yayoi Kusamas livmoder är ju en annan environment eller installation baserad i tyg. Yayois konst var inspirerad av popkonsten och minimalismen och här kan man kanske se en likhet med Lindas utställning på vissa plan. Se till exempel ”Air Mail Stickers” från 1962. (Art Since 1960, Michael Archer, sidan 32.) Här har vi en form av kollage, dock inte i tyg utan i etiketter. Yayois kollage föreställer inget i sig, men jag tycker mig ändå skönja en viss ”junkart” känsla gemensam med Lindas. ”P&D” (Pattern & Deoration) är även det något vi tar upp i kursen och jag nämner det även här angående Lindas verk, även om det är ganska fjärran den aktuella utställningen. Mike Kellys (1954-2012) ”Sculpture” (http://arrestedmotion.com/wp-content/uploads/2012/02/kelley.jpg) från 1989 är även en tyginstallation men i övrigt är den inte så lik Lindas verk. Bakgrunden till Lindas kollage är ändå så pass vag att jag inte kan göra någon egentlig slutsats om utställningen och eventuell närvaro av feminism. Jag slutar därför det resonemanget här.

Utställningsrummet

Galleriet där utställningen visades var i mina ögon verkligen inte den optimala för Lindas utställning. Utställningen visades i ett litet rum på bara några kvadratmeter och en trång korridor som var kanske max två meter bred. Lindas verk var ganska stora (ca 1 x 1 m och någon större än så) och kollagetekniken gör sig inte så bra om betraktaren står för nära verket. Dessutom hängdes konstverken på tok för nära varandra för att göra sig bra. Lokalen i sig är nog inte värst anpassad för att hänga utställningar utan är nog mest en kompromiss då en del av galleriet består av en hantverksaffär. De konstverk som hängde i korridoren var man tvungen att se från ”sidan” då man inte kunde se dem rakt framifrån på grund av det smala utrymmet. Lite trist tycker jag, men de gjorde det bästa av de förutsättningar de hade. Jag har tagit ett fotografi där man ser utrymmets begränsning nedan. Jag har lite svårt att ”seriöst” jämföra galleriets arkitektur i de termer som vi tagit upp i kursen men kan snabbt referera till stiltrenden. Tyvärr var jag inte klipsk nog att ta en bild av utsidan av galleriet och byggnaden när jag väl var där. Byggnaden är ett bostadshus med affärslokaler i bottenvåningen. Stilen är typisk funktionalism från 60-talet. Gallerilokalen är av ”lägenhetskaraktär” men tre rum. Ett stort (för affären) och två små för utställningar och ”lager”. Jag hoppas att jag kan kompensera denna lite spartanska genomgång av arkitektur med min miniintervju av konstnären.

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/2013/05/14/fabricon/

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

Intervju med konstnären

Jag valde att göra en liten miniintervju med konstnären då galleriet där konstverken ställdes ut hade väldigt lite information över lag att tillgå. Jag bifogar den helt oredigerad som kontext till mitt arbete. Vi genomförde intervjun via Facebook vilket ju i sig är lite roligt då man tänker på hur nutidssamhället fungerar.

Varför valde du att göra motiv som är inspirerade av popkonsten?

Hela grejen med tygtavlor började med att dom från konstrundan 2011 ansökte om bidrag till lotteriet. Då tänkte jag att det är svårt att ge något plagg eftersom det ju kan vara en man som vinner. Jag hade sparat allt överloppstyg från min beklädnadsproduktion, sådant som är för smått att sy något av, och hade i åtanke att använda det till tex tavlor. Jag har gått konstutbildningar också så konsten ligger varmt om hjärtat och är inget jag skulle vilja sluta med.

När jag kom på att jag skulle göra en tavla av tygrester kom ju frågan vad det skall vara för motiv, då poppade bara namnet Rita Hayworth upp i huvudet och hon blev det. När Barbro på fäktargubben såg tavlan i konstrundantidningen så ringde hon genast och bokade in en utställning med mig i maj 2012. Det utställningen fortsatte jag på temat gamla Hollywoodaktriser med Garbo, Monroe, Lauren Bacall, Veronica Lake och Audrey Hepburn. Då gjorde jag motiven väldigt skuggade och detaljrika i jämförelse med den här utställningen. Anledningen till det är att jag ville testa att göra dem mera grafiska i max 3 färger för att se hur uttrycket skulle te sig, mest egentligen för att få omväxling och utveckling för mig själv.

Hur valde du dina motiv?

Motiven till den här utställningen är väldigt varierat, dels finns The Beatles och Helan och Halvan som är privata beställningar som jag lånat in för utställningen. Sedan är Twiggy och Chanel iconer från modevärlden som inspirerar mig i mitt klädskapande, Bowie, Madonna och Elvis är impulsplock från musikindustrin men också personligheter som har påverkat modet under sina glansdagar.

Vilken teknik använde du? Alltså, har du ”bilden” fastlimmad under kollaget för att ”passa” in tyget eller arbetar du på fri hand? Har du konserverat tyget på något vis mot blekning av sol etc.? Vilket lim använde du? Kommer limmet att ändra karaktär över tid (som att gulna eller lossna), måste man behandla dem efter en tid för att bibehålla dem?

Tekniken är att jag utgår från en bild där jag skissar upp fält som ska bli olika färger på duken, sedan börjar jag klippa och klistra dit bitarna för att sedan på fri hand skapa detaljerna, mycket kommer från min egen uppfattning av personen jag arbetar med. Jag använder en lim och vattenblandning, limmet är alltså vattenlösligt. Dom är inte konserverade mot solblekning, de bör hanteras med varsamhet som vilken målning som helst. Färgerna på tyget förändras redan i skapandeprocessen i kontakt med limmet vilket gör att det krävs vissa färgtester innan man kör på. Jag har inte märkt av någon förändring efteråt i färgerna dock. Summa summarum, hanterar man dem med varsamhet så håller de sig i ursprungligt skick.

Vad var din tanke bakom verken (om det fanns en tanke så klart! Konst kan man skapa utan att ha en agenda också, bara för skapandets och ögonfröjdens skull!

Agendan för mina verk ligger egentligen mest i att kunna påvisa hur vackra saker man kan skapa av rester och skräp som annars hade hamnat på tippen. Att det har blivit porträtt hittills var en lyckosam slump, däremot så vill jag utvecklas och kanske frångå porträtt om jag har fler utställningar, känns som jag är klar med det, dock gör jag förstås beställningar.

Utställningsinformation:

Fabric Icons

Konstnär: Linda Karlsson

Galleri: Fäktargubben i Mariehamn

Visningstid: 7.5.2013-1.6.2013

Referenser och länkar

https://www.facebook.com/events/519088698129128/

http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

http://www.labelled.ax/

länkning pågår till intressant.se

Tema Nutidskonst: gästbloggare Anna Perälä

Konst, Konstkritik, Utställningar, , , , , , , , , , , , , ,
Anna Perälä. Bildkälla http://gronalistan.wordpress.com/about/

Anna Perälä. Bildkälla http://gronalistan.wordpress.com/about/

Nu och under några dagar framöver kommer bloggen att innehålla texter skrivna av studenter på kursen Nutidskonst, som ämnet Konstvetenskap gav i samarbete på Öppna Universitetet under våren. Uppgiften var att skriva om valfri pågående utställning och/eller byggnaden där utställningen visas. Först ut är Anna Peräla, som studerar konstvetenskap hos oss och som också har arbetat på Museicentralen i Åbo i sommar. På det här sättet vill vi påminna om att vi utbildar många begåvade unga skribenter som skulle kunna berika den svenskspråkiga konstkritiken och publicera sina texter i finlandssvensk press. Samtidigt som jag publicerar Annas text sänder jag därför ett meddelande till alla kulturredaktörer i svenskfinland och hoppas på en givande dialog.

Fred Andersson

Tuula Lehtinen på WAM – Romantiska drömmar och barndomsminnen

Av Anna Perälä

På Wäinö Aaltonens museum i Åbo fanns under perioden 15.3–26.5.2013 en utställning av den finländska bildkonstnären och grafikern Tuula Lehtinen. Utställningen Om skönhet sprider sig till alla museets utställningsrum och består av Lehtinens verk från mitten av 1990-talet tills idag. Utställningen erbjuder en dos av romantik och nostalgi samt en blandning av olika tekniker och konsthistoriska referenser som är typiska för postmodernismen. I denna uppsats diskuteras Lehtinens verk, hennes motivval och de varierande teknikerna i förhållande till internationella bildkonstens utveckling från 1960-talet till idag.

Tuula Lehtinen (1956) utexaminerades från Finlands konstakademi i Helsingfors år 1980, och har sedan dess arbetat främst som konstgrafiker. Även om Lehtinen ständigt har utvidgat sin teknikrepertoar under sin karriär, är verkens yta ofta dekorerade med grafiska tekniker, främst serigrafi. Lehtinen har arbetat som lärare i konstgrafik och publicerat artiklar om ämnet. Hon är också en av grundarna till Finlands största grafikverkstad Himmelblau i Tammerfors och styr företaget Frei Zimmer som erbjuder konsulttjänster i samband med offentliga konstprojekt. Hon arbetar i en snabb takt och har ställt ut sina verk flitigt under hela sin karriär. (”Tuula Lehtinen” konstnärens meritförteckning, pdf via denna länk, 2.5.2013.)

Tuula Lehtinen, vägginstallation från utställningen på WAM. Porslin. Foto av Fred Andersson, 2013.

Tuula Lehtinen, vägginstallation från utställningen på WAM. Porslin. Foto av Fred Andersson, 2013.

I utställningen på Wäinö Aaltonens museum finns bland annat installationer av porslinsföremål, blomstermålningar på mjukt uppstoppade dukar och stora mosaiker. De flesta verken är dekorerade med blomsterornament eller av massiva blommiga ramar. Ornamenten är lånade till exempel från glansbilder, textilier, tapeter, kärl och möblers dekorationsmålningar. Verken är glest placerade på väggarna i de stora utställningsrummen. Porslinsinstallationerna är placerade i mörka rum och belysta med starka ljusstrålar, vilket skapar en känsla av elegans och mystik. I museets största sal och mellanvåning finns stora ljusröda mosaiker och målningar som badar i dagsljus tack vare glasväggarna till museets atrium och de stora takfönstren.

Lehtinens sätt att kopiera äldre tiders dekorationsmotiv är ett typexempel på hur konstnärerna i slutet av 1900 har fått upp ögonen för historia. Postmodernismen präglas av historiska referenser. Som exempel på kan nämnas Lehtinens installationer där keramiska mjölkburkar, skor och avloppsrör är dekorerade på liknande sätt som de traditionella porslinsserviserna. Lehtinens pastischer av 1600-talsstilleben och av det tidiga 1800-talets landskapsmåleri är ytterligare exempel på hennes versioner av äldre konst. Lehtinen visar ett genuint intresse för de gångna tiders estetik och kopierar sina förebilder utan ironi och sarkasm. Lehtinens förhållande till sina förebilder är till exempel långt från minimalisternas avsky mot konstens tradition, som Frank Stella och Donald Judd beskriver i en känd intervju. (Glaser, ”Intervju med Stella och Judd”, 33–54.)

Lehtinens utställning representerar det så kallade ”post-medium condition” som Michael Archer beskriver i sin bok Art since 1960. Termen betyder att konstnärerna är allt friare att röra sig mellan de olika medierna och teknikerna. Till exempel fotografi och installation, som ännu på 1980-talet uppfattades som nya och radikala konstformer, kan numera kombineras med äldre tekniker. (Archer, 2003, 213–245.) Detta syns till exempel i de mosaiker som Lehtinen har tillverkat utgående från digitala fotografier. I de stora ljusröda rosorna har digitalbildens pixlar ersatts av små handfärgade mosaikplattor. Samtidigt visar Lehtinens verk hur de digitala teknikerna bygger på samma princip som användes redan i de antika golvmosaikerna eller bysantiska väggmosaikerna.

Tuula Lehtinen, "A Piece of Cake" från utställningen på WAM. Mosaik. Foto av Fred Andersson, 2013.

Tuula Lehtinen, "A Piece of Cake" från utställningen på WAM. Mosaik. Foto av Fred Andersson, 2013.

Helhetsintrycket i Lehtinens mosaiker är liknande som i Roy Lichtensteins verk där rasterpunkterna på flit har lämnats synliga. Hans verk visar att massproduktionens trycktekniker accepterades redan i samband med popkonsten. Tekniskt sett kan även man jämföra Lehtinens mosaikrosor med den brittiska Marcus Harveys målning Myra från år 1995, men motiven är så långt från varandra som möjligt: en romantisk ros och ett svartvitt porträtt av en seriemördare. Bildpunkterna på Harveys målning är dessutom formade som ett barns handavtryck för att starkare koppla målningen till den avporträtterade mördarens offer, minderåriga flickor och pojkar.

Lehtinens stora blommor och sirliga ornament har sitt ursprung i en kvinnlig sfär, nämligen i den traditionsinriktade heminredningen. Denna sfär hade låg status under modernismen då såväl hemmen som museirummen skulle moderniseras med nya material och avskalade interiörer. (Ghirardo, 1997,7–27.) Därför står Lehtinens verk i en stark kontrast med Matti och Irma Aaltonens arkitektur. Wäinö Aaltonens museum är byggt i mitten av 1960-talet och reflekterar modernismens sträva, geometriska arkitektur och den vita lådans museiideal.

Modernismen har ofta kopplats till maskulinitet, kanske på grund av formspråkets regelbundenhet och strikthet. I den postmoderna konsten har reglerna blivit lösare. I takt med att könsfördelningen bland konstnärerna har jämnats ut har även de traditionellt kvinnliga motiven och teknikerna fått en allt högre status. Även det som i betraktarnas ögon kan likna hantverk, torgkonst eller kitsch har fått en upphöjd ställning i Lehtinens utställning. År 2012 presenterade Wäinö Aaltonens museum i samband med textilkonstens triennale en stor skara nutidskonstnärer som inspirerats av det traditionella handarbetets tekniker och material. Som exempel kan Heli Ryhänens, Virpi Vesanen-Laukkanens och Tuija Teiskas lekfulla skulpturer nämnas.

En del av Lehtinens verk är kollage, där oljemålning och fotografi kombineras med serigrafi, korsstygn och broderi. De upprepade blomsterornamenten påminner om Mari Rantanens och Joyce Kozloffs pattern painting. Båda har inspirerats av estetiken hos traditionella hantverksprodukter såsom hemmets textilier, lapptäcken och golvmosaiker. Fast mönstren i deras verk oftast består av geometriska små färgfält, är helheten på liknande sätt nostalgisk och romantisk som i Lehtinens verk.

Lehtinen har hela sitt liv varit bosatt i Tammerfors, och i sina nyaste verk har hon behandlat sina rötter, sitt barndomshem och sin familjehistoria. Detta kan ses som ett tecken på ett postmodernt uppsving för nostalgi, minnen och personhistoria. Samtidigt innehåller några av Lehtinens verk en stark koppling till en viss plats, till exempel hennes barndomshem i Tammerfors eller Viborg där hennes mamma bott som ung. Verken innehåller foton från familjealbum samt stadsvyer och kartor från Viborg. Även om verken är flyttbara och traditionella konstobjekt framhäver de den lokala stämningen på liknande sätt som platsspecifik konst. Viborg avbildas med en värme och en vemodig stämning som troligen har en koppling till hur Finlands krigshistoria vanligtvis berättas och hur det efterkrigstida traumat behandlas.

Utgående från Lehtinens verk verkar hennes barndomsminnen vara lyckliga och harmoniska. I hennes konst visas familjen i ett positivt ljus och barndomsscenerna erbjuder trygghet och värme. De små familjefotografierna på verket Ainos och Lauris Finland visar konstnären som en liten flicka som sitter i sin mammas famn och i leker ringlekar med sin pappa. Konstnärens varma förhållande till sin familj står i stark kontrast med Mako Idemitsus videoverk från 1980-talet, där mamman till filmens huvudfigur övervakar sitt barns liv via videokameror och stämningen är hotfull. (Rush 2005, 93.) En annan jämförelsepunkt kan vara Richard Billinghams fotografier från sitt barndomshem i en brittisk förort. Billingham visar hänsynslöst sina föräldrar i ett negativt ljus: den alkoholiserade pappan, den överviktiga mamman och de stökiga bostadsförhållandena. (Andersson, föreläsning 9.)

De små keramiska bildfälten i Ainos och Lauris Finland bildar tillsammans en stor Finlands flagga. Kombinerat med de lyckliga barndomsminnena strax efter andra världskriget skapar flaggan en känsla av romantisk patriotism. I rummet bredvid i museets översta våning finns en stor serie kollage, som Tuula Lehtinen har gjort som beställningsarbete till finansbolaget Finlandia Group. Seriens alla verk innehåller fotorealistiskt avbildade naturlandskap från finländska skogar och sjöar. De omges av små notfragment från en av Jean Sibelius kompositioner samt serigrafi och målningar med blomstermotiv. Den starkt positiva nationalkänslan i serien är helt annan än den som finns i den finländska popkonstnären Harro Koskinens verk. Harro Koskinen smutskastade staten i sina målningar där Finlands flagga avbildas brinnande, smältande och blodfläckig. (”Harro Koskinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, pdf via denna länk, 3.5.2013.)

Bland de 1980-, 1990- och 2000-talskonstnärerna som diskuterats under kursen Nutidskonst är det lätt att hitta direkta motsatser till Tuula Lehtinen. Som exempel kan Paul McCarthys eller Mike Kelleys skulpturer nämnas. De uppfattas ofta som perversa och äckliga. Dessa konstnärers syfte är att skapa en motbjudande effekt och att provocera. (Archer, 2003, 213–245.) Till skillnad från deras verk syftar Tuula Lehtinen till att göra entydigt vacker och tilltalande konst. Hennes verk innehåller inte obehagligt dokumentäriskt, chockerande eller politiskt material. Lehtinen har själv sagt att besökarna inte ska lämna hennes utställningar illamående och deprimerade. Konsten behöver inte enligt henne visa verklighetens brutala och perversa sidor. Därmed tar hon avstånd från såväl politiska konströrelser som den dokumentariska foto- och videokonsten.

Lehtinens produktion innehåller drag som är typiska för företagsverksamhet och industriell produktion, vilket är ett bra exempel på att skillnaden mellan konst och konsumtionskultur har suddats ut. Lehtinen producerar nya verk i snabb takt och kombinerar traditionellt hantverk med tekniker som tillåter (mass-)reproduktion. Hon återanvänder sina grafikplattor i nya verk och säljer reproduktioner av sina verk i form av broderimodeller. Lehtinen anställer gärna konststuderande som praktikanter i sin ateljé och får därmed både arbetskraft, idéer och kunskap om de nyare, digitala teknikerna. (Perälä, diskussion med Tuula Lehtinen i WAM 13.3.2013.)

Lehtinen är ett bra exempel på hur konstnärerna på 2000-talet allt oftare arbetar på som företagare. Lehtinens företag Frei Zimmer gör noggranna kostnadskalkyler och planer för platsspecifika konstprojekt. Verken planeras ofta så att de helt och hållet kan integreras i arkitekturen. Som exempel kan nämnas verket Kotimetsä som förverkligades i samband med Tammerfors stads konstprojekt i stadsdelen Vuores 2011. Kotimetsä består av väggelement till höghusens trappuppgångar. De genomskinliga elementen innehåller bilder från granskogen som tidigare växt på platsen. (”Tuula Lehtinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, pdf via denna länk, 2.5.2013.)

Litteraturförteckning

Archer, Michael, Art since 1960, London: Thames & Hudson, 2002.

Ghirardo, Diane, Architecture after modernism, London: Thames & Hudson, 1996.

Glaser, Bruce, ”Intervju med Stella och Judd”, Minimalism och postminimalism, Sven-Olov Wallenstein (red.), Stockholm: Kairos, 2005, 33–54.

Rush, Michael, New Media in Art, London: Thames & Hudson, 2005.

Elektroniska resurser

Andersson, Fred, kursmaterialet på kursen Nutidskonst vid Åbo Akademi, 2013.

”Harro Koskinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/fi/taiteilijat/638, 3.5.2013.

”Tuula Lehtinen”, konstnärens meritförteckning, http://c0027077.cdn1.cloudfiles.rackspacecloud.com/a972ab5bca1e83777d39a6ac50779f0f.pdf, 2.5.2013.

”Tuula Lehtinen” i Uppslagsverket Finland http://www.uppslagsverket.fi/bin/view/Uppslagsverket/LehtinenTuula, 2.5.2013.

”Tuula Lehtinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/fi/taiteilijat/749, 2.5.2013.

Opublicerade

Perälä, Anna, Diskussion med Tuula Lehtinen på Wäinö Aaltonens museum, 13.3.2013.

Länkning pågår till intressant.se

Vildman och gayikon (?) på Åbo konstmuseum

Finland, Kändisar, Konst, , , , , , , , , , ,

Jag stod för ett tag sedan som vikarie och försökte hålla en annan lärares lektion om ikonografi – alltså motivens och symbolernas betydelse i konsten. Temat var gestalter med strålar kring huvudet – Frihetsgudinnan och andra. På tavlan visade jag just en relief från de gamla romarnas kult av guden Mithras – till vänster syns solguden Helios med strålar kring huvudet. Min kollega som är medeltidsexpert stack in huvudet och sa: ”Pratar du om du Mithras? Vad roligt! Har du visat dem månskäran?” Jag stod där som ett frågetecken:

– Vilken månskära?

– Den som är längst till höger. Det är alltid solen och månen samtidigt i bilder av Mithras.

Ja minsann! Där i kanten på den skadade reliefen syns fortfarande en bit av en månskära. Och både solen och månen är alltså Mithrassymboler! Det hade ju ingen aning om. Vad jag eventuellt har kunnat om Mithras är glömt och förlåtet sedan länge. Det är tur att man har kollegor och studenter. Men så kom jag att tänka på att samma sak hade förbryllat mig några dagar tidigare på konstmuseet i Åbo framför Reidar Särestöniemis målningar med Lapplands landskap och samernas mytologi. Varför i all världen är jämt solen och månen uppe samtidigt i Särestöniemis bilder? Särestöniemi – president Kekkonens favoritmålare vars färgstarka tavlor nu går för mellan 30.000 och 60.000 euro på aktionerna. Särestöniemi som ville måla som en vilde, som hade får och totemdjur, och som var öppet homosexuell. Visste han något om Mithras eller var det bara samiska schamaner han tänkte på?

Reidar Särestöniemi, "Till himlen leder många vägar" (Himlabässens janusansikte), 1976. Olja på duk, 130 x 130 cm. Åbo konstmuseum: pressbild (cop. Kirsi och Keio Eerikäinens konststiftelse)

Reidar Särestöniemi, "Till himlen leder många vägar" (Himlabässens janusansikte), 1976. Olja på duk, 130 x 130 cm. Åbo konstmuseum: pressbild (cop. Kirsi och Keio Eerikäinens konststiftelse)

Utställningen med Reidar Särestöniemi (1925-1981) på Åbo Konstmuseum pågår fram till den 28 april och visar i tematisk form ett stort urval verk av en av Finlands mest populära och kontroversiella konstnärer. Åbo Konstmuseums lokaler lämpar sig bra för tematiska utställningar som samtidigt ger en bild en konstnärs utveckling – det finns bara en riktning genom raden av rum. Första rummet visar en serie av de stora målningar där Särestöniemi tolkar ishavslandskapet och identifierar sig med naturandar och olika manliga idoler – som Hemingway och Stalin.

I nästa rum ser man ett urval av hans ungdomsverk som har en helt annan karaktär. I det tredje rummet är djuren temat – särskilt de får som konstnären ägde och ägnade stor omsorg. Ända sedan barndomen hade han identifierat sig med djur. Schamanismens princip att varje människa ska hitta sitt totemdjur hade stor påverkan på honom, och ”bässen” (eller baggen som man säger i Sverige) verkar ha varit ett av flera totemdjur i hans personliga mytologi.

Via ett rum med sommarbilder kommer besökaren sedan in i det rum där det erotiska och därmed också det politiska dominerar. Av någon anledning nämner konstmuseet inget om detta viktiga rum i sitt pressmeddelande. Kanske hade Särestöniemi blivit en gayikon om han fortfarande hade levat. Det var inte förrän på 1970-talet som han vågade uttrycka den erotiska sidan av sin person i bild. Homosexuella handlingar hade då upphört att vara kriminella i finsk lag (men homosexualitet klassificerades som mental störning betydligt längre). I dessa bilder uttrycker Särestöniemi sin kärlek till en man, skäggig som han själv. Jag frågar mig om detta fortfarande ses som ett tema man helst inte framhåller. Finns det en känslig motsättning här? En oro för att konstnärens homosexualitet kan störa hans popularitet? En popularitet som tydligen har att göra med den starka kopplingen mellan naturromantik, konservatism och nationalism i Finland.

Utställningen avslutas med de stora vidderna och kulturens utsatthet i ödemarken – de små byarna och kyrkogårdarna vid ishavets rand, renarnas vandring längs fjällsidorna (de är förenklade som tecknen på schamanernas trummor). Särestöniemi betraktas ganska nedlåtande i konstlivet – han anses ha förfallit till kommersialism och massproduktion. Men hans bilder är roliga att se. Synnöve Rabb har skrivit uppskattande i Hufvudstadsbladet. Några korta dokumentärfilmer om Särestöniemi finns nu, på finska, på YLE:s hemsida: Reidarin värilliset aistimukset

Och till Sibelius musik på youtube: Paintings and graphics

Länkning pågår till intressant.se

Den pizzan smakar illa

Kändisar, Konst, Kungligheter, Nyhetsbilder, Okategoriserade, Sverige, , , , , ,
Elisabet Ohlson Wallin, oktober 2012, Tiden

Elisabet Ohlson Wallin, oktober 2012, Tiden

A post about the new King and Queen Satire in the Swedish journal Tiden, in Swedish:Kategorier

Pizzan jag menar är den som ligger på den kända artisten och fotomodellen Camilla Henemarks nakna kropp. Precis som i många bilder idag finns det inget verkligt bakom det här arrangemanget. Det är bara en del av ett fotomontage gjort av den kontroversiella kreatören Elisabeth Ohlson Wallin, hon med utställningen Ecce Homo. Hon har fått i uppdrag av de svenska socialdemokraternas anrika tidskrift Tiden att göra satirer över aktuell svensk politik. I vintras var det statsminister Fredrik Reinfeldt som fick stå till svars för kommersialiseringen av vårdsektorn, och förstås för skandalen Carema. I fotomontaget har han byxorna vid fötterna och är försedd med en ”våt blöja” för 9:90 – ett erbjudande från ”NM” (Nya Moderaterna). Det var enligt denna bloggares subjektiva mening ett ganska lyckat montage. Den här gången ser vi alltså Camilla Henemark, men framför allt kungen och drottningen av Sverige, och några av de mer eller mindre skumma typer som dök upp i samband med publiceringen av Den motvillige monarken.

Här är listan på dem som är med (Aftonbladet)

Här är Clemens Poellingers kommentar (SvD)

Här är Ulrika Stahres kommentar (Aftonbladet)

Precis som i fallet med Tintin på Kulturhuset tycker jag att Svenska Dagbladets kommentator har viktiga poänger. Det är milsvid skillnad mellan den här bilden och tidigare politiska fotomontage av mästare som John Heartfield (under nazismen) och Christer Temptander (i Sverige). Skillnaden gäller dels det tekniska/estetiska, dels tillkomsten. Var och en med den minsta insikt i digital fototeknik måste hålla med om att det här en ovanligt klumpigt och taffligt utförd bild. Såväl högerpressens Clemens Poellinger som vänsterpressens Ulrika Stahre är eniga i sin sågning av bilden från estetisk synvinkel. Sedan kan vi titta på tillkomsten. Lars Vilks menar i en krönika från februari att hela samarbetet mellan Tiden och Elisabeth Ohlson ingår i vad han med en numera typiskt kulturkonservativ formulering kallar ett ”politiskt korrekt” försök att återuppväcka den politiskt radikala konsten från 1960-talet. Det försöket, menar Vilks, är dömt att misslyckas. Främst för att beställaren är socialdemokratiska Tiden, vilket (enligt Vilks) är ett exempel på hur ”den neopolitiska konsten” (en term lånad från Michael Ryan) går ”i de etablerade partiernas ledband”.

Vilks överdriver sin vana trogen – men ett korn av sanning finns det. Å ena sidan får man verkligen hoppas att Tiden precis som alla liknande tidskrifter är fristående från svenska SAP. Att medverka i en tidskrift som ideologiskt ligger nära ett parti är naturligtvis inte att gå i det partiets ”ledband” som Vilks påstår. Och Elisabeth Ohlson är nog klokare än så. Men å andra sidan tyder tillkomsten av bilden på att den är en i förväg uttänkt, spekulativ provokation där intelligensen och kvaliteten kommit i andra eller tredje hand. Och då kan det aldrig bli bra. Ohlson berättar här att hon arbetat med montaget under ett år, vilket snarast verkar innebära att hon väntat i ett år för att kunna publicera vid rätt tillfälle. Det verkar som om den här bilden djupast sett är ett exempel på hur känsligheten för konjunkturer i medierna påverkar både politiken och satiren i negativ riktning.

Begreppet yttrandefrihet har varit det återkommande ämnet för den senaste tidens debatter. Om detta har en kollega skrivit ett klokt inlägg förra månaden: Tolerans, kritik och omdöme

Länkning pågår till intressant.se